Möjligen stod det skrivet någonstans. Men det dröjde sannerligen inte lång tid efter att Wayne Rooney kommit tillbaka till England och till den engelska fotbollen innan lotten gjorde att han skulle ställas öga mot öga med Man Utd, den klubb som han framför alla andra klubbar först och främst förknippas med. FA-cupens femte omgång såg till att lotta Derby County mot Man Utd.
Wayne Rooney är Man Utds och Englands främste målskytt genom alla tider. Några större tvivel om hans storhet borde alltså inte rimligtvis få finnas. Lik förbaskat är det många som baktalar Rooney och försöker nedvärdera hans insatser, hans kvalitet och hans storhet. Så har det varit under större delen av hans karriär. Och det har inte bara varit supportrar till andra klubbar, utan även Man Utd-supportrarna själva.
Man kan hitta olika anledningar varför Wayne Rooney blev baktalad. Klubbtillhörighet är nog en stor orsak. Att tillhöra Man Utd när de var så bra som de var är inte precis ägnat att göra dig populär bland massorna. En annan tung orsak lär vara att Rooney under lång tid var det främsta ansiktet för Englands landslag som under mästerskap efter mästerskap misslyckades med att motsvara först höga förväntningar och därefter ens lågt ställda förväntningar.
Men ingen av de där båda orsakerna kan egentligen förklara varför också Man Utd-supportrarna började se snett på Wayne Rooney. Nu är det knappast någon helt entydig bild, många Man Utd-supportrar uppskattade och uppskattar alltjämt Rooney väldigt mycket, men det blev till sist uppenbart att spelaren var omtvistad fastän han rimligtvis borde ha varit upphöjd till ikonstatus i klubben.
Varför borde Rooney haft ikonstatus med Man Utd? För det första var han en central del av ett av Man Utds absolut starkaste lagbyggen. Han hann med att vinna precis allting med Man Utd, ligan ett flertal gånger, Champions League en gång och ytterligare ett par finaler, samt flertalet cuptitlar. Han öste in mål. Dessutom var han en av få spelare från det lagbygget som blev kvar i Man Utd under de svåra åren efter Alex Ferguson.
Min teori är däremot att just den saken har legat honom till last. Man Utd-supportrar, vana vid att alltid eller nästan alltid vinna stora titlar, har i hög utsträckning ägnat de sju senaste åren åt att leta efter syndabockar när laget slutade vinna stora titlar. Vilka dessa syndabockar är varierar från år till år, men det går inte att bortse från att Wayne Rooney blev en av dessa syndabockar.
Vilket måste kännas orättfärdigt på många sätt. Wayne Rooney gjorde egentligen allting som vi rimligtvis borde förvänta oss av en lojal lagledare. Han stannade kvar i klubben, han slet hårt för lagets bästa, han stöttade både sina lagkamrater och sin lagledning både i medvind och i motgång, han satte aldrig sig själv över laget, fastän han naturligtvis hade haft alla möjligheter i världen att göra just detta.
För detta borde han rätteligen ha hyllats, eller åtminstone ha vunnit i uppskattning. Istället blev han någon slags symbol för lagets misslyckanden, kanske mer än övriga spelare i laget eftersom Rooney hade varit så central för lagets tidigare framgångar och därför nu var en desto tydligare kontrast i motgången. Wayne Rooney var ju en av de som skulle leda laget till framgång, utan att lyckas med det.
Just den spelarsynen måste man däremot protestera mot. Riktigt så enkelt är helt enkelt inte fotbollen, som är ett lagspel först och främst samtidigt som det där är en syn som tar ett mycket individualistiskt synsätt på fotbollen. Att laget vinner eller förlorar kokas ned till att bero på lagets individer snarare än på laget som helhet. Fotbollen letar ständigt efter både sina hjältar och sina syndabockar.
Wayne Rooney visades aldrig ynnesten att bli bedömd utifrån sitt sammanhang och sina faktiska förutsättningar. Samtidigt som både laget och till stora delar klubben runt omkring honom föll samman så förväntades han orimligt nog fortfarande prestera lika bra som förut. Han blev förvisso även äldre, men hade inte lyxen att kunna anpassa sig inom ramen för ett vinnande lag som t ex Ryan Giggs och Paul Scholes före honom.
När Wayne Rooney till sist lämnade Man Utd, först för Everton och därefter för MLS, så var det nästan med en suck av lättnad som det kändes. Skönt, äntligen blev vi av med honom, verkade det som om många Man Utd-supportrar tänkte och kände. Vilket måste ses som djupt orättvist. Särskilt som det väl näppeligen har gått särskilt mycket bättre för Man Utd efter det.
Nu tror jag knappast att Wayne Rooney har några hard feelings mot Man Utd för den sakens skull. Han kanske mer än någon annan vet hur ombytliga supportrar kan vara i sin kärlek och uppskattning av spelare, och hur litet värt allt snack om lojalitet egentligen är när det väl kommer till kritan. Men jag kan ändå tänka mig att Rooney kommer vara särskilt laddad just inför matchen mot Man Utd ikväll på Pride Park.
Ett passande arenanamn för matchen kan tyckas. Wayne Rooney kommer helt säkert vilja spela för sin egen stolthet. Att hans stolthet tog sig en törn under sina sista år med Man Utd, och det omedelbara eftermälet sedan han lämnade klubben, betvivlar jag egentligen inte. Om detta kommer ha någon konkret betydelse för matchens utgång är svårt att säga, men jag skulle inte bli förvånad om så blir fallet.
Wayne Rooney kanske aldrig skulle ha räknats in bland Man Utds allra, allra största klubbikoner. Hur framgångsrik och målrik han än var under sin tid med Man Utd så är det svårt att göra när klubben har så många andra jättelika ikoner som Bobby Charlton, George Best, Bryan Robson, Ryan Giggs, Paul Scholes med flera. Det går att befinna sig på nivån under dessa och fortfarande vara en mycket stor spelare i klubbens historia.
Men Wayne Rooney förtjänar definitivt att räknas som en större spelare i Man Utds historia än vad alltför många faktiskt håller honom som. Kanske är det något som kommer med tiden.