Frågan som Fulham ställer sig nu är om 0-3-förlusten hemma mot Barnsley senast var ett rent olycksfall i arbetet eller en oroväckande varning om vad som komma skall. Det var ett nästan pinsamt resultat på hemmaplan mot tabellens bottenlag och satte ett tvärt stopp för Fulhams momentum som såg dem på god väg att passera Leeds i tabellen upp på den automatiska uppflyttningsplatsen.
Det är en fråga som följer på en stark jul- och vinterperiod för Fulham. Sedan strax innan jul har Fulham vunnit sex av tio matcher och förlorat en enda match, och rört sig från att riskera att missa playoff-platserna till att nosa åtminstone på andraplatsen i tabellen. En period som fick många att tro att Fulham äntligen hittat sitt spel. Förlusten mot Barnsley satte några rejäla frågetecken kring detta.
Fulham och Scott Parker har fått upprepad kritik under säsongen för en alltför passiv och långsam spelidé. Fulham passar runt bollen alldeles för mycket inom laget och är alldeles för långsamma i att ta sig framåt i sina anfall. Vilket leder till två konsekvenser. För det första att Fulham får mycket svårt att bryta ned motståndarnas försvar. För det andra att Fulham bjuder in till press mot den egna försvarslinjen, vilket leder till misstag.
Fulhams två senaste matcher har visat på något av ett återfall i det här avseendet. Mot Millwall i förrförra omgången gjorde Aleksandr Mitrovic 1-0 efter tre minuter, men därefter hade Fulham inte ett enda skott på mål i en match som till sist slutade oavgjort med 1-1 på tavlan. Och mot Barnsley blev Fulham mer eller mindre utspelade hemma på Craven Cottage.
Att det är särskilt oroväckande beror inte minst på att Fulham samtidigt är på väg in i en period med några tuffa matcher mot högt placerade lag i tabellen. Redan ikväll möter de Derby County på bortaplan. Därefter följer i tur och ordning Swansea (h), Preston North End (h), Bristol City (b), Brentford (h), Leeds (b) och QPR (b). Dåliga resultat där och hoppet om automatisk uppflyttning kan vara borta och hoppet om playoff hotat.
Kanske är verkligheten dessutom ännu mer bekymrande för Scott Parker. För som många har påpekat så beror Fulhams ändå framskjutna tabellposition i mycket hög utsträckning på Aleksandr Mitrovics briljans och många mål. Utan Mitrovic menar de som regelbundet följer Fulham, så hade Fulham förmodligen som allra bäst varit ett långskott för playoff i nuläget. Så beroende anses Fulham vara av Mitrovic.
Nu är det kanske inte så märkligt att vad som förmodligen är ligans bäste anfallare faktiskt är viktig för sitt lag. Det säger väl nästan sig självt. Men det blir särskilt tydligt då Mitrovic så många gånger blir isolerad, och gör så många av sina mål till synes liksom på egen hand från ingenstans. Känslan är inte ett lag som lyfter upp Mitrovic, utan Mitrovic som nästan släpar med sig laget efter sig.
Det gick ändå att se viss skillnad just under Fulhams starka period från julhelgen och framåt. Skillnaden bestod framför allt i att Scott Parker fick med sina ytterbackar mycket mer i lagets anfallsspel, vilket gav dem en helt annan bredd och dimension i sitt offensiva spel. Förut har Parker istället haft en betydligt mycket mer konservativ inställning med sina ytterbackar, som mycket sällan vågade sig med i anfallen.
Majoriteten av Fulhams mål under den här perioden har kommit till just genom att en av ytterbackarna, Cyrus Christie på ena kanten och Joe Bryan på den andra kanten, har tagit en offensiv löpning upp på den offensiva tredjedelen och tryckt in bollen i motståndarnas straffområde. Vilket betyder att matcher som förut normalt sett slutade oavgjort eller till och med förlust istället har slutat med vinst, om än uddamålsvinster.
Den förändrade ytterbackstaktiken är värdefull eftersom det passar väldigt väl ihop med Aleksandr Mitrovics särskilda styrkor. Hans boxspel och inte minst hans löpningar mot den första stolpen är riktigt bra och detta har visat sig vara ett vasst vapen för Fulham den senaste månaden. Lägg därtill att Fulham är bra på att få övriga spelare att följa med in i boxen. Ett spel man inte förut hade på samma sätt utan offensiva ytterbackar.
Scott Parker var ifrågasatt redan när han tillsattes i slutet av förra säsongen, när det stod klart att Fulham skulle åka ur Premier League, och frågorna ökade i volym och substans när det blev klart att han blev kvar även över den här säsongen. Särskilt när blev tydligt att Fulhams målsättning var att ta sig omedelbart tillbaka till Premier League. Man undrade självfallet om Parker verkligen var mogen uppgiften.
Den här säsongen har väl inte riktigt gett något entydigt svar på den saken. Taktiskt känns det inte som om Fulham har fått ut maximalt av sin spelartrupp, samtidigt som det ändå inte går att blunda för att uppflyttning alltjämt är ett fullt realistiskt mål. Fulham har så här långt inte kastat bort sina uppflyttningschanser med Scott Parker. Men farhågan är att de kommer göra det inför den tuffa vår som nu står för dörren.
Alltså diskuteras det självfallet om Fulham hade vunnit på att lyfta in en ny manager att lyfta dem över mållinjen. Nu är det självfallet svårt att säga exakt vem det skulle vara, och även om man har ett namn så finns naturligtvis inga garantier för att det verkligen skulle lyckas. Sådana garantier finns aldrig. Dessutom har inte Fulham gett några indikationer av det slaget att ett sådant beslut skulle vara på gång.
Antingen har alltså Fulhams ägare och ledning sådant förtroende för Scott Parker, eller så har de tankarna på annat håll, exempelvis den amerikanska proffsbrottningen, att något managerbyte inte är aktuellt för dem. Vi får se om de får anledning att ompröva den saken under eller efter den kommande månadens tuffa och till synes avgörande spelschema för Fulham, med start borta mot Derby County ikväll.
Då riskerar det å andra sidan vara försent. Vilket leder till slutsatsen att härifrån får det helt enkelt bära eller brista för Fulham och Scott Parker. Bara att hoppas att Aleksandr Mitrovic håller sig hel och på humör.