Sannolika omöjligheter är att föredra framför osannolika möjligheter. Den tankenöten tillika tungvrickaren myntade Aristoteles redan för några tusen år sedan. För att komma från en av logikens founding fathers så låter påståendet intuitivt ologiskt. Vad Aristoteles emellertid menar är att varje berättelse vinner på förmågan hos åskådarna att upphäva sin egen misstro, att låta sin fantasi fångas av det omöjliga men ändå sannolika. Kan vi tro på berättelsen så spelar det mindre roll att den är omöjlig.
Övergången från Aristoteles till Newcastle är kanske inte helt självklar. Men den går ändå att göra. Redan under helgen konstaterade jag att det i dessa tider så finns det ändå en gräns för hur många gånger det går att blogga antingen på Corona eller på Newcastles definitivt eventuella eller eventuellt indefinitiva uppköp, vilket väl kort sagt är det enda av riktig substans som faktiskt händer för närvarande. Och i och med den formuleringen så är övergången naturligtvis gjord.
Följer vi analogt Aristoteles tes så måste för Newcastle ett eventuellt indefinitivt uppköp vara att föredra framför ett definitivt eventuellt uppköp. Uttryckt kanske lite mer i form av klartext så är det bättre för Newcastle med ett uppköp som eventuellt riskerar att faktiskt inte bli av, än med ett uppköp som i bästa fall är lite hugget som stucket om det faktiskt blir av eller ej. Hur frustrerande det än måste vara för Newcastles supportrar så är det ändå ett relativt sett bättre läge att befinna sig i.
Jämförelser kan göras med tidigare uppköpsrykten kring Newcastle. Det här är ju inte precis första gången det cirkulerar påståenden om nära förestående uppköp, utan att det faktiskt blivit något av. Ingen rök utan eld säger vissa. Att ropa varg säger andra. Men vad dessa tidigare uppköpsrykten alla haft gemensamt är att de var definitivt eventuella uppköp, det vill säga högst oklart om de ens var genuina till att börja med. Men den här gången är uppköpet uppgraderat till ett eventuellt indefinitivt uppköp.
Hur vet vi det? Trots allt så är det ju inte precis så att vare sig köpare (Amanda Staveley och Saudiarabien) eller säljare (Mike Ashley) egentligen säger något alls så det är ju lite svårt att dra några slutsatser därav. Om vi inte resonerar baklänges som så att vid tidigare uppköp har det pratats desto mer och att därför är bristen på prat den här gången att se som ett positivt tecken för uppköpet. Men vi vet det också formellt eftersom uppköpet har registrerats för godkännande hos Premier League och dess ägartest.
Något sådan process startar självfallet inte om det inte är ett genuint uppköp på gång och att denna uppköpsprocess dessutom har kommit mycket långt. Närmare bestämt har kommit så långt att både köpare och säljare är helt och hållet överens om de ekonomiska villkoren för uppköpet. Premier Leagues inblandning, hur frustrerande den nu än kanske upplevs av Newcastles supportrar, är med andra ord en slags garanti för att det inte bara är ännu en av Mike Ashleys rökridåer även denna gång.
Vad krävs då för Premier Leagues godkännande, och hur kommer det sig att något som förväntades bara ta någon vecka eller två nu närmar sig en månads väntetid? Förvisso vet vi inte om det är förväntningarna eller utfallet som så att säga hamnat snett, eller båda två kanske. En annan tankegång är kanske att Premier Leagues processer tar längre tid än normalt på grund av aktuella samhällsrestriktioner. Svårt att säga. Allt detta kan vara sant men känns samtidigt heller inte som hela sanningen.
Att Newcastles uppköp förväntades passera Premier Leagues ägartest så snabbt beror först och främst på att det antogs inte finnas något i detta ägartest som skulle kunna förhindra uppköpet. Protesterna mot Saudiarabiens uppköp av Newcastle har framför allt handlat om den moralpolitiska dimensionen. Det vill säga om det verkligen ska vara okej för en nationalstat som Saudiarabien att köpa engelska klubbar för politiska syften. Men Premier Leagues ägartest innehåller inga regler som förhindrar detta.
Bananskalet verkar istället föga förvånande vara finansiellt. Saudiarabien har av Premier League med flera andra ligor anklagats för att piratsända deras fotboll, och därmed går det så klart att ha stora frågetecken om det då ska vara möjligt för Saudiarabien att äga en engelsk fotbollsklubb. Och om Premier Leagues ägartest saknar regler som förhindrar mordiska nationalstater att äga engelska klubbar så saknas definitivt inte regler som tar itu med detta med piratsändningar. Det gäller att prioritera!
Ännu en stötesten, som åtminstone kan förklara varför processen till synes drar ut så på tiden, kan vara Sheffield Uniteds ägare, som ju är av saudiarabisk nationalitet. Detta skulle i så fall kunna vara i strid med Premier Leagues att en ägare inte får ha ägarintressen i flera klubbar samtidigt. Nu är det ju som det är med sammanblandningen av det familjära och det offentliga i de här länderna, det är ofta lite svårt att hålla isär vad som är vad, och lite är det ju så de vill ha det. Det kan dock kräva ett visst detektivarbete.
Återigen kommer vi däremot tillbaka till detta med att tystnaden kanske är uppköpets bästa vän. Att om det skulle vara på väg att skita sig så skulle vi förmodligen veta om det nu, eftersom sådant ofrånkomligen brukar smita ut. Saudiarabiens uppköp är däremot kontroversiellt, av just de moralpolitiska skäl som nämnts. Och Premier League är som vi vet notoriskt PR-känsliga. Man kan nog tänka sig att de allra minst vill ge intrycket av att ha granskat saken mycket noga och ingående innan de ger sitt godkännande.
Möjligen finns där även en förhoppning om att kontroversialismen i det hela tunnas ut om man väntar med beskedet. En farhåga som Newcastle och dess supportrar kanske å andra sidan har är att Premier League möjligen ser frågetecknen kring piratsändningar och dubbelägandet i Sheffield United som praktiska svepskäl att förhindra ett av politiska skäl kontroversiellt uppköp. Det finns ingen formell grund att stoppa uppköpet av politiska skäl. Men Al Capone fälldes till sist för skattefusk. Man tar vad man har.
Omöjligt är det inte att berättelsen om Newcastles uppköp får ett slut lika frustrerande som populära TV-serier brukar kunna få. Upplyftande är ändå att Newcastles uppköp trots problem och fördröjning ändå kan ses som endast eventuellt indefinitivt. Som vanligt är det kanske osäkerheten av att inte veta när svaret kommer som frustrerar mest av allt.