Huruvida björnen faktiskt är skjuten får man kanske ändå betrakta som oklart, men det råder ingen som helst tvekan om att Newcastles supportrar är i full färd med att sälja skinnet. Oavsett om det är glädjeyran över vad nya, stenrika ägare betyder för det egna lagets framtidsutsikter, eller om det gäller ett försvar mot uppköpets kritiker, så får man ibland intrycket att megavärvningar, Champions League-platser och ligatitlar redan har räknats hem i vissa kretsar runt St James’ Park.
Superstjärnorna har redan börjat landa i Newcastle, den ena efter den andra, åtminstone på sociala medier. Demonmanager efter demonmanager har sagts vara på gång att ta över Newcastle, den ena efter den andra, från Mauricio Pochettino till Massimiliano Allegri med en omväg runt Rafa Benitez bara för skojs skull. Varenda journalist som vågat andas ett kritiskt ord om uppköpet är bara avundsjuka eftersom Newcastle redan har tagit deras klubbs Champions League-plats. Till och med Amnesty International är putta för att Newcastle tagit deras Champions League-plats.
Hybris är ett ord som lätt dyker upp i sammanhanget. Men den kanske enklare förklaringen är att Newcastles supportrar till största delen bara är lyckliga och hoppfulla, kanske desto mer så eftersom det är så länge sedan som de hade någon som helst anledning att faktiskt vara lyckliga och hoppfulla. Möjligen är det just inte tid för kall realism, utan tid för att drömma. Ändå kan det vara läge att kommentera vad som faktiskt är en realistisk utveckling för ett Newcastle under nya ägare.
Den gemensamma utgångspunkten verkar på något sätt vara Man City, något som både kritiker och kool aid-drickare verkar överens om. Newcastle är på väg ”att göra en Man City” menar kritikerna bistert. Newcastle är på väg ”att göra en Man City” påpekar entusiastiska supportrar hoppfullt. En utgångspunkt som på samma gång känns välriktad som något vilseledande. Frågan är alltså i vilken utsträckning som den här utgångspunkten faktiskt stämmer överens med en realistisk verklighet.
En första kommentar gäller financial fair play, regelverken som drastiskt försvårat för klubbar efter Man City att faktiskt ”göra en Man City”. De extrema investeringar på kort sikt som supportrarna verkar hoppas på kan alltså bli svåra att genomföra. Ändå finns tre skäl varför detta är ett relativt litet hinder. Ett, reglerna är som vi mycket väl vet inte alls vattentäta. Två, UEFA m fl släpper tillfälligt på reglerna i samband med Coronakrisen. Tre, Newcastle sitter på en rejäl utvecklingspotential på intäktssidan.
En andra kommentar gäller Newcastles status och attraktionskraft då det är en klubb långt upp i Englands nordöstra avkrokar. Paul Merson hade en idé om att detta skulle omöjliggöra Newcastles alla framtidshopp, och mer än så behöver kanske inte sägas för att fatta att det är riktigt korkat. Ändå fick vissa av Newcastles supportrar för sig att förespråka att flytta klubben till London för att komma åt problemet. Sanningen är att så länge Newcastles kan betala tillräckligt, och vinna tillräckligt, så skulle de utan problem kunna befinna sig på Grönland, än hellre Northumberland.
Så långt är känslan att flera av invändningarna som görs mot Newcastles påstådda hybris helt enkelt inte riktigt håller vatten. Åtminstone inte som ett sätt att dämpa optimismen på Tyneside. Faktum är så klart att invändningar av det här slaget dök upp även när köpen av Chelsea och Man City var på väg att genomföras. I båda fallen visade sig däremot invändningarna till största delen vara mer en fråga om alarmism eller möjligen önsketänkande från vissa håll.
Den tredje kommentaren man skulle kunna göra, och kanske en lite mer substantiell invändning, är att när det pratas om att Newcastle ska ”göra en Man City” så är det lite oklart vad som egentligen menas. Det vill säga, det verkar som om de som säger detta tror att Newcastle mer eller mindre över natten, eller åtminstone över en säsong, ska gå från vad de är idag till vad Man City är idag. Men, vilket närmast per definition Man City själva visat, så tar det även med omättliga resuser tid att bli vad Man City är idag.
Det har tagit Man City närmare tio år att bli vad de är idag. Åtminstone om vad de är idag syftar på det riktigt dominerande Man City vi sett under Pep Guardiola. Och inte ens med bästa vilja i världen går det att säga att det har varit någon spikrak väg för Man City. Det finns inga som helst skäl i världen för Newcastle att tro att det skulle gå snabbare eller för den delen rakare för dem. Allra helst inte som Premier League är en ännu tuffare liga att slå sig uppåt i nu än vad det var för tio år sedan.
Man City kan för närvarande framstå som det mer eller mindre optimala fotbollslaget. Det är lätt att betrakta detta som en stillbild. Vad som ofta glöms bort är att det är den heller icke beständiga slutpunkten på en pågående process som även har inkluderat två-tre rätt grådassiga manageranställningar, ett initialt våldsamt överspenderande på värvningar som många gånger inte alls träffat rätt. Man City byggdes inte över en dag, de tog sig inte ens till Champions League över en säsong, och det vore orimligt av Newcastle att förvänta sig att det skulle bli annorlunda för dem.
Lik förbaskat gick det ju snabbt betydligt bättre för Man City, och varje år såg dem komma allt högre upp den engelska och europeiska fotbollsstegen. Och det vore så klart lika orimligt att tro att det skulle behöva bli annorlunda för Newcastle. Newcastle kommer likt Man City ha kapitalet för att lyckas. Nytt, och alls inte oviktigt, är att man kan anta att Newcastle precis som Man City nu har ambitionen att lyckas. Den största och mest avgörande frågan, även den mest öppna frågan, är om Newcastle likt Man City även kommer ha kompetensen att kunna lyckas.
Här hittar vi naturligtvis även anledningen till att Newcastle misslyckats så fundamentalt under Mike Ashleys ägarskap, och varför supportrarna vänt sig mot den regimen i sådan utsträckning som de gjort. Newcastle har inte haft kapitalet att kunna konkurrera, och ett stort skäl till det är frånvaron av kommersiella intäkter. Newcastle har saknat ambition utöver att hålla sig kvar i Premier League, rättare sagt i TV-avtalen. Newcastle har heller inte visat några större tecken på kompetens, vilket nedflyttningar och alla möjliga märkliga manageranställningar mycket tydligt visat.
Med andra ord, visst kan nog Newcastles supportrar ha rätt i sina antaganden att ett uppköp kommer få Newcastle att kunna ”göra en Man City”. Jag är bara inte så säker på att det betyder riktigt vad de själva tror och hoppas att det faktiskt betyder. Det är inte en förändring som sker över en natt. Samtidigt gäller invändningarna mest marginaleffekter, faktorer som kan bromsa förändringen en smula men aldrig sätta stopp för den på lång sikt, fastän de framställs som avgörande.
Vilket i och för sig, även om Newcastles supportrar för närvarande tillåter sig att drömma en smula, förutsätter att Newcastle tillämpar ett tillräckligt mått av kall realism i sina kalkyler och beslut. Att drömma är poesi. Att driva en framgångsrik fotbollsklubb är desto mer prosa. Bara kompetens kan få kapital och ambition att dansa. Och just den ekvationen är, som Man City mycket tydligt visat, och som många andra klubbar har visat och alltjämt visar, inte alldeles lätt att få ihop.
Men hur den där ekvationen nu än hanteras så förändrar det på intet sätt det faktum att Newcastle plötsligt är en klubb vi nu måste börja räkna med på ett helt annat sätt än vad vi behövt göra på många år.