Organisationer är ett samhällsfenomen som påtvingats många metaforer. Organisationer har studerats mer eller mindre vetenskapligt i över 250 år och naturligtvis varit centrala aspekter av människans samhälle mycket längre än så. Alla av oss har i våra liv någon form av relation till en mängd organisationer av vitt skilda slag. För alla som läser bloggen lär en engelsk fotbollsklubb vara en av dessa organisationer.
Maskinen är den första och helt säkert den mest vanliga metaforen när det kommer till organisationer. Till och med ordet organisation antyder detta, med sitt ursprung i det grekiska ordet organon, betydandes ett verktyg eller instrument. Därigenom framträder organisationer just som verktyg eller instrument, mekaniska begrepp, för att genomföra och uppnå någon form av målorienterad verksamhet.
Militären var som vanligt en motor för utvecklingen och satte en slags förebild med arméns tydliga indelningar, strama hierarkier, enkla orderstrukturer, befäl och soldater, mekaniserat handlande och framför allt, inte minst av praktiska skäl, fasta och helt utbytbara delar. Modernare organisationer, särskilt i samband med industrialiseringen, byggde vidare på dessa militära idéer om så kallad maskinbyråkrati.
Det var militärer och ingenjörer som mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började systematisera dessa tankar till vad som skulle komma att kallas för klassisk managementteori. Kända namn inom denna skola är Henri Fayol, Frederick Taylor och Henry Gantt. För dem var byråkratisering och mekaniseringen av organisation och arbete något eftersträvansvärt eftersom det, enligt dem, ökade produktivitet och effektivitet.
Sociologer och andra vetenskapsmän kom dock att rikta kritik mot maskinbyråkratin i dess mer extrema former. Mest känd är förmodligen Max Webers kritik av byråkratins sociala konsekvenser när dess benägenhet att rutinisera och standardisera varje aspekt av mänskligt liv och arbete kom att påverka människans möjligheter till frihet, kreativitet, demokrati och livsglädje.
Mycket riktigt skulle också den klassiska managementteorin komma att kritiseras och behöva utvecklas. Den klassiska human relations-skolan, inte minst genom den minst sagt banbrytande Hawthorne-studien, kom att tvinga fram en omprövning av flera för givet hållna tankegångar. Inte bara ledde så kallat scientific management till utslitna och alienerade arbetare, det missade dessutom mycket av den mänskliga potentialen.
Många ser nog på den klassiska managementteorin som något gammalt, omodernt och anakronistiskt i dessa dagar. Men det tänkesätt som låg bakom den utgör grunden också till dagens organisationer. Ironiskt nog, eftersom han hyllas som den mest moderne och upplyste av dem alla, är det kanske Pep Guardiola och Man City som just här och nu drivit maskinmetaforen allra längst inom engelsk och europeisk fotboll.
Men väldigt mycket av vad som har gjort Pep Guardiola och nu Man City så väldigt framgångsrika är som taget rakt ur handboken för scientific management. Vad det i själva verket handlar om är en fråga om kontroll, det vill säga vem som har kontrollen över det arbete som utförs. Få om någon manager i dagens fotboll har ett större kontrollbehov än Guardiola. Han följer principerna för scientific management till punkt och pricka.
Managern ansvarar för all planering och organisering av arbetet, inte spelarna. Framför allt på denna punkt skiljer sig Pep Guardiola åt från många andra managers. Han har tagit sin detaljstyrning och precision i sina instruktioner till en helt annan nivå. Han har definierat ner fotbollen i sina hittills minsta beståndsdelar. Spelarna ska genomföra hans system, med mycket lite utrymme för egna initiativ.
Analysera rationellt fram det mest effektiva sättet att genomföra arbetet. Det ligger så klart en icke oansenlig mängd analys bakom Pep Guardiolas och Man Citys spelidé, och det används moderna metoder för att hantera komplicerade frågor. Så långt skiljer de sig nog inte från andra. Men utgångspunkten blir på sitt sätt speciell då den helt och hållet bygger på idén att det faktiskt finns ett (!) mest effektivt sätt att spela fotboll.
Rekrytera de bästa personerna att genomföra detta arbete. De bästa klubbarna kommer självfallet alltid försöka rekrytera de bästa spelarna. Så långt är det knappast något som är särskilt anmärkningsvärt med detta. Men vad som är speciellt för Pep Guardiola och hans spelidé, lite märkligt eftersom det indirekt undergräver hans genialitet, är hur beroende den verkar vara för något oklart definierade så kallade ”Pep-spelare”.
Träna arbetarna att genomföra sitt arbete effektivt. Här har vi en annan punkt där det känns som om Pep Guardiola särskiljer sig en aning. För det är just i träningen av sina spelare som Guardiola av många oberoende källor beskrivs som den mest intensive och krävande managern som finns, både på gott och på ont. Det är uppenbarligen något som visar sig framgångsrikt, åtminstone under en begränsad tid.
Övervaka och kontrollera arbetarnas prestation så att önskade resultat uppnås. Det har noterats att det inte kan vara helt lätt att spela en fotbollsmatch med Pep Guardiola som manager vid linjen. Minsta misstag, minsta steg utanför systemet, och man kan vara rätt säker på att se vad många skulle kalla för en manager med ett negativt kroppsspråk vid den där sidlinjen. Spelar man för Pep Guardiola gör man det under ett förstoringsglas.
På något sätt är det ändå tilltalande att modern framgång inom fotboll kan uppnås genom att så tydligt återgå till metoder och principer inom management som på många håll anses som omoderna. Särskilt som pepologerna själva näppeligen begriper just den saken. Men det är inte på något sätt unikt, eller ens ovanligt, att gamla metoder som ansetts förlegade dammas av och blir framgångsrika eftersom deras värde glömts bort.
Vad vi kallar för den moderna fotbollen, som något godtyckligt kan ha ansetts tagit sin början under tidigt 1990-tal, är i mångt och mycket en steg för steg-rörelse mot en allt större grad av professionalisering, byråkratisering och systematisering. Det vill säga en slags mekanisering. Fotbollen, som så länge ansett sig stå över rationella metoder, har blivit alltmer rationaliserad, alltmer lik en maskin.
Det är en utveckling som kan ses utanför planen. Klubbarna har blivit alltmer systematiska i sitt sätt att arbeta. Nya metoder används inom näringslära, fysiologi, kartläggning av motståndare, för att övervaka egna spelare och värdera möjliga spelare. Gradvis har mekaniseringen letat sig in på planen. Det är ju till sist vad ”taktik” är, en slags mekanisering. Pep Guardiola och Man City har drivit mekaniseringen på planen till synes till sin spets. Jag säger till synes eftersom det säkert finns ytterligare nivåer på detta, som vi bara inte har sett ännu och kanske också saknar fantasin att föreställa oss.
Styrkorna i maskinmetaforen, eller i mekaniserade organisationer, är rätt givna. Det är organisationer som fungerar bra under samma förutsättningar som maskiner, när (a) det är en enkel och okomplicerad uppgift som ska utföras, när (b) omvärlden är stabil och lätt att förutse, när (c) man önskar producera samma produkt om och om igen, när (d) precision är avgörande, samt när (e) de mänskliga maskindelarna gör vad de ska.
Svagheterna i maskinmetaforen ger däremot sig själva även de. Mekaniseringen av organisationer kan leda till (a) svårigheter att anpassa sig till förändringar i omvärlden och i organisationens förutsättningar, till (b) otänkande och icke-reflekterande byråkrati, till (c) oväntade och oönskade effekter när enskilda personers mål övertar organisationens mål och syfte, samt till (d) dehumaniserande effekter på människorna i organisationen.
Vi bör inte ha några större problem att kunna applicera detta på Man City och bättre förstå varför det går som det går både i medgång och motgång. Man City, eller kanske snarare Pep Guardiola, önskar producera samma produkt om och om igen, det är något han och hans pepologer till och med stoltserar med. När de mänskliga maskindelarna, alltså spelarna, gör vad de ska så finns heller ingen mer effektiv fotbollsmaskin just nu.
Men Man City saknar heller inte svagheter. Där finns en envetenhet i sin spelidé, inte minst i lagets försvarsspel, som kompetenta motståndare ofta kan utnyttja. Där finns en svårighet, kanske till och med ovilja, att anpassa sig taktiskt efter motståndet. Där finns en tendens hos spelarna att inte kunna improvisera när planen inte fungerar. Där finns en tydlig indikation på att systemet sliter hårt på spelare och ledare i klubben.
Man City, likt alla maskiner, behöver underhåll, slits av alldeles för hög användning, behöver byta ut delar. Man City, likt alla maskiner genom den mänskliga historien, kan också upptäcka sig själva i en värld där de inte längre fyller någon given funktion, eller där de blivit ersatta av nyare och bättre maskiner. Det hjälpte inte att Facit gjorde bättre och bättre skrivmaskiner när persondatorn började hitta in i våra hem.
Man City är däremot en maskin som fortfarande fungerar i allra högsta grad. Att betrakta Man City genom just maskinmetaforen ger oss en förståelse för Man City som vi inte riktigt hade innan. Metaforen har på så vis fyllt sin funktion. På vilket sätt och i vilken utsträckning metaforen sedan begränsar vårt synfält förblir en öppen fråga.