Rubriken ljuger på sätt och vis. Ståplats har så klart funnits kvar på sina ställen i engelsk fotboll, men bara på mycket lägre nivåer. Men på den engelska fotbollens högre nivåer har ståplats varit borta i 30 år. Men med det beslut som nyligen fattades i Traffords motsvarighet till kommunstyrelse, som gör att Man Utd från och med nästa säsong kommer köra 1,500 ståplatser på Old Trafford, så är bannlysningen av ståplatser till ända i engelsk fotboll.
Hillsborough hände för 30 år sedan, och det går naturligtvis att dra en rak linje från Hillsborough till beslutet att förbjuda ståplats inom engelsk fotboll. Genom att använda sig av Hillsborough som motiv blev det omöjligt att argumentera för att behålla ståplats eftersom det ofrånkomligen framställdes som att vara för att folk dog. Samtidigt var det så klart trams att hävda att Hillsborough uppstod på grund av ståplats. Hillsborough hände på grund av bristfälliga säkerhetsrutiner, plankande supportrar som trängde sig in på läktaren, och vansinnigt dåligt omdöme av poliser och matchpersonal.
Att förbjuda ståplats på grund av Hillsborough var att angripa en ren bisats snarare än att fokusera på huvudsaken. Men som så ofta när något hemskt händer så blir reaktionen en överreaktion åt andra hållet, särskilt när olika beslutsfattare ska visa sig handlingskraftiga genom att fatta alltmer teatraliska beslut. Rationellt bemötande på emotionella händelser är ovanligt, något vi så klart inte minst ser i dessa tider, men det ovanliga här är kanske att masspsykosen har hållit i sig i 30 år. Kanske för att Hillsborough varit ett öppet sår under dessa år.
För all del så inträffade både Hillsborough och förbudet mot ståplats inom ramen för ett större sammanhang. Engelsk fotboll var plågad av social konflikt och våldsamheter, och slets med ett dåligt rykte. Samtidigt ville ägarna av den engelska fotbollen rehabilitera produkten, göra den mer rumsren och därmed mer konsumentvänlig. Att rensa upp på läktarna, att göra den engelska fotbollen och matchupplevelsen mer familjevänlig och mer konsumentvänlig, blev högprioriterat. Att få bort ståplats, och på så vis ändra prisbilden i engelsk fotboll, måste ses i ljuset av detta.
Vad man nu än anser om det önskvärda i den saken, så måste man så klart säga att det uppenbara exemplet på social ingenjörskonst har fungerat. Att gå på fotbollsmatch i Premier League är en helt annan upplevelse än det var att gå på fotboll i First Division under 1980-talet. På gott och på ont måste självfallet sägas. Demografin av vilka som går på fotboll nu jämfört med då är även till stor del en annan. Premier League har gentrifierats som det så fint brukar sägas.
Med detta beslut såg man alltså rätt stora fördelar för 30 år sedan, och alltså inte helt utan goda skäl, fastän det självfallet bemöttes med protester. Det är viktigt att försöka förstå beslut utifrån den verklighet i vilka de fattas. Flyttar vi oss däremot 20 år och kanske 30 år bort från beslutet, det vill säga in i vår verklighet, så har nackdelarna med det här beslutet blivit alltmer tydliga i form av social exklusion, en åldrande publikprofil och svårigheter att få in yngre publik på arenorna, sämre matchatmosfär etc. Samtidigt har argumenten mot ståplats blivit allt blekare.
Dels har åren så klart gått efter Hillsborough, vilket gradvis gjort det allt svårare att upprätthålla samma grad av panik i frågan. Allt fler har nog också kommit till insikt om att det var nog aldrig ståplats i sig som var problemet. Dels har utmärkta exempel på hur ståplats fungerar alldeles lysande i andra länder, inte minst i Tyskland, gjort det engelska motståndet mot ståplats alltmer orimligt och hållbart. Det är viktigt att, åt båda håll, komma ihåg att det som är ståplats idag är en på flera sätt annan sak än det som var ståplats för 30 år sedan. Rutinerna är mycket bättre.
Visst låter safe standing på många sätt som ett påhittat politiskt begrepp ungefär som clean coal, arbetsgivaravgift eller TV-licens (undrar varför det inte bara kallas för jobbskatt och TV-skatt). Och det är det väl också. Det är ett begrepp designat att göra ståplats till ett mer rumsrent koncept och göra detta koncept lättare att sälja in till tänkta köpare som Premier League och engelska fotbollsorganisationer och myndigheter. Att vara mot ståplats är fortfarande rätt enkelt för vilken som helst byråkrat. Att vara mot safe standing låter mera orimligt, det är ju säkert.
Sedan ska det heller inte hymlas med att det nog som vanligt är marknaden som är den största drivkraften för förändring. Marknaden ville för 30 år sedan få bort ståplats av skäl som redan nämnts. Nu finns motsvarande drivkraft för marknaden att få tillbaka ståplats under vissa förutsättningar. Det är ett sätt att kunna öka prisdifferentieringen, ge fler möjlighet att köpa biljetter, och därmed öka de totala intäkterna. Det är också ett sätt att förhöja matchupplevelsen, som kritiserats alltmer, vilket får positiva effekter både för de på arenan och för den som följer produkten via TV-rutan.
Man Utd blir alltså först med safe standing i Premier League från och med nästa säsong. Åtminstone rent formellt. De är naturligtvis långt ifrån ensamma om att vara på väg att införa detta. Exempelvis Wolves har långt gångna planer även de. Flera andra klubbar likaså. Det är en reform som har pågått under en längre tid, även om byråkratins och den politiska viljans kvarnar som vanligt maler långsamt. Men när däremot väl det första steget tas, och kanske särskilt när det tas av en så stor klubb som Man Utd, så kommer utvecklingen därefter bara gå i en enda riktning.
Det börjar i liten skala. Självfallet, det är så allting säljs in till ängsliga byråkrater och beslutsfattare. Men har det väl börjat droppa så kommer det fortsätta droppa i allt högre omfattning, till dess dropparna blir till en rännil ända fram till dess att många bäckar små har bildat en stor å. Slutsatsen är hur som helst enkel. Ståplats är tillbaka i engelsk fotboll! Vilket inte är en dag för tidigt.