”We’re forever blowing Doubles!” Just den lilla ordvitsen, som en anspelning på West Hams välkända fotbollshymn, yttrade Alan Hansen efter semifinalförlusten i FA-cupen 1990 mot Crystal Palace. Vad Hansen syftade på var Liverpools oförmåga att under sin långa storhetstid under 1970- och 1980-talen faktiskt knyta ihop säcken hela vägen och vinna The Double. Man lyckades 1985-86. Men oftast lyckades man bara vinna det ena eller det andra. Ofta snubblade man på ganska små halmstrån i FA-cupen dessutom.
Något som leder tankarna till just detta med missade möjligheter. Många klubbar kan så klart vara besjälade med stor framgång, ibland också över en längre tid, men en nästan ofrånkomlig efterbörd av sådana perioder är de där möjligheterna som faktiskt missades längs vägen, de där milstolparna som kom så frestande nära men till sist var frustrerande utom räckhåll. Småsaker i det större perspektivet möjligtvis, men surt när det händer och i vissa fall även surt långt i efterhand.
Ett vanligt tema i samtalet brukar vara att detta är ett uttryck för bortskämdhet hos de större klubbarnas supportrar. En tankegång som brukar gå ungefär så att dessa missade möjligheter inte är något som de större klubbarnas supportrar borde vara ledsna för eftersom det ju finns så många andra, företrädesvis mindre klubbar som har det så mycket värre än så, och som naturligtvis skulle göra vad som helst för att drabbas av de större klubbarnas olycka. Infoga sarkastiska citationstecken på lämpliga ställen.
Vilket så klart är inte så lite tramsigt. Känslor är självfallet subjektiva och sorg och tragedi är på precis samma sätt som lycka och triumf helt relativa begrepp. Det vill säga något man känner utifrån den egna klubbens förutsättningar, inte graderat längs någon inbillat objektiv skala där man tydligen inte får känna något alls om man råkar befinna sig på rätt sida om den skalans medelvärde. Skulle supportrar till mindre klubbar omvänt inte få känna glädje bara för att större klubbar har ännu mer framgång?
Subjektiv är självfallet även denna lista. Det vill säga i den meningen att den utgår från sådant jag kommer ihåg och har upplevt, och som jag så här långt i efterhand ser som stora missade möjligheter i engelsk fotboll. Det handlar nästan uteslutande om historiska bedrifter, och därmed nästan ofrånkomligen om europeisk cupfotboll. Det säger därför sig självt att det finns just ett systematiskt fokus på de största klubbarna. Vilket möjligen med viss rätt kan upplevas en smula orättvist.
Möjligen har vi den främsta invändningen i att jag väljer att inte ta med några playoff-finaler från EFL Championship. Givet att det brukar beskrivas som världens mest värdefulla fotbollsmatch, och ofta ses som skiljelinjen mellan himmel och helvete, så måste där så klart finnas många missade möjligheter. Men dels så är det i så fall så många att varje enskild möjlighet blir lite mindre påfallande, dels blir det väldigt spekulativt hur stor den missade möjligheten egentligen var.
Allt detta sagt så är detta min lista över de fem främsta missade möjligheterna inom den engelska fotbollen.
(5) Man Utds domestika treble, 1993-94
Kanske borde inte den här vara med på någon lista egentligen. Gör jag mig lustig över kritik om bortskämda storklubbssupportrar så bör jag kanske inte ge kritikerna just den ammunition de behöver. Att ha förlorat en Ligacupfinal är kanske i den större bilden inget för Man Utd att gnälla över, men givet att man samma säsong vann The Double så hade faktiskt den vinsten betytt något vid den tidpunkten helt unikt inom engelsk fotboll, nämligen en domestic treble. Ända fram till förra säsongen var det fortfarande ogjort, när Man City istället norpade den historiska milstolpen. I mina ögon deras största claim to fame under deras nuvarande storhetsperiod. Man Utds missade domestic treble kom även i en tid när detta med Doubles var något riktigt stort i engelsk fotboll, och så klart en treble ännu större.
(4) Liverpools missade Treble, 1976-77
Dessa dagar har det som en följd av den moderna fotbollens ökade klassklyftor blivit vanligare med sådant som trebles och doubles. Managers påhejade av media har även devalverat begreppen ytterligare genom att lyfta in helt meningslösa titlar i samtalet. På den här tiden var dock detta med Trebles och Doubles något stort. Liverpools fans har i efterhand, rättare sagt efter 1999, försökt hävda att de vunnit en Treble genom sina tre cupvinster 2000-01. Men detta är bullcrap. De gjorde i så fall klokare att hänvisa till 1983-84 när de vann ligan, Europacupen och Ligacupen. Men sju år innan det var de faktiskt riktigt nära att lyckas med Treblen på riktigt, det vill säga med stort T. De vann ligan, de vann Europacupen, och de var i final i FA-cupen. Mot vilka förlorade de i FA-cupfinalen? Man Utd naturligtvis.
(3) Leeds snuvade europeiska cuptitel, 1974-75
Ingen gillar riktigt den där gnällspiken som klagar på domarna efter att de förlorat matchen. Mycket sällan har de för övrigt rätt, men i slutänden spelar det näppeligen någon roll ens om de har rätt. Vissa saker ingår helt enkelt i spelet. Jag kan ändå ha viss förståelse för Leeds och deras supportrar som efter Europacupfinalen mot Bayern München 1975 verkligen kände sig rånade. Den europeiska cuphistorien är smockfull av minst sagt märkliga domarinsatser, där man förmodligen gör bäst i att inte granska närmare vad som faktiskt hände, inte minst in the olden days, men det är ändå rätt sällan man upplever det i finalen. Bayern München vinner aldrig Europacupfinaler mot engelska lag skulle man med fog kunna säga. Den enda gången de gjorde det så mullras det ännu i Yorkshire om i bästa fall inkompetenta och i värsta fall korrupta domare.
(2) Arsenals Unconvincibles i Europa, 2001-05
Arsenal under 2000-talets första halva var ett fenomenalt fotbollslag, ett lag det fortfarande pratas om med rosatintade glasögon på. Spelandes en sprudlande snabb och offensiv fotboll så var de en av den engelska fotbollens stormakter, vilket skulle komma att kulminera i deras fantastiska Invincibles-säsong 2003-04. Vad som däremot alltid kommer ligga laget, och Arsene Wenger, till last i historieböckerna är att även om de var Invincibles i det engelska ligaspelet så var de högst unconvincible i Europa. Två gånger utslagna i det andra gruppspelet, aldrig längre än kvartsfinal. Ett mått på ett storlag måste vara hur det lyckas i Europa och där föll Arsenal kort. Man kan undra om lagets kontringsbaserade fotboll helt enkelt fungerade bättre mot ett då fortfarande taktiskt naivt engelskt motstånd, men blev mindre effektiv mot mer cyniska europeiska lag. Nu var laget nära, men bara nära, att något reparera skadan 2006, men frågan är om det då ändå inte varit lite för sent.
(1) Evertons storhetstid som togs ifrån dem, 1984-89
Liverpools supportrar brukar när de är på sitt mest charmiga humör inte ha något emot att berätta för Evertons supportrar om hur lite de vunnit och hur futtig deras historia är, och då naturligtvis i medveten kontrast till Liverpools egen historia, som så klart först och främst utgår från deras framgångar i Europa. Jag har alltid sett just detta som ytterst osympatiskt, då Liverpools supportrar själva såg till att beröva Everton deras möjlighet till europeiska framgångar under sin storhetstid, och därmed möjligheten att verkligen bygga något varaktigt. Everton var ett fenomenalt bra fotbollslag från och med mitten av 1980-talet. Ligatitlar och en vunnen Cupvinnarcup vittnar om det. Men precis när de ska ut i Europacupen så blir engelska klubbar uteslutna från europeiskt cupspel, som en direkt följd av Heysel. Man måste anta att här fanns möjligheten till stora framgångar för Everton under dessa år. Möjligheten missades, desto mer bittert ej av egen förskyllan, och istället för att kunna bygga vidare började laget sakta falla samman.