Manchesterderbyt har varit den stora scenen för några av både Man Utds och Man Citys mörkaste och ljusaste stunder den här säsongen. Man Utds vinst på Etihad i höstas gav både nytt liv åt Ole-Gunnar Solskjaer samt var den sista eller näst sista spiken i Man Citys titelkista. Man Citys vinst på Old Trafford i vintras gav en tydlig signal om den fortsatta skillnaden i kvalitet mellan de båda lagen.
Kvällens match är alltså den fjärde matchen mellan de båda Manchesterklubbarna den här säsongen. Dessutom finns en god risk, eller chans om man så hellre vill, att även en femte match dem emellan kommer bli aktuell, i så fall antingen i FA-cupens semifinal eller final. En säsong som alltså borde ha definierats av en tvekamp mellan Liverpool och Man City har istället mer fått karaktären utav en mancuniansk släktfejd.
Man Utds vinst på Etihad kom i en tid när Ole-Gunnar Solskjaer var som allra hårdast utsatt och ifrågasatt. Hans jobb tycktes hänga på en mycket skör tråd. Segern mot Man City gav honom viktigt andrum och hans försvarare viktig ammunition. Samtidigt var det också en seger som började få Liverpools försprång i tabellen till Man City att se precis så ointagligt ut som det faktiskt också visade sig vara.
Man Utds förlust på Old Trafford ett tag senare under säsongen, i Ligacupens semifinal, den match som effektivt avgjorde semifinalen, var å andra sidan ett lågvattenmärke för Man Utd och för Ole-Gunnar Solskjaer. De blev fullständigt utspelade under den första halvleken, och de 0-3 som Man Utd gick in med till den halvtidsvilan kändes betydligt mycket mer brutala än vad något som helst 1-6-resultat någonsin gjorde.
Framför allt var det på mittfältet som den ordentliga kvalitetsskillnaden märktes i den matchen. En skillnad som naturligtvis består av två komponenter. För det första att Man City helt enkelt har betydligt bättre spelare på sitt mittfält än vad Man Utd för stunden kunde ställa på banan. För det andra att Man Citys mittfält rent kollektivt taktiskt var betydligt bättre drillade än Man Utd.
Just den saken är något som nu Man Utds anhängare hoppas ska vara om inte åtgärdat så åtminstone adresserat. Den sena januarivärvningen av Bruno Fernandes har definitivt i alla fall fått den kortsiktiga effekt som alla supportrar hoppades på. Cynikern skulle säga att det än så länge är enbart en kortsiktig effekt. Pragmatikern menar kanske att bara det i sig är ett fall framåt när det gäller Man Utd och värvningar de senaste fem åren.
Sant är att Bruno Fernandes har gett Man Utd en sorts energi och ett fokus på sitt mittfält som de helt enkelt har saknat tidigare under säsongen. Arguably är det en spelartyp som har saknats, inte mindre med Paul Pogba skadad eller ”skadad” beroende på vad man väljer att tro. Samtidigt är det kanske lite lätt naivt att tro att detta ensamt ska kunna göra någon större skillnad mot mer formidabelt motstånd som Man City.
Samtidigt är det även så att framsteg på ett område kan ge framsteg också på helt andra områden. Samtidigt som mittfältet har höjts i Man Utd så har backlinjen fått ett litet uppsving med Eric Bailly som kommit in igen liksom från ingenstans. Odion Ighalo har även han visat sig få en positiv effekt för Man Utd, om än på kort sikt. Men det är så klart en värvning ägnad just åt kort sikt.
Just att Man Utd faktiskt gjorde två värvningar i januari som har gett så positiva resultat har gett laget och även supportrarna ett helt nytt självförtroende och optimism. Det har annars varit mönstret för Man Utd under dessa år att göra värvningar som många gånger ser utmärkta ut på pappret, men som kvickt har visat sig bli helt misslyckade när de väl dragit på sig Man Utd-tröjan och börjat spela fotboll.
Ett klassiskt tecken på en misskött klubb och ett lag med problem, när spelare så ofta underpresterar och värvningar helt enkelt inte levererar som det brukar heta. Alltså är det inte så konstigt att Bruno Fernandes och Odion Ighalos positiva framfart så här i sina respektive Man Utd-karriärers linda högst medvetet tas som en indikation på hur Ole-Gunnar Solskjaers ledarskap och lagbygge börjar ta fart.
En illusion skulle kunna hävdas. Resonemanget låter i vilket fall som helst rätt tunt både på logik och på substans. Om det är en illusion så kommer den i så fall riskera avslöjas tämligen brutalt mot Man City under kvällen. Det är ju framför allt i den här typen av matcher som Man Utds bristande mittfält och bristande spelidé brukar kunna avslöjas som precis så otillräcklig som den faktiskt har varit de senaste fem-sex åren.
Man City har haft sina mörka stunder den här säsongen också de. Ligatiteln har så klart gått förlorad och det har kanske inte varit så värst lättsmält. Sedan kom så klart bomben och slaget i solar plexus att Man City blir portade från Champions League i två år, ett beslut som för all del har överklagats. Att Liverpool dessutom är på väg att knäcka deras eget poängrekord gör rimligtvis sitt till även det.
Ändå känns det som om också Man City har hittat ljuset i sin tillvaro igen. De har haft tid att smälta att de inte kommer vinna ligan den här säsongen och verkar också ha lyckats smälta den saken. Alltså är det knappast något titeldeprimerat Man City som Man Utd lär ställas inför den här gången. Champions League gav laget en fin självförtroendeboost när Man City halvt programenligt besegrade Real Madrid på bortaplan med 2-1.
Man City kommer kanske inte vinna ligan. Men de ligger väl på par för ändå kunna ta hem tre titlar den här säsongen. Ligacupen har de redan vunnit. FA-cupen befinner de sig i sjätte omgången i och måste åtminstone räknas som favoriter att vinna den igen, även om det återstår tre tuffa matcher. Champions League har åtminstone inget annat lag som kan ses som större favoriter än Man City.
Här har vi så klart en tydlig markör för Man Citys status som storlag. Även när de så att säga har en för dem problematisk säsong så har de ändå vunnit en titel, och måste anses ha goda möjligheter att vinna ytterligare två titlar. Potentiellt tre titlar alltså under en så kallad problemsäsong för Man City. Jag misstänker att det är rätt många klubbar som gärna hade haft Man Citys problem.
Samtidigt som Man City brottas med problemet att eventuellt bara vinna tre titlar den här säsongen, brottas Man Utd med problemet att ta sig till Champions League. Ole-Gunnar Solskjaers förmåga att ta Man Utd tillbaka till Champions League har diskuterats flitigt under säsongen, med olika svar dominerande vid olika tillfällen. Solskjaer själv håller rätt hög profil när han säger att Man Utd nu är bättre tränade och har mycket färre skador.
Desto bättre kan tyckas, då finns liksom inga ursäkter kvar för Man Utd eller för Solskjaer, vilket möjligen även var hans tanke. Risken är så klart att det där med bra träning och många skador visar sig vara mest en ursäkt för förra säsongens misslyckande. Detta får helt enkelt våren utvisa för Man Utd. Och vårens första match för Man Utd kan mycket väl ses som just Manchesterderbyt mot Man City ikväll.
Formen går knappast att klaga på. Förmågan går definitivt att klaga på. Matchen känns på något sätt betydligt viktigare för Man Utd än för Man City. Möjligen är det vad som fäller avgörandet ikväll.