Brighton valde i somras att ge Chris Hughton sparken och istället, som ett försök att utveckla klubben och ta ett kliv framåt i sin utveckling, anställa Graham Potter. Precis som kunde förväntas var det ett beslut som möttes med omfattande kritik, på gränsen till rent löje. Vilka trodde egentligen Brighton att de var? De borde minsann låta sig nöja bara med att hålla sig kvar i Premier League och det hade ju Hughton precis lyckats med. Att istället anställa Potter sågs som någon form av hybris.
Alla gjorde den nästan obligatoriska parallellen med Crystal Palace, och deras totalt misslyckade anställning av Frank De Boer för några år sedan. En förståelig jämförelse men en vilseledande sådan. Skillnaderna var många. Brighton hade till skillnad från Crystal Palace inte bara en mycket tydlig idé med vad de ville utan också resurserna och den politiska viljan att backa upp denna idé i handling. Crystal Palaces prat var munväder, Brightons beslut betydligt mycket mer genomtänkt.
Med Brighton bara två poäng ovanför nedflyttningsstrecket efter 25 omgångar, och alltså i den uppenbara farozonen att åka ur Premier League, är det nu både en och annan, för att inte säga många, som börjar fråga sig om Brighton ändå inte gjorde ett misstag som anställde Graham Potter. De som framför den synpunkten kan peka på att Brighton har en poäng mindre den här säsongen än vid motsvarande tidpunkt förra säsongen, samt det luddiga argumentet att Potter anställdes för att undvika nedflyttningsstriden.
Jag tycker ändå detta är ett så gott tillfälle som något att faktiskt utvärdera den frågeställningen, huruvida Brighton gjorde ett misstag som anställde Graham Potter, på ett nyktert och neutralt sätt. Det har gått tillräckligt lång tid för att börja få en känsla för hur laget faktiskt utvecklats och kan utvecklas med Potter. Samtidigt ligger det inte så långt framåt i tiden att analysen blir helt ensidigt färgad av utfallet, det vill säga huruvida Brighton håller sig kvar i Premier League eller ej.
Min första tanke om de så kallade bevisen som framförs för att det skulle ha varit ett misstag, det vill säga i huvudsak att Brighton har färre poäng den här säsongen än vad de hade förra säsongen vid motsvarande tidpunkt, är att de är ytliga och missvisande. För det första är det en helt annan säsong, annat motstånd och andra förutsättningar. För det andra så är det helt enkelt en grov förenkling av verkligheten som bortser helt och hållet från några inte oviktiga aspekter:
Differensen. Till att börja med är helt enkelt inte poängskillnaden, det vill säga 26 poäng istället för 27, så stor att den ens är meningsfull att använda som argument vare sig för att det skulle vara bättre eller sämre nu. En poäng på 25 omgångar är alldeles för lite för att kunna avskriva omständigheter eller rena tillfälligheter. Nu finns så klart de som menar att Brighton borde haft många fler poäng än förra säsongen för att Potter skulle kunna anses motiverad, men det bygger på helt orimliga förväntningar.
Trenden. Därefter måste utvecklingen under Chris Hughton tas med i beräkningen. För dennes avslutning av förra säsongen var bedrövlig. Brighton tog bara tio poäng på de sjutton sista omgångarna från januari till maj, en poängskörd som över en hel säsong hade garanterat nedflyttning. Brighton förlorade elva av sina sista 17 matcher, flera av dem stort och smärtsamt, vann endast två av dessa matcher, och klarade sig kvar i Premier League på skinnet på deras egna tänder.
Förändringen. Till sist måste faktiskt förändringen i sig av Brighton räknas med i den här ekvationen. Brighton under Chris Hughton var ett lag som konsekvent låg bland de sista i ligan gällande antalet passningar, passningsprocent och så vidare. Graham Potter har infört en helt ny fotboll. En fotboll som gör att Brighton befinner sig på åttonde plats i ligan gällande förväntat antal gjorda mål per match till exempel. I vilket topplag som helst hade en sådan omställning resulterat i rop på tålamod. Förändring tar tid.
Men framför allt tror jag det största felet med kritiken mot Brightons beslut att anställa Graham Potter är framställandet av alternativet, det vill säga att behålla Chris Hughton, som någon slags garanti att Brighton hade hållit sig kvar i Premier League. Vilket så klart är struntprat. Det finns ingen som helst anledning att tro det, inte minst just med tanke på dennes trend enligt ovan. Brighton var inte någon väloljad maskin. Brighton var ett ganska träligt spelande fotbollslag på god väg ut ur Premier League.
På så sätt värderas Graham Potter egentligen på en orealistisk skala. Enda sättet på den skalan för Potter att undvika ifrågasättande hade alltså varit att redan i början av februari ha placerat Brighton på ett sådant sätt att de inte befann sig i fara för nedflyttning. Detta i en av de tajtaste ligasäsongerna på mycket länge. Med en sådan skala hade det med allra största sannolikhet varit omöjligt för någon som helst manager att uppnå ett godkänt betyg. Även för Chris Hughton för övrigt.
Förmodligen bygger kritiken rent fotbollsmässigt på föreställningen att Brighton har ett sämre försvarsspel under Graham Potter än de hade under Chris Hughton. Det säger väl sig självt – eller hur?! – att ett lag som passar bollen mer och skapar mer framåt behöver vara sämre defensivt. Mja, sanningen är istället att Brighton både släppt in färre mål den här säsongen, och släppt till färre skott på det egna målet, än under förra säsongen. Brighton försvarar sig annorlunda, men inte nödvändigtvis sämre.
Synen på försvarsspelet är kanske snarare en inbillning som baseras på några mer enskilda ögonblick under säsongen där Brighton begått några grova försvarsmisstag, och tappat viktiga poäng som en följd. Det är en del av bilden men alltså inte hela bilden, det är enskilda bitar som har tillåtits definiera helheten. Delvis är det kanske en konsekvens av Graham Potters något kontroversiella beslut att byta ut Shane Duffy i backlinjen mot nye, unge Adam Webster.
Den som följer Brighton skulle kanske istället för att inrikta sig på försvarsspelet säga att det har varit anfallsspelet som brustit en smula för Brighton. Närmare bestämt förmågan att omsätta målchanser i faktiska mål, eller omsätta ett spelövertag i målchanser och så klart mål. Säsongen har innehållit flera exempel på matcher där Brighton har kontrollerat matchbilden, haft ledningen men misslyckats med att stänga matcherna. Och istället blivit tagna på sängen, fått en kvittering eller till och med en vändning i rumpan.
Anfallare som Florian Andone och Jürgen Locadia har helt enkelt inte lyckats i Brighton. Neal Maupay har inte varit dålig men har saknat den riktiga killerinstinkten i offensivt straffområde. Glenn Murray är en annan trotjänare som Graham Potter har placerat på bänken under stora delar av säsongen, i sådan utsträckning att många trodde han var på väg att lämna klubben i januari. Men kanske har Potter ändå fallit till föga. Murray kom in senast mot West Ham, och gjorde den så väldigt viktiga kvitteringen.
Brighton har ännu en sexpoängare i nedflyttningsstriden ikväll, hemma mot Watford. En match som Brighton behöver vinna minst lika mycket som Watford behöver vinna. Glenn Murray var en stor anledning att Brighton tog sig till Premier League för två år sedan, en stor anledning att Brighton ändå lyckades hålla sig kvar i Premier League för ett år sedan. Kan Glenn Murray upprepa samma bedrift den här säsongen? Och kanske i farten omformulera den inledande frågeställningen.
Brighton gjorde inget misstag som anställde Graham Potter, men kanske har Graham Potter gjort ett misstag som bänkat Glenn Murray. Även om det naturligtvis alltid är otroligt lätt att vara baksätesförare i efterhand.