Van som jag trots allt är vid att arbeta hemifrån, eller åtminstone arbeta helt och hållet självständigt, så har det varit rätt lustigt att lyssna till det pågående samtalet bland folk om detta med att ”arbeta hemma”, som ju blivit högaktuellt i och med Corona och våra mer eller mindre begåvade försök till social distansering. Att arbeta hemma verkar för många vara liktydigt med Netflix och liknande bestyr. Jag misstänker att den svenska produktiviteten kommer visa ett djupdyk för dessa månader.
Vilket inte är så konstigt. Det kräver faktiskt disciplin att kunna upprätthålla sitt arbete på hemmaplan utan att fysiskt faktiskt vara på sin arbetsplats, med alla de rutiner, ritualer och mer eller mindre dolda övervakningsverktyg som där finns. Få människor har den disciplinen, eller rättare sagt koncentrationen, naturligt. Det krävs viss vana och även viss skicklighet. Hur som helst tänkte jag att det ”i dessa tider” skulle kunna vara på sin plats att tipsa om fem fina brittiska fotbollsfilmer.
Något måste man ju fördriva tiden med. Och om man nu exempelvis inte råkar anse att Tiger King var riktigt den höjdare som många av oklara skäl menar, och om man dessutom lider av allvarlig engelsk fotbollsabstinens, så varför då inte slå två flugor i en och samma smäll?
Fotboll och film är inte precis två fenomen som har haft lätt att hitta varandra. Det görs väldigt lite film om fotboll, och det görs naturligtvis ännu mindre bra film om fotboll. Då pratar jag i första hand om spelfilm, för dokumentärer och liknande görs det naturligtvis en hel del av. Men fotbollen som drama i film är mycket ovanlig. En förklaring till det kan tänkas vara själva idrottens svårfångade natur. En annan förklaring kan vara att de stora fotbollsländerna knappast själva har stora filmindustrier.
En lite lustig teori är att filmer om fotboll ställs inför ett något olyckligt val. Nämligen att antingen välja att besätta filmen med väldigt bra skådespelare som däremot ingenting kan om fotboll. Eller att besätta filmen med väldigt bra fotbollsspelare, vars förmågor till skådespeleri däremot knappast övertygar. Alltså tenderar fotbollsfilmerna på ena eller andra sättet bli lite halvdana. Ett vanligt sätt att komma runt det brukar vara att istället fokusera mer på fotbollens sociala aspekter, mer än själva sporten.
Vilket nog i viss mening får sägas prägla utseendet på den här listan.
(5) Bend It Like Beckham (2002)
En filmtitel som knappast gjorde någon större insats för homofobin inom engelsk fotboll, men filmen som sådan öppnade kanske ögonen både för damfotboll, tjejers villkor inom fotbollen, och för all del minoriteters villkor i det engelska samhället. En väldigt charmig film, med humor, intressant samhällsskildring, och minst sagt småputtriga skådespelare i form av Parminder Nagra och en tidig Keira Knightley.
(4) Looking For Eric (2009)
Ken Loach är inte bara en bra fotbollsfilmsregissör, han är en mycket fin filmregissör. Han har däremot gjort en hel del fotbollsfilm. Kes är den kanske mest allmänt kända, som även om den kanske inte specifikt handlar om fotboll ändå innehåller mycket fotboll. The Golden Vision är en annan bra om än halvdokumentär film. Looking For Eric är kanske mer en film om fotbollssupportrar än om fotboll. En film om en supporter som är på väg att tappa kontrollen över sitt liv, innan han plötsligt får oväntad hjälp av en minst sagt oväntat filosofisk Eric Cantona.
(3) The Damned United (2009)
En film baserad på en bok med samma ämne och titel, fastän filmen har kritiserats för att i betydligt högre utsträckning klistra ett rosenrött skimmer över händelserna och kanske framför allt att svepa Brian Cloughs felsteg under mattan. Det är ändå en bra och mycket sevärd film om 44 av de mest spektakulära dagarna i engelsk fotbollshistoria. En film som visar mycket av den girighet och blinda ambition som finns inom fotbollen och som i flera fall utgör dess svarta sida.
(2) Mike Bassett: England Manager (2001)
Faktiskt en film jag råkade se helt nyligen, och som faktiskt var en oväntad höjdare. Kanske kommer jag omvärdera det hela med lite mer distans till att faktiskt ha sett filmen, men filmen fångade på något sätt perfekt det engelska fotbollskynnet. Englands förbundskapten dör plötsligt, och den enda som till synes vill ha jobbet är en ruffig karaktär vars karriär bestått av en enda bra säsong och utifrån detta lovar runt men håller tunt. Givet när filmen är gjord en rätt träffande beskrivning av den engelska fotbollens benägenhet att skjuta sig själv i foten.
(1) There’s Only One Jimmy Grimble (2000)
Alla som läst sin Buster i unga år känner helt säkert till sin Benny Guldfot, pojkspelaren som hittar den gamle stjärnspelaren Kanon-Keens slitna fotbollsdojor och upptäcker att de har magiska egenskaper som gör honom till en fantastisk spelare. Det här är exakt samma story, även om jag inte har någon större koll på hur de hänger ihop, om den unge Jimmy Grimble som mobbad och utstött i skolan får ärva ett par gamla skor av en gammal Man City-spelare, och där den filosofiska frågan är om det var skorna som gav honom talangen eller om han redan hade talangen inom sig. Dagdrömmeri så klart, men fint dagdrömmeri.