Det sägs att Real Madrid på grund av Coronaviruset har försökt få matchen mot Man City att spelas utan publik. Men om något spanskt lag borde ha försökt sig på den typen av tricks och shenanigans så vore det rimligtvis Atlético Madrid som ikväll har att försvara en 1-0-ledning på Anfield av alla ställen, mot världens just nu främsta fotbollslag framför världens just nu mest fruktade hemmapublik, åtminstone på europeiska cupkvällar.
Samtidigt är också den bestämda känslan att inget lag är kanske bättre rustad att kunna klara av den fientliga atmosfären på Anfield än just Atlético Madrid. På något sätt passar det deras defensiva grundhållning betydligt bättre än mer kreativt orienterade lag som exempelvis Barcelona eller Real Madrid. Atlético Madrid har också en trotsig personlighet som borde ge dem rätt bra motståndskraft på Anfield.
För varje minut av matchen som går, för varje decibel som ljudnivån på Anfield sjunker, så är det energi som kommer mata Atlético Madrid. Atlético Madrid under Diego Simeone har format hela sin identitet runt synen på sig själva som den fula ankungen, det tredje hjulet, laget som slåss mot världen, mot livet och mot överheten. Här har vi därför en typ av match som borde passa dem alldeles perfekt på det sättet.
Detta är bland annat vad som gör Atlético Madrid till en så svår motståndare för just Liverpool, och varför jag och många andra betraktade Atlético Madrid som svårast möjliga motståndare för Liverpool långt innan den första åttondelsfinalen i Madrid. För även Liverpool har identifierat sig själva på det här viset, på gott och på ont, och är liksom programmerade att möta motståndare som attackerar dem.
Anfield har naturligtvis många gånger varit till Liverpools fördel. Men den här gången ser jag åtminstone också en risk att Anfield faktiskt riskerar bli en mental nackdel. För det har funnits någon slags tanke inför den här åttondelsfinalreturen att ”Nåja, vänta bara tills ni kommer till Anfield, det här löser sig!” Risken består i att Liverpool tro att detta är en match som så att säga kommer lösa sig av sig självt.
Liverpool verkar åtminstone medvetna om risken, Andy Robertson tog exempelvis upp på presskonferensen just detta att Liverpool får inte tro att jobbet gör sig självt. På samma gång är det en risk som Jürgen Klopp i så fall lade grunden för omedelbart efter matchen i Madrid då han ganska snabbt och menande välkomnade Atlético Madrid till Anfield i returen. Detta blir naturligtvis ett sätt att anslå tonen.
I hög utsträckning var detta så klart en reaktion på den match som precis varit. Atlético Madrid hade lyckats få 1-0 på ett turligt mål tidigt i matchen och därefter försvarat sig väldigt effektivt men också ensidigt. Sådant brukar ju sällan vara populärt hos Jürgen Klopp. Dessutom hade Atlético Madrids spelare uppfört sig osportsligt, enligt Klopp, genom att filma och allmänt försöka manipulera och påverka domaren.
Eftermälet till den första matchen blev rätt så otrevligt. Atlético Madrid svarade med att i praktiken kalla Jürgen Klopp för en dålig anfallare. När Atlético Madrids klubbledning gick ännu längre och började kalla Anfield för en omodern och icke ändamålsenlig arena så kan man i och för sig känna att några ljushuvuden verkar det inte sitta där. Man måste ju inte ge Anfield extra ammunition och motivation, som om det skulle behövas.
Allt som allt riskerar det alltså bli en rätt stökig match ikväll, med dålig stämning och upprörda känslor. Grunden för det lades redan i det första mötet. Atlético Madrid fick så klart rätt precis det resultat de ville ha. De har med sig en ettmålsledning, och de höll nollan på hemmaplan. Och få om något lag lär vara svårare att spela mot i underläge än just Atlético Madrid. Särskilt när ett bortamål i baken kan bli så väldigt dyrbart.
Frustration riskerar bli en framträdande känsla på Anfield, och frågan blir då vad den i så fall tar sig för uttryck på planen. Två eldfängda karaktärer finns vid sidan av planen, och man kan så klart undra dels hur dessa båda kommer drabba samman med varandra, dels vad för energi de har gett sina respektive lag. Om två managers på samma gång kan vara varandras motpoler och spegelbilder så är det väl Jürgen Klopp och Diego Simeone.
Matchen känns på något sätt väldigt betydelsefull för Liverpool. Vilket den så klart är givet att det trots allt är en åttondelsfinal i Champions League. Men kanske hade man kunnat tro att den skulle spela mindre roll givet att Liverpool ändå är på väg att vinna ligan, deras första ligatitel på 30 långa år. Men rent konkret riskerar Liverpools säsong alltså i praktiken ta slut ikväll.
Något bisarrt är det kanske att en säsong där Liverpool är på väg att vinna ligan för första gången på 30 år, mycket möjligt ta över 100 poäng på vägen dit och slå nytt poängrekord i Premier League, samt vinna ligan med större poängmarginal än något annat lag förut, så riskerar den ändå åtminstone delvis att sluta i något som mycket väl skulle kunna liknas vid ett sorts antiklimax.
Daniel Storey gör förvisso en både god och klok poäng att det är naturligtvis otroligt fånigt att kritisera Liverpools säsong med att de bara vinner ligan. Det är naturligtvis inte så bara, särskilt inte för Liverpool av mycket lätt insedda skäl. Givet att Liverpool blir det blott sjunde laget att vinna Premier League-titeln så inser vi att det liksom inte något varenda lag gör när de så att säga känner för det.
Invändningen mot Liverpool är inte att de bara vinner ligatiteln. Invändningen är att de inte på något större allvar har försökt vinna fler titlar än så. Problemet är inte att Liverpool förlorar cuper, det gör alla lag. Problemet är att Liverpool inte ens verkar försöka vinna dessa cuper. Och så ska helt enkelt inte en påstådd storklubb bete sig. En storklubb ska försöka vinna alla matcher, alla titlar, alla turneringar. Detta är vad en storklubb gör.
Få engelska lag genom åren har lyckats med konststycket att under en och samma säsong dominera i både England och i Europa. Inget engelskt lag har haft så väldigt bra förutsättningar att lyckas med detta som just Liverpool har den här säsongen. De är redan hemma som ligavinnare i praktiken, de är inte kvar i någon inhemsk cup. De har i praktiken alla möjligheter i världen att koncentrera sig enbart på Champions League.
Alltså vore det självfallet desto mer onödigt om det tog slut för Liverpool redan i åttondelsfinalen. Men så hårfina är självfallet marginalerna i Champions League. Atlético Madrid älskar sådana här matcher. Liverpool hade inte kunnat få en svårare motståndare, eller en tuffare match än kvällens match på Anfield. Nu måste Liverpool visa att de senaste veckornas matcher har berott på motivation och bristande fokus.
Atlético Madrid kommer försöka strypa ljudnivån på Anfield. Liverpool måste få struparna att luftas på Anfield. Det lag som lyckas hitta bäst kombination av mest känslor och bäst kontroll över sina egna känslor, en rätt svår kombination, är förmodligen det lag som vinner matchen och går till kvartsfinal.