Arsenal och Everton har haft märkligt parallella säsonger. Båda klubbarna gick in till säsongen med hyfsat etablerade men ändå ifrågasatta managers. Båda lagen hade vad vi kan beskriva som besvärliga höstsäsonger. Båda klubbarna sparkade sin manager ungefär samtidigt, båda klubbarna körde med en tillfällig manager under ungefär lika lång tid, och båda klubbarna anställde sin nya manager ungefär samtidigt.
Den ena klubben anställde Carlo Ancelotti som manager. Den andra klubben anställde Mikel Arteta som manager. Om vi nu hade gjort ett så kallat blindtest, typ en fotbollens Pepsi Challenge, om vilken klubb som hade anställt vilken manager på förhand så hade säkert halva världen, fan och hans moster tagit för givet att Arsenal anställde Ancelotti och Everton anställde Arteta. Istället blev det alltså tvärtom.
Everton chockade världen en smula med anställningen av Carlo Ancelotti. En klubb som Everton ska ju inte kunna anställa en manager som Ancelotti var den allmänna åsikten som alltså visade sig ha mycket lite med verkligheten att göra. Men världen var nog även hyfsat överens om att det var en anställning som var klok och som inte minst visade på Evertons stora ambitioner.
Arsenal chockade väl knappast världen med anställningen av Mikel Arteta, som de varit på vippen att anställa redan en gång tidigare innan de då fick kalla fötter. Men det var sannerligen inte något självklart val baserat på Artetas erfarenhet och meritlista. Hade Arteta inte under några år varit en av Pep Guardiolas coacher, och därför underförstått antas eller önsketänks vara den nye Guardiola, så hade han aldrig fått jobbet.
Båda anställningarna blurrar den många gånger för givet tagna gränsen mellan kort och lång sikt. Det är väldigt lätt att beskriva Carlo Ancelotti som en kortsiktig anställning när hans arbete och namn på kort sikt kan få mycket värdefulla effekter på lång sikt. Det är frestande att beskriva Mikel Arteta som en långsiktig anställning för att han är ung och oprövad som det heter, men det i sig tvingar honom att agera kortsiktigt.
Möjligen är det en lustig tillfällighet att Arsenal och Everton mötte varandra i vad som var både Mikel Artetas och Carlo Ancelottis första match som manager för sina respektive klubbar, även om båda då befann sig på läktarna. Matchen på Goodison Park slutade 0-0, en match som helt säkert fick både Ancelotti och Arteta att reflektera en smula över det arbete de ändå hade framför sig.
Kanske tjänar det till att påminna sig de båda klubbarnas positioner i tabellen vid denna tidpunkt. Arsenal befann sig då tia i tabellen, med 22 poäng, efter att precis mycket klart ha förlorat med 0-3 mot Man City på Emirates. Everton å sin sida hade det jobbigt. Trots en renässans med Duncan Ferguson befann de sig på sextonde plats i tabellen, hotade av nedflyttning, med 18 poäng. Sex placeringar och fyra poäng skiljde de båda lagen åt.
Därefter har både Arsenal och Everton spelat nio ligamatcher vardera. Arsenal har på dessa nio matcher vunnit två, spelat sex oavgjorda samt förlorat en, och samlat på sig ytterligare tolv poäng. Everton har vunnit fem matcher, spelat tre oavgjorda samt även de förlorat en match. De har tagit 18 poäng på nio matcher, ett poängsnitt om två poäng per match, och de har alltså fördubblat sin poängskörd.
Inför dagens match ligger Arsenal alltjämt på tionde plats i tabellen. Everton däremot har stigit som fågeln fenix i tabellen, passerat Arsenal och ligger på nionde plats i tabellen, sju tabellplaceringar bättre än förut, två poäng före Arsenal snarare än fyra poäng efter. Från hot om nedflyttning har Everton gått till hopp om Champions League. Detta samtidigt som Arsenals förhoppningar om Champions League ser lika bleka ut som förut.
Här är det kanske ändå läge att fundera en smula över spelschemats effekt på de båda lagens resultat. Om Everton har haft ett betydligt lättare spelschema än Arsenal över jul- och vinterfotbollen så kan det så klart förklara deras försprång. Men sanningen är nog att båda lagen har haft ett hyfsat likvärdigt spelschema. Arsenal har förlorat sina poäng mot bland andra Bournemouth, Crystal Palace, Sheffield United och Burnley.
Man skulle alltså kunna tro att Evertons supportrar är de allra mest nöjda samtidigt som Arsenals supportrar känner frustration. Men så är inte riktigt fallet. Istället är det framför allt Evertons supportrar som spottar och svär, även om de nog är nöjda med Ancelotti som sådan. Samtidigt som Arsenals supportrar verkar fira att de varit ”obesegrade” sedan årsskiftet. Naturligtvis generaliserar jag, men det säger något om kultur och struktur.
Vad detta beror på känns som en frågeställning lämpad för vetenskapliga avhandlingar i psykologi. Jag misstänker att Evertons reaktioner är rätt rejält färgade av förnedringen i FA-cupen där de tog stryk mot Liverpools ungdomslag på Anfield, samtidigt som de så klart kommer känna en fullt naturlig latent frustration när deras röda rivaler samtidigt gör en så fantastisk säsong som de gör. Everton tänker ju sig att komma ifatt dem.
Arsenals reaktioner är lite svårare att nagla fast. Där finns så klart enligt mig en kär tradition i Arsenal, som nu går rätt många år bakåt i tiden, av önsketänkande, att kanske kollektivt överdriva det egna lagets styrkor och möjligheter och samtidigt göra sig lite blinda för bristerna och dess betydelse. Lite motsvarigheten till spelmissbrukarens benägenhet att övervärdera chansen till vinst och underskatta risken för förlust.
Att Carlo Ancelotti har haft en omedelbart mer positiv effekt på Everton än vad Mikel Arteta har haft på Arsenal känns ganska givet. Mot detta kommer Arsenals och Artetas förespråkare invända att syftet med anställningen av Arteta minsann inte var omedelbart utan istället mer långsiktigt. Låter vackert så klart, men blundar för att Arteta samtidigt själv ger vissa rätt tydliga tecken av att planera och agera på kort sikt.
Det kommer säkert kunna diskuteras länge vilken av Arsenal och Everton som vann eller gjorde rätt i sin respektive anställning av Carlo Ancelotti och Mikel Arteta. Naturligtvis utesluter inte det ena det andra, båda två kan så klart visa sig bli vinnare. Det är på så vis inte något nollsummespel, även om just dagens match mellan Arsenal och Everton på Emirates närmast per definition måste vara ett nollsummespel.
Hur som helst kommer vi inte få något definitivt svar på den frågan på Emirates idag, oavsett vilka av Arsenal och Everton, eller Mikel Arteta och Carlo Ancelotti, som lämnar matchen som vinnare, om någon. Dessa båda klubbar och managers kommer nog gå flera ronder mot varandra, men det är ändå lite intressant att se hur de tidiga ronderna slutar. Vem som har det synbara övertaget och så vidare.
Inför matchen känns det som Everton och Carlo Ancelotti. Frågan är hur det känns efter matchen.