Fotbollen har onekligen fått sitt The Office. Och då pratar jag inte om den småputtriga komiska och rätt sympatiska amerikanska versionen som fick närmare tio säsonger på nacken för lite drygt tio år sedan. Utan jag pratar om den rakt av tragikomiska och på många sätt fundamentalt osympatiska brittiska versionen, med Ricky Gervais som den oförhärligade David Brent.
Den första säsongen av Sunderland Til I Die dokumenterade Sunderlands kaotiska och krisbetonade nedflyttning från EFL Championship ned till League One. Hur skulle den andra säsongen egentligen kunna överträffa detta i ren sorglighet? Vi kan diskutera om den faktiskt lyckas, men Sunderlands misslyckade uppflyttning, som slutar med ett insläppt mål i slutminuten i playoff-finalen på Wembley, är ett riktigt bra försök.
Netflix dokumentärserie om Sunderland är definitivt inte någon maskerad reklamfilm eller season review framställd som dokumentär. Sunderland har inte haft någon som helst form av kreativ kontroll över dokumentären och det märks. Det ger inte alltid den mest smickrande bilden av Sunderland, men det gör den också mer intressant än andra sådana projekt som uppenbart undviker att ställa de lite jobbigare frågorna av sitt subjekt.
När vi nu befinner oss i den andra säsongen börjar det kännas som om till och med dokumentärens egna producenter har börjat se den rätt uppenbara parallellen till just The Office. Referenserna är ofta tydliga och stilen är jämförbar. Någon som tittar på den här serien för första gången och inte visste bättre skulle vara ursäktad om den tror att detta faktiskt är en mockumentär snarare än dokumentär.
Om Sunderland ska vara The Office så måste där nästan finnas en David Brent, och den som lyfts fram i den rollen är Charlie Methven, Sunderlands VD förra säsongen liksom halva denna säsong. Methven framstår på nästan alla tänkbara sätt och vis som någon form av parodi, som däremot visar sig vara alldeles sann. Och precis som med Brent så finns där något rätt småaktigt i Methvens narcissism som gör honom svår att tycka om.
”They need to see me doing things. They need to see and understand what ‘good’ looks like. Stewart might not admit it, but he looks to me for the big vision.” Det saknas bara den lite flackande blicken efteråt så är det David Brent i ett nötskal. Men till synes saknar inte Methven självförtroende, däremot kanske självinsikt. Sedan är det kanske en smula avslöjande om Stewart Donalds egen brist på vision med Sunderland.
Förhoppningarna var stora när Stewart Donald köpte Sunderland för två år sedan. Men annat var kanske inte att vänta efter åratal av inkompetens och misslyckanden under Ellis Shorts ägande. Förhoppningarna skulle ganska snart komma på skam, både på Donald och för Donald. Om den andra säsongen visar något så är det att Donald möjligen inte saknar den goda viljan, men däremot kunnandet.
En episod under förra säsongens januarifönster visar på just detta. Efter att ha blivit av med anfallaren Josh Maja till Bordeaux tidigare under fönstret så försöker Donald värva Will Grigg från Wigan för £1,25m. Wigan begär däremot £2m för Grigg. Idiotpengar menar Donald, och manager Jack Ross håller med honom. Jack Ross borde precis som Donald vilja ha en anfallare till laget som fortfarande jagar uppflyttning.
Resten av det aktuella avsnittet är som en slags stilstudie av ett mentalt sammanbrott, eller kanske bättre beskrivet som den mer urbana versionen av resan upp längs med Nung-floden mot Kurtz eller mörkrets hjärta. Stewart Donalds desperation tilltar, och innan deadline-dagen är slut har han först bjudit £3m för att till sist betala £4m för Will Grigg. Dubbla idiotpengarna med andra ord.
Visst är det ett praktexempel på hur man inte fattar kloka beslut, och på hur man låter sig påverkas av yttre eller i värsta fall ovidkommande faktorer. Och det här är förmodligen ett exempel som kommer användas för att göra narr av Stewart Donald, ett slags bevis på hans inkompetens. Men även om Donald helt uppenbarligen gör fel i sitt beslut, så gör han åtminstone fel med hjärtat på rätt ställe. Och inte alla kan säga detsamma.
Stewart Donald slutar under den dagen att fatta beslut i egenskapen som Sunderlands ordförande eller som affärsman. Istället fattar Stewart Donald beslut mer i egenskap som supporter eller som någon som hoppas på uppflyttning som hellre väljer att göra något dumt än att göra ingenting alls bara för att stilla behovet av att göra något. Men Donald var långt ifrån ensam som tyckte att köpet av Will Grigg var bra när det gjordes.
Till sist är det kanske på det viset som både Stewart Donald och Charlie Methven framstår som, eller möjligen framställs som. Schyssta snubbar som menar väl och som mer än något annat vill att Sunderland ska lyckas, och att de ska få lyckas med Sunderland. Det är inget fel i det i sig, men när det inte är så mycket mer än så, så blir deras egna sågningar av tidigare ägares och ledningars inkompetens en smula eljest.
Charlie Methven lämnade Sunderland i december, men äger fortfarande sex procent av klubben. Stewart Donald försöker sälja klubben sedan Sunderlands supporterorganisation gick ut med en öppen uppmaning till honom att lämna klubben. Donald har inte visat sig ovillig att sälja Sunderland, men likaväl som det inte kryllade av köpare när Donald en gång köpte klubben så är inte köparna fler för närvarande. Särskilt inte för närvarande.
En tredje säsong av Sunderland Til I Die förutsätter nog nya ägare. För hur stryktåliga och villiga att vara öppna för de egna supportrarna som Stewart Donald och övriga i klubbens ledning än är, eller påstår sig vara, så är det svårt att tänka sig att de vill utsätta sig för detta igen. Trots allt och till sist så var The Office en parodi, inte någon förebild. Ingen vill faktiskt vara David Brent.
Dessutom lade även brittiska The Office ned efter två säsonger. Man skulle kunna hävda att det var precis så länge som den serien faktiskt var sevärd. Detsamma kanske kan sägas även om Sunderland Til I Die. Den andra säsongen är fullt sevärd, och i dessa tider kan jag tänka mig att många fler också kommer att se den. Jag är bara inte säker på att detsamma skulle kunna sägas om en tredje säsong.
Även om det hade varit fint om sagan till sist fick ett lyckligt slut. Men inte mycket talar väl just för den saken. Sunderland ligger för närvarande på sjunde plats i League One. Både playoff och automatisk uppflyttning en fullt realistisk möjlighet. Men för en klubb som förra säsongen förlorade både en cupfinal och en playoff-final på Wembley, den första på straffar, och den andra på ett mål i den 94:e minuten, så finns få garantier.
Bra lag har tur brukar det sägas. Sunderland visar dock upp en kombination av otur och oskicklighet som bara kan leda till slutsatsen att även det omvända förhållandet måste gälla.