När lotten föll på Atlético Madrid för Liverpool i Champions Leagues åttondelsfinaler så var den omedelbara reaktionen en direkt konsekvens av känslan man hade redan inför slutspelslottningen att det för Liverpool nog knappast fanns någon motståndare möjlig att lottas mot som var svårare för just dem än Atlético Madrid. Alltså låg det kanske nära till hands att börja prata om mardrömslottningar och så vidare.
Egentligen är det bara ett drygt halvår sedan Liverpool senast begav sig till Madrid och till Wanda Metropolitana. De genomförde då en minst sagt rätt dålig fotbollsmatch som ändå slutade med att de stod där som Champions League-vinnare för sjätte gången i deras historia. Nu återvänder de alltså till samma arena, för att ge sig själva chansen att upprepa förra säsongens seger och försvara sin Champions League-titel.
Annars var det Atlético Madrid som hade förhoppningar om att vinna sin första Champions League-titel på hemmaplan. Även om det brukar kunna gå troll i sådana saker för hemmalag. Men sådan var tanken när Atlético Madrid ansökte om att få arrangera Champions League-finalen på sin nya arena. Deras resa sedan dess pekar till synes mestadels i negativ riktning. Långt efter toppen i La Liga, ett hackande spel, och något av en frångång från vad som gjort dem starka under 2010-talet.
För Liverpool pekar resan åt helt andra hållet. Champions League-titeln blev inte kulmen för dem utan bara startskottet. De tog triumfen inte som ett signal för att känna sig nöjda och vila på sina lagrar utan istället som en utgångspunkt för att utvecklas vidare och bli ännu bättre. Liverpool är på väg att göra en fullständigt unik säsong inom engelsk fotboll, och det hade nog inte många gissat inför säsongen.
På ytan kan det tyckas finnas tydliga skillnader mellan Liverpool och Atlético Madrid. Vi har till exempel det ena laget som rätt eller fel har blivit en slags den offensiva fotbollens företrädare, med högt presspel, snabbt omställningsspel och offensiva ytterbackar. Mot det ställs det andra laget som istället fått förkroppsliga den defensiva fotbollen. Samtidigt som Champions League-fotbollen har blivit alltmer offensiv och målrik, med ett målsnitt om över 3,5 mål per match, så är Atlético Madrid det skinande undantaget.
Liknande kontrast skulle kunna göras mellan Jürgen Klopp och Diego Simeone. Den ene framstår som den öppne, jovialiske bullrige kramaren som viftar och flänger med armarna och utstrålar en sprudlande positivism. Den andre är den eldfängda och explosiva, den muttrande och mumlande olyckan som nästan väntar på att hända, som ständigt verkar befinna sig i något slags krig med omvärlden, för det är så han vill ha det.
Naturligtvis är det där en rätt grov förenkling, därtill bara en beskrivning av hur deras offentliga personer möjligen framstår. Båda två är däremot extroverta och i allra högsta grad involverade som personligheter när sina båda lag spelar matcher. Att dessa båda kommer kollidera någon eller några gånger under denna åttondelsfinal känns inte alls osannolikt. Det brukar bli så när två så lika personligheter stöter på varandra. För det går att peka på några fundamentala likheter mellan Liverpool och Atlético Madrid.
Underdogs. Både Liverpool och Atlético Madrid älskar och föredrar att framställa sig själva som underdogs, som den tappre kämpen mot större, rikare och tuffare klubbar som har alla fördelar på sin sida. Det är inte bara något som sägs pliktskyldigast utan en attityd och kultur som präglat och alltjämt präglar båda lagen. Egentligen spelar det mindre roll om det är så eller inte, huvudsaken är att de båda lagen tror att det är så. Atlético har kunnat behålla den stämpeln, samtidigt som det börjar bli allt svårare för ett Liverpool som allmänt sett nu beskrivs som världens bästa lag, med all rätt så klart. Helt självklart är det kanske inte heller för Atlético som hör till världens rikaste klubbar.
Kollektivet. Både Liverpool och Atlético Madrid är lag som baserat hela sitt spelsystem, hela sin taktik och hela sin identitet inte på individuella superstjärnor utan på kollektivet som sin främsta tillgång. Laget är i båda fallen betydligt större än summan av varje enskild spelare och, kanske framför allt i Liverpools fall, så är det knappast de mest profilstarka spelarna som ingår i laget. Att ha sett Atlético Madrid spela fotboll de senaste fem-sju åren har varit att se ett lag som jobbar frenetiskt för varandra. Detsamma kan sägas om Liverpool. Möjligen kan man känna att Atlético Madrid har börjat frångå den här principen det senaste året, sprickor i kollektivet har börjat synas.
Nästanlag. Både Liverpool och Atlético Madrid har kunnat beskrivas som nästanlag, alltså lag som är väldigt bra och som kommer väldigt nära titlar utan att riktigt vinna dem. Kanske en orättvis beskrivning av Atlético Madrid som ändå lyckades vinna La Liga för sex år sedan, men där det så klart är så att det är Champions League som är den största grejen för de spanska lagen. Nu är det så klart definitivt en orättvis beskrivning det senaste halvåret eller så av Liverpool som ju vunnit Champions League och helt säkert kommer vinna Premier League. Men för Atlético Madrid håller kanske ändå känslan i sig av att vara ett lag som kommit så nära men ändå inte hela vägen fram, lite som Tottenham.
Varför dessa påstådda likheter ens är betydelsefulla kan diskuteras. För mig känns de relevanta eftersom de betyder att varken Liverpool eller Atlético Madrid kommer kunna spela den här åttondelsfinalen på riktigt samma villkor som de är vana vid att kunna genomföra sådana här matcher, framför allt kanske i Champions League. Det blir en annan vibb, en annan matchbild, en annan psykologi. Vilket ger den här åttondelsfinalen en högre grad av oförutsägbarhet.
Det är nu man kan säga att säsongen egentligen ”börjar” så att säga för en klubb som Liverpool. Det vill säga framåt februari, i starten av den så kallade vårsäsongen, ganska precis när det europeiska cupslutspelet är på väg att dra igång, när de båda cuperna har kommit ganska långt, och när ligaspelet ger sig in på slutvarvet. Självfallet spelar det som redan gått av säsongen roll, men allt innan ungefär den här tidpunkten kan sägas handla om att ge sig själva bästa möjliga förutsättningar inför upploppet.
Liverpool har onekligen lyckats med just det. Utan att överdriva kan vi säga att Liverpool har optimala förutsättningar i Champions League, och säsongen som helhet. Premier League har de i praktiken redan vunnit, vilket betyder att de rimligtvis härifrån borde kunna lägga hundraprocentigt fokus och energi på Champions League utan att känna att de därför riskerar något. Ligacupen gick som den gick, FA-cupen går som den går. Allt härifrån kan handla enbart om Champions League.
Enda hotet mot den bilden är rimligtvis den kollektiva förväntan som ändå existerar när Liverpool är på väg att vinna sin första ligatitel på 30 år och hur det möjligen skulle kunna distrahera dem, samt kanske även att Liverpool börjar slänga fuktiga blickar på liga- och poängrekord, och på så vis biter över för mycket och därmed mister åtminstone halva stycket. Men det känns långsökt.
Sedan är så klart Atlético Madrid, liksom övriga tre eventuella motståndare, så bra, liksom marginalerna i ett Champions League-slutspel så pass små, att det naturligtvis ändå inte på något sätt garanterar någon Champions League-vinst för Liverpool. Men det vore snöpligt om det tog slut redan i åttondelsfinalen.