Just nu är Graeme Souness kanske mest och bäst känd som den något surmulne studioexperten i Sky Sports som man rätt ofta misstänker bedömer spelare som Paul Pogba på lite andra grunder än enbart de som har med fotbollen att göra. En relik från en svunnen era skulle man möjligen kunna säga. Graeme Souness är utan tvekan en tydlig representant för den engelska fotbollen så som den en gång i tiden var.
Med all rätt förvisso. Graeme Souness är en av den engelska eller brittiska fotbollens allra största spelare, en ledargestalt och ledande spelare i ett av den engelska fotbollens bästa lag någonsin. Men det är inte heller riktigt på det viset som Graeme Souness är främst känd. Istället är det första folk nämner när Graeme Souness kommer på tal att han var en väldigt dålig manager och, mer specifikt, var orsaken till Liverpools fall under 1990-talet.
Mycket riktigt så när jag i måndags bloggade en lista över Premier Leagues sämsta managers så var det många som sade sig sakna Graeme Souness på den listan. Givet att han faktiskt gjorde ett rätt bra jobb med Blackburn Rovers så kan det bara vara hans tid i Liverpool som ligger bakom detta. Mitt svar blev att jag såg Graeme Souness personliga skuld i Liverpools fall som våldsamt överdriven.
Vi vet att det inom samhället i allmänhet och fotbollen i synnerhet, den engelska fotbollen inte minst, finns en benägenhet att leta efter hjältar och skurkar. Det finns en tendens att vilja göra individen till förklaring för varför en klubb, en organisation eller ett företag går bra eller går dåligt. Hjältesagor trängs med syndabockar. I själva verket så spelar individerna oftast en begränsad roll inom ett betydligt större sammanhang.
Liverpool i början av 1990-talet var en klubb som dominerat den engelska fotbollen i närmare 15 år. Det var en klubb med en väldigt specifik kultur, en vinnarkultur som det ofta brukar pratas om. Men en sådan kultur riskerar också bli förstelnad och ovillig till förändring och utveckling. Varför, är en retorisk fråga som ofta ställs i organisationer med sådan kultur, ska vi förändra något när vi ändå är så framgångsrika?!
Svaret är att förnyelse är nödvändig inte specifikt för att vara framgångsrik här och nu utan för att kunna fortsätta vara framgångsrika i framtiden. Men när 1980-tal övergick i 1990-tal så var det ett sätt att tänka som försvunnit från Liverpool. Vilket inte är konstigt, vi ser samma mönster i alla klubbar genom åren. Det anmärkningsvärda var inte att Liverpool plötsligt föll i början av 1990-talet, utan att de inte fallit långt tidigare.
Liverpool var en speciell klubb på så vis att de inte riktigt arbetade som andra klubbar. Deras Boot Room-kultur var väldigt speciell, och betydde väl egentligen mest konkret att de inte som andra klubbar rekryterade externt, utan tvärtom hela tiden utbildade och anställde sina managers internt. Från Bill Shankly, Bob Paisley, Joe Fagan, Kenny Dalglish, Graeme Souness och till sist Roy Evans går under nästan 40 år en minst sagt rak linje.
Styrkan med detta är på något sätt uppenbar, där finns en kompetens och auktoritet i ledningsorganisationen som gör laget väldigt starkt. Där finns även en slags stolthet i systemet med människor som är fostrade i klubben och väldigt lojala till den. Vårt sätt att göra saker blir väldigt specifikt. Svagheten är kanske det som till sist blev Liverpools fall, att perspektivet blir alltför internt, att nya intryck till sist inte lyckas tränga in i klubben.
Det är i slutet av detta system som Graeme Souness tar över som Liverpools manager. Då har det gått en knapp säsong sedan Liverpool senast blev mästare. Det var bara några år efter Hillsborough som mentalt brände ut Kenny Dalglish. Under nästan tre år skulle Souness försöka förändra och förnya Liverpool men utan framgång. Liverpool skulle sakta men obevekligt falla från den engelska tronen, och har ännu inte vunnit ligan igen.
Hade någon manager kunnat förhindra denna utveckling? Underförstått i synpunkten att Graeme Souness var skurken som fick Liverpool på fall måste nämligen vara att en annan manager hade gett ett annat utfall för Liverpool. Exakt vem denne manager då skulle ha varit görs däremot aldrig tydligt. Men i det läget är det mycket svårt, kanske omöjligt, att se någon manager som hade kunnat tillräckligt förändra och förnya Liverpool.
Visst gjorde Graeme Souness misstag. Där finns flera exempel på värvningar som gjordes som inte alls blev lyckade. Hans sätt att hantera vissa äldre och kulturbärande spelare kan ifrågasättas. Han har själv medgivit att han försökte genomföra för mycket förändring på alldeles för kort tid. Men flera av varandra oberoende källor vittnar även om det omöjliga motstånd Souness också stötte på från klubben, från laget, och från supportrarna.
Detta är också vad jag menar med att Graeme Souness personliga skuld till Liverpools fall är våldsamt överdrivet. Inte att han är helt utan skuld i sammanhanget, men att det är en mycket grov förenkling att hävda att Souness skulle ensamt bära skulden eller ens någon större del av skulden. Liverpool är och var en stor engelsk fotbollsinstitution, idén att en enskild person under ett fåtal år ensamt skulle fälla den är minst sagt befängd.
Hur kommer det sig då att Graeme Souness i så hög utsträckning har getts skulden för Liverpools fall? Och det är inte bara en version som spridits av supportrar utan också av ledande företrädare för klubben. Det har nåstan blivit officiell myt. En första förklaring är nog helt enkelt att många helt enkelt inte förstår bättre. Att säga att det är Graeme Souness fel är helt enkelt ett enkelt svar som är lätt att förstå och lätt att ta till sig.
En andra förklaring är att det skyddar Liverpools historia och mytbildning. Det ställer inga kritiska frågor om Liverpools organisation och kultur under alla de där åren när de var så väldigt framgångsrika. Framgången behöver därmed inte befläckas eller förminskas med observationen att i den där organisationen och kulturen så fanns samtidigt fröet och förklaringen till Liverpools kommande fall.
Alla klubbar har sina sagor. Liverpool inte minst är mycket förtjusta i sin saga. I denna saga finns mycket tydliga hjältar, det vill säga de som formade och fortsatte den klubb och den kultur som åtminstone dittills gjorde dem till Englands mest framgångsrika klubb någonsin. I denna saga finns lika tydliga skurkar, de som hotade denna kultur och därmed, enligt sagans logik, klubbens framgång.
Men som de stora sagorna borde ha lärt oss, riktigt så enkelt och riktigt så svart-vitt är inte detta med hjältar och skurkar. Graeme Souness kommer aldrig hyllas som någon stor manager. Men Graeme Souness borde heller inte behöva belastas med skulden för Liverpools fall.