På något sätt måste man ändå se humorn i att oavsett åt vilket håll vinden än vänder så kommer det alltid kunna klagas på något. När säsongen pågick alldeles som vanligt så gnälldes det mer än vanligt på hur jobbigt det var för spelarna och hur skulle spelarna egentligen orka slutföra säsongen?! Nu är plötsligt säsongen avbruten tills vidare och plötsligt undras det över hur i hela friden spelarna egentligen ska orka slutföra säsongen efter att i praktiken ha haft ett långt uppehåll men utan matchträning.
Några som kanske borde glädjas en smula över uppehållet är Wolves, om det nu inte vore som så att absolut inget vet hur länge uppehållet faktiskt varar. Men rimligtvis borde ju Wolves vara det lag i den engelska fotbollen som är mest slutkört av dem alla. Precis som någon har konstaterat så har Wolves spelat flest matcher av alla den här säsongen samtidigt som de har använt sig av lägst antal spelare under säsongen. En säsong som dessutom pågått klart längre än för alla andra.
Logik och intuition säger oss att Wolves borde ha gått på tom tank under en längre tid, och att resultaten därmed borde ha börjat sjunka. Verkligheten har visat sig vara en helt annan för Wolves. Tvärtom så inledde Wolves ligasäsongen rätt skakigt, med endast två vinster på sina första elva matcher, om än också bara två förluster. Dock inte en enda vinst på de sex första matcherna. Men från och med oktober har Wolves höjt sin standard och avancerat uppåt i tabellen.
För närvarande ligger Wolves på sjätte plats i tabellen, och måste rimligtvis ha anses ungefär lika god chans som övriga lag runt den där Champions League-platsen att plocka hem den när säsongen tar slut, om den någonsin tar slut. Detta samtidigt som Wolves på ett mycket övertygande sätt har avancerat vidare i Europa League, först från gruppspelet, därefter från sextondelsfinalen, och nu med ett gott läge på kvartsfinal. Mängden matcher verkar tvärtom ha gett Wolves energi.
Inte heller är det enbart en fråga om medvind och momentum. Vid ett flertal tillfällen under den här säsongen har Wolves tvärtom hamnat i jobbiga underlägen. I sådana lägen är det lätt att föreställa sig att ett lag som Wolves, som borde vara både fysiskt och mentalt trötta, skulle vika ned sig. Istället är det Wolves som har tryckt plattan i den så kallade mattan, motståndarna som istället verkat trötta och energilösa, och Wolves som vänt och vunnit matcherna.
Ofta speglar detta den kanske mer psykologiska sidan av samma fråga. Nämligen att ett lag som det går bra för kommer mycket mer sällan att faktiskt känna sig trötta, men ett lag det går dåligt för kommer känna av tröttheten mycket mer och mycket tidigare. Just betoningen på att känna sig trötta är ingen tillfällighet. Vi har hört det från många andra lag det har gått bra för genom åren, att när man befinner sig i ett sådant flow så vill man egentligen bara fortsätta spela om och om igen.
Sju av Wolves spelare har hittills spelat över 40 matcher den här säsongen. Och det är arguably också Wolves sju viktigaste spelare, eller bland de viktigaste. Ruben Neves, Rui Patricio, João Moutinho, Adama Traoré, Leander Dendoncker, Raul Jimenez och Conor Coady. Och om säsongen fortsätter som Wolves helst av allt skulle vilja så har de säkert runt 15 matcher kvar att spela. Wolves magnificent seven skulle i så fall spelat fotboll i ett tempo och mängd som hade gett Jürgen Klopps skägg träningsvärk.
Det anmärkningsvärda med Wolves säsong så här långt är att den så klart och tydligt trotsar både konventioner och normala föreställningar. Alla vet ju att det inte ska gå att få ihop ligaspel och Europa League på det här sättet. Alla vet ju att det inte ska gå att spela så här många matcher på så få spelare som Wolves har gjort utan att det ska inverka högst negativt på spelarnas hälsa och lagets resultat. Alla visste detta, men alla glömde bort att berätta det för Wolves.
Vad Wolves säsong och prestation i själva verket visar på är just betydelsen av attityd och inställning till sådant här. Att om man ger sig tusan på att känna sig trött så kommer man ofrånkomligen också känna sig tröttare än annars. Ändå pratar folk om sådana här saker som om det vore numeriskt objektivt, spelar man si många matcher så kommer ett lag ofrånkomligen vara så trött. Wolves visar att så enkelt är det inte, att varje lag har ett utrymme med vilket de kan hantera ett tufft spelschema. Frågan är hur man gör det.
För Wolves och för Nuno Espirito Santo handlar det om att se möjligheterna där andra istället väljer att se problemen. Naturligtvis lär det finnas ett gediget arbete vad gäller sådant som rehab och återhämtning, men det lär nog vara mer eller mindre samma i alla klubbar. Utöver det handlar det om att vinna fotbollsmatcher, inte göra problem större genom att beklaga sig över dem, och använda de spelare man faktiskt har hellre än att lystet sukta efter fler och fler spelare.
Förmågan att se möjligheterna har fungerat bra för Wolves på makronivå, men till synes även på mikronivå. För det är kanske ingen tillfällighet att Wolves har vänt underlägen till vinst fler gånger än något annat lag i Premier League den här säsongen. Och det är heller inte vilka matcher som helst. På sådana matcher i vilka Wolves har hamnat i underläge har de plockat hem 21 poäng, vilket är överlägset bäst i Premier League. Man kan tycka det är svagt att hamna i situationen till att börja med, men det vore rätt småttigt.
Kanske är det därför inte någon tillfällighet att Wolves är en av de klubbar som satsat mest medvetet på mental träning under detta påtvingade uppehåll. För det är så klart frågan, för ett lag som Wolves som har befunnit sig i sitt flow och där mycket av deras momentum har gått ut på att spela match efter match utan uppehåll, hur detta uppehåll faktiskt kommer påverka dem. Logiken säger att det borde göra dem piggare. Praktiken säger att det riskerar punktera deras flow.
Uppehållet kommer inte nödvändigtvis göra Wolves piggare. Uppehållet riskerar få Wolves att känna sig tröttare.