Hur kommer det sig att en spelare som Dan Gosling blir så väldigt upprörd över att en domare, i det här fallet Jonathan Moss, enligt honom ska ha fällt spydiga kommentarer till honom och några av hans lagkamrater, samtidigt som de till synes aldrig har några som helst problem med att spelare, många gånger dem själva eller deras lagkamrater, mer eller mindre verbalt misshandlar domare, ibland till och med i grupp?
Jag tänker mig att det rimligtvis måste bero på att han och övriga spelare helt enkelt inte ser det som något problem när de gör det, eftersom de som spelare bara agerar helt och hållet i eget intresse och liksom förväntas vara partiska och subjektiva. På en domare finns helt andra förväntningar om att vara professionell, skötsam och framför allt helt och hållet neutral. En spydig domare motsvarar inte dessa förväntningar.
Det är alltså frestande att nicka instämmande tillsammans med twitterkörerna som menar att om spelarna ger så får de också vara beredda att ta, att det bara är bra att domarna delar ut lite också. Och inte är det väl precis så att man tycker synd om spelarna. Men på samma gång är det också så att domare helt enkelt inte ska ägna sig åt sådant här, eller falla ner till denna nivån, just eftersom de är domare.
Viss kritik av Jonathan Moss agerande känns alltså befogad. Han har inte agerat helt i enlighet med de värderingar som ligger till grund för hans profession. Man anar att han har låtit sin egen personlighet gå ut över sin egen roll som domare. Nu kommer så klart alla domare ha sin personlighet, det är ofrånkomligt, men det finns en gräns där som är svår att peka på innan man faktiskt har passerat den.
Samtidigt är jag heligt trött på all kritik som riktas mot domarna. Det finns helt klart viktigare jobb här i världen. Det finns jobb som kräver betydligt högre grader av faktisk utbildning. Men jag betvivlar att det egentligen finns särskilt många svårare jobb här i världen än att vara domare i fotboll, åtminstone på den högsta nivån. Samtidigt som det är ett världens kanske minst uppskattade jobb.
För det första är det ett minst sagt rätt omfattande regelverk att först lära sig och sedan hålla reda på. Dessutom är det många gånger regler som förändras, antingen i grunden eller kanske värre bara i någon enstaka detalj eller nyans. Inte bara gäller det att dessa regler sitter i ryggraden utan de ska även kunna appliceras inte på något tyst och lugnt kontor någonstans, utan mitt under en brinnande fotbollsmatch.
För det andra är själva arbetssituationen direkt obehaglig. Som sagt, domarna gör sitt jobb mitt under brinnande fotbollsmatcher. De har inga som helst repriser på sig att kunna fatta sitt beslut, utan måste baserat på vad de själva lyckades uppfatta under några hundradelar fatta ett korrekt beslut inom några sekunder. Detta måste de göra samtidigt som spelare skriker på dem och publiken på läktarna gör allt för att påverka dem.
För det tredje kommer de ständigt göras till syndabockar antingen av managers som inte gillar att förlora eller till och med är rädda om sina jobb, eller av supportrar som inte alls kan tänka sig att just deras lag förlorade fair och square, utan allting måste så klart vara domarens fel. Här förekommer ofta högst publikt inte bara nedsättande kommentarer om domarens kompetens utan även om dennes integritet, alltså att han vore korrupt.
För det fjärde kommer deras arbete och deras domslut granskas in i sömmarna både live och i efterhand av spelare och ledare, supportrar, och många gånger av experter och olika former av TV-personligheter. Vad dessa minst nio gånger av tio har gemensamt är att deras faktiska regelkunskap är ytterst begränsad, många gånger direkt felaktig, men på dessa grunder måste domaren ändå låta sig utvärderas och kritiseras.
Det är en poäng jag har gjort några gånger förut. Nämligen att i stort sett ingen av oss skulle klara av, än mindre uppskatta, att behöva genomföra våra jobb eller våra liv utifrån ens i närheten av samma förutsättningar. Bara att försöka föreställa sig den frustration och den stress detta skulle medföra är rätt svårt. Kanske är det tur att det ändå lär vara en viss typ av personer som faktiskt vill bli domare.
Lustigt, eller olustigt, i sammanhanget blir inte minst att domare i Premier League dessutom är väldigt bra på sitt jobb. Många gånger hänvisas till en studie som visade att domarna fattade korrekt beslut rätt precis 97% av alla beslut. Vilket egentligen är ett helt enastående facit, inte minst som sagt under de extremt jobbiga förutsättningar som domare fattar sina beslut. Återigen, vilka av oss har samma facit i våra jobb eller liv?
Naturligtvis finns det domare som gör väldigt dåliga matcher, det är väl kanske till och med troligt att alla domare gör eller har gjort väldigt dåliga matcher ibland. Men felet som görs är att dessa undantag tillåts representera domaren som helhet. En manager eller är en spelare är aldrig bättre än sin sista match. En domare blir i princip aldrig bättre än sin sämsta match, om ens det. Tänk att bli bedömd längs den skalan!
Alltså är det i mina ögon domarna själva mer än någon annan grupp som borde vara mest irriterade på det VAR-strul som drabbat Premier League den här säsongen, som beror mer på svagheter i tillämpningen av VAR än på något annat. För här har domarna blivit påtvingade ett system som utsätter dem för ännu mer dåligt påläst kritik fastän de själva har haft absolut ingenting med utformningen av systemet att göra.
Vilket kanske är extra bittert eftersom hela VAR-idén är en direkt produkt av att media och supportrar i en slags ohelig växelvis framryckning envisades med att aldrig riktigt kunna acceptera att domare faktiskt är människor utan istället tog varenda enligt dem dåligt, felaktigt eller till och med enbart tveksamt domslut och blåste upp storm i varje litet vattenglas.
Det kommer alltid vara populärt att klaga och skälla på domarna, både för supportrar och för managers. Så har förmodligen varit fallet enda sedan fotbollen någon gång kom på att de skulle ha domare, och managers, och supportrar. Men det kommer också i nästan alla fall vara rätt ynkligt. Inte minst i den stora majoritet av fall där kritiken inte hålls saklig och inte förmår hålla isär person och karaktär från det faktiska domslutet.
Jonathan Moss gjorde kanske inte en jättesmart och jättebra grej när han började slänga käft med Dan Gosling. Han gjorde arguably ett misstag. Det misstaget betyder inte att han är en sämre domare, en sämre person och att han därför bör hängas i gryningen och helst aldrig mer släppas in på en fotbollsplan igen. Om vi hade den utgångspunkten skulle vi snart inte ha några domare kvar.
Skulle vi vara konsekventa i den utgångspunkten skulle ingen människa någonsin få behålla sina jobb. Tyvärr är det en utgångspunkt som blivit allt vanligare i Premier League som en följd av sociala medier och den minst sagt barnsliga cancel culture som uppstått under 2000-talet och framåt.