Det har varit en minst sagt lustig säsong så här långt i EFL Championship. Utöver den dramatik som endast tabellen medför så är det en säsong som handlat mycket om regelbrott, poängavdrag och dylikt. Framför allt är det EFL:s nya regler för lönsamhet och hållbarhet, det vill säga nya ord för en gammal financial fair play-vokabulär, som har fått flertalet klubbar att krumbukta sig som dräktiga påfåglar.
EFL Championship har alltid varit en serie med en air av desperation. En serie full av klubbar som precis åkt ner från Premier League tillsammans med klubbar som av andra skäl ser alla de där pengarna och all den där statusen som finns i Premier League så väldigt nära, men ändå alldeles för långt borta. Och ju högre TV-avtalen i Premier League har blivit, desto tyngre verkar desperationen ha blivit.
Regler om lönsamhet har självfallet införts för att se till att klubbar drivs på ett mer hållbart och beständigt sätt, helt enkelt som ett sätt att stabilisera den engelska fotbollen finansiellt. På sätt och vis en fin tanke, liksom det är en tanke som ändå haft viss framgång både i England och i Europa i övrigt, men det är naturligtvis också så att där det finns ett regelverk finns även de som försöker hitta vägar runt regelverket.
Det mest kreativa sättet att försöka ta sig runt regelverket det senaste året verkar ha varit att klubbarnas ägare säljer de egna arenorna till sig själva. Vilket naturligtvis är föga mer än ett annat sätt för ägarna att pumpa in kapital i klubben. Flera klubbar har ägnat sig åt den här akrobatiken, bland dem Derby County, Aston Villa, Sheffield Wednesday, Stoke, Middlesbrough med flera. EFL är inte best pleased kan vi väl säga.
Sheffield Wednesday är framför allt en klubb som för närvarande har både den ena och den andra lustiga idén. Möjligen speglar det att Sheffield Wednesday också är den klubb som haft mest bekymmer med EFL:s regler de senaste åren. De har i praktiken levt under ett mjukt transferembargo de senaste två säsongerna. Sheffield Wednesday satsade tungt på att ta sig till Premier League för några år sedan, men lyckades aldrig.
Ett annat kreativt sätt som Sheffield Wednesday försöker dra in pengar på är nu att börja sälja tioårslånga säsongskort till sina supportrar. Kort sagt erbjuder de supportrarna möjligheten att köpa säsongskort som gäller tio-femton år framåt i tiden, eller till och med så att de garanterat gäller tio år från och med dess att Sheffield Wednesday går upp i Premier League.
Inledningsvis kan det där kanske låta som ett innovativt tänkande, onekligen ett sätt att befästa en långsiktig relation med sina supportrar. Men tänker man efter bara lite så blir det också uppenbart hur det i själva verket pantsätter klubbens framtid för att ge dem mera cash här och nu. Sheffield Wednesday försöker i praktiken sälja kommande säsongers säsongskort och bränna pengarna redan nu.
Det säger sig självt att detta mycket väl kan komma att ge Sheffield Wednesday mer pengar nu, och kanske på så vis håller dem på rätt sida av regelverket, eller till och med ger dem mer utrymme att verkligen satsa på Premier League. Men varje pund de drar in nu är också ett pund de inte kommer kunna dra in tre år, fem år, tio år och så vidare. Det blir alltså mer pengar nu, men mindre pengar i framtiden.
Möjligen är det en medveten gambling från Sheffield Wednesdays sida. De märker så klart att de ändå har chansen på uppflyttning den här säsongen. Även om det i så fall nästan garanterat kommer behöva ske via playoff. Garry Monk har hur som helst gjort ett hyfsat imponerande jobb. Men tanken måste alltså vara att sätta alla marker på att Sheffield Wednesday tar sig upp till Premier League och det förlovade intäktslandet.
Därmed har vi fått den absurda situationen att EFL:s lönsamhetsregler, som är tänkta att tvinga klubbarna att tänka långsiktigt och förhindra alltför kortsiktigt agerande, i själva verket uppmuntrar ett mycket kortsiktigt tänkande. Men det är så klart en svårfrånkomlig konsekvens när det faktiskt går att bryta mot reglerna och undvika alltför tuff konsekvens bara man faktiskt lyckas i sitt uppsåt att ta sig till Premier League.
Något som exempelvis Bournemouth har dragit nytta av. De bröt alltså högst medvetet mot EFL:s financial fair play-regler men slapp konsekvenserna av det eftersom de tog sig till Premier League och har lyckats hålla sig kvar. För något år eller så sedan förlikade de sig fram till ett bötesbelopp, som däremot naturligtvis bara var småsummor relativt de väldiga intäkter de har dragit in genom att spela i Premier League.
Den engelska ligafotbollen, likt egentligen all ligafotboll, är ju stöpt som en pyramid. Men här har vi verkligen ett högst konkret exempel på vad som i grund och botten inte är så värst mycket annorlunda än ett klassiskt pyramidspel. De som befinner sig i pyramidens botten och mittenområde tar allt större och allt mindre motiverade risker, samtidigt som de i pyramidens topp hyfsat obesvärat håvar in de stora pengarna.
Till sist måste det så klart vara klubbarnas ansvar att hålla ekonomin under kontroll. Jag är alltså av principiella skäl skeptisk till lönsamhetsregler av det här slaget eftersom jag helt enkelt inte ser det som moraliskt oantastligt att förhindra ägare från att faktiskt investera i den klubb de själva äger. I varje annan kommersiell verksamhet är det underförstått att det kan vara okej att gå back först för att skyffla hem vinsterna efteråt.
Här invänds det så klart med att fotbollen inte är en kommersiell verksamhet. Vilket den naturligtvis är. Men argumentet är kanske att fotbollen dessutom är en fundamentalt social verksamhet, och klubbarna är så pass betydelsefulla sociala institutioner att de helt enkelt måste skyddas mot kortsiktigt profitsökande eller för den delen bara helt vanligt mänskligt dumt och dåligt beslutsfattande.
Ett argument jag kan förstå, och för all del respektera, och som utgör ena änden på den skala som i dess andra ände har det där med att det måste vara varje klubbs rättighet att investera efter eget huvud. Förmynderi eller frihet med andra ord, fast på fotboll. Och på denna skala kan man säga att jag många gånger pendlar lite fram och tillbaka i var jag egentligen själv landar. Svaren är sällan enkla.
Men det är klart, när klubbar som Sheffield Wednesday börjar prata om att sälja säsongsbiljetter tio år och femton år framåt i tiden, så är det lätt att känna att det nog är bäst att vissa klubbar helt enkelt skyddas från sig själva.