Tottenham har haft några dåliga dagar måste man säga. Först är det Harry Kane som i en liveintervju på Instagram kläcker den minst sagt rätt tydliga passningen till klubben att han kommer inte vara kvar i Tottenham bara för att vara kvar i Tottenham. Sedan går Tottenham ut och arbetsbefriar över 500 anställda och söker statligt stöd under krisen, samtidigt som ägare, VD och spelare alltjämt tjänar storkovan.
Harry Kanes utspel är möjligen lättare att hantera. Han säger vad han säger självfallet som ett sätt att sätta tryck på klubben att den måste matcha hans ambitioner. Även om ingen supporter gillar att höra att deras bästa spelare överväger att lämna klubben så borde det vara en inställning gällande klubbens ambitioner de delar. Visar inte Tottenham denna ambition, då har Tottenham större problem än att Harry Kane lämnar klubben.
Den andra olyckan känns mer svårhanterad. Tottenhams PR-mardröm är i princip hela den engelska fotbollens PR-mardröm. För det är naturligtvis i tider som dessa som den enorma klyftan mellan vad fotbollsspelare tjänar och vad vanligt folk tjänar börjar sticka i ögonen på riktigt. Det sätter ett rätt tydligt pekfinger på vad som brukar kallas för den engelska fotbollens moraliska problem.
För all del är det ett problem alla Premier League-klubbar brottas med eller kommer få brottas med. Vilket ansvar tar de faktiskt för alla sina anställda, och i vilken utsträckning kommer de försöka utnyttja samhällets stödsystem? Och kommer korrelationen mellan dessa båda positioner vara positiv eller negativ? En klubb som tar största möjliga ansvar för sina anställda borde kunna stödja sig på samhället i högre utsträckning.
Vilket hade varit en positiv korrelation. Men exemplen som Tottenham och Newcastle visar att de engelska klubbarna har en benägenhet till negativ korrelation. Minimera det egna ansvaret, och utnyttja systemet maximalt. Det är sannerligen inte snyggt, men det är kanske heller inte annat att vänta sig av den engelska fotbollen och den hyperkapitalism som styr både liga och klubbar.
Att klubbar ser om sitt eget hus under sådana här kriser är kanske inte oväntat, eller ens orimligt. Men fotbollen, inte minst den engelska fotbollen, brukar också vara mycket väl medveten om sin egen publicitet. Och man kan väl ana att den också kommer börja känna trycket på sig att faktiskt ta sitt sociala ansvar utan att utnyttja systemet till sin fördel. Det vill säga visa att allt prat om socialt ansvar inte bara var tomma ord.
En observation är så klart att det är väldigt lätt både för klubbar och för spelare att göra relativt små gester och bli hyllade för den sakens skull utan att det egentligen kostar dem något alls. Spelare som donerar vad som mest är kaffepengar för dem exempelvis. Eller klubbar som donerar mat till hemlösa som om det vore något enormt, när maten annars ändå bara hade åkt i soptunnan.
Visst, det är fint tänkt, och de som får hjälp av dessa punktinsatser kommer knappast bekymra sig om vad klubbarnas eller spelarnas motiv för att ge bort pengarna eller maten faktiskt var. Men det är som mest att betrakta som billig PR, i synnerhet när det sedan hypas upp på sociala medier som vore det något speciellt, och meningslöst om det inte också följs upp i handling när det verkligen betyder något, exempelvis mot anställda.
Nu känns det som om vi har passerat punkten för billig PR, utan nu befinner vi oss i en position där klubbarnas faktiska sociala ansvar kommer sättas på prov, och där deras konkreta handlingar kommer väga mycket tyngre än ord. Om de engelska klubbarna menar allvar med sitt prat om socialt ansvar och om sig själva som en del av samhället så måste de nu faktiskt också visa det.
Måste klubbarna se om sitt eget hus så kan inte den första tanken vara att arbetsbefria anställd personal som är beroende av jobben för sin och sina familjers försörjning. Det måste rimligtvis vara den sista tanken. Innan man börjar tänka den tanken behöver andra parter dra sitt strå till stacken. Det vill säga höga chefer inom klubben liksom, framför allt naturligtvis, spelarna själva.
Tanken är svår att undfly att Daniel Levy, Tottenhams VD, befinner sig i ett hyfsat kallhamrat förhandlingsspel med de egna spelarna och deras agenter. Det är bara så man kan läsa hans plötsliga utspel om hur fruktansvärd krisen är och hur alla minsann måste ta sitt ansvar för den, med en tydlig udd mot just spelarna. Kort innan han sätter extra tryck på just spelarna genom att ställa dem i direkt kontrast till arbetsbefriad personal.
Trycket på Tottenhams alla spelare kommer naturligtvis vara extremt hårt i nuläget, alla kommer tycka de är extremt giriga som håller fast vid sina löner samtidigt som klubbens personal friställs. Man kan tänka sig att både en och annan spelare, kanske många av dem, kommer falla för trycket. Samtidigt är det kanske förståeligt om spelarna är ovilliga att göra den gesten samtidigt som Levy själv tjänar mångmiljoner på sin anställning.
Företagsekonomiskt är det självfallet fullt förståeligt att Tottenham tittar först och främst på spelarlönerna, eftersom det är den överlägset största andelen av klubbens totala lönekostnader. Bara genom att skära där kommer något meningsfullt åstadkommas för klubben. Det moraliska i att använda sina anställda som bondeoffer i det spelet går minst sagt att ifrågasätta, särskilt som den företagsekonomiska effekten alltså är begränsad.
Ett praktiskt problem som förhindrar spelarna från att komma till skott är att det saknas en stark struktur som kan samla dem under ett och samma avtal med klubbarna. PFA, det engelska spelarfacket, är notoriskt svagt och mest en nickedocka till Premier League. Ingen spelare vill bli blåst jämfört med övriga spelare, så det rationella valet blir att avvakta vad alla andra gör. Problemet då alla tänker likadant är att ingen gör något alls.
För allt prat om hur fotbollen står på katastrofens rand antingen sportsligt då det är oklart vad som händer med både den här säsongen och kommande säsong, vilka som flyttas upp och ned med mera, eller finansiellt då många klubbar lider svårt ekonomiskt i dessa tider så är det ändå överdrivet i viss grad. Ja, det är faktiska och svåra problem, men det är något som fotbollen kommer ta sig igenom.
Vad som verkligen kan komma att skada fotbollen, och då i synnerhet den engelska fotbollen, är den moraliska aspekten. Hur klubbar och spelare väljer att ta sitt sociala ansvar under den här krisen kommer påverka hur fotbollen uppfattas under många år framöver. Det positiva, om man ska försöka se ett ljus i mörkret, det är så klart i sig djupt problematiskt, är att inte många förväntar sig mycket av de engelska klubbarna.
Med andra ord är det rätt lågt ställda förväntningar som de engelska klubbarna har att överträffa. Tottenham och Newcastle, genom sina ägare, ger för närvarande intryck av att istället försöka motsvara dem.