Gästblogg: VAR fotbollsvärlden verkligen redo?

En händelse som på många sätt exemplifierar vad för problem mållinjeteknologi löst för fotbollen, där man på ett väldigt enkelt sätt kan bedöma om ett mål verkligen var mål eller ej, utan att avbryta i spelet, harva runt i gråzoner eller ha en uppsjö av experter som ska ha sin take på saken. Utan att förlora något eller gräva ner oss bland formuleringar kan vi idag enkelt avgöra if the ball crossed the line, i situationer där domare omöjligen kan veta vad som sker.

Även VAR ger oss ökade möjligheter att undslippa felaktiga och avgörande beslut likt ovan, som tidigare varit en oundviklig del av sporten. Inte lika smidigt och svartvitt, men likväl i stora drag mer korrekt än tidigare. Men är det verkligen för sportens bästa?

Hur jag ser på regelboken

VAR har skapat nya möjligheter för fotbollen att bedöma situationer och kommer även på sikt hjälpa till med att stävja saker som inte hör hemma här, samt åtgärda felbedömningar som jag m fl anser behöva åtgärdas. Huvudlösa tacklingar t ex, ett problem fotbollen haft under hela sin existens och som bara blivit svårare att bedöma i realtid i takt med att tempot höjs. Eller felaktigt bortdömda mål, som kan bedömas utan att ingripa i spelet och som inte är mer konstigt än att ett rättmätigt mål ska få vara ett mål. Denna text kommer inte handla om att förkasta allt som har med VAR att göra i någon konservativ teknik dödar själen inom fotboll – retorik, det hade då varit svårt att uppskatta mållinjeteknologin, utan snarare vad vi läser in i regelboken och hur vi vill att den ska appliceras i verkligheten. För det är just vad VAR ger oss utökade möjligheter till; praktisera regelboken.

Regler har historiskt inom fotbollen applicerats mer som riktlinjer än faktiska bestämmelser. De är generellt inte utformade som en lagbok där handlingar ska ledas i bevis bortom allt rimligt tvivel, en sådan tillämpning hade givetvis aldrig kunnat appliceras på riktigt. Istället har reglerna styrt sporten mot önskat håll, men hela tiden med vetskapen att olika domare kommer göra olika bedömningar baserat på respektives subjektiva regeltolkning. En och annan handssituation har diskuterats i leda på grund av detta, som exempel. Likväl har nya direktiv för regelboken generellt sett lett till en förändring inom sporten, även om domarna inte dömer likadant i alla situationer styrs sporten av att fler och fler följer en ny riktlinje. Med VAR har detta förhållningssätt mer och mer försvunnit ur fotbollen, där reglerna inte längre är till för att styra sporten utan i mitt tycke mer för att bestämma sporten.

Det finns såklart de som har en annan syn, eller kanske snarare andra ingångsvärden, vilket för det mesta sammanfaller med en mer positiv syn på VAR. Offside är ett utmärkt exempel då det på bedömning är väldigt svart-vitt, även om jag vill hävda det finns gradskillnader även här. Man kan vara mer eller mindre offside, helt enkelt. Sporten står heller inte och faller på vissa millimetrar, inte heller blir det bättre när dessa uppmärksammas. Det tas i regel femtio beslut kring offside per match, varav 10 % av dessa är avblåsningar. Av dessa femtio beslut är i snitt 96-98% korrekta, och jag vågar ponera att de flesta fel som begås är knappa. Generellt sett gör offside-regeln det den ska för fotbollen men för väldigt många räcker inte detta.

Dubbla regelverk

PGMO (Professional Game Match Officials) erkände ganska omgående efter matchen Chelsea-Spurs att ett mänskligt misstag begicks när Lo Celso undslapp utvisning för sin stämpling mot Azpilicueta, en situation som skapade en hel del ilska inom fotbollsvärlden då dessa dumheter ju skulle hanteras av VAR. Den stora chocken när beslut som fattas av människor ibland blir fel är lika chockerande i sig självt, inte minst då VAR självt lämnar utrymme för bedömningar såsom ”clear and obvious”. För att inte tala om hur väldokumenterad den mänskliga faktorn är.

Likväl har domarkåren i PL varit oerhört duktiga även utan teknisk assistans. 98 % av besluten, eller något lägre, har varit normen under de senaste 5-10 åren (Inte samma siffror som ovan angående offside). Detta räknar förvisso in även väldigt enkla beslut där ingen handling tas, grovt räknat 80 % av bedömningarna är ”osynliga”. Räknat enbart på avblåsningar har normen varit 90-95 %. Oavsett är detta siffror som ger oss en hint om vad fokus ligger på när domarna själva ska bedömas. Det är inte de mindre felen såsom en missad frispark vid mittlinjen eller ett inkast som döms fel som föranleder de stormarna av kritik vi fått erfara genom åren, utan det är allt som oftast felaktiga mål och röda kort misstagen som hamnar under lupp och som VAR är tänkt att gå in och stävja. Missbedömningar som knappast hör till vanligheterna.

Med detta skapas också dubbla regelverk inom sporten. Vi har det vanliga, där domarna gör sitt jobb till 98 %, men där en knapp offside föranledandes en hörna inte behöver granskas oavsett hörnans utfall, men sedan den populistiska tillämpningen där reglerna helt plötsligt inte är riktlinjer, errors inte är en del av sportens gång & sportens rättvisa hänger på en millimeter. VAR tillämpas inte längre för att förbättra regelbokens praktisering på sporten i stort, utan på att motverka de avgörande situationer där fokus ligger medialt. Ett som jag ser det populistiskt tillvägagångssätt, där reglerna minsann bara blir viktiga om de gör mig förbannad!

Jag ser detta dubbla regelverk som en direkt konsekvens av ett ständigt ökande medialt fokus på domarbeslut, där man helt enkelt valt att kapitulera för en högljudd opinion istället för att tillämpa VAR på ett mer konsekvent vis. Helt plötsligt ska fansens och experternas irritation över något de upplevde göras till lag.

För att återkoppla till vad som sagts tidigare om offside har jag en liknande syn även här. Istället för att tillämpa regelboken bara vid mål, och då göra det fullt ut, anser jag det vore rimligare om man lät ”clear & obvious” gälla även här, men även för situationer som mynnar ut i hörnor ev annan fördel för det anfallande laget. I denna kontext tror jag ”clear & obvious” blir svårare att precisera än andra situationer just för att vi pratar om något utan gråzoner, men någonstans ligger inte hela problemet i regelboken och hur den bör tillämpas, utan mer i oss åskådare och hur vi ser på domarna samt den frihet de behöver ha för att göra sitt jobb. Nu försöker fotbollsvärlden med alltmer hårddragna regeltolkningar, ffa i avgörande situationer, minimera den enskilde domarens bedömning. Det är då orimligt att reagera med ilska över petigheten.

Ett tilltagande hyckleri

Den största kritiken som hittills riktats mot VAR har varit den tid det tar för beslut att fattas, samt den upplevt onödiga petigheten i dessa beslut. Föga förvånande är det kritik som kommit framförallt från samma personer som tidigare skrek sig hesa över en centimeters felaktig offside, eller en armtouch innan mål som är inom gråzonen och helt omöjlig att bedöma objektivt. Med en något passiv-aggressiv ton kan man undra hur dessa individer egentligen tänkte när människor ska gå in och bedöma komplexa sekvenser, trodde de verkligen att det skulle gå snabbt eller gnälldes det mest för gnällandets skull?

Ska VAR verkligen fungera inom fotbollen, vilket jag är alldeles övertygad om har potentialen att så göra, finns det en sak som måste åtgärdas före något annat. Det är inte VAR-kamerornas brist på ”frames per second”, inte heller är det de misstag som begås trots befintlig teknik. För att VAR verkligen ska kunna tillämpas inom fotbollen måste först de, vi, som utgör fotbollens bas, acceptera ett regelverk som inte går att tillämpa fullt ut. Vare sig med eller utan VAR kommer bedömningar alltid vara olika, även om träffsäkerheten ökar något. Vad vi har nu kommer inte vara hållbart så länge fotbollens mainstream-media pumpar ut artiklar som går igenom domarbeslut i detalj, i en hel del fall baserat på fullständig okunskap från eget håll, samtidigt som samma media skapar opinion i mängder med märklig statistik som t ex vilka lag som fått mest hjälp av VAR. Vill man nu ha en objektiv och mer korrekt bedömningsgrund kan man inte samtidigt anta någon form av Marxistisk syn på det, där lagen ska få dela lika på antalet bortdömda samt givna mål. Det är på många sätt en debatt som självmant verkar välja att fördumma sig själva och varandra i en tilltagande, ond cirkel.

Detta är en alltmer tilltagande diskussion och har varit så sedan jag började följa fotboll, det här med regler och bedömningar. Jag har sett med viss fasa hur fotbollen alltmer valt att anpassa sig till en kritik som inte riktigt visste vad den själv ville, och som nu står och gapar över vad den skapat utan att förstå sin egna del. Vi har sett en ökning av argument såsom vilket lag som får flest straffar, eller flest bortdömda mål, eller vilken domare som dömt oftast i favör för lag x, helt utan hänsyn till kontext. Detta samtidigt som pundits och sportjournalister mer och mer börjat argumentera mot domarbeslut, domare, VAR etc utan att ha förstått vad reglerna de facto är.

Inte bara blir det mer otacksamt för domarna, detta kommer också skapa en omöjlig situation för sporten att förhålla sig till. Där man tidigare hade regler som lät sporten utvecklas och förädlas missbedömningar till trots, har vi nu en situation där vi inte riktigt vet vad vi vill med regelboken och snöar in oss på att lösa de mest avgörande situationerna, fast utan att vilja betala priset för en ökad träffsäkerhet. Viktigt att komma ihåg också, debatten spelar roll. VAR har anpassats och kommer fortsätta att anpassas för den allmänna opinionen, helt enkelt för att regelboken och dess tillämpning är till för att bättra upplevelsen för oss åskådare. Då duger det inte med ett debattklimat som i största allmänhet grundar sig på okunskap och bias.

Det måste till en större acceptans för de ytterst få misstag som sker med avgörande effekt. Än viktigare idag, med sociala mediers intåg och en i mitt tycke mer populistisk media. Detta håller jag högre än någon annan av de tankar jag lagt fram.

Av: Julius Ramberg