Ståplats är tillbaka i engelsk fotboll!

Hillsborough hände för 30 år sedan, och det går naturligtvis att dra en rak linje från Hillsborough till beslutet att förbjuda ståplats inom engelsk fotboll. Genom att använda sig av Hillsborough som motiv blev det omöjligt att argumentera för att behålla ståplats eftersom det ofrånkomligen framställdes som att vara för att folk dog. Samtidigt var det så klart trams att hävda att Hillsborough uppstod på grund av ståplats. Hillsborough hände på grund av bristfälliga säkerhetsrutiner, plankande supportrar som trängde sig in på läktaren, och vansinnigt dåligt omdöme av poliser och matchpersonal.

Att förbjuda ståplats på grund av Hillsborough var att angripa en ren bisats snarare än att fokusera på huvudsaken. Men som så ofta när något hemskt händer så blir reaktionen en överreaktion åt andra hållet, särskilt när olika beslutsfattare ska visa sig handlingskraftiga genom att fatta alltmer teatraliska beslut. Rationellt bemötande på emotionella händelser är ovanligt, något vi så klart inte minst ser i dessa tider, men det ovanliga här är kanske att masspsykosen har hållit i sig i 30 år. Kanske för att Hillsborough varit ett öppet sår under dessa år.

För all del så inträffade både Hillsborough och förbudet mot ståplats inom ramen för ett större sammanhang. Engelsk fotboll var plågad av social konflikt och våldsamheter, och slets med ett dåligt rykte. Samtidigt ville ägarna av den engelska fotbollen rehabilitera produkten, göra den mer rumsren och därmed mer konsumentvänlig. Att rensa upp på läktarna, att göra den engelska fotbollen och matchupplevelsen mer familjevänlig och mer konsumentvänlig, blev högprioriterat. Att få bort ståplats, och på så vis ändra prisbilden i engelsk fotboll, måste ses i ljuset av detta.

Vad man nu än anser om det önskvärda i den saken, så måste man så klart säga att det uppenbara exemplet på social ingenjörskonst har fungerat. Att gå på fotbollsmatch i Premier League är en helt annan upplevelse än det var att gå på fotboll i First Division under 1980-talet. På gott och på ont måste självfallet sägas. Demografin av vilka som går på fotboll nu jämfört med då är även till stor del en annan. Premier League har gentrifierats som det så fint brukar sägas.

Med detta beslut såg man alltså rätt stora fördelar för 30 år sedan, och alltså inte helt utan goda skäl, fastän det självfallet bemöttes med protester. Det är viktigt att försöka förstå beslut utifrån den verklighet i vilka de fattas. Flyttar vi oss däremot 20 år och kanske 30 år bort från beslutet, det vill säga in i vår verklighet, så har nackdelarna med det här beslutet blivit alltmer tydliga i form av social exklusion, en åldrande publikprofil och svårigheter att få in yngre publik på arenorna, sämre matchatmosfär etc. Samtidigt har argumenten mot ståplats blivit allt blekare.

Dels har åren så klart gått efter Hillsborough, vilket gradvis gjort det allt svårare att upprätthålla samma grad av panik i frågan. Allt fler har nog också kommit till insikt om att det var nog aldrig ståplats i sig som var problemet. Dels har utmärkta exempel på hur ståplats fungerar alldeles lysande i andra länder, inte minst i Tyskland, gjort det engelska motståndet mot ståplats alltmer orimligt och hållbart. Det är viktigt att, åt båda håll, komma ihåg att det som är ståplats idag är en på flera sätt annan sak än det som var ståplats för 30 år sedan. Rutinerna är mycket bättre.

Visst låter safe standing på många sätt som ett påhittat politiskt begrepp ungefär som clean coal, arbetsgivaravgift eller TV-licens (undrar varför det inte bara kallas för jobbskatt och TV-skatt). Och det är det väl också. Det är ett begrepp designat att göra ståplats till ett mer rumsrent koncept och göra detta koncept lättare att sälja in till tänkta köpare som Premier League och engelska fotbollsorganisationer och myndigheter. Att vara mot ståplats är fortfarande rätt enkelt för vilken som helst byråkrat. Att vara mot safe standing låter mera orimligt, det är ju säkert.

Sedan ska det heller inte hymlas med att det nog som vanligt är marknaden som är den största drivkraften för förändring. Marknaden ville för 30 år sedan få bort ståplats av skäl som redan nämnts. Nu finns motsvarande drivkraft för marknaden att få tillbaka ståplats under vissa förutsättningar. Det är ett sätt att kunna öka prisdifferentieringen, ge fler möjlighet att köpa biljetter, och därmed öka de totala intäkterna. Det är också ett sätt att förhöja matchupplevelsen, som kritiserats alltmer, vilket får positiva effekter både för de på arenan och för den som följer produkten via TV-rutan.

Man Utd blir alltså först med safe standing i Premier League från och med nästa säsong. Åtminstone rent formellt. De är naturligtvis långt ifrån ensamma om att vara på väg att införa detta. Exempelvis Wolves har långt gångna planer även de. Flera andra klubbar likaså. Det är en reform som har pågått under en längre tid, även om byråkratins och den politiska viljans kvarnar som vanligt maler långsamt. Men när däremot väl det första steget tas, och kanske särskilt när det tas av en så stor klubb som Man Utd, så kommer utvecklingen därefter bara gå i en enda riktning.

Det börjar i liten skala. Självfallet, det är så allting säljs in till ängsliga byråkrater och beslutsfattare. Men har det väl börjat droppa så kommer det fortsätta droppa i allt högre omfattning, till dess dropparna blir till en rännil ända fram till dess att många bäckar små har bildat en stor å. Slutsatsen är hur som helst enkel. Ståplats är tillbaka i engelsk fotboll! Vilket inte är en dag för tidigt.

Det är helt sant att den engelska fotbollen på många sätt och under en lång period hamnade en bra bit efter sin tid. Det blev på något sätt väldigt tydligt redan på 1950-talet när Ungern fullständigt krossade England på Wembley. Och årtionde efter årtionde därefter har sett engelskt fotbollstänkande kämpa för att komma ifatt. Fortfarande idag pratar vi om hur franskt, italienskt, spanskt och tyskt fotbollstänkande förnyar engelsk fotboll.

Men den som kan sin fotbollshistoria vet också att historia och utveckling nästan aldrig är en rät linje. Den går istället i cirklar. Den fotboll med vilken Pep Guardiola nu dominerar världen är ett direkt arv från Johann Cruyff och den så kallade Ajaxskolan. När vi pratar om Ajaxskolan idag så är det just Cruyff som nämns, och kanske Rinus Michels. Att det faktiskt var en engelsman som lade grunden för den är det få som kommer ihåg nu för tiden.

Listan ska ta upp de bästa okända brittiska tränarna genom tiderna. Självfallet när jag gör en sådan lista så måste jag fuska lite med definitionerna. Naturligtvis kommer det inte vara en lista med okända tränare. I någon mening måste det närmast per definition vara kända tränare, annars skulle de inte kunna vara med på någon lista alls. Men den större poängen är att det är tränare som kanske är kända, men alls inte så kända som de borde vara.

Vilket kanske i någon mening betyder att de är underskattade? Ja, möjligen. Eller så är det inte mer komplicerat än så att våra minnen och vårt fotbollstänkande är tämligen närsynt, vi tenderar att bäst komma ihåg sådant som ligger nära i tid. Samtidigt finns det tränare som var aktiva samtidigt som eller tidigare än dessa som däremot är väldigt kända, såsom Herbert Chapman, Matt Busby, Bill Shankly, Brian Clough med flera, så det är inte hela sanningen.

På sätt och vis är kanske detta därför en slags historielektion. Eller, om man vill se saken på ett annat sätt, normalt sett brukar jag med dessa listor hålla mig inom Premier League-eran, om inte annat av praktiska skäl. Med den här listan kan man hävda att jag nästan medvetet håller mig innan Premier League-eran.

(5) Bill Nicholson

När vi pratar fotboll idag kan det ibland råda viss oenighet om vilken status Tottenham egentligen ska ges som fotbollsklubb. Deras belackare menar att det är en liten klubb när deras beundrare istället menar att klubben hör till Englands stora. Att det över huvud taget är en diskussion kan mer eller mindre enbart tillskrivas Bill Nicholson, som var den första och arguably den hittills ende att ge Tottenham en gyllene era. Han tog över Tottenham sexa från botten och tre år senare var de ligavinnare. Nicholson gjorde Tottenham till den första klubben att vinna The Double under 1900-talet, och till den första engelska klubben att vinna en europeisk cuptitel. Men hur många utanför Tottenham känner till Nicholson?

(4) Alf Ramsey

Hur i hela fraggelberget är det möjligt att inte bara vinna VM, utan vara den enda förbundskapten som vunnit VM med England, och ändå anses som okänd? Nåja, om vi kommer ihåg definitionen så gällde det alltså managers som borde vara mycket mer kända än vad de är. Och givet att det nu är 54 år sedan den där VM-segern så är det många som glömt bort Ramsey. Något som inte minst demonstreras av att få av de som ändå kommer ihåg Alf Ramsey kommer ihåg att han också vann ligan med Ipswich som manager, efter att säsongen innan vunnit Second Division. Ipswich har inte vunnit ligan sedan dess, England har inte vunnit VM sedan dess.

(3) Jimmy Hogan

När Ungern 1953 krossade England med 6-3 på Wembley, i vad som skulle bli Englands kanske allra första insikt i att de nog inte var riktigt så överlägsna på fotboll som de själva helt klart inbillade sig, så satt en 71-årig Jimmy Hogan på läktaren. Ingen visste nog vem han var, eller vem det faktiskt var som Ungerns förbundsordförande valde att tacka efter matchen. Hogan hade gjort sig ett namn ute i Europa under 1920- och 1930-talen och varit tränare i Holland, Österrike, Ungern, Frankrike och Tyskland och planterade många av de tankar som låg till grund för utvecklingen av fotbollen i dessa länder. Det var aldrig tankar som fick något omedelbart fotfäste i England, men en yngre generation av brittiska managers som Matt Busby, Don Revie, Tommy Docherty och Bobby Robson skulle komma att dra lärdom.

(2) Jock Stein

När Alex Ferguson tog över Man Utd och åren därefter så var det i Matt Busbys fotspår han sade sig vilja följa. I själva verket är det nog snarare Jock Steins fotspår som varit Fergusons stora förebild och kanske inspiration. Stein skapade en dynasti med Celtic under 1960-talet, vann nio raka skotska ligatitlar, totalt tio stycken, och 1967 blev han med Celtic den förste managern att leda ett brittiskt lag till seger i Europacupen, dagens Champions League. Efter att ha varit manager för Leeds i exakt 44 dagar han också, en historisk ironi som gått många förbi, så tog han 1978 över Skottland och tog dem till två raka VM-slutspel. Skottland har näppeligen varit bra sedan dess.

(1) Vic Buckingham

När Vic Buckingham gick bort 1995 så var det inte med några stora dödsrunor i den engelska pressen, som det har varit och skulle vara för alla stora managers. Detta visar däremot bara att cirka 30 år efter att Buckingham gjort sig ett namn i Europa så hade engelsk fotboll ännu inte kommit ifatt hans fotbollstänkande. Buckingham sådde fröna och lade grunden för två europeiska fotbollsgiganter i form av först Ajax och därefter Barcelona, och var den ideologiska farfadern till den så kallade totala fotbollen. Arguably ingen engelsk manager har haft så stor påverkan inte bara på fotbollen utan på dagens fotboll som Vic Buckingham. Även om knappt någon känner till det.

Organisationer är ett samhällsfenomen som påtvingats många metaforer. Organisationer har studerats mer eller mindre vetenskapligt i över 250 år och naturligtvis varit centrala aspekter av människans samhälle mycket längre än så. Alla av oss har i våra liv någon form av relation till en mängd organisationer av vitt skilda slag. För alla som läser bloggen lär en engelsk fotbollsklubb vara en av dessa organisationer.

Maskinen är den första och helt säkert den mest vanliga metaforen när det kommer till organisationer. Till och med ordet organisation antyder detta, med sitt ursprung i det grekiska ordet organon, betydandes ett verktyg eller instrument. Därigenom framträder organisationer just som verktyg eller instrument, mekaniska begrepp, för att genomföra och uppnå någon form av målorienterad verksamhet.

Militären var som vanligt en motor för utvecklingen och satte en slags förebild med arméns tydliga indelningar, strama hierarkier, enkla orderstrukturer, befäl och soldater, mekaniserat handlande och framför allt, inte minst av praktiska skäl, fasta och helt utbytbara delar. Modernare organisationer, särskilt i samband med industrialiseringen, byggde vidare på dessa militära idéer om så kallad maskinbyråkrati.

Det var militärer och ingenjörer som mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började systematisera dessa tankar till vad som skulle komma att kallas för klassisk managementteori. Kända namn inom denna skola är Henri Fayol, Frederick Taylor och Henry Gantt. För dem var byråkratisering och mekaniseringen av organisation och arbete något eftersträvansvärt eftersom det, enligt dem, ökade produktivitet och effektivitet.

Sociologer och andra vetenskapsmän kom dock att rikta kritik mot maskinbyråkratin i dess mer extrema former. Mest känd är förmodligen Max Webers kritik av byråkratins sociala konsekvenser när dess benägenhet att rutinisera och standardisera varje aspekt av mänskligt liv och arbete kom att påverka människans möjligheter till frihet, kreativitet, demokrati och livsglädje.

Mycket riktigt skulle också den klassiska managementteorin komma att kritiseras och behöva utvecklas. Den klassiska human relations-skolan, inte minst genom den minst sagt banbrytande Hawthorne-studien, kom att tvinga fram en omprövning av flera för givet hållna tankegångar. Inte bara ledde så kallat scientific management till utslitna och alienerade arbetare, det missade dessutom mycket av den mänskliga potentialen.

Många ser nog på den klassiska managementteorin som något gammalt, omodernt och anakronistiskt i dessa dagar. Men det tänkesätt som låg bakom den utgör grunden också till dagens organisationer. Ironiskt nog, eftersom han hyllas som den mest moderne och upplyste av dem alla, är det kanske Pep Guardiola och Man City som just här och nu drivit maskinmetaforen allra längst inom engelsk och europeisk fotboll.

Men väldigt mycket av vad som har gjort Pep Guardiola och nu Man City så väldigt framgångsrika är som taget rakt ur handboken för scientific management. Vad det i själva verket handlar om är en fråga om kontroll, det vill säga vem som har kontrollen över det arbete som utförs. Få om någon manager i dagens fotboll har ett större kontrollbehov än Guardiola. Han följer principerna för scientific management till punkt och pricka.

Managern ansvarar för all planering och organisering av arbetet, inte spelarna. Framför allt på denna punkt skiljer sig Pep Guardiola åt från många andra managers. Han har tagit sin detaljstyrning och precision i sina instruktioner till en helt annan nivå. Han har definierat ner fotbollen i sina hittills minsta beståndsdelar. Spelarna ska genomföra hans system, med mycket lite utrymme för egna initiativ.

Analysera rationellt fram det mest effektiva sättet att genomföra arbetet. Det ligger så klart en icke oansenlig mängd analys bakom Pep Guardiolas och Man Citys spelidé, och det används moderna metoder för att hantera komplicerade frågor. Så långt skiljer de sig nog inte från andra. Men utgångspunkten blir på sitt sätt speciell då den helt och hållet bygger på idén att det faktiskt finns ett (!) mest effektivt sätt att spela fotboll.

Rekrytera de bästa personerna att genomföra detta arbete. De bästa klubbarna kommer självfallet alltid försöka rekrytera de bästa spelarna. Så långt är det knappast något som är särskilt anmärkningsvärt med detta. Men vad som är speciellt för Pep Guardiola och hans spelidé, lite märkligt eftersom det indirekt undergräver hans genialitet, är hur beroende den verkar vara för något oklart definierade så kallade ”Pep-spelare”.

Träna arbetarna att genomföra sitt arbete effektivt. Här har vi en annan punkt där det känns som om Pep Guardiola särskiljer sig en aning. För det är just i träningen av sina spelare som Guardiola av många oberoende källor beskrivs som den mest intensive och krävande managern som finns, både på gott och på ont. Det är uppenbarligen något som visar sig framgångsrikt, åtminstone under en begränsad tid.

Övervaka och kontrollera arbetarnas prestation så att önskade resultat uppnås. Det har noterats att det inte kan vara helt lätt att spela en fotbollsmatch med Pep Guardiola som manager vid linjen. Minsta misstag, minsta steg utanför systemet, och man kan vara rätt säker på att se vad många skulle kalla för en manager med ett negativt kroppsspråk vid den där sidlinjen. Spelar man för Pep Guardiola gör man det under ett förstoringsglas.

På något sätt är det ändå tilltalande att modern framgång inom fotboll kan uppnås genom att så tydligt återgå till metoder och principer inom management som på många håll anses som omoderna. Särskilt som pepologerna själva näppeligen begriper just den saken. Men det är inte på något sätt unikt, eller ens ovanligt, att gamla metoder som ansetts förlegade dammas av och blir framgångsrika eftersom deras värde glömts bort.

Vad vi kallar för den moderna fotbollen, som något godtyckligt kan ha ansetts tagit sin början under tidigt 1990-tal, är i mångt och mycket en steg för steg-rörelse mot en allt större grad av professionalisering, byråkratisering och systematisering. Det vill säga en slags mekanisering. Fotbollen, som så länge ansett sig stå över rationella metoder, har blivit alltmer rationaliserad, alltmer lik en maskin.

Det är en utveckling som kan ses utanför planen. Klubbarna har blivit alltmer systematiska i sitt sätt att arbeta. Nya metoder används inom näringslära, fysiologi, kartläggning av motståndare, för att övervaka egna spelare och värdera möjliga spelare. Gradvis har mekaniseringen letat sig in på planen. Det är ju till sist vad ”taktik” är, en slags mekanisering. Pep Guardiola och Man City har drivit mekaniseringen på planen till synes till sin spets. Jag säger till synes eftersom det säkert finns ytterligare nivåer på detta, som vi bara inte har sett ännu och kanske också saknar fantasin att föreställa oss.

Styrkorna i maskinmetaforen, eller i mekaniserade organisationer, är rätt givna. Det är organisationer som fungerar bra under samma förutsättningar som maskiner, när (a) det är en enkel och okomplicerad uppgift som ska utföras, när (b) omvärlden är stabil och lätt att förutse, när (c) man önskar producera samma produkt om och om igen, när (d) precision är avgörande, samt när (e) de mänskliga maskindelarna gör vad de ska.

Svagheterna i maskinmetaforen ger däremot sig själva även de. Mekaniseringen av organisationer kan leda till (a) svårigheter att anpassa sig till förändringar i omvärlden och i organisationens förutsättningar, till (b) otänkande och icke-reflekterande byråkrati, till (c) oväntade och oönskade effekter när enskilda personers mål övertar organisationens mål och syfte, samt till (d) dehumaniserande effekter på människorna i organisationen.

Vi bör inte ha några större problem att kunna applicera detta på Man City och bättre förstå varför det går som det går både i medgång och motgång. Man City, eller kanske snarare Pep Guardiola, önskar producera samma produkt om och om igen, det är något han och hans pepologer till och med stoltserar med. När de mänskliga maskindelarna, alltså spelarna, gör vad de ska så finns heller ingen mer effektiv fotbollsmaskin just nu.

Men Man City saknar heller inte svagheter. Där finns en envetenhet i sin spelidé, inte minst i lagets försvarsspel, som kompetenta motståndare ofta kan utnyttja. Där finns en svårighet, kanske till och med ovilja, att anpassa sig taktiskt efter motståndet. Där finns en tendens hos spelarna att inte kunna improvisera när planen inte fungerar. Där finns en tydlig indikation på att systemet sliter hårt på spelare och ledare i klubben.

Man City, likt alla maskiner, behöver underhåll, slits av alldeles för hög användning, behöver byta ut delar. Man City, likt alla maskiner genom den mänskliga historien, kan också upptäcka sig själva i en värld där de inte längre fyller någon given funktion, eller där de blivit ersatta av nyare och bättre maskiner. Det hjälpte inte att Facit gjorde bättre och bättre skrivmaskiner när persondatorn började hitta in i våra hem.

Man City är däremot en maskin som fortfarande fungerar i allra högsta grad. Att betrakta Man City genom just maskinmetaforen ger oss en förståelse för Man City som vi inte riktigt hade innan. Metaforen har på så vis fyllt sin funktion. På vilket sätt och i vilken utsträckning metaforen sedan begränsar vårt synfält förblir en öppen fråga.

Superstjärnorna har redan börjat landa i Newcastle, den ena efter den andra, åtminstone på sociala medier. Demonmanager efter demonmanager har sagts vara på gång att ta över Newcastle, den ena efter den andra, från Mauricio Pochettino till Massimiliano Allegri med en omväg runt Rafa Benitez bara för skojs skull. Varenda journalist som vågat andas ett kritiskt ord om uppköpet är bara avundsjuka eftersom Newcastle redan har tagit deras klubbs Champions League-plats. Till och med Amnesty International är putta för att Newcastle tagit deras Champions League-plats.

Hybris är ett ord som lätt dyker upp i sammanhanget. Men den kanske enklare förklaringen är att Newcastles supportrar till största delen bara är lyckliga och hoppfulla, kanske desto mer så eftersom det är så länge sedan som de hade någon som helst anledning att faktiskt vara lyckliga och hoppfulla. Möjligen är det just inte tid för kall realism, utan tid för att drömma. Ändå kan det vara läge att kommentera vad som faktiskt är en realistisk utveckling för ett Newcastle under nya ägare.

Den gemensamma utgångspunkten verkar på något sätt vara Man City, något som både kritiker och kool aid-drickare verkar överens om. Newcastle är på väg ”att göra en Man City” menar kritikerna bistert. Newcastle är på väg ”att göra en Man City” påpekar entusiastiska supportrar hoppfullt. En utgångspunkt som på samma gång känns välriktad som något vilseledande. Frågan är alltså i vilken utsträckning som den här utgångspunkten faktiskt stämmer överens med en realistisk verklighet.

En första kommentar gäller financial fair play, regelverken som drastiskt försvårat för klubbar efter Man City att faktiskt ”göra en Man City”. De extrema investeringar på kort sikt som supportrarna verkar hoppas på kan alltså bli svåra att genomföra. Ändå finns tre skäl varför detta är ett relativt litet hinder. Ett, reglerna är som vi mycket väl vet inte alls vattentäta. Två, UEFA m fl släpper tillfälligt på reglerna i samband med Coronakrisen. Tre, Newcastle sitter på en rejäl utvecklingspotential på intäktssidan.

En andra kommentar gäller Newcastles status och attraktionskraft då det är en klubb långt upp i Englands nordöstra avkrokar. Paul Merson hade en idé om att detta skulle omöjliggöra Newcastles alla framtidshopp, och mer än så behöver kanske inte sägas för att fatta att det är riktigt korkat. Ändå fick vissa av Newcastles supportrar för sig att förespråka att flytta klubben till London för att komma åt problemet. Sanningen är att så länge Newcastles kan betala tillräckligt, och vinna tillräckligt, så skulle de utan problem kunna befinna sig på Grönland, än hellre Northumberland.

Så långt är känslan att flera av invändningarna som görs mot Newcastles påstådda hybris helt enkelt inte riktigt håller vatten. Åtminstone inte som ett sätt att dämpa optimismen på Tyneside. Faktum är så klart att invändningar av det här slaget dök upp även när köpen av Chelsea och Man City var på väg att genomföras. I båda fallen visade sig däremot invändningarna till största delen vara mer en fråga om alarmism eller möjligen önsketänkande från vissa håll.

Den tredje kommentaren man skulle kunna göra, och kanske en lite mer substantiell invändning, är att när det pratas om att Newcastle ska ”göra en Man City” så är det lite oklart vad som egentligen menas. Det vill säga, det verkar som om de som säger detta tror att Newcastle mer eller mindre över natten, eller åtminstone över en säsong, ska gå från vad de är idag till vad Man City är idag. Men, vilket närmast per definition Man City själva visat, så tar det även med omättliga resuser tid att bli vad Man City är idag.

Det har tagit Man City närmare tio år att bli vad de är idag. Åtminstone om vad de är idag syftar på det riktigt dominerande Man City vi sett under Pep Guardiola. Och inte ens med bästa vilja i världen går det att säga att det har varit någon spikrak väg för Man City. Det finns inga som helst skäl i världen för Newcastle att tro att det skulle gå snabbare eller för den delen rakare för dem. Allra helst inte som Premier League är en ännu tuffare liga att slå sig uppåt i nu än vad det var för tio år sedan.

Man City kan för närvarande framstå som det mer eller mindre optimala fotbollslaget. Det är lätt att betrakta detta som en stillbild. Vad som ofta glöms bort är att det är den heller icke beständiga slutpunkten på en pågående process som även har inkluderat två-tre rätt grådassiga manageranställningar, ett initialt våldsamt överspenderande på värvningar som många gånger inte alls träffat rätt. Man City byggdes inte över en dag, de tog sig inte ens till Champions League över en säsong, och det vore orimligt av Newcastle att förvänta sig att det skulle bli annorlunda för dem.

Lik förbaskat gick det ju snabbt betydligt bättre för Man City, och varje år såg dem komma allt högre upp den engelska och europeiska fotbollsstegen. Och det vore så klart lika orimligt att tro att det skulle behöva bli annorlunda för Newcastle. Newcastle kommer likt Man City ha kapitalet för att lyckas. Nytt, och alls inte oviktigt, är att man kan anta att Newcastle precis som Man City nu har ambitionen att lyckas. Den största och mest avgörande frågan, även den mest öppna frågan, är om Newcastle likt Man City även kommer ha kompetensen att kunna lyckas.

Här hittar vi naturligtvis även anledningen till att Newcastle misslyckats så fundamentalt under Mike Ashleys ägarskap, och varför supportrarna vänt sig mot den regimen i sådan utsträckning som de gjort. Newcastle har inte haft kapitalet att kunna konkurrera, och ett stort skäl till det är frånvaron av kommersiella intäkter. Newcastle har saknat ambition utöver att hålla sig kvar i Premier League, rättare sagt i TV-avtalen. Newcastle har heller inte visat några större tecken på kompetens, vilket nedflyttningar och alla möjliga märkliga manageranställningar mycket tydligt visat.

Med andra ord, visst kan nog Newcastles supportrar ha rätt i sina antaganden att ett uppköp kommer få Newcastle att kunna ”göra en Man City”. Jag är bara inte så säker på att det betyder riktigt vad de själva tror och hoppas att det faktiskt betyder. Det är inte en förändring som sker över en natt. Samtidigt gäller invändningarna mest marginaleffekter, faktorer som kan bromsa förändringen en smula men aldrig sätta stopp för den på lång sikt, fastän de framställs som avgörande.

Vilket i och för sig, även om Newcastles supportrar för närvarande tillåter sig att drömma en smula, förutsätter att Newcastle tillämpar ett tillräckligt mått av kall realism i sina kalkyler och beslut. Att drömma är poesi. Att driva en framgångsrik fotbollsklubb är desto mer prosa. Bara kompetens kan få kapital och ambition att dansa. Och just den ekvationen är, som Man City mycket tydligt visat, och som många andra klubbar har visat och alltjämt visar, inte alldeles lätt att få ihop.

Men hur den där ekvationen nu än hanteras så förändrar det på intet sätt det faktum att Newcastle plötsligt är en klubb vi nu måste börja räkna med på ett helt annat sätt än vad vi behövt göra på många år.

Steve Parish, Crystal Palaces ordförande, kommenterar på det här viset det historiska forskningsarbete, eller kanske snarare det forskningsarbete i historia, som Peter Manning har gjort med fokus på Crystal Palaces historia. Manning själv råkar vara Crystal Palaces egen klubbhistoriker. Något som möjligen illustrerar den gamla sanningen att historia oftast är subjektiv och skrivs av vinnarna.

Visst kan man tycka att det är lite lustigt att Crystal Palaces egen klubbhistoriker bara råkar komma fram till att Crystal Palace är den äldsta existerande ligaklubben. Men för all del, det hela vilar trots allt på några historiska fakta. Crystal Palace blev medlemmar i Football League först 1905, men själva fotbollsklubben som sådan grundades redan 1861, och man deltog i den allra första upplagan av FA-cupen, men låg därefter vilande.

Att frågan över huvud taget är aktuell beror helt och hållet på Notts Countys förfall och nedflyttning från League Two förra säsongen. Notts County hade tidigare den möjligen något tveksamma äran att kunna titulera sig världens äldsta fortfarande existerande professionella ligaklubb. Men i och med att Notts County åkte ur Football League så är den platsen plötsligt ledig för någon annan klubb att ta över.

Uppenbarligen anser Crystal Palace att de är den klubben.

Egentligen är det väl inte så mycket att orda om. Om Crystal Palace anser sig vara den äldsta professionella ligaklubben så får de väl göra det. Har de dessutom kalla fakta som bygger under påståendet så desto bättre. Om sedan andra klubbar är av annan mening så är det i sin tur deras rättighet att hävda och bevisa motsatsen. Crystal Palaces claim to fame blir ändå aldrig mer värd än vad omvärlden anser den vara värd.

Men som en övning i att värdera historisk storytelling är det ändå av intresse. För redan det faktum att Crystal Palaces hela claim baseras på att Notts County åkte ur Football League gör det hela rätt svajigt. Notts County existerar trots allt fortfarande, att de åkte ur en division och därmed passerade en tämligen godtycklig gräns i seriesystemet ändrar inte på den för Crystal Palace möjligen något besvärande omständigheten.

Men visst, formellt skulle Crystal Palace så klart kunna hävda att de just nu är den äldsta existerande professionella ligaklubben. Fastän gränsen mellan professionell fotboll och amatörfotboll är minst sagt luddigare än så i engelsk fotboll, och flertalet lag i National League är minst halvproffsiga. Men vad händer egentligen med Crystal Palaces claim om Notts County, trots allt inte helt osannolikt, återvänder till Football League?!

Historien skulle i så fall kunna ses som minst sagt ombytlig.

Subjektiviteten i den historiska storyn hittar vi även i dess andra ände. För om nu Crystal Palaces claim bygger just på den formella statusen som ligaklubb, så känns väl det mest rimliga att räkna klubbens födsel från det att de faktiskt formellt blev en ligaklubb. Vilket för Crystal Palace råkar vara 1905, det vill säga alldeles för sent för att kunna behålla sitt claim. Här väljer däremot Crystal Palace att tillämpa en historisk dubbelmoral.

Motiven bakom denna dubbelmoral är möjligen att historia av det här slaget faktiskt säljer och blir en del av klubbens marknadsföring. Vilket säkert är varför Crystal Palaces klubbhistoriker råkat gräva fram den här historiska slutsatsen. Svårt för mig att förstå, givet att jag sällan tillmätt sådana här saker något större värde, men i ett land och en liga där det mest populära skällsordet är ”you have no history!” så äger det sin rimlighet.

Historia skrivs och skrivs om således som ett sätt att beskriva och framställa sin klubb på ett visst sätt, inom fotbollen precis som i samhället i övrigt. Utåt handlar det om Crystal Palace att profilera sig på ett visst sätt, att stärka klubbens varumärke. Inåt klubben självt blir det ännu en story som reproducerar klubbens kultur och ger supportrar, spelare och anställda referensram och källa till stolthet.

Kanske kan vi däremot ana att det blir lite konstgjort. För om Steve Parishs kommentarer visar på något, och Parish är enligt eget vittnesmål en livslång Crystal Palace-supporter, så är det att han själv inte hade minsta lilla aning om att Crystal Palace hade någon sådan här claim eller att han ens brydde sig. Och det är väl egentligen inget fel med det, varför skulle han bry sig och hur många Crystal Palace-supportrar bryr sig egentligen?

Kritiken vore väl mer att då komma nu och försöka tillskriva saken en betydelse den inte har och aldrig har haft. Och om det är något vi behöver lära oss av den här sorglustiga historien så är det att just historien nästan aldrig är definitiv.

:::

Spännande tider för Newcastle. Och tittar vi bara på själva fotbollen så är det naturligtvis fantastiskt roligt det som håller på att hända. Svårt att tänka mig någon annan klubb man hellre hade sett få boosten dessutom.

Any day now känns det som.

Vilket inte är så konstigt. Det kräver faktiskt disciplin att kunna upprätthålla sitt arbete på hemmaplan utan att fysiskt faktiskt vara på sin arbetsplats, med alla de rutiner, ritualer och mer eller mindre dolda övervakningsverktyg som där finns. Få människor har den disciplinen, eller rättare sagt koncentrationen, naturligt. Det krävs viss vana och även viss skicklighet. Hur som helst tänkte jag att det ”i dessa tider” skulle kunna vara på sin plats att tipsa om fem fina brittiska fotbollsfilmer.

Något måste man ju fördriva tiden med. Och om man nu exempelvis inte råkar anse att Tiger King var riktigt den höjdare som många av oklara skäl menar, och om man dessutom lider av allvarlig engelsk fotbollsabstinens, så varför då inte slå två flugor i en och samma smäll?

Fotboll och film är inte precis två fenomen som har haft lätt att hitta varandra. Det görs väldigt lite film om fotboll, och det görs naturligtvis ännu mindre bra film om fotboll. Då pratar jag i första hand om spelfilm, för dokumentärer och liknande görs det naturligtvis en hel del av. Men fotbollen som drama i film är mycket ovanlig. En förklaring till det kan tänkas vara själva idrottens svårfångade natur. En annan förklaring kan vara att de stora fotbollsländerna knappast själva har stora filmindustrier.

En lite lustig teori är att filmer om fotboll ställs inför ett något olyckligt val. Nämligen att antingen välja att besätta filmen med väldigt bra skådespelare som däremot ingenting kan om fotboll. Eller att besätta filmen med väldigt bra fotbollsspelare, vars förmågor till skådespeleri däremot knappast övertygar. Alltså tenderar fotbollsfilmerna på ena eller andra sättet bli lite halvdana. Ett vanligt sätt att komma runt det brukar vara att istället fokusera mer på fotbollens sociala aspekter, mer än själva sporten.

Vilket nog i viss mening får sägas prägla utseendet på den här listan.

(5) Bend It Like Beckham (2002)

En filmtitel som knappast gjorde någon större insats för homofobin inom engelsk fotboll, men filmen som sådan öppnade kanske ögonen både för damfotboll, tjejers villkor inom fotbollen, och för all del minoriteters villkor i det engelska samhället. En väldigt charmig film, med humor, intressant samhällsskildring, och minst sagt småputtriga skådespelare i form av Parminder Nagra och en tidig Keira Knightley.

(4) Looking For Eric (2009)

Ken Loach är inte bara en bra fotbollsfilmsregissör, han är en mycket fin filmregissör. Han har däremot gjort en hel del fotbollsfilm. Kes är den kanske mest allmänt kända, som även om den kanske inte specifikt handlar om fotboll ändå innehåller mycket fotboll. The Golden Vision är en annan bra om än halvdokumentär film. Looking For Eric är kanske mer en film om fotbollssupportrar än om fotboll. En film om en supporter som är på väg att tappa kontrollen över sitt liv, innan han plötsligt får oväntad hjälp av en minst sagt oväntat filosofisk Eric Cantona.

(3) The Damned United (2009)

En film baserad på en bok med samma ämne och titel, fastän filmen har kritiserats för att i betydligt högre utsträckning klistra ett rosenrött skimmer över händelserna och kanske framför allt att svepa Brian Cloughs felsteg under mattan. Det är ändå en bra och mycket sevärd film om 44 av de mest spektakulära dagarna i engelsk fotbollshistoria. En film som visar mycket av den girighet och blinda ambition som finns inom fotbollen och som i flera fall utgör dess svarta sida.

(2) Mike Bassett: England Manager (2001)

Faktiskt en film jag råkade se helt nyligen, och som faktiskt var en oväntad höjdare. Kanske kommer jag omvärdera det hela med lite mer distans till att faktiskt ha sett filmen, men filmen fångade på något sätt perfekt det engelska fotbollskynnet. Englands förbundskapten dör plötsligt, och den enda som till synes vill ha jobbet är en ruffig karaktär vars karriär bestått av en enda bra säsong och utifrån detta lovar runt men håller tunt. Givet när filmen är gjord en rätt träffande beskrivning av den engelska fotbollens benägenhet att skjuta sig själv i foten.

(1) There’s Only One Jimmy Grimble (2000)

Alla som läst sin Buster i unga år känner helt säkert till sin Benny Guldfot, pojkspelaren som hittar den gamle stjärnspelaren Kanon-Keens slitna fotbollsdojor och upptäcker att de har magiska egenskaper som gör honom till en fantastisk spelare. Det här är exakt samma story, även om jag inte har någon större koll på hur de hänger ihop, om den unge Jimmy Grimble som mobbad och utstött i skolan får ärva ett par gamla skor av en gammal Man City-spelare, och där den filosofiska frågan är om det var skorna som gav honom talangen eller om han redan hade talangen inom sig. Dagdrömmeri så klart, men fint dagdrömmeri.

Ändå måste man rimligtvis också ställa sig följande fråga. Vore det inte i själva verket fullt möjligt för Newcastles supportrar att på en och samma gång vara väldigt glada och nöjda med att Mike Ashleys ägarregim ser ut att ha nått vägs ände, och oroliga och kritiska till vad det i praktiken rent moraliskt innebär att ens klubb köps upp av Saudiarabien och blir ett verktyg i deras utrikespolitik?! För detta är i själva verket ännu ett exempel på hur en klubb används för att tvätta en nationalstats skamfilade rykte.

Men riktigt så fungerar så klart sällan supportrar, och det är liksom hela förutsättningen bakom sportswashing som strategi. Väldigt få supportrar kommer vilja eller orka medge ens för sig själva att deras klubb utnyttjas för det här syftet, än mindre problematisera det egna lagets framgångar eller förväntade framgångar utifrån detta perspektiv, alltså gör man sig istället till förespråkare för sina nya ägare, och använder alla tänkbara retoriska knep för att rättfärdiga sig själva, rättfärdiga klubben och rättfärdiga dess ägare.

https://www.theguardian.com/football/2020/apr/16/exit-the-house-of-karrimor-enter-the-austere-and-unforgiving-house-of-saud?CMP=share_btn_tw

https://inews.co.uk/sport/football/newcastle-united-takeover-saudi-arabia-amanda-staveley-mike-ashley-2541163

https://www.chroniclelive.co.uk/sport/sport-opinion/blaming-newcastle-united-fans-being-18104605

https://www.true-faith.co.uk/takeover-fake-news/

Uppköpet av Newcastle ser alltså ut att vara på väg att bli verklighet. Alla rapporter talar nu om att det hela kommer formaliseras innan slutet av april. Newcastle köps för mellan £300-340m, vilket inte känns som något orimligt pris. Köparen är Saudiarabiens Public Investment Fund upp till 80%, Amanda Staveley själv upp till 10%, samt Reubenbröderna även de upp till 10%. Klar majoritetsägare med andra ord kommer vara Saudiarabien genom sin strategiska investeringsfond.

Formellt ligger nu uppköpet hos Premier League för godkännande. Rent tekniskt är det framför allt Premier Leagues ägar- och ledningstest (Owners’ and Directors’ Test) som måste passeras, vilket är standard varje gång som en klubb får nya ägare. Detta kan förväntas ta någon vecka, och därefter ska själva affären formaliseras. Vilket alltså betyder att vi inom en mycket nära framtid kommer se om detta bara var ännu en blindgångare eller Newcastle går in i maj med nya ägare och kanske en ny framtid.

När vi väl befinner oss där kan det vara aktuellt att fundera över vad det betyder i rent sportsliga termer. Det vill säga vad nya ägare kommer få för konkret betydelse för Newcastle i mycket specifika frågor som vem som blir deras manager, vilka spelare som kommer värvas och så vidare. Det vill säga sådant som normalt sett intresserar helt vanliga supportrar. Men för närvarande kan det vara aktuellt att istället fundera lite kring de frågeställningar som väcks utav själva uppköpet i sig.

Kommer köpet passera Premier Leagues ägartest?

Ja, helt säkert. Premier Leagues ägartest (ODT) har genom åren kritiserats för att alltför släpphänt godkänna vilka som helst ägare, som i flera fall inte har dragit sig för att sätta sina klubbar i allehanda problem. Premier League har därefter gjort viss sak av att skärpa till detta test, men det är i grund och botten rätt marginella skillnader.

Regeln som skulle kunna ställa till det är F.1.6: ”[A Person shall be disqualified from acting as a Director and no Club shall be permitted to have any Person as a Director of that Club if] in the reasonable opinion of the Board, he has engaged in conduct outside the United Kingdom /…/ whether or not such conduct resulted in a Conviction.”

Paragrafen syftar på beteenden som skulle ha resulterat i fängelsestraff om över ett år i brittisk domstol, beteenden som kan anses ha varit bedrägliga, eller beteenden som rör piratsändning av Premier League-matcher, olaglig biljettförsäljning och så vidare. Men specifikt gäller detta en ”person”, vilket gör det lätt för Saudiarabien att komma runt.

Ironiskt vore det kanske om köpet skulle gå i stöpet eftersom Saudiarabiens strategiska investeringsfond anses representera den saudiska staten, och Premier League bedömer att samma stat gjort sig skyldiga till piratsändningar av Premier League-matcher. Men det känns minst sagt långsökt.

Knappt någonting talar alltså för att Newcastles uppköp inte skulle passera ägartestet. Vilket först och främst beror på att testet är ett finansiellt och juridiskt test endast. Det är inte så att säga ett moraliskt test. De frågor som bekymrar Amnesty International med många fler ingår alltså över huvud taget inte i testet.

En liga eller ett förbund som faktiskt sökte någon slags moralisk aspekt i sina test har så klart en rätt självklar ände att börja i. Nämligen att alla länder som vill arrangera större mästerskap eller arrangemang, eller som vill äga klubbar i t ex Premier League, måste vara i överensstämmelse med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Vilket i och för sig går att komma runt även det. Dels för att det inte alltid är glasklart vad som är att vara och inte vara i överensstämmelse med dessa. Dels för att som vi redan vet det är fullt möjligt för en ägande stat att särkoppla ägandet till en specifik individ istället, som formellt kan hävdas inte ha någon koppling till staten alls.

Även om det så klart, precis som är möjligt att göra inom det finansiella regelverket, går att ha vissa kriterier för faktiskt oberoende mellan person och stat, och tecken på när ett sådant oberoende inte existerar.

Varför behöver Saudiarabien hjälp av Amanda Staveley och Reubenbröderna?

En fråga som faktiskt Martin Samuel är inne och snuddar vid. Vilket kanske borde oroa de som hoppas på att uppköpet går genom, eftersom Samuel tidigare mycket tydligt har sprungit Mike Ashleys ärenden och agerat dennes språkrör, då det möjligen även speglar Ashleys egen skepsis till köparna.

I och för sig snurrar Samuel in sig i annat trams som varför Saudiarabien alls skulle behöva förhandla om £40m hit och dit, som om det vore småsummor i en affär som mest värd £340m. Men frågan om behovet av hjälp är välställd, även om den nog har ett svar som Samuel själv inte riktigt tänkt på.

Naturligtvis behöver inte Saudiarabien finansiell hjälp för att köpa Newcastle. Men de kan anse sig behöva den politiska hjälp det ger att ha andra köpare med som så att säga kan vara mer av en front utåt. De är självfallet inte omedvetna om det kontroversiella med att själva stå som ägare. Denna metod kan mildra reaktionerna.

Vilka försvarsmekanismer kommer supportrarna använda sig av?

Som sagt, jag har inga större problem att sympatisera med Newcastles supportrar som äntligen blir av med Mike Ashley. Men jag har svårare att sympatisera med de många gånger intellektuellt rätt ohederliga knep som lite för många av dem nu tar till eller kommer ta till för att rättfärdiga uppköpet och i synnerhet sina nya ägare.

”Den brittiska regeringen samarbetar ju med Saudiarabien, så vilka är då Newcastles supportrar att tycka annorlunda?” En regering kan så klart av en mängd bra och dåliga skäl samarbeta med djävulen själv, som vi vet, men det betyder så klart inte att vi som supportrar ska göra oss blinda för brott mot mänskliga rättigheter.

”Fansen har ändå ingen kontroll, så vad tjänar det till att protestera?” Att sakna kontroll över ett beslut är inte i sig ett argument för att avsäga sig sitt moraliska ansvar för det första. Att fansen saknar kontroll är dessutom, som vi inte minst sett dessa dagar vad gäller inflytande över sina klubbar, en rätt tydlig överdrift.

”De som kritiserar Newcastles nya ägare är bara hycklare, avundsjuka eller rädda för konkurrensen!” De vars moraliska ställningstagande baseras enbart på vad som råkar vara bäst för den egna klubben kommer så klart aldrig ha särskilt långt till att föreställa sig att detta är det enda som också kan motivera kritikerna.

”Låt oss för all del vara glada för att Newcastle byter ägare nu, och låt oss bekymra oss över de nya ägarna senare!” Detta låter ju nästan lite sympatiskt. Men även detta är ett sätt att strunta i sitt moraliska ansvar. Senare är det helt enkelt försent att ens teoretiskt kunna göra något åt saken, vilket alla naturligtvis förstår, även de själva.

Vilka är de goda sakerna med Newcastles saudiska uppköp?

Mycket är alltså problematiskt med Saudiarabiens förväntade köp av Newcastle. Men det betyder för all del inte att det inte också finns goda saker med det. Vi kan så klart envisas med att jämföra med önskade men oförverkligade idealalternativ, men den korrekta och rättvisa jämförelsen är kanske framför allt med rådande nuläge.

För det första, som bland andra Henry Winter är inne och nuddar på, så kommer detta andas liv i ett helt samhälle och ett helt supporterkollektiv. Newcastle kommer plötsligt bli en klubb och en stad som vågar hoppas igen, som vågar älska sin klubb igen. Att nya ägare medför andra problem komplicerar detta faktum, men eliminerar det inte.

För det andra, och som jag alltid hävdat även för Chelsea och för Man City, så är det rent fotbollsmässigt ofrånkomligt en positiv utveckling att fler klubbar ges förutsättningarna att konkurrera på maximal nivå. Enbart sett sportsligt har investeringarna i dessa båda klubbar, med flera, enbart varit positiva för Premier Leagues utveckling.

För det tredje, även om också detta är ett led i strategin med sportswashing, så finns det goda skäl att tro att ägandet i Newcastle kommer leda till viktiga investeringar också i samhället i stort. För en stad som under längre tid har varit drabbad av en kylslagen ekonomisk verklighet så är detta ofrånkomligen positivt.

Men Newcastles supportrar gör kanske också klokt att komma ihåg att de var mycket förtjusta i Mike Ashley som Newcastles ägare när det från början stod klart att han skulle köpa klubben, och supportrarna hoppades på de framgångar som skulle följa. Men här finns nog även en stor förklaring till bitterheten, eftersom framgångarna aldrig kom.

Vilket till sist är där allting landar. Det existerar ingen högre moral för supportrar än att deras klubb är framgångsrik.

Under dagen är det tänkt att Premier League-klubbarna ska ha ett sammanträde där de närmare ska diskutera hur de faktiskt ska göra med den här säsongen. Hittills har det varit minst sagt svårt att få klubbarna att till synes enas om någonting. Annat än att de flesta för all del verkar helt överens om att så långt som möjligt är det önskvärt att slutföra säsongen, av mer eller mindre varenda tänkbart skäl.

Men ”så långt som möjligt” är naturligtvis de operativa orden här, fastän det är svårt att veta vad det rent konkret faktiskt innebär. Vad vi vet är att det är två typer av datum som aktivt nämns i samtalet. För det första den 6 juni, då en hel del klubbar verkar anse att säsongen på ett eller annat sätt ska fortsätta. För det andra den 30 juni, då fler och fler klubbar verkar anse att säsongen på ett eller annat sätt måste anses färdigspelad.

Det främsta skälet till detta datum är att många klubbar är osäkra på statusen för deras spelarkontrakt efter det. FIFA har för all del gått ut med riktlinjer som säger att kontrakten gäller till dess att säsongen är färdigspelad, men engelska klubbar är osäkra på om detta verkligen är tillämpligt enligt brittisk lag. Många ser alltså den 30 juni som en nödvändig slutpunkt för att reducera osäkerhet och lättare planera inför nästa säsong.

Emellertid ska sägas att detta inte betyder att säsongen kommer behöva ogiltigförklaras, något de flesta klubbar verkar motsätta sig. Även om det är uppe i luften vad klubbarna verkligen vill, till skillnad från vad de säger, eftersom det är ett antal klubbar som helt klart har saker att vinna på att säsongen ogiltigförklaras. Även om det också skulle leda till tunga ekonomiska effekter, som stora belopp i försvunna TV-intäkter.

Hur skulle då det gå till? En möjlighet är så klart som La Liga meddelade igår till exempel, alltså att det blir den nuvarande tabellen som räknas för att avgöra placeringar och europeiska cupplatser om inte säsongen hinner slutföras innan ett visst datum. En variant är att Premier League kanske hinner spela ett antal omgångar, men inte alla nio-tio omgångar, och då låta slutpunkten bli så långt man faktiskt hinner till den 30 juni.

Självfallet finns även möjligheten att förlänga tiden ytterligare och ge den här säsongen ännu mer tid på sig att avslutas. Det beror så klart på om tillräckligt många klubbar skulle tycka en sådan lösning är okej för dem. Oavsett vilken lösning Premier League än väljer så är den formella brytpunkten att 14 klubbar måste rösta för ett förslag för att det faktiskt ska bli verklighet.

Gissningsvis är detta de två linjer som också kommer finnas på bordet att besluta om för Premier League under dagen. Det vill säga, för det första, att vidhålla linjen att nuvarande säsong fortsätter tills vidare till dess att den är färdigspelad, oklart när. Vilket i grund och botten är detsamma som att vänta och se. Eller, för det andra, att faktiskt sätta ett formellt datum när säsongen ska vara klar.

Öppen deadline eller stängd deadline med andra ord. Det går att hitta argument för båda metoderna att hantera situationen.

Dilemmat för Premier League och Football är så klart följande, att om de inte slutför säsongen så kommer det självfallet kosta dem stora pengar i TV-intäktsbortfall, men även bortsett från det så kommer de närmast garanterat öppna upp sig för juridiska processer från klubbar som Liverpool, Leeds, West Brom, Norwich, Aston Villa, Bournemouth med flera, som samtliga skulle ha väldigt mycket att förlora på ett sådant beslut.

Vi har sedan länge passerat punkten där det är rimligt att förvänta sig en bra lösning på detta dilemma. Vi får förlika oss med att oavsett vilket alternativ som väljs så kommer det vara en lösning som har vissa fördelar men också vissa helt uppenbara nackdelar. Inget förslag kommer alltså vara perfekt. Men vad jag misstänker att de flesta, inte minst de nämnda klubbarna, eftersträvar i nuläget är någon form av klarhet, inte vänta och se.

Lyckas man väl bestämma sig för en tydlig väg framåt i den här röran, så är det därefter möjligt att börja analysera vad det skulle få för konsekvenser för de klubbar som påverkas av det, och om man bedömer att konsekvenserna vore alltför besvärliga så går det då att börja förhandla kring hur dessa ska mildras. Ett uppenbart sätt är självfallet att strunta i nedflyttningar, samt tillfälligt eller permanent utöka antalet lag i Premier League.

Vad som talar mot en öppen deadline är just detta att de flesta nog börjar eftersträva någon form av klarhet nu, nästan oavsett vad denna klarhet består av. Samt att det inte finns någon tydlig punkt i framtiden när man med någon som helst form av säkerhet faktiskt kan säga att det kommer vara möjligt att köra igång. Vi kan tro att det är troligt att kunna köra igång i juni till exempel, men det är svårt att säga.

Vänta och se kan många gånger vara en framkomlig, till och med klok, strategi. Men oftast bara under en begränsad tid, och när man faktiskt har en tydlig deadline någon gång i framtiden. Det borde alltså finnas ett rätt tungt tryck på Premier League-klubbarna att under dagen fatta ett beslut som sätter en sådan tydlig, stängd deadline. Inte minst eftersom andra större ligor nu har börjat göra detsamma.

Men, som sagt, två tredjedelar av klubbarna måste också vara överens. Det är på många sätt en demokratisk styrka. Det kan också vara en svaghet.

Vilket även märks både i resultaträkningen och i tabellen, där det ena ofrånkomligen leder till det andra. Tabellmässigt, efter att ha befunnit sig i Premier League, inte sällan i toppen av tabellen, i 15 år har Newcastle under Mike Ashleys ägarskap åkt ur Premier League två gånger. Newcastles medianplacering i tabellen innan Mike Ashley köpte klubben var sjua, medianplaceringen därefter pendlandes mellan 12 och 16. Newcastle har gått från potentiellt topplag till i bästa fall anonymt mittenlag.

Finansiellt har klubben halkat efter, i synnerhet på intäktssidan, som är den sida som måste växa om en klubb ska kunna vara fortsatt konkurrenskraftig. Matchdagsintäkterna var redan bestämda av St James’ Park, en av Englands största arenor. TV-intäkterna är i huvudsak lika för alla klubbar. Det är de kommersiella intäkterna som blir avgörande, och där har Newcastles intäkter, i skarp kontrast till andra fullt jämförbara klubbar vars intäkter har ökat exponentiellt, stått helt stilla under de tolv-tretton år vi pratar om.

Varför det har blivit på det viset har jag bloggat om förut, och det återkommer så klart till detta att för Mike Ashley är Newcastle inte en fotbollsklubb, utan helt och hållet ett rent marknadsföringsverktyg, helt underordnat hans eget företag.

Missnöjet med Mike Ashley har alltså av fullt förståeliga skäl varit omfattande, och även varit omfattande under en längre tid. Kampanjer, bojkotter och protester mot Ashleys ägande har varit mer eller mindre fasta fenomen under detta dryga årtionde. Vad dessa kampanjer, bojkotter och protester har klamrat sig fast vid har hela tiden varit hoppet att en ny ägare ska köpa Newcastle. Och den moroten har onekligen dinglats framför deras näsor både en och flera gånger under dessa år.

När nyheten nu mullrar loss om att Newcastle plötsligt ska vara riktigt nära ett uppköp så är det alltså fullt förståeligt att tvivla på saken. Vi har kort sagt hört det förut. I själva verket har det varit ett återkommande mönster att i samband med transferfönster, eller när Mike Ashley av någon anledning befunnit sig i hetluften, så plötsligt har det dykt upp ett uppköpsrykte. Att det hela skulle vara en rökridå eller red herring är naturligtvis en fullt motiverad misstanke.

Den här gången verkar det däremot finnas kött på benen. Vilket naturligtvis många har sagt förut också. Men förut har det faktiskt inte registrerats offentliga dokument mellan Mike Ashleys egna bolag och den påstådda köparen, i det här fallet PCP Capital, under Amanda Staveleys överseende. Pratet om specifika belopp har aldrig känts riktigt så substantiellt som det gör nu. Liksom det aldrig har kommit så långt som att börja pratas om en formell överenskommelse som är fallet nu.

PCP Capital är så klart inte den egentliga huvudmannen, utan representerar en huvudman som alltså överväger att köpa Newcastle. Det allra mesta tyder på att huvudmannen alltså är Saudiarabien, rättare sagt deras strategiska investeringsfond. En ägare som helt säkert skulle kunna fundamentalt förändra Newcastles framtidsutsikter, men också en ägare som medför vissa uppenbara moraliska frågetecken. Förvisso har Saudiarabiens strategi hittills varit att dra stora arrangemang till sig, inte gå in som ägare i utländska klubbar.

Att hitta skäl som talar emot att någon faktiskt skulle vilja köpa Newcastle, åtminstone i nuläget, är inte särskilt svårt. Att vi har hört det många gånger förut utan att det blivit något av för det första. Att Mike Ashley vill ha orimligt mycket betalt för klubben för det andra, i den utsträckning han ens är genuint intresserad av att sälja klubben. Att någon skulle vilja köpa klubben mitt under pågående samhällskris för det tredje. Men minst lika givande är kanske att fundera över varför någon faktiskt skulle vilja köpa Newcastle nu.

Newcastle är en Premier League-klubb med stor potential

En stor klubb, i en stor stad, med en stor arena, en stor supporterbas och ett globalt stort varumärke. Alla yttre faktorer talar för att Newcastle absolut är en typ av klubb som en ambitiös ägare skulle vilja köpa. Vi vet redan att Roman Abramovich var på väg att köpa Newcastle när han till sist ändå ändrade sig och valde Chelsea istället. Små marginaler som leder till stora skillnader. Huvudsaken är att det helt enkelt inte finns så många sådana här klubbar kvar att köpa i England, än mindre i Premier League.

Den ägare som vill försöka ta sig in på den engelska fotbollsmarknaden har under de senaste tio-femton åren i hög utsträckning varit begränsad till att köpa in sig i mindre eller medelstora klubbar, och därefter försöka utveckla dem. Vi har sett mängder med exempel på just detta, en del av dem lyckade och andra misslyckade. Newcastle är en klubb som erbjuder en snabbare möjlighet på en högre nivå, precis som Chelsea, Man City och Liverpool före dem har gjort.

Newcastle är en underpresterande klubb

När man säger att en klubb har stor potential så säger man på samma gång att samma klubb inte riktigt lever upp till sin potential. Definitivt när vi pratar om en etablerad klubb som Newcastle. Vi vet alltså redan att Newcastle borde kunna prestera betydligt bättre både i resultaträkningen och i ligatabellen. Det låter så klart negativt, och naturligtvis är det inte önskvärt, men för en köpare är det något som naturligtvis också framstår som en mycket tydlig möjlighet.

Det är vad varje investering går ut på för nya ägare. Att hitta ett underpresterande köpobjekt som därför har potential för utveckling, förbättring och därmed för genuin värdestegring. Den som investerar vill naturligtvis att värdet på sin investering ska öka. Detta är relativt svårt att uppnå om man för mycket dyra pengar köper en klubb som redan presterar på en väldigt hög nivå. Newcastles potentiell för enorm tillväxt på sin outvecklade kommersiella sida borde tilltala varje tänkbar köpare.

Newcastle är behjälpta av den rådande situationen

En vanlig invändning de senaste dygnen har varit att ingen borde vara intresserad av att köpa Newcastle, eller egentligen någon klubb, mitt under rådande samhällskris. Det är en invändning som inte saknar logik. Under samhällskriser av det här slaget brukar de flesta vara väldigt ovilliga att göra större investeringar, eftersom marknaden kännetecknas av alltför hög osäkerhet. Ingen gillar osäkerhet. Men här finns därför även en möjlighet för kapitalstarka aktörer att göra riktigt bra affärer.

Saudiarabien är minst sagt en kapitalstark aktör. Samtidigt går det kanske inte att hävda att deras främsta intresse vore att göra en bra affär i rent ekonomiska termer, vilket för dem så klart vore rena småsummor i det större perspektivet. Men givet deras politiska intressen med sitt eventuella ägande, och den ekonomiska struntsaken för dem, så talar det kanske för ett köp att Saudiarabien knappast befinner sig i en position där de faktiskt behöver bekymra sig om ”den rådande situationen”. De har råd att strunta i den.

Omvänt kan det självfallet också vara på det sättet att samhällskrisen, den rådande situationen med andra ord, sätter ett betydligt större tryck på Mike Ashley som nuvarande ägare att faktiskt vilja sälja klubben. På kort sikt utgör situationen naturligtvis ett betydande tryck både på Newcastles intäkter och kostnader, ett tryck han knappast hade kalkylerat med. Detta borde rimligtvis ha gjort honom betydligt mer intresserad av att sälja klubben som en möjlig belastning.

Argumenten som använts på Mike Ashley för att han ska sälja klubben har alltid siktat in sig på hans skam. Problemet är så klart bara att Mike Ashley saknar skam. Argumentet som används nu siktar istället in sig på Mike Ashleys plånbok, och den bryr han sig klart mycket mer om. Hit him where it hurts. Uppenbart är att inga kampanjer, inga bojkotter och inga protester riktigt har lyckats såra honom där. Den globala pandemin kan däremot ha lyckats rätt bra.

Den rådande situationen kan faktiskt tala för ett uppköp av ytterligare ett skäl. På grund av de bistra ekonomiska konsekvenserna för alla klubbars intäkter och kostnader så har både UEFA och Premier League annonserat att de tillfälligtvis kommer släppa på regler kring financial fair play. Fullt förståeligt naturligtvis. Samtidigt skapar det också en lucka, ett window of opportunity, för en ambitiös och opportun ägare att verkligen kliva in och storinvestera snabbt på ett sätt som annars hade varit svårt att kunna göra.

Timing kan med andra ord även det vara en faktor som talar för att ett uppköp av Newcastle verkligen kan vara på väg att bli verklighet den här gången. Newcastles supportrar har naturligtvis hört det flera gånger förut. De kan bara fortsätta hoppas, även om de samtidigt kanske får vara lite försiktiga med vad de hoppas på.

Alltså kändes det kanske lite extra under den gångna helgen att det inte är någon fotboll alls för närvarande. Kanske kan man säga att vi nu befinner oss i det luddiga gränslandet mellan å ena sidan abstinens från fotbollen och å andra sidan början till en vana vid att klara oss utan fotbollen. Men om något så var den precis avslutade påskhelgen en tydlig påminnelse om det första tillståndet.

Ännu väntar vi så klart på bestämda och specifika nyheter om den engelska fotbollens återuppståndelse. Osäkerhet är för tillfället det enda säkra tillståndet. Vad vi däremot kan fortsätta lägga märke till är en mycket tydlig politisk vilja att faktiskt avsluta säsongen, på ett eller annat sätt. En berömvärd vilja för all del. Nu låter det som om den 6 juni har utsetts till någon slags D-dag för att starta upp säsongen igen.

Att det inte spelas fotboll under påskhelgen betyder så klart inte att det inte händer saker inom fotbollen. Eller rättare sagt, att det inte pratas fotboll. För det är ju kort och gott det enda som egentligen kan hända i nuläget, alltså att det pratas. Vilket, utan att grotta ned sig alltför mycket i någon Habermasiansk teori om talhandlingar, inte är detsamma som att säga att ingenting faktiskt händer inom engelsk fotboll.

Men som vanligt, när det faktiskt inte spelas fotboll, utan det så att säga bara ska pratas fotboll, så tenderar det leda till att den engelska fotbollen vänder ut och in på sig själv, dess mer absurda drag blir mer framträdande, hönor görs av fjädrar och många kockar kokar ofta dålig soppa på föga mer än en och annan spik. Men det är väl som det alltid varit med cirkusakter av det här slaget, de är liksom inte gjorda för introspektion.

Arsenal säljer sig själva billigt!

Hur andra pratar om oss spelar faktiskt roll. Hur vi pratar om oss själva spelar kanske ännu större roll. Det har länge funnits välgrundade frågetecken gällande Arsenals idé och ambition, åtminstone under Stan Kroenkes ägarskap och Arsene Wengers ledarskap. Man har nöjt sig med att vara nästan bäst.

Gabons förbundskapten har nu gått ut och sagt att Pierre-Emerick Aubameyang måste spela fotboll för en klubb med större ambitioner än Arsenal. Vilket na-tur-ligt-vis är sådant som förbundskaptener mycket ofta säger om sina största stjärnor när dessa stjärnor själva inte har någon som helst tanke på att byta klubb.

Kanske bryr sig nu inte Arsenal så väldigt mycket om vad Gabons förbundskapten har att säga om dem, även om det borde störa dem att detta sägs om dem. Desto mer störande är det kanske i så fall det ”försvar” som Paul Merson gav för Aubameyang att stanna kvar i Arsenal, nämligen att där var han minsann garanterad speltid.

Jag är i och för sig övertygad om att Paul Merson menade rätt väl här, men hur goda hans intentioner än är så går det inte att komma ifrån att hans argument för Arsenal var exakt samma argument som mindre klubbar alltid brukar använda för att försöka övertyga sina bästa spelare att inte flytta till större klubbar.

Harry Kane säljs inte till någon engelsk klubb?

Huruvida någon gammal Tottenhamspelare kommer få för sig att berätta för Harry Kane att han borde stanna kvar i Tottenham för att vara garanterad speltid är måhända höljt i något slags dunkel. Det låter som något Timmy Sherwood skulle kunna säga i och för sig, så låt oss för all del inte utesluta det.

Harry Kanes utspel på Instagram har däremot fått spekulationerna att snurra om att Kane ska vara på väg att lämna Tottenham. Eller rättare sagt att han är intresserad av en flytt till en annan klubb. Vad han kort sagt sa var att han inte var intresserad av att stanna kvar i Tottenham som något slags egenvärde, om inte ambitionerna fanns där.

Spekulationerna har fått Tottenham att markera mot att Harry Kane skulle kunna säljas i närtid. Dels genom att plantera en löjligt hög transfersumma så klart. Dels genom det i och för sig fluffigare argumentet att han absolut inte skulle säljas till någon engelsk klubb, det vill säga en klubb som skulle kunna ses som Tottenhams rivaler.

Något ligger för all del i det för Tottenhams del. Säljer de Harry Kane till en klubb utanför England kommer de plausibelt kunna hävda att det var andra skäl som motiverade Kanes flytt från Tottenham, och slippa ifrån den besvärliga debatten om att de saknar ambition och förmåga att konkurrera med sina engelska rivaler.

Huruvida marknaden fortfarande finns för Harry Kane är kanske mer osäkert. Kane börjar nå en högre ålder och inte minst börjar han bli alltmer skadebenägen. Kanes ekonomiska värde begränsas av detta, inte minst på en i nuläget paralyserad marknad, och det är nog osäkert om klubbar som Real Madrid och Man Utd fortfarande är så (!) intresserade.

Paul Pogba går på charmoffensiv!

Om marknaden känns mer orörlig för en spelare som Harry Kane så är det samma läge för Paul Pogba. Efter närmare ett år av alltmer inflammatoriska utspel från Pogba och dennes agent så kom Pogba under helgen ut med ett antal betydligt mer diplomatiska och överslätande kommentarer, positiva om och för Man Utd.

Trevligt i och för sig. Misstanken är så klart att Paul Pogba och dennes agent har kommit till insikten att det som redan var en väldigt svår uppgift, nämligen att få en klubb att betala den summa för Pogba som skulle få Man Utd att acceptera, har blivit näst intill omöjligt i rådande marknadsklimat.

Plötsligt ser det alltså ut som om Paul Pogba blir kvar i Man Utd, åtminstone inom den överskådliga framtiden. Huruvida detta på något sätt kan ha fått Pogba att kanske även omvärdera sin officiella inställning till att spela för Man Utd är så klart svårt att säga något säkert om, men det bär väl sannolikhetens prägel.

Gary Neville slår huvudet på spiken!

Att Gary Neville kan analysera och prata fotboll vet vi i och för sig. Vad som lyfter honom över de flesta andra är däremot hans uppenbara engagemang även för fotbollens och samhällets bredare frågor. På dessa områden är han kanske lite mer blandad, lite mer hit eller miss, men han visar åtminstone modet och ambitionen att sticka ut hakan.

Hans senaste inhopp i debatten träffar däremot enligt mig mitt i prick. Gary Neville har varit kritisk mot Premier League-klubbar som söker statligt stöd fastän de ekonomiskt inte behöver det. Två av tre klubbar, Liverpool och Tottenham, som gjort det har nu dragit tillbaka sina ansökningar. Den tredje klubben är Newcastle.

Kopplingen Gary Neville gjorde under helgen var att Premier League-klubbar som söker och får, eller möjligen bara söker, statligt stöd därefter ska sättas under ett så kallat transferembargo. Vettigt på flera sätt. Dels ett tydligt incitament mot att söka sådant stöd. Dels rimligt, har man inte råd att betala sina anställda har man inte råd att värva.

Newcastle säljer sig själva dyrt?

Vad Newcastle anser om Gary Nevilles tankegångar förtäljer inte historien. Men vi kan väl anta att de inte är så värst imponerade. Mike Ashley fortsätter däremot att framställa sig själv i sämsta tänkbara dager under den här krisen. Något som inte blir mindre uppenbart när nu Newcastle som ensam Premier League-klubb permitterar och söker statligt stöd.

Parallellt med detta pågår de numer sedvanliga ryktena om att Newcastle ska vara på väg att säljas till en ny ägare. Just nu är det Saudiarabien som verkar ha ett trovärdigt bud på gång. Som vanligt frestas man däremot att undra om det verkligen är någon tillfällighet att sådana här möjliga uppköp alltid dyker upp när Mike Ashley är i blåsväder.

Även om vi väljer att betrakta denna uppköpsmöjlighet som seriös så uppstår frågan om rådande samhällskris underlättar eller försvårar en försäljning. Å ena sidan sjunker alla klubbars värde för närvarande, vilket knappast gör någon köpare mer benägen att betala det pris om cirka £350m som Mike Ashley alltid sagt sig kräva för att sälja klubben.

Å andra sidan har rådande läge också försämrat kostnadsläget för Newcastle och på så vis ökat varje ägares ekonomiska risk. Rådande samhällskris kan med andra ord göra Mike Ashley betydligt mer benägen att vilja sälja, och att sälja för att bli av med en betungande ekonomisk belastning snarare än att sälja för att göra vinst.

För en potentiell köpare som kanske inte påverkas av ekonomisk risk och belastning på samma sätt kan rådande läge faktiskt vara perfekt för att köpa en Premier League-klubb som Newcastle. Och en sådan köpare vore definitivt Saudiarabien.

Med all rätt förvisso. Graeme Souness är en av den engelska eller brittiska fotbollens allra största spelare, en ledargestalt och ledande spelare i ett av den engelska fotbollens bästa lag någonsin. Men det är inte heller riktigt på det viset som Graeme Souness är främst känd. Istället är det första folk nämner när Graeme Souness kommer på tal att han var en väldigt dålig manager och, mer specifikt, var orsaken till Liverpools fall under 1990-talet.

Mycket riktigt så när jag i måndags bloggade en lista över Premier Leagues sämsta managers så var det många som sade sig sakna Graeme Souness på den listan. Givet att han faktiskt gjorde ett rätt bra jobb med Blackburn Rovers så kan det bara vara hans tid i Liverpool som ligger bakom detta. Mitt svar blev att jag såg Graeme Souness personliga skuld i Liverpools fall som våldsamt överdriven.

Vi vet att det inom samhället i allmänhet och fotbollen i synnerhet, den engelska fotbollen inte minst, finns en benägenhet att leta efter hjältar och skurkar. Det finns en tendens att vilja göra individen till förklaring för varför en klubb, en organisation eller ett företag går bra eller går dåligt. Hjältesagor trängs med syndabockar. I själva verket så spelar individerna oftast en begränsad roll inom ett betydligt större sammanhang.

Liverpool i början av 1990-talet var en klubb som dominerat den engelska fotbollen i närmare 15 år. Det var en klubb med en väldigt specifik kultur, en vinnarkultur som det ofta brukar pratas om. Men en sådan kultur riskerar också bli förstelnad och ovillig till förändring och utveckling. Varför, är en retorisk fråga som ofta ställs i organisationer med sådan kultur, ska vi förändra något när vi ändå är så framgångsrika?!

Svaret är att förnyelse är nödvändig inte specifikt för att vara framgångsrik här och nu utan för att kunna fortsätta vara framgångsrika i framtiden. Men när 1980-tal övergick i 1990-tal så var det ett sätt att tänka som försvunnit från Liverpool. Vilket inte är konstigt, vi ser samma mönster i alla klubbar genom åren. Det anmärkningsvärda var inte att Liverpool plötsligt föll i början av 1990-talet, utan att de inte fallit långt tidigare.

Liverpool var en speciell klubb på så vis att de inte riktigt arbetade som andra klubbar. Deras Boot Room-kultur var väldigt speciell, och betydde väl egentligen mest konkret att de inte som andra klubbar rekryterade externt, utan tvärtom hela tiden utbildade och anställde sina managers internt. Från Bill Shankly, Bob Paisley, Joe Fagan, Kenny Dalglish, Graeme Souness och till sist Roy Evans går under nästan 40 år en minst sagt rak linje.

Styrkan med detta är på något sätt uppenbar, där finns en kompetens och auktoritet i ledningsorganisationen som gör laget väldigt starkt. Där finns även en slags stolthet i systemet med människor som är fostrade i klubben och väldigt lojala till den. Vårt sätt att göra saker blir väldigt specifikt. Svagheten är kanske det som till sist blev Liverpools fall, att perspektivet blir alltför internt, att nya intryck till sist inte lyckas tränga in i klubben.

Det är i slutet av detta system som Graeme Souness tar över som Liverpools manager. Då har det gått en knapp säsong sedan Liverpool senast blev mästare. Det var bara några år efter Hillsborough som mentalt brände ut Kenny Dalglish. Under nästan tre år skulle Souness försöka förändra och förnya Liverpool men utan framgång. Liverpool skulle sakta men obevekligt falla från den engelska tronen, och har ännu inte vunnit ligan igen.

Hade någon manager kunnat förhindra denna utveckling? Underförstått i synpunkten att Graeme Souness var skurken som fick Liverpool på fall måste nämligen vara att en annan manager hade gett ett annat utfall för Liverpool. Exakt vem denne manager då skulle ha varit görs däremot aldrig tydligt. Men i det läget är det mycket svårt, kanske omöjligt, att se någon manager som hade kunnat tillräckligt förändra och förnya Liverpool.

Visst gjorde Graeme Souness misstag. Där finns flera exempel på värvningar som gjordes som inte alls blev lyckade. Hans sätt att hantera vissa äldre och kulturbärande spelare kan ifrågasättas. Han har själv medgivit att han försökte genomföra för mycket förändring på alldeles för kort tid. Men flera av varandra oberoende källor vittnar även om det omöjliga motstånd Souness också stötte på från klubben, från laget, och från supportrarna.

Detta är också vad jag menar med att Graeme Souness personliga skuld till Liverpools fall är våldsamt överdrivet. Inte att han är helt utan skuld i sammanhanget, men att det är en mycket grov förenkling att hävda att Souness skulle ensamt bära skulden eller ens någon större del av skulden. Liverpool är och var en stor engelsk fotbollsinstitution, idén att en enskild person under ett fåtal år ensamt skulle fälla den är minst sagt befängd.

Hur kommer det sig då att Graeme Souness i så hög utsträckning har getts skulden för Liverpools fall? Och det är inte bara en version som spridits av supportrar utan också av ledande företrädare för klubben. Det har nåstan blivit officiell myt. En första förklaring är nog helt enkelt att många helt enkelt inte förstår bättre. Att säga att det är Graeme Souness fel är helt enkelt ett enkelt svar som är lätt att förstå och lätt att ta till sig.

En andra förklaring är att det skyddar Liverpools historia och mytbildning. Det ställer inga kritiska frågor om Liverpools organisation och kultur under alla de där åren när de var så väldigt framgångsrika. Framgången behöver därmed inte befläckas eller förminskas med observationen att i den där organisationen och kulturen så fanns samtidigt fröet och förklaringen till Liverpools kommande fall.

Alla klubbar har sina sagor. Liverpool inte minst är mycket förtjusta i sin saga. I denna saga finns mycket tydliga hjältar, det vill säga de som formade och fortsatte den klubb och den kultur som åtminstone dittills gjorde dem till Englands mest framgångsrika klubb någonsin. I denna saga finns lika tydliga skurkar, de som hotade denna kultur och därmed, enligt sagans logik, klubbens framgång.

Men som de stora sagorna borde ha lärt oss, riktigt så enkelt och riktigt så svart-vitt är inte detta med hjältar och skurkar. Graeme Souness kommer aldrig hyllas som någon stor manager. Men Graeme Souness borde heller inte behöva belastas med skulden för Liverpools fall.

Man kan säga att det var en jobbig tid för Man Utd. Drevet gick helt enkelt. Och som vanligt så finns det några gemensamma nämnare i den här typen av mediedrev. För det första naturligtvis att allting som händer tenderar att tryckas in i den redan formulerade storyn som drivs, allting tolkas som fan läser bibeln kort sagt. För det andra att det på många olika och ofrånkomliga sätt avslöjar medias och journalisters okunskap och tendens till populism, där det ena många gånger ger det andra.

Särskilt lustigt blev det kanske när sportjournalister plötsligt skulle börja prata om ekonomi, och det blev på något sätt pinsamt uppenbart att de verkligen inte på något sätt behärskade ämnet. Inte bara det, deras insikter verkade så låga att det är svårt att förstå hur de ens klarar av att hålla koll på sin egen privatekonomi. Här fanns inte förmågan att göra ens en grundläggande ekonomisk värdering. Inte ens skillnaden mellan skulder och kostnader verkade ha sjunkit in.

Varenda dokument luslästes för att hitta nya uppslag på ämnet Glazers uselhet och hur illa ställt det egentligen var med Man Utd. Det var alltså inte svårt att förutse vad som skulle hända när några journalister lade vantarna på Man Utds prospekt till New York-börsen. Och det var ju ett papper som visade sig vara guld värt för mindre bemedlade brittiska journalister. För i det pappret hade Man Utd minsann listat varenda tänkbar, och för all del en och annan otänkbar, risk som klubben faktiskt stod inför.

Tänk om Man Utd inte längre är lika framgångsrika som de vid den tiden länge varit, tänk om de inte längre lika lätt skulle kunna attrahera och rekrytera de bästa spelarna. Tänk om finansiella störningar drabbar klubben. Tänk om krig, terrorism eller naturkatastrofer på något sätt påverkar klubbens verksamhet. Tänk om! Det lite tragikomiska är att detta i media framställdes mer som något som skulle komma att hända med Glazers som Man Utds ägare, som en ofrånkomlig följd, mindre än rent teoretiska risker.

Jag kommer ihåg att jag reagerade på det där rätt oförstående redan då eftersom det var så uppenbart korkat. Man Utd hade nämligen bara gjort vad alla företag gör i den där typen av prospekt, det vill säga göra en bruttolista över alla tänkbara saker som skulle kunna tänkas ha en teoretisk effekt på klubbens värde. Det är något man är juridiskt tvungen att göra. I själva verket är det juridiskt bättre ju längre man gör den där listan och hur många galna hot och risker man därmed friskriver sig från.

Hur var det liksom möjligt att inte förstå den saken, ens med ett minimum inte bara av ekonomisk kunskap utan allmänt förstånd?! Men det var väl å andra sidan ingen stor sak, det var drevet som gick, och det var för all del bekväm ammunition att göra narr av hela processen med. Få saker är så hjälpsamma som när dårfinkar själva avslöjar precis hur dårfinkiga de faktiskt är. Men det där var ju tio år sedan. Det borde väl vara förpassat till historiens skräphög vid det här laget.

Men vad som göms i snö kommer fram i tö brukar det ju sägas. Eller vad som egentligen är den lämpliga metaforen här. För tio år senare så har plötsligt det där prospektet och den här storyn grävts fram igen. Och för den saken behövdes tydligen bara en global pandemi och kanske lite normalt journalistiskt sökande efter ”nya vinklar”. För minsann om det nu inte slås upp hur Man Utds ”största rädslor” är avslöjade, och hur deras ”vattentäta affärsplan” minsann ändå är sårbar för Covid-19.

Förvisso kan man ju tycka att det är en smula magstarkt att hävda att man har avslöjat något genom att gräva fram ett över tio år gammalt dokument, som Man Utd själva skrivit. Att göra sak av att Covid-19 påverkar Man Utds affärer känns även det överflödigt, ingen affärsplan i världen kan göra ett företag immunt mot något sådant. Men körsbäret på den mediala tårtan är kanske att försöka kritisera Man Utd för att för tio år sedan inte ha förutsett Covid-19, eller en global pandemi i allmänhet.

I och för sig lyckas Man Utd alltså ta upp ett flertal andra geopolitiska risker, såsom krig, terrorism och naturkatastrofer. Arguably skulle man kunna säga att ett globalt virus kan bokföras som en naturkatastrof, men det är väl varken här eller där. Lustigast, för den som har som sport att göra sig rolig på journalisters bekostnad, är kanske den implicita tankegången att eftersom Man Utd nämnde krig, terrorism och naturkatastrofer i det där prospektet, så hade de inte blivit överraskade eller drabbade av det.

Självfallet drabbas Man Utd precis som alla andra klubbar av Covid-19 och dess sociala och ekonomiska effekter. Något annat vore orimligt att förvänta sig. Det finns ingen affärsplan eller riskkalkyl i världen som skulle kunna undvika det. Lika sant är emellertid att Man Utd är mindre utsatta än de allra flesta klubbar av situationen. Dels för att de är så pass rika i sig. Dels för att deras intäkter kommer från så pass många olika av varandra oberoende källor.

Vilket möjligen förklarar varför Man Utd för närvarande ger ett intryck av att sitta rätt så lugnt i båten. De har medvetet valt att inte permittera sin personal eller söka något statligt stöd. Vilket är naturligt eftersom de inte behöver göra det. Sedan är det helt säkert ett beslut som underlättas av att de precis sett kritiken som Liverpool drabbats av sedan de fattat ett annat beslut. Det finns ingen anledning att framhäva Man Utd som moraliska förebilder här, men de verkar ändå ha läget under någon slags kontroll.

Generellt sett befinner vi oss kanske i en situation där inga nyheter faktiskt är bra nyheter. Men inga nyheter är sällan bra nyheter för journalister. Alltså dammas till och med tio år gamla prospekt av igen, med vinklar som nu är tio år äldre och tio år dummare än vad de var redan då. Men jag ska inte klaga, det ger även mig något att skriva om, utöver ett gott skratt och lite glada minnen.

Vilket så klart kan upplevas orättvist. Varför ska Liverpool kritiseras hårdare än andra klubbar för att göra exakt samma sak som dem? En för all del motiverad fråga.

Det främsta svaret är att Liverpool kritiseras hårdare eftersom Liverpool själva högst medvetet och under en längre tid har framställt sig själva som bättre än så där, i själva verket bättre än andra klubbar. Felet är i sig graverande, men hyckleriet som görs tydligt förvärrar omdömet ytterligare.

Liverpool har alltid, åtminstone ända sedan Bill Shanklys dagar, förfäktat socialistiska principer gällande samhällssyn och sociala principer. Att Liverpool spelar i helrött är inte någon politisk tillfällighet. Det gäller fotbollen liksom det gäller staden, det är heller ingen tillfällighet att Liverpool stod i starkast kontrast till Margaret Thatchers politik.

Visst kan detta avfärdas som gammal historia. Men det sitter fortfarande i Liverpools identitet som fotbollsklubb, och det är något som Liverpool, dess ägare och ledning, inte på något sätt drar sig för att använda sig av i nutid för att marknadsföra klubben och bygga dess globala och lokala varumärke.

”Det betyder mer” låter det självgott på samma pompösa vis som Barcelonas påstående om att vara mer än en klubb. Peter Moore, Liverpools VD, har i intervjuer koketterat med att en fråga de ställer sig inför varje större beslut är vad Bill Shankly skulle ha gjort. Även anställningen av Jürgen Klopp framställs som fortsättning på Shanklys ideal.

Vad Bill Shankly själv skulle ha ansett om att få sitt namn och sitt eftermäle utnyttjat på detta sätt av amerikanska riskkapitalister förtäljer inte historien, och har varit något som Liverpools supportrar valt att inte bry sig så mycket om, men det känns väl inte precis långsökt att tänka sig att han nog inte varit så nöjd med den saken.

Alla visar däremot till sist sitt rätta ansikte, en fasad kan bara upprätthållas under viss tid och under de rätta förutsättningarna, och det måste man säga blev fallet här. När skiten träffade fläkten så var vad som styrde Liverpools beslut inte längre en romantisk idé om vad Bill Shankly skulle ha gjort, utan vad amerikanska riskkapitalister tjänade mest på.

Visst finns de som ifrågasätter problemet och menar att Liverpool som ett företag har all rätt i världen att utnyttja ett statligt stöd avsett att hjälpa företag finansiellt. De som säger detta förmår inte skilja mellan formell rätt och moralisk rätt. Avsikten med det statliga stödet är inte att subventionera företag eller klubbar som faktiskt inte behöver det.

Argumentet att Liverpool faktiskt behövde det statliga stödet framfördes självfallet av de som försvarade dem under helgen, men eliminerades effektivt under måndagen av Liverpool själva, då de plötsligt gjorde en helomvändning och meddelade att de inte arbetsbefriade någon personal och drog tillbaka ansökan om statligt stöd.

Vilket de självfallet inte hade kunnat göra om de verkligen hade behövt det där statliga stödet, det vill säga om det hade varit företagsekonomiskt nödvändigt. Men de kom så klart och föga förvånande fram till att PR-kostnaderna för dem var betydligt högre än de rent finansiella kostnaderna.

Här finns nu två linjer som är möjliga att följa, och det är också dessa två som framkommit i samtalet under måndagskvällen. Ett, att berömma Liverpool för att de faktiskt lyssnade på kritiken och reviderade sitt beslut. Två, att hålla fast vid kritiken och se revideringen endast som en påtvingad PR-kalkyl.

Det ena utesluter för all del inte det andra. Vissa frågor kräver att man kan hålla flera tankar i huvudet på samma gång. Visst är Liverpools nya beslut direkt motiverat av PR-hänsyn, utan dessa hänsyn hade inte beslutet reviderats. Men Liverpool gjorde ändå inte som många andra och tänkte att ett dåligt beslut blir bättre för att man håller fast vid det.

Lite vänder jag mig mot narrativet om att Liverpool ska ha kredd för att ha insett sitt misstag. Möjligen ser jag olika på vad ett misstag är. Liverpool råkade liksom inte snubbla och därmed oavsiktligt arbetsbefria personal och ansöka om statligt stöd. De fattade ett kalkylerat beslut. I den kalkylen underskattade de kritikens omfattning och intensitet.

Under helgen och måndagen har å deras sida både Man City och Man Utd fått beröm för att de som kontrast fattat beslut att inte arbetsbefria sin personal eller söka något statligt stöd. Beslut som kanske hade fattats ändå, men innan man hyllar dem för mycket är det klokt att tänka på att dessa beslut fattades först efter de sett Liverpools skitstorm.

Fascinerande i hela den här ovädret har varit upplevelsen att Jürgen Klopps aura har stått så stark att den till och med överträffar Liverpools som klubb. Följden på Liverpools beslut var inte att ställa kritiska frågor om eller till Klopp utan snarare spekulera i hur detta skulle kunna skapa problem i Liverpools relation till Klopp.

En positiv följd av ovädret är att tyngdpunkten lär ha skiftat och därmed gjort det väldigt svårt för nya klubbar i Premier League att arbetsbefria personal och söka om statligt stöd för detta. Ett prejudikat har skapats. Ett prejudikat som kanske även kan användas för att pressa Tottenham och Newcastle att göra avbön också de.

Att känna någon större sympati för Premier League-klubbarna i detta avseende är mycket svårt. Framför allt eftersom dessa beslut utöver att vara moraliskt befläckade dessutom är företagsekonomiskt omotiverade. Lönekostnaden för icke-spelande personal utgör en bråkdel av klubbarnas totala kostnader, att skära dem ger mycket låg effekt.

Den stora effekten kommer självfallet handla om spelarlönerna. Den frågan är och kommer förbli den stora knäckpunkten ända till dess den hittar en lösning. Just nu verkar en sådan lösning långt borta. Parterna står långt från varandra. Anmärkningsvärt nog, men populistiskt förståeligt, är det spelarna som gjorts till måltavlor.

Samtidigt har spelarnas försvar träffat mitt i prick. De förklarar sig fullt villiga att avstå en stor del av sin lön men frågar sig självfallet vad pengarna i så fall ska gå till. Ska de gå till miljardärerna som äger de engelska fotbollsklubbarna eller ska pengarna istället gå till sjukvården eller till motsvarande välgörande ändamål.

Om Liverpools beslutsgång i den här frågan visar på något så¨är det att det kanske inte per automatik blir bättre för någon av att till exempel Liverpools spelare väljer att bara avstå sin lön.

En fråga som inte diskuteras i närheten av lika mycket är vem eller vilka som har varit Premier Leagues sämsta manager genom tiderna. Möjligen eftersom de supportrar vars klubbar i första hand har varit de som anställt dessa stjärngossar inte precis har något större intresse av att prata högt om den saken. Men det är även det en svårdefinierad fråga, för vad är det egentligen man menar med sämst i det här fallet?

Jag har några kriterier för att man ska kunna vara aktuell för denna lista. För det första måste managern i fråga faktiskt ha kommit in i jobbet med åtminstone någon form av förväntningar på sig, det kan inte bara vara en tillfällig nobody. För det andra måste det gå att särskilja att felet faktiskt till icke ringa del var managerns och inte klubbens. För det tredje måste det underpresterats rejält utifrån resurser och förutsättningar.

Väljer man att se saken på det sättet är det kanske inte längre helt relevant att prata om detta som sämsta managers. Det finns egentligen ingenting som säger att de managers som hamnar på den här listan, eller är aktuella för den här listan, är sämre managers i objektiv mening än många andra andra managers. Tvärtom skulle jag säga, bara det att de fått jobb i Premier League visar att de är bättre än nästan alla managers.

Vad som däremot går att konstatera, återigen utifrån subjektivt omdöme så klart, är att dessa managers hör till dem som har hanterat en specifik klubb eller situation i Premier League sämre än övriga managers. Detta kan bero på en mängd olika saker. En alltför otillräcklig taktisk idé. En bristande relation till spelare eller supportrar. En oförmåga att hantera pressen som kommer med att vara manager i Premier League.

Jag funderade på om varje managers tid i enskilda klubbar skulle bedömas var för sig, men fastnade istället för att bedöma varje manager som en slags helhet. Vilket känns mest rättvist. Utifrån dessa utgångspunkter är detta enligt mig Premier League-erans fem sämsta managers:

(5) Tony Adams

Detta skulle utan något större problem kunna bli en lista enbart ägnad åt gamla storspelare som fått sitt managerjobb enbart för att de var gamla storspelare och visar sig helt otillräckliga för detta jobb. Men det vore för ensidigt, så Tony Adams får på sätt och vis klä skott för dem alla. Adams tog över Portsmouth efter Harry Redknapp och tog över jobbet med hög profil. Men det hela tog en ände med förskräckelse, Portsmouth vann endast två matcher av sexton spelade innan Adams snabbt fick sparken. Karriären därefter har knappast varit någon höjdare.

(4) Jacques Santini

Om vi håller oss till Frankrike så är Jacques Santini ett i allra högsta grad respekterat managernamn. Vilket också var anledningen till att Tottenham anställde honom under 2004, och det är väl inte precis något långskott att tänka sig att Tottenham i Santini skulle hitta sin motsvarighet till Arsene Wenger, som då stod på den absoluta toppen av sin status inom den engelska fotbollen. Men Santini hade ingen som helst lycka i Premier League, hade svårt att kommunicera med spelare, med supportrar och med sin egen styrelse. Efter sex månader fick Santini sparken.

(3) Luiz Felipe Scolari

Anställdes som arvtagaren till José Mourinho. Och Scolari kom knappast med något dåligt CV efter stora framgångar med både Brasilien och Portugal. Men Scolari hade inte varit manager inom klubbfotbollen på åtta långa år och hade aldrig någon gång förut varit manager för en europeisk klubb. Han var helt olämpad att ta över Chelsea, och en klubb som säsongen dessförinnan varit en hal grästuva från att vinna Champions League såg plötsligt betydligt sämre ut. Men visst är detta ett exempel på hur det är möjligt att vara med på den här listan utan att därför vara en dålig manager.

(2) Egil Olsen

Även Egil Olsen, Drillo kallad inom den skandinaviska fotbollen, kom med meriter från landslagsfotbollen. Den norska närmare bestämt. Men för sin tid i engelsk fotboll är nog Olsen precis lika ökänd och utskälld som manager som exempelvis Tomas Brolin är som spelare. Olsen nådde framgångar med det norska landslaget baserat på sin extremt enkla och funktionalistiska fotboll, men denna taktik gick inte alls hem i Premier League, eller ens i Wimbledon av alla klubbar. Olsen tjänar som ett varnande exempel för de som t ex pratat om Lars Lagerbäck som manager i Premier League. Olsens rykte är särskilt skamfilat eftersom han orsakade nedflyttningen som var första steget mot Wimbledons förfall och tvångsflytt.

(1) Jozef Venglos

VM 1990 i Italien fick flera följder för engelsk fotboll. En sådan följd blev att Jozef Venglos, tillika doktor i fysiologi, efter sina framgångar med Tjeckoslovakien blev den förste icke-brittiske eller icke-irländske managern för en engelsk toppklubb när han senare samma sommar tog över Aston Villa. Aston Villa hade precis slutat tvåa i ligan och med Venglos hoppades klubben kunna ta klivet att utmana om och vinna ligatiteln. Det blev istället en bottenstrid. Kanske är det helt enkelt så att engelsk fotboll och Premier League, som formellt skulle komma att bildas bara något år därefter, ännu inte var redo för Jozef Venglos. Timing betyder mycket, och man måste undra vad som hänt om Venglos kommit till Aston Villa fem år senare istället.

Den första säsongen av Sunderland Til I Die dokumenterade Sunderlands kaotiska och krisbetonade nedflyttning från EFL Championship ned till League One. Hur skulle den andra säsongen egentligen kunna överträffa detta i ren sorglighet? Vi kan diskutera om den faktiskt lyckas, men Sunderlands misslyckade uppflyttning, som slutar med ett insläppt mål i slutminuten i playoff-finalen på Wembley, är ett riktigt bra försök.

Netflix dokumentärserie om Sunderland är definitivt inte någon maskerad reklamfilm eller season review framställd som dokumentär. Sunderland har inte haft någon som helst form av kreativ kontroll över dokumentären och det märks. Det ger inte alltid den mest smickrande bilden av Sunderland, men det gör den också mer intressant än andra sådana projekt som uppenbart undviker att ställa de lite jobbigare frågorna av sitt subjekt.

När vi nu befinner oss i den andra säsongen börjar det kännas som om till och med dokumentärens egna producenter har börjat se den rätt uppenbara parallellen till just The Office. Referenserna är ofta tydliga och stilen är jämförbar. Någon som tittar på den här serien för första gången och inte visste bättre skulle vara ursäktad om den tror att detta faktiskt är en mockumentär snarare än dokumentär.

Om Sunderland ska vara The Office så måste där nästan finnas en David Brent, och den som lyfts fram i den rollen är Charlie Methven, Sunderlands VD förra säsongen liksom halva denna säsong. Methven framstår på nästan alla tänkbara sätt och vis som någon form av parodi, som däremot visar sig vara alldeles sann. Och precis som med Brent så finns där något rätt småaktigt i Methvens narcissism som gör honom svår att tycka om.

”They need to see me doing things. They need to see and understand what ‘good’ looks like. Stewart might not admit it, but he looks to me for the big vision.” Det saknas bara den lite flackande blicken efteråt så är det David Brent i ett nötskal. Men till synes saknar inte Methven självförtroende, däremot kanske självinsikt. Sedan är det kanske en smula avslöjande om Stewart Donalds egen brist på vision med Sunderland.

Förhoppningarna var stora när Stewart Donald köpte Sunderland för två år sedan. Men annat var kanske inte att vänta efter åratal av inkompetens och misslyckanden under Ellis Shorts ägande. Förhoppningarna skulle ganska snart komma på skam, både på Donald och för Donald. Om den andra säsongen visar något så är det att Donald möjligen inte saknar den goda viljan, men däremot kunnandet.

En episod under förra säsongens januarifönster visar på just detta. Efter att ha blivit av med anfallaren Josh Maja till Bordeaux tidigare under fönstret så försöker Donald värva Will Grigg från Wigan för £1,25m. Wigan begär däremot £2m för Grigg. Idiotpengar menar Donald, och manager Jack Ross håller med honom. Jack Ross borde precis som Donald vilja ha en anfallare till laget som fortfarande jagar uppflyttning.

Resten av det aktuella avsnittet är som en slags stilstudie av ett mentalt sammanbrott, eller kanske bättre beskrivet som den mer urbana versionen av resan upp längs med Nung-floden mot Kurtz eller mörkrets hjärta. Stewart Donalds desperation tilltar, och innan deadline-dagen är slut har han först bjudit £3m för att till sist betala £4m för Will Grigg. Dubbla idiotpengarna med andra ord.

Visst är det ett praktexempel på hur man inte fattar kloka beslut, och på hur man låter sig påverkas av yttre eller i värsta fall ovidkommande faktorer. Och det här är förmodligen ett exempel som kommer användas för att göra narr av Stewart Donald, ett slags bevis på hans inkompetens. Men även om Donald helt uppenbarligen gör fel i sitt beslut, så gör han åtminstone fel med hjärtat på rätt ställe. Och inte alla kan säga detsamma.

Stewart Donald slutar under den dagen att fatta beslut i egenskapen som Sunderlands ordförande eller som affärsman. Istället fattar Stewart Donald beslut mer i egenskap som supporter eller som någon som hoppas på uppflyttning som hellre väljer att göra något dumt än att göra ingenting alls bara för att stilla behovet av att göra något. Men Donald var långt ifrån ensam som tyckte att köpet av Will Grigg var bra när det gjordes.

Till sist är det kanske på det viset som både Stewart Donald och Charlie Methven framstår som, eller möjligen framställs som. Schyssta snubbar som menar väl och som mer än något annat vill att Sunderland ska lyckas, och att de ska få lyckas med Sunderland. Det är inget fel i det i sig, men när det inte är så mycket mer än så, så blir deras egna sågningar av tidigare ägares och ledningars inkompetens en smula eljest.

Charlie Methven lämnade Sunderland i december, men äger fortfarande sex procent av klubben. Stewart Donald försöker sälja klubben sedan Sunderlands supporterorganisation gick ut med en öppen uppmaning till honom att lämna klubben. Donald har inte visat sig ovillig att sälja Sunderland, men likaväl som det inte kryllade av köpare när Donald en gång köpte klubben så är inte köparna fler för närvarande. Särskilt inte för närvarande.

En tredje säsong av Sunderland Til I Die förutsätter nog nya ägare. För hur stryktåliga och villiga att vara öppna för de egna supportrarna som Stewart Donald och övriga i klubbens ledning än är, eller påstår sig vara, så är det svårt att tänka sig att de vill utsätta sig för detta igen. Trots allt och till sist så var The Office en parodi, inte någon förebild. Ingen vill faktiskt vara David Brent.

Dessutom lade även brittiska The Office ned efter två säsonger. Man skulle kunna hävda att det var precis så länge som den serien faktiskt var sevärd. Detsamma kanske kan sägas även om Sunderland Til I Die. Den andra säsongen är fullt sevärd, och i dessa tider kan jag tänka mig att många fler också kommer att se den. Jag är bara inte säker på att detsamma skulle kunna sägas om en tredje säsong.

Även om det hade varit fint om sagan till sist fick ett lyckligt slut. Men inte mycket talar väl just för den saken. Sunderland ligger för närvarande på sjunde plats i League One. Både playoff och automatisk uppflyttning en fullt realistisk möjlighet. Men för en klubb som förra säsongen förlorade både en cupfinal och en playoff-final på Wembley, den första på straffar, och den andra på ett mål i den 94:e minuten, så finns få garantier.

Bra lag har tur brukar det sägas. Sunderland visar dock upp en kombination av otur och oskicklighet som bara kan leda till slutsatsen att även det omvända förhållandet måste gälla.

Harry Kanes utspel är möjligen lättare att hantera. Han säger vad han säger självfallet som ett sätt att sätta tryck på klubben att den måste matcha hans ambitioner. Även om ingen supporter gillar att höra att deras bästa spelare överväger att lämna klubben så borde det vara en inställning gällande klubbens ambitioner de delar. Visar inte Tottenham denna ambition, då har Tottenham större problem än att Harry Kane lämnar klubben.

Den andra olyckan känns mer svårhanterad. Tottenhams PR-mardröm är i princip hela den engelska fotbollens PR-mardröm. För det är naturligtvis i tider som dessa som den enorma klyftan mellan vad fotbollsspelare tjänar och vad vanligt folk tjänar börjar sticka i ögonen på riktigt. Det sätter ett rätt tydligt pekfinger på vad som brukar kallas för den engelska fotbollens moraliska problem.

För all del är det ett problem alla Premier League-klubbar brottas med eller kommer få brottas med. Vilket ansvar tar de faktiskt för alla sina anställda, och i vilken utsträckning kommer de försöka utnyttja samhällets stödsystem? Och kommer korrelationen mellan dessa båda positioner vara positiv eller negativ? En klubb som tar största möjliga ansvar för sina anställda borde kunna stödja sig på samhället i högre utsträckning.

Vilket hade varit en positiv korrelation. Men exemplen som Tottenham och Newcastle visar att de engelska klubbarna har en benägenhet till negativ korrelation. Minimera det egna ansvaret, och utnyttja systemet maximalt. Det är sannerligen inte snyggt, men det är kanske heller inte annat att vänta sig av den engelska fotbollen och den hyperkapitalism som styr både liga och klubbar.

Att klubbar ser om sitt eget hus under sådana här kriser är kanske inte oväntat, eller ens orimligt. Men fotbollen, inte minst den engelska fotbollen, brukar också vara mycket väl medveten om sin egen publicitet. Och man kan väl ana att den också kommer börja känna trycket på sig att faktiskt ta sitt sociala ansvar utan att utnyttja systemet till sin fördel. Det vill säga visa att allt prat om socialt ansvar inte bara var tomma ord.

En observation är så klart att det är väldigt lätt både för klubbar och för spelare att göra relativt små gester och bli hyllade för den sakens skull utan att det egentligen kostar dem något alls. Spelare som donerar vad som mest är kaffepengar för dem exempelvis. Eller klubbar som donerar mat till hemlösa som om det vore något enormt, när maten annars ändå bara hade åkt i soptunnan.

Visst, det är fint tänkt, och de som får hjälp av dessa punktinsatser kommer knappast bekymra sig om vad klubbarnas eller spelarnas motiv för att ge bort pengarna eller maten faktiskt var. Men det är som mest att betrakta som billig PR, i synnerhet när det sedan hypas upp på sociala medier som vore det något speciellt, och meningslöst om det inte också följs upp i handling när det verkligen betyder något, exempelvis mot anställda.

Nu känns det som om vi har passerat punkten för billig PR, utan nu befinner vi oss i en position där klubbarnas faktiska sociala ansvar kommer sättas på prov, och där deras konkreta handlingar kommer väga mycket tyngre än ord. Om de engelska klubbarna menar allvar med sitt prat om socialt ansvar och om sig själva som en del av samhället så måste de nu faktiskt också visa det.

Måste klubbarna se om sitt eget hus så kan inte den första tanken vara att arbetsbefria anställd personal som är beroende av jobben för sin och sina familjers försörjning. Det måste rimligtvis vara den sista tanken. Innan man börjar tänka den tanken behöver andra parter dra sitt strå till stacken. Det vill säga höga chefer inom klubben liksom, framför allt naturligtvis, spelarna själva.

Tanken är svår att undfly att Daniel Levy, Tottenhams VD, befinner sig i ett hyfsat kallhamrat förhandlingsspel med de egna spelarna och deras agenter. Det är bara så man kan läsa hans plötsliga utspel om hur fruktansvärd krisen är och hur alla minsann måste ta sitt ansvar för den, med en tydlig udd mot just spelarna. Kort innan han sätter extra tryck på just spelarna genom att ställa dem i direkt kontrast till arbetsbefriad personal.

Trycket på Tottenhams alla spelare kommer naturligtvis vara extremt hårt i nuläget, alla kommer tycka de är extremt giriga som håller fast vid sina löner samtidigt som klubbens personal friställs. Man kan tänka sig att både en och annan spelare, kanske många av dem, kommer falla för trycket. Samtidigt är det kanske förståeligt om spelarna är ovilliga att göra den gesten samtidigt som Levy själv tjänar mångmiljoner på sin anställning.

Företagsekonomiskt är det självfallet fullt förståeligt att Tottenham tittar först och främst på spelarlönerna, eftersom det är den överlägset största andelen av klubbens totala lönekostnader. Bara genom att skära där kommer något meningsfullt åstadkommas för klubben. Det moraliska i att använda sina anställda som bondeoffer i det spelet går minst sagt att ifrågasätta, särskilt som den företagsekonomiska effekten alltså är begränsad.

Ett praktiskt problem som förhindrar spelarna från att komma till skott är att det saknas en stark struktur som kan samla dem under ett och samma avtal med klubbarna. PFA, det engelska spelarfacket, är notoriskt svagt och mest en nickedocka till Premier League. Ingen spelare vill bli blåst jämfört med övriga spelare, så det rationella valet blir att avvakta vad alla andra gör. Problemet då alla tänker likadant är att ingen gör något alls.

För allt prat om hur fotbollen står på katastrofens rand antingen sportsligt då det är oklart vad som händer med både den här säsongen och kommande säsong, vilka som flyttas upp och ned med mera, eller finansiellt då många klubbar lider svårt ekonomiskt i dessa tider så är det ändå överdrivet i viss grad. Ja, det är faktiska och svåra problem, men det är något som fotbollen kommer ta sig igenom.

Vad som verkligen kan komma att skada fotbollen, och då i synnerhet den engelska fotbollen, är den moraliska aspekten. Hur klubbar och spelare väljer att ta sitt sociala ansvar under den här krisen kommer påverka hur fotbollen uppfattas under många år framöver. Det positiva, om man ska försöka se ett ljus i mörkret, det är så klart i sig djupt problematiskt, är att inte många förväntar sig mycket av de engelska klubbarna.

Med andra ord är det rätt lågt ställda förväntningar som de engelska klubbarna har att överträffa. Tottenham och Newcastle, genom sina ägare, ger för närvarande intryck av att istället försöka motsvara dem.

Tidigare i vintras var det offsideregeln som Arsene Wenger hade i siktet. Istället för att en offensiv spelare är offside om någon del av hans kropp som han kan göra mål med är framför den sista försvararen så menade Wenger att en offensiv spelare ska vara onside om någon del av hans kropp som han kan göra mål med är i linje med den sista försvararen.

Hellre fria och fälla draget till sin absoluta spets med andra ord.

Helt oväntade är nu inte dessa förslag. Arsene Wenger har alltid varit en förespråkare för den offensiva fotbollen och att ge de offensivt spelande lagen fler fördelar och större utrymme att uttrycka sig. Hans stora frustration de gånger hans lag fått smisk av andra lag som han menar spelar ”antifotboll” är på många sätt talande.

Alltså finns ingen anledning att bli förvånad när nästa förslag läggs fram, och det visar sig vara i samma anda. Den här gången är det en betydligt mycket mer omfattande reform som föreslås. Nämligen att helt frångå fotbollens klassiska poängsystem, och istället avgöra ligor, grupper etc med antal gjorda mål minus antal insläppta mål, det vill säga målskillnaden.

Tanken känns på något sätt självklar, hela idén bygger på att det ska löna sig att göra mål, att göra många mål, och att även om ett lag har tagit ledningen i matchen så ska det fortfarande finnas en konkret vinst i att fortsätta försöka göra fler mål. Med förslaget antas dödtid, maskning och tomgångsfotboll minska exponentiellt i omfattning.

Vissa managers brukar stolt deklamera att de hellre vinner med 5-4 än de vinner med 1-0, fastän det i själva verket inte betyder någon som helst skillnad i poäng. Vad förslaget ger oss här är ett system där det är betydligt mycket mer än en rent kosmetisk skillnad att vinna med t ex 4-1 än vad det är att vinna med 1-0.

Grundanalysen är att fotbollens klassiska poängsystem helt enkelt är ett incitament för defensiv fotboll. Att det är ett system som strukturellt belönar destruktiva fotbollslag och en fotboll som först och främst går ut på att försvara sig. Åtminstone ger den typen av lag en fördel som lyfter dem högre än vad som är rimligt eller önskvärt.

Invändningen mot denna analys vore att i stort sett inte en enda ligatitel har vunnits av något annat än offensivt spelande lag. Och att det titelvinnande laget i stort sett alltid har bäst eller åtminstone nästan bäst målskillnad av alla lag i ligan, närmast per definition, så förslaget sparkar i praktiken in redan öppna dörrar.

En mer principiell invändning har förts fram att det är ännu en reform som kommer gynna de stenrika storklubbarna och drabba de medelstora och mindre klubbarna desto hårdare, och göra skillnaderna ännu mer markerade. Att de mindre klubbarnas största chans att hävda sig är att i första hand försvara sig bättre, men att denna möjlighet i och med förslaget signifikativt minskas.

Ett lag som befinner sig i en match med ett oändligt mycket mer resursstarkt lag som består av betydligt högre individuell spetskvalitet på varje position kommer inte i första hand lyckas vinna mot det laget genom att ge sig in i en shoot-out, i vilken de själva har med sig en ärtbössa till en bazookafight. Förslaget tvingar dem till det.

Vi ser något liknande om vi tittar på den aktuella Premier League-tabellen. Liverpool och Man City är tämligen överlägsna rent poängmässigt, med Leicester som en något oväntad svans. Under en unik säsong är det inte helt tydligt, men rimligtvis vore både Liverpool och Man City än mer överlägsna om ligan avgjordes på målskillnad.

I och för sig hade i så fall inte ligan nu varit avgjord. Skillnaden mellan Liverpool och Man City är betydligt mindre i målskillnad än vad den är i poäng.

Vad är det då som säger att fotbollen skulle ta det här förslaget på allvar, och att det inte bara är ännu ett förslag som får lite medialt utrymme för att därefter dö en tyst död på något skrivbord någonstans? Helt säkert är ju att den här typen av tokerier inte kan få något faktiskt genomslag.

Men i dessa tider och rådande omständigheter så verkar det vara ett förslag som har fått fotfäste. En tid när fotbollen genomgår någon slags kris både i förtroende och självförtroende så verkar fotbollen leta med ljus och lykta efter idéer som återigen ska göra fotbollen mer tilltalande för de breda massorna.

Massorna vill ha mål, mera mål och många mål. Att ta bort fotbollens klassiska poängsystem är alltså ett förslag som verkar ligga rätt i tiden.