Backa bandet ganska precis tio år. Man Utd har hyfsat nyligen förlorat Premier League-titeln till Chelsea, Cristiano Ronaldo har för något år sedan lämnat Man Utd och flyttat till Real Madrid, Man City har börjat vakna till liv och göra väsen av sig, Wayne Rooney lämnar in en transferbegäran och gnäller ironiskt nog om att Man Utd inte värvar Mesut Özil, klubbens skuldsättning efter Glazers uppköp blir stor sak och guldgröna protester mot klubbens ägare är vardag.
Man kan säga att det var en jobbig tid för Man Utd. Drevet gick helt enkelt. Och som vanligt så finns det några gemensamma nämnare i den här typen av mediedrev. För det första naturligtvis att allting som händer tenderar att tryckas in i den redan formulerade storyn som drivs, allting tolkas som fan läser bibeln kort sagt. För det andra att det på många olika och ofrånkomliga sätt avslöjar medias och journalisters okunskap och tendens till populism, där det ena många gånger ger det andra.
Särskilt lustigt blev det kanske när sportjournalister plötsligt skulle börja prata om ekonomi, och det blev på något sätt pinsamt uppenbart att de verkligen inte på något sätt behärskade ämnet. Inte bara det, deras insikter verkade så låga att det är svårt att förstå hur de ens klarar av att hålla koll på sin egen privatekonomi. Här fanns inte förmågan att göra ens en grundläggande ekonomisk värdering. Inte ens skillnaden mellan skulder och kostnader verkade ha sjunkit in.
Varenda dokument luslästes för att hitta nya uppslag på ämnet Glazers uselhet och hur illa ställt det egentligen var med Man Utd. Det var alltså inte svårt att förutse vad som skulle hända när några journalister lade vantarna på Man Utds prospekt till New York-börsen. Och det var ju ett papper som visade sig vara guld värt för mindre bemedlade brittiska journalister. För i det pappret hade Man Utd minsann listat varenda tänkbar, och för all del en och annan otänkbar, risk som klubben faktiskt stod inför.
Tänk om Man Utd inte längre är lika framgångsrika som de vid den tiden länge varit, tänk om de inte längre lika lätt skulle kunna attrahera och rekrytera de bästa spelarna. Tänk om finansiella störningar drabbar klubben. Tänk om krig, terrorism eller naturkatastrofer på något sätt påverkar klubbens verksamhet. Tänk om! Det lite tragikomiska är att detta i media framställdes mer som något som skulle komma att hända med Glazers som Man Utds ägare, som en ofrånkomlig följd, mindre än rent teoretiska risker.
Jag kommer ihåg att jag reagerade på det där rätt oförstående redan då eftersom det var så uppenbart korkat. Man Utd hade nämligen bara gjort vad alla företag gör i den där typen av prospekt, det vill säga göra en bruttolista över alla tänkbara saker som skulle kunna tänkas ha en teoretisk effekt på klubbens värde. Det är något man är juridiskt tvungen att göra. I själva verket är det juridiskt bättre ju längre man gör den där listan och hur många galna hot och risker man därmed friskriver sig från.
Hur var det liksom möjligt att inte förstå den saken, ens med ett minimum inte bara av ekonomisk kunskap utan allmänt förstånd?! Men det var väl å andra sidan ingen stor sak, det var drevet som gick, och det var för all del bekväm ammunition att göra narr av hela processen med. Få saker är så hjälpsamma som när dårfinkar själva avslöjar precis hur dårfinkiga de faktiskt är. Men det där var ju tio år sedan. Det borde väl vara förpassat till historiens skräphög vid det här laget.
Men vad som göms i snö kommer fram i tö brukar det ju sägas. Eller vad som egentligen är den lämpliga metaforen här. För tio år senare så har plötsligt det där prospektet och den här storyn grävts fram igen. Och för den saken behövdes tydligen bara en global pandemi och kanske lite normalt journalistiskt sökande efter ”nya vinklar”. För minsann om det nu inte slås upp hur Man Utds ”största rädslor” är avslöjade, och hur deras ”vattentäta affärsplan” minsann ändå är sårbar för Covid-19.
Förvisso kan man ju tycka att det är en smula magstarkt att hävda att man har avslöjat något genom att gräva fram ett över tio år gammalt dokument, som Man Utd själva skrivit. Att göra sak av att Covid-19 påverkar Man Utds affärer känns även det överflödigt, ingen affärsplan i världen kan göra ett företag immunt mot något sådant. Men körsbäret på den mediala tårtan är kanske att försöka kritisera Man Utd för att för tio år sedan inte ha förutsett Covid-19, eller en global pandemi i allmänhet.
I och för sig lyckas Man Utd alltså ta upp ett flertal andra geopolitiska risker, såsom krig, terrorism och naturkatastrofer. Arguably skulle man kunna säga att ett globalt virus kan bokföras som en naturkatastrof, men det är väl varken här eller där. Lustigast, för den som har som sport att göra sig rolig på journalisters bekostnad, är kanske den implicita tankegången att eftersom Man Utd nämnde krig, terrorism och naturkatastrofer i det där prospektet, så hade de inte blivit överraskade eller drabbade av det.
Självfallet drabbas Man Utd precis som alla andra klubbar av Covid-19 och dess sociala och ekonomiska effekter. Något annat vore orimligt att förvänta sig. Det finns ingen affärsplan eller riskkalkyl i världen som skulle kunna undvika det. Lika sant är emellertid att Man Utd är mindre utsatta än de allra flesta klubbar av situationen. Dels för att de är så pass rika i sig. Dels för att deras intäkter kommer från så pass många olika av varandra oberoende källor.
Vilket möjligen förklarar varför Man Utd för närvarande ger ett intryck av att sitta rätt så lugnt i båten. De har medvetet valt att inte permittera sin personal eller söka något statligt stöd. Vilket är naturligt eftersom de inte behöver göra det. Sedan är det helt säkert ett beslut som underlättas av att de precis sett kritiken som Liverpool drabbats av sedan de fattat ett annat beslut. Det finns ingen anledning att framhäva Man Utd som moraliska förebilder här, men de verkar ändå ha läget under någon slags kontroll.
Generellt sett befinner vi oss kanske i en situation där inga nyheter faktiskt är bra nyheter. Men inga nyheter är sällan bra nyheter för journalister. Alltså dammas till och med tio år gamla prospekt av igen, med vinklar som nu är tio år äldre och tio år dummare än vad de var redan då. Men jag ska inte klaga, det ger även mig något att skriva om, utöver ett gott skratt och lite glada minnen.