Påståendet får säkert både en och annan att göra ett dubbeltag. För normalt sett när det pratas om Premier League och engelsk fotboll i största allmänhet så är det ju som ett exempel på den direkta motsatsen till demokrati. Klubbarna är bolag och ägs och drivs som företag. Föreningsmodellen, med sin medlemsdemokrati, är ytterliga undantag.
När det pratas demokrati inom fotbollen så är det därför andra länder som lyfts fram som förebilder. Varje gång det är problem med engelska ägare brukar alltid någon säga några tacksamhetens ord om den svenska 51%-regeln exempelvis. Tyskland och Bundesliga lyfts fram som förebilder. Lite mer märkligt nog även de spanska storklubbarna.
Och det är väl för all del på sitt sätt sant. Engelska klubbar har just ingenting alls med demokrati att göra, det är tvärtom mycket tydliga hierarkier. Och skulle jag ha någon alls invändning så vore det nog snarare att när det väl kommer till kritan så är de svenska, spanska och tyska med flera klubbarna inte så värst demokratiska i praktiken de heller.
Men klubbar är inte riktigt detsamma som en liga. Enkelt uttryckt kan man säga att en liga består av ett visst antal klubbar, normalfallet i de större ligorna 20 klubbar. Det är inte riktigt hela sanningen eftersom ligorna också är organisationer i sin egen rätt, som alltså har ett visst mått av agency gentemot de i ligan ingående klubbarna.
Bolagsordningen, konstitutionen, stadgarna, eller vilket begrepp man nu vill använda för Premier Leagues regelverk, är tämligen tydlig. En klubb, en röst! Tvärt emot hur det till största delen fungerar i övriga länders ligastrukturer så är ingen klubb röstmässigt förmer än någon annan klubb. Ingen är riktigt primus inter alla dessa pares.
Även om det är en parentes i den här diskussionen, så kan det ändå vara intressant att fundera över hur det blev på det sättet. Delvis tror jag det är en eftergift till den engelska fotbollens arv av solidaritet mellan klubbarna från Premier Leagues grundande. Delvis tror jag det är en följd av det relativa flertalet riktigt stora klubbar, som ”vaktar” varandra.
Två aspekter som helt säkert förklarar varför Premier League inte nöjer sig med bara en klubb, en röst-principen, utan även ställer ett rätt tufft krav på inte bara enkel majoritet utan på kvalificerad majoritet för att faktiskt komma till ett beslut. Vilket konkret betyder att 14 av 20 klubbar måste rösta för något för att det faktiskt ska bli av.
Kvalificerad majoritet är normalt sett ett verktyg för att ta tillvara det i de allra flesta organisationer vanliga minoritetsintresset. Det vill säga undvika att majoriteten bara ska kunna köra över minoriteten hur lätt som helst. Ytterst är det så klart ett sätt att försöka underlätta att hålla ihop organisationer utan att de splittras i mindre fraktioner.
Här finns även de som ser inte enbart maktcyniskt på motiven utan även menar att kvalificerad majoritet är ett sätt att öka kvaliteten i organisationens beslutsfattande, att det verkligen ställer större krav på att besluten blir bättre underbyggda och framför allt förankrade. Kvalificerad majoritet antas leda till färre dåliga beslut.
Kritikernas invändning är att kvalificerad majoritet leder inte bara till färre dåliga beslut utan till färre beslut, punkt. Att det riskerar göra organisationer inkapabla att faktiskt komma fram till nödvändiga beslut, och tappa i både handlingskraft och i förmåga till viktig förändring. Den enes större stabilitet är den andres trögrörlighet.
Här finns kanske ingen allmän sanning. Den ena organisationens bröd kan likaväl vara den andra organisationens död, beroende på dess situation, livsvillkor och varje medlems syn på den. Men vi kan nog säga att fördelarna med kvalificerad majoritet bygger på ett antagande om medlemmarnas förmåga att se helheten, inte enbart egenintresset.
Ett riskfyllt antagande, som det många gånger genom historien har visat sig. Och kanske inte minst riskfyllt i Premier League, eller i en liga som Premier League, vars själva idé går ut på att medlemmarna, i det här fallet klubbarna, faktiskt tävlar mot varandra. Premier League är inte en förening eller ens ett ”gemensamt företag” i dess rätta bemärkelse.
Varje klubb i Premier League tävlar alltså mot alla andra klubbar i Premier League, liksom mot övriga klubbar nedanför Premier League. Visst finns gemensamma intressen i någon utsträckning, men till sist står klubbarnas intressen ofrånkomligen i konflikt. Kvalificerad majoritet är däremot en idé som förutsätter någon slags målkongruens.
Det vill säga, åtminstone om man väljer att se kvalificerad majoritet som ett positivt verktyg för demokrati och kvalitet. Målkongruens är emellertid inte ett nödvändigt villkor om motiven för att införa kvalificerad majoritet istället är att försvåra beslutsfattande och obstruera beslut som inte är till den egna klubbens fördel.
Bloggrubriken är medvetet något provokativ. Naturligtvis är det inte ett problem i sig självt att en liga är demokratisk. Tvärtom kan det ses som ett stort värde. Problemet om något är inte principiellt, utan i så fall praktiskt. Demokrati i organisationer har i alla tider stått i motsats till effektivitet och flexibilitet, beslutskraft och förändringsförmåga.
Tveklöst är dess demokratiska beslutsordning också något som nu gör livet betydligt svårare för Premier League att på ett tydligt och kraftfullt sätt hantera Coronakrisen och dess effekter, och att faktiskt kunna komma fram till tydliga beslut och kunna komma överens om en konkret handlingsplan för hur säsongen ska hanteras.
Under flera år har det pratats om hur de sex stora klubbarna i Premier League kör sitt eget race och har alldeles för mycket att säga till om. Sanningen är inte riktigt så enkel, uppfattningen är förståelig men förenklad. Nu har vi däremot situationen där logiken är upp- och nedvänd, där de sex lägst placerade klubbarna bildat en slags maktkartell.
Visst går det att förstå dessa sex klubbars ståndpunkt. De riskerar naturligtvis åka ur Premier League, med allt vad det innebär för deras sportsliga förutsättningar, ekonomi och i värsta fall kanske även existens. Kan de på något sätt undvika detta så kommer de självfallet försöka utnyttja varenda liten möjlighet att göra så.
Frågan är bara i vilken utsträckning det faktiskt är rimligt att låta dessa sex klubbars egna intressen obstruera för ligan som helhet. Särskilt när det görs tydliga försök att gå deras önskemål till mötes, men de ihärdar med ofta inkonsekventa invändningar. Men de kan så klart göra detta så länge de lyckas övertyga endast en enda till klubb att rösta som de.
Skiljelinjen mellan dessa sex klubbar och övriga klubbar är egentligen rätt enkel. Alla andra klubbar vinner i någon mening på att säsongen faktiskt slutförs, eller åtminstone att den avslutas och räknas. Dessa sex klubbar riskerar i själva verket bara att förlora på dessa alternativ. Enda givna ”vinsten” för dem är om säsongen nullas och voidas.
Men just det alternativet är å andra sidan bortplockat från bordet. Dels av i stort sett samtliga övriga klubbar i Premier League. Dels av UEFA som tydligt markerat att det ska vara sportsliga meriter som avgör kvalificering till europeiskt cupspel. Dels av FA som har en guldröst i Premier League, det vill säga vetorätt i frågor om hur ligan genomförs.
FA har tydligt markerat, precis som UEFA, att ligan ska avgöras på sportsliga meriter, och att de inte skulle godkänna en lösning som innebär att lag kan undvika nedflyttning. Här verkar det även som om TV-bolagen, som självfallet har mycket att säga till om, tydligt markerat att det inte är aktuellt att ta bort uppflyttning och nedflyttning.
Trycket på Small Six ökar alltså från alla håll. Ändå har de självfallet en rätt speciell och unik maktposition för närvarande. Vilket de naturligtvis vet om och även vet att utnyttja till sin fördel. Svårt att vara alltför kritisk till detta. Alla klubbar kommer givetvis försöka ge sig själva fördelar, det är deras hela uppgift.
Men det kan inte tillåtas handlingsförlama en hel liga, i vissa avseenden kanske till och med ett helt ligasystem. Anyways är det så klart en slags ödets ironi att fastän alla under många år har ondgjort sig över hur det är de sex storklubbarna som styr och ställer om allt i Premier League, så är det nu istället de sex i botten som visar sig ha störst makt.
Winston Churchill påstås ha sagt, och jag är lite osäker på i vilken utsträckning det kanske är en skröna eller förskönat i efterhand, att av alla sätt att styra en verksamhet eller ett samhälle så är demokrati det minst dåliga. För närvarande är jag inte alldeles säker på att Premier League, världens mest demokratiska liga, är särskilt benägna att hålla med.
Men, precis som Winston Churchill, måste man kanske fråga sig om alternativen faktiskt hade varit bättre i det här läget.