Ändå måste man rimligtvis också ställa sig följande fråga. Vore det inte i själva verket fullt möjligt för Newcastles supportrar att på en och samma gång vara väldigt glada och nöjda med att Mike Ashleys ägarregim ser ut att ha nått vägs ände, och oroliga och kritiska till vad det i praktiken rent moraliskt innebär att ens klubb köps upp av Saudiarabien och blir ett verktyg i deras utrikespolitik?! För detta är i själva verket ännu ett exempel på hur en klubb används för att tvätta en nationalstats skamfilade rykte.
Men riktigt så fungerar så klart sällan supportrar, och det är liksom hela förutsättningen bakom sportswashing som strategi. Väldigt få supportrar kommer vilja eller orka medge ens för sig själva att deras klubb utnyttjas för det här syftet, än mindre problematisera det egna lagets framgångar eller förväntade framgångar utifrån detta perspektiv, alltså gör man sig istället till förespråkare för sina nya ägare, och använder alla tänkbara retoriska knep för att rättfärdiga sig själva, rättfärdiga klubben och rättfärdiga dess ägare.
https://www.theguardian.com/football/2020/apr/16/exit-the-house-of-karrimor-enter-the-austere-and-unforgiving-house-of-saud?CMP=share_btn_tw
https://inews.co.uk/sport/football/newcastle-united-takeover-saudi-arabia-amanda-staveley-mike-ashley-2541163
https://www.chroniclelive.co.uk/sport/sport-opinion/blaming-newcastle-united-fans-being-18104605
https://www.true-faith.co.uk/takeover-fake-news/
Uppköpet av Newcastle ser alltså ut att vara på väg att bli verklighet. Alla rapporter talar nu om att det hela kommer formaliseras innan slutet av april. Newcastle köps för mellan £300-340m, vilket inte känns som något orimligt pris. Köparen är Saudiarabiens Public Investment Fund upp till 80%, Amanda Staveley själv upp till 10%, samt Reubenbröderna även de upp till 10%. Klar majoritetsägare med andra ord kommer vara Saudiarabien genom sin strategiska investeringsfond.
Formellt ligger nu uppköpet hos Premier League för godkännande. Rent tekniskt är det framför allt Premier Leagues ägar- och ledningstest (Owners’ and Directors’ Test) som måste passeras, vilket är standard varje gång som en klubb får nya ägare. Detta kan förväntas ta någon vecka, och därefter ska själva affären formaliseras. Vilket alltså betyder att vi inom en mycket nära framtid kommer se om detta bara var ännu en blindgångare eller Newcastle går in i maj med nya ägare och kanske en ny framtid.
När vi väl befinner oss där kan det vara aktuellt att fundera över vad det betyder i rent sportsliga termer. Det vill säga vad nya ägare kommer få för konkret betydelse för Newcastle i mycket specifika frågor som vem som blir deras manager, vilka spelare som kommer värvas och så vidare. Det vill säga sådant som normalt sett intresserar helt vanliga supportrar. Men för närvarande kan det vara aktuellt att istället fundera lite kring de frågeställningar som väcks utav själva uppköpet i sig.
Kommer köpet passera Premier Leagues ägartest?
Ja, helt säkert. Premier Leagues ägartest (ODT) har genom åren kritiserats för att alltför släpphänt godkänna vilka som helst ägare, som i flera fall inte har dragit sig för att sätta sina klubbar i allehanda problem. Premier League har därefter gjort viss sak av att skärpa till detta test, men det är i grund och botten rätt marginella skillnader.
Regeln som skulle kunna ställa till det är F.1.6: ”[A Person shall be disqualified from acting as a Director and no Club shall be permitted to have any Person as a Director of that Club if] in the reasonable opinion of the Board, he has engaged in conduct outside the United Kingdom /…/ whether or not such conduct resulted in a Conviction.”
Paragrafen syftar på beteenden som skulle ha resulterat i fängelsestraff om över ett år i brittisk domstol, beteenden som kan anses ha varit bedrägliga, eller beteenden som rör piratsändning av Premier League-matcher, olaglig biljettförsäljning och så vidare. Men specifikt gäller detta en ”person”, vilket gör det lätt för Saudiarabien att komma runt.
Ironiskt vore det kanske om köpet skulle gå i stöpet eftersom Saudiarabiens strategiska investeringsfond anses representera den saudiska staten, och Premier League bedömer att samma stat gjort sig skyldiga till piratsändningar av Premier League-matcher. Men det känns minst sagt långsökt.
Knappt någonting talar alltså för att Newcastles uppköp inte skulle passera ägartestet. Vilket först och främst beror på att testet är ett finansiellt och juridiskt test endast. Det är inte så att säga ett moraliskt test. De frågor som bekymrar Amnesty International med många fler ingår alltså över huvud taget inte i testet.
En liga eller ett förbund som faktiskt sökte någon slags moralisk aspekt i sina test har så klart en rätt självklar ände att börja i. Nämligen att alla länder som vill arrangera större mästerskap eller arrangemang, eller som vill äga klubbar i t ex Premier League, måste vara i överensstämmelse med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Vilket i och för sig går att komma runt även det. Dels för att det inte alltid är glasklart vad som är att vara och inte vara i överensstämmelse med dessa. Dels för att som vi redan vet det är fullt möjligt för en ägande stat att särkoppla ägandet till en specifik individ istället, som formellt kan hävdas inte ha någon koppling till staten alls.
Även om det så klart, precis som är möjligt att göra inom det finansiella regelverket, går att ha vissa kriterier för faktiskt oberoende mellan person och stat, och tecken på när ett sådant oberoende inte existerar.
Varför behöver Saudiarabien hjälp av Amanda Staveley och Reubenbröderna?
En fråga som faktiskt Martin Samuel är inne och snuddar vid. Vilket kanske borde oroa de som hoppas på att uppköpet går genom, eftersom Samuel tidigare mycket tydligt har sprungit Mike Ashleys ärenden och agerat dennes språkrör, då det möjligen även speglar Ashleys egen skepsis till köparna.
I och för sig snurrar Samuel in sig i annat trams som varför Saudiarabien alls skulle behöva förhandla om £40m hit och dit, som om det vore småsummor i en affär som mest värd £340m. Men frågan om behovet av hjälp är välställd, även om den nog har ett svar som Samuel själv inte riktigt tänkt på.
Naturligtvis behöver inte Saudiarabien finansiell hjälp för att köpa Newcastle. Men de kan anse sig behöva den politiska hjälp det ger att ha andra köpare med som så att säga kan vara mer av en front utåt. De är självfallet inte omedvetna om det kontroversiella med att själva stå som ägare. Denna metod kan mildra reaktionerna.
Vilka försvarsmekanismer kommer supportrarna använda sig av?
Som sagt, jag har inga större problem att sympatisera med Newcastles supportrar som äntligen blir av med Mike Ashley. Men jag har svårare att sympatisera med de många gånger intellektuellt rätt ohederliga knep som lite för många av dem nu tar till eller kommer ta till för att rättfärdiga uppköpet och i synnerhet sina nya ägare.
”Den brittiska regeringen samarbetar ju med Saudiarabien, så vilka är då Newcastles supportrar att tycka annorlunda?” En regering kan så klart av en mängd bra och dåliga skäl samarbeta med djävulen själv, som vi vet, men det betyder så klart inte att vi som supportrar ska göra oss blinda för brott mot mänskliga rättigheter.
”Fansen har ändå ingen kontroll, så vad tjänar det till att protestera?” Att sakna kontroll över ett beslut är inte i sig ett argument för att avsäga sig sitt moraliska ansvar för det första. Att fansen saknar kontroll är dessutom, som vi inte minst sett dessa dagar vad gäller inflytande över sina klubbar, en rätt tydlig överdrift.
”De som kritiserar Newcastles nya ägare är bara hycklare, avundsjuka eller rädda för konkurrensen!” De vars moraliska ställningstagande baseras enbart på vad som råkar vara bäst för den egna klubben kommer så klart aldrig ha särskilt långt till att föreställa sig att detta är det enda som också kan motivera kritikerna.
”Låt oss för all del vara glada för att Newcastle byter ägare nu, och låt oss bekymra oss över de nya ägarna senare!” Detta låter ju nästan lite sympatiskt. Men även detta är ett sätt att strunta i sitt moraliska ansvar. Senare är det helt enkelt försent att ens teoretiskt kunna göra något åt saken, vilket alla naturligtvis förstår, även de själva.
Vilka är de goda sakerna med Newcastles saudiska uppköp?
Mycket är alltså problematiskt med Saudiarabiens förväntade köp av Newcastle. Men det betyder för all del inte att det inte också finns goda saker med det. Vi kan så klart envisas med att jämföra med önskade men oförverkligade idealalternativ, men den korrekta och rättvisa jämförelsen är kanske framför allt med rådande nuläge.
För det första, som bland andra Henry Winter är inne och nuddar på, så kommer detta andas liv i ett helt samhälle och ett helt supporterkollektiv. Newcastle kommer plötsligt bli en klubb och en stad som vågar hoppas igen, som vågar älska sin klubb igen. Att nya ägare medför andra problem komplicerar detta faktum, men eliminerar det inte.
För det andra, och som jag alltid hävdat även för Chelsea och för Man City, så är det rent fotbollsmässigt ofrånkomligt en positiv utveckling att fler klubbar ges förutsättningarna att konkurrera på maximal nivå. Enbart sett sportsligt har investeringarna i dessa båda klubbar, med flera, enbart varit positiva för Premier Leagues utveckling.
För det tredje, även om också detta är ett led i strategin med sportswashing, så finns det goda skäl att tro att ägandet i Newcastle kommer leda till viktiga investeringar också i samhället i stort. För en stad som under längre tid har varit drabbad av en kylslagen ekonomisk verklighet så är detta ofrånkomligen positivt.
Men Newcastles supportrar gör kanske också klokt att komma ihåg att de var mycket förtjusta i Mike Ashley som Newcastles ägare när det från början stod klart att han skulle köpa klubben, och supportrarna hoppades på de framgångar som skulle följa. Men här finns nog även en stor förklaring till bitterheten, eftersom framgångarna aldrig kom.
Vilket till sist är där allting landar. Det existerar ingen högre moral för supportrar än att deras klubb är framgångsrik.