Tottenhams säsong är på god väg att falla samman helt och hållet. Laget faller allt längre nedåt i ligatabellen, de förlorade i Ligacupen mot Colchester, åkte nyligen ur FA-cupen hemma mot Norwich, och efter förlusten på hemmaplan mot RB Leipzig i Champions Leagues första åttondelsfinal så ska det till något rätt särskilt ikväll för att de ska kunna undvika att åka ur Champions League.
Beslutet att sparka Mauricio Pochettino var med all säkerhet det rätta beslutet när det faktiskt fattades. Tottenham var på spikrak kurs nedåt och det fanns inga tecken alls på att det skulle kunna vända. Pochettino verkade slut både på idé och energi. Beslutet att därefter anställa José Mourinho har däremot inte fått den omedelbara effekt som Tottenham helt säkert hoppades på när de anställde honom.
Att klaga på José Mourinho är naturligtvis bland det lättaste som går att göra nu för tiden, och sker närmast reflexmässigt utan någon djupare eftertanke. Alltså har det knappast lidit brist på folk som tagit tillfället i akt att förklara hur Tottenhams alla problem beror på Mourinhos brister, på Mourinhos bristande relevans inom den moderna fotbollen, eller på Mourinhos personlighet.
Samtidigt kan man knappast avundas den hand som José Mourinho har blivit given att spela med. Han fick ta över en fysiskt och mentalt tröttkörd spelartrupp. Viktiga spelare har sedan dess lämnat laget, såsom Christian Eriksen. Viktiga spelare har inte minst blivit skadade på lång tid, såsom Harry Kane, Heung-Min Son med flera, nu senast även nyförvärvet Steven Bergwijn. Inget annat lag hade klarat sådana förutsättningar.
Frågan är däremot om de hade kunnat klara sig bättre. Man kan lätt få intrycket av en sådan där sammanställning att det inte har funnits så mycket annat som Mourinho hade kunnat göra, således att felet på intet sätt är hans. Och visst kan vi alltså konstatera att Mourinho har givits en riktigt dålig hand att spela, men kanske går det heller inte att bortse från att Mourinho har spelat den dåliga handen på ett riktigt dåligt sätt.
Vad hade alltså José Mourinho kunnat göra annorlunda med Tottenham den här säsongen? Om vi säger att Mourinho faktiskt har spelat sin hand på ett dåligt sätt så måste vi rimligtvis kunna ge ett utförligt och genomtänkt svar på den frågan, annars finns ingen riktig substans bakom vår åsikt. Och ska vi svara på den frågan hamnar vi närmast ofrånkomligt i gränslandet mellan taktik, psykologi och ledarskap.
Ett defensivt ledarskap har skapat en defensiv lagmoral. Attityder reflekterar ledarskap brukar det sägas. Om alltså ledaren hanterar en dålig hand genom att tycka synd om sig själv så ligger det nära till hands även för laget att tycka synd om sig själv. Om alltså ledaren stirrar sig blind på problemen så kommer laget uppfatta problemen som desto större, och inte istället lyckas fokusera på möjligheterna.
Aningslös optimism leder sällan hela vägen. Men går man som lag in för en uppgift med inställningen att den är möjlig att genomföra så kommer det nästan alltid gå bättre än om de istället går in med inställningen att uppgiften är omöjlig. Moral och motivation är självfallet viktiga faktorer för alla lag. En gång i tiden var José Mourinho väldigt bra på just detta. Det verkar han inte längre vara.
Vad hade alltså José Mourinho kunnat göra annorlunda? Han hade kunnat jobba med ett mer offensivt ledarskap fokuserat på möjligheterna mer än på problemen. Han hade kunnat välja att i högre utsträckning jobba med att göra det bästa av situationen snarare än att beklaga sig över situationen. Det hade gett Tottenham ett helt annat ingångsvärde att hantera de svårigheter de faktiskt befann sig i.
En pessimistisk psykologi har skapat en pessimistisk spiral. Går vi tillbaka precis inför den första matchen mot RB Leipzig så fanns aldrig uppfattningen att Tottenham skulle kunna vinna matchen. Det kom inte som någon överraskning när Tottenham förlorade den första matchen, helt enkelt för att de själva aldrig riktigt verkade tro på att de skulle kunna slå RB Leipzig med alla sina skador, bekymmer och besvär.
Orsaken går att spåra till att José Mourinho alltid är väldigt noga med att påpeka hur omöjlig uppgiften faktiskt är. Mourinho verkar på många sätt ha gått från att vilja vinna fotbollsmatcher och titlar till att mest vilja skydda sin egen rumpa, hantera förväntningar och preventivt försöka förekomma kritik. Hans sätt att signalera utåt blir däremot även signaler inåt att han själv inte har något förtroende för det egna lagets möjligheter.
Ett lag som ska kunna vinna fotbollsmatcher och titlar måste ha psykologin just att kunna vinna fotbollsmatcher, en i grunden optimistisk psykologi. Med Mourinho har istället en pessimistisk psykologi av damage control, skadebegränsning, tagit överhanden. Allting nu för tiden verkar för Mourinho handla om att minimera skada, inte maximera lycka. Ironiskt nog gör detta större skada på sikt.
Vad hade alltså José Mourinho kunnat göra annorlunda? Han hade kunnat skifta fokus från sig själv och sina försök att bevara sitt eget varumärke till lagets prestationer och goda möjligheter. Det hade naturligtvis skapat högre förväntningar på Tottenham men Mourinho hade kunnat ta perspektivet att det är bättre att knappt misslyckas med att infria höga förväntningar än att ständigt infria låga förväntningar.
En negativ taktik har resulterat i mer och mer negativa prestationer. Att kritisera José Mourinho för att vara alltför defensiv är så klart mycket lätt, det är en kritik som alltid dras fram, oftast i förklenande termer som att parkera bussen och så vidare. Det där är ju ett begrepp som dras fram varenda gång ett lag väljer att inte dominera bollinnehavet, vilket ju har blivit fotbollstyckarnas husreligion de senaste tio åren.
Problemet med Mourinhos taktik är däremot kanske inte så mycket den befintliga defensiven, utan snarare den obefintliga offensiven. Folk fokuserar på defensiven med Mourinho eftersom det inte finns så mycket annat att fokusera på. Mourinhos lag de senaste fyra-fem åren, oavsett om det varit Tottenham eller Man Utd, har varit i nästan total avsaknad av någon faktiskt offensiv spelidé.
José Mourinhos offensiva idé verkar gå ut på att den ska formuleras på planen av individuella spelare med hög spetskvalitet. En osäker taktik till att börja med i en tid där all fotboll har blivit alltmer kollektiv till sin natur, men som självfallet blir ännu mer osäker när då lagets bästa offensiva spelare, i det här fallet Harry Kane, Heung-Min Son, Christian Eriksen med flera, av ena eller andra skälet försvinner från laget.
Vad hade alltså José Mourinho kunnat göra annorlunda? Det är på något sätt talande hur taktiken på planen i mångt och mycket kan ses som det mest konkreta uttrycket för Mourinhos attityder i fråga om ledarskap och psykologi. Vad som pågår i Mourinhos huvud är i mångt och mycket också vad vi ser på planen. En friare och mer positivt tänkande Mourinho hade självfallet också kunnat innebära en mer positiv taktik.
En positiv taktik hade mycket väl kunnat resultera i mer positiva prestationer, och positiva prestationer hade kunnat generera positiva resultat. Men givet att problemet är definierat i gränslandet mellan taktik, psykologi och ledarskap så säger det sig själv att när vi pratar om vad José Mourinho hade kunnat göra annorlunda så visst finns det mycket som hade kunnat göras annorlunda, men det är inte gjort i en handvändning.
Att göra saker annorlunda kräver åtminstone i det här fallet att först börja tänka annorlunda. Och just att tänka annorlunda verkar vara vad José Mourinho alls inte har lyckats göra under sina tio senaste år som manager, eller kanske någonsin.