Southampton är en av få klubbar som visar framfötterna och tecken på styrka och framförhållning under det påtvingade uppehållet. Dels genom att förlänga kontrakt med några av sina viktigare spelare. Dels och kanske framförh allt genom att förlänga sitt kontrakt med Ralph Hasenhüttl ytterligare fyra år. Där många klubbar mest oroar sig för framtiden har Southampton vidtagit mått och steg för att säkra sin framtid.
Att Southampton väljer att förlänga med Ralph Hasenhüttl är kanske inte så värst anmärkningsvärt i nuläget. Men desto mer anmärkningsvärt när man betänker att det långa stunder kändes helt orimligt att han skulle överleva hösten kvar som manager för Southampton. 0-9-förlusten mot Leicester hade tagit knäcken på de flesta, och alla tog nog för givet att det skulle ta knäcken både på Southampton och på Hasenhüttl.
Men bra managers kännetecknas långt ifrån enbart av medgång, även om det är lätt att få det intrycket i media, utan inte minst av hur de hanterar och agerar i motgång. Det sätt på vilket Hasenhüttl efter 0-9-fiaskot mot Leicester lyckades vända situationen och vända lagets resultat visar på kompetens, visar på kraft, och visar inte minst på det förtroende han ändå måste ha hos både Southamptons spelare och supportrar.
Det har lyft Southampton från en plats under nedflyttningsstrecket, och vad många tog för givet som en kommande nedflyttningsstrid, till en trygg plats i mitten av tabellen, lika långt i termer av poäng upp till spel i Champions League som Southampton nu har till spel i Football League. Den svaga säsongsstarten har förmodligen omöjliggjort några europeiska cupäventyr nästa säsong, men nu finns ändå skäl att blicka framåt.
Ralph Hasenhüttls förmåga att göra motgång till en tillgång visar sig inte enbart under säsongen utan även under det här uppehållet. Det vore lätt att bara se problemen med ett sådant här uppehåll, vilket märks med många klubbar. Hasenhüttl har tagit tillfället i akt att ägna sig åt taktiskt utvecklingsarbete, och tydligt beskriva och förklara spelidén som han vill att Southampton ska arbeta utifrån.
”Nätet” är det namn och den metafor som Hasenhüttl har gett sin spelidé. Det beskriver sex nyckelpositioner i laget och hur dessa påverkar hur övriga spelare placerar sig och rör sig på planen. Associationen är så klart att Southampton ska ”lägga ett nät” över planen, ett sätt att förklara hur spelarna är bundna till varandra och hjälper varandra. Fångsten, för att utnyttja metaforen, hoppas Hasenhüttl bli europeiskt cupspel.
Metaforer kan vara starka. Hade inte någon kommit på att beskriva Jürgen Klopps fotboll i Dortmund som gegenpressen, eller han själv kommit på att beskriva sin fotboll som hårdrocksfotboll, är det inte alls säkert att han och hans fotboll fått det genomslag han därefter faktiskt fått. Det är ett sätt att paketera och sälja den fotboll och spelidé som en manager faktiskt representerar.
Det är väl tveksamt om Ralph Hasenhüttls metafor kommer sälja riktigt lika väl som Jürgen Klopps. Southampton har för det första inte riktigt samma förutsättningar för framgång som Dortmund och Liverpool har. För det andra kanske inte ett nät är lika lätt att göra populärt som hårdrock. Däremot kan det vara en väl så effektiv metafor för att kommunicera och förklara sin spelidé för spelare, för supportrar, och för styrelsen.
Även Southamptons styrelse måste ha beröm för hur de agerat långsiktigt och med tålamod med Hasenhüttl. Det hade varit väldigt lätt för dem att svepas med i allt det negativa som skrevs under hösten och den känsla av kris som då omgav klubben. Vi vet att väldigt många styrelser i ett sådant läge hade känt sig tvungna att ”göra något”, att visa sig handlingskraftiga. Det vill säga sparka sin manager.
Särskilt lätt hade det kanske varit för Southamptons styrelse, som under en femårsperiod dragits allt snabbare in i en karusell och tilltagande ond cirkel av misslyckade manageranställningar att korrigeras av nya manageranställningar. Ronald Koeman, Claude Puel, Mauricio Pellegrino och Mark Hughes. Vilket inte känns som en lista lika mycket som en slags nedräkning till något tämligen otrevligt.
Delvis är det den klassiska förändringsfällan. En förändring genomförs men resultaten blir inte riktigt vad man hoppats på. Ännu en förändring genomförs för att komma till rätta med de problem som den första förändringen gav upphov till. Sedan ännu en förändring, och så vidare. Till slut är det en klubb i inre och yttre kaos. Southampton är kanske inte det mest extrema exemplet i engelsk fotboll på detta, men ändå ett exempel.
Åtminstone var Southampton det fram till dess att de anställde Ralph Hasenhüttl. Det kändes som att det faktiskt var ett break för Southampton. Att de bröt med den onda cirkel av kortsiktighet och kaos de befann sig i. Southampton, som tagit sig upp hela vägen från League One till Pemier League, till och med ut i Europa League, tack vare sin förmåga till klok långsiktig planering, verkade ha hittat sin groove igen.
Åtminstone var det vad många tänkte och skrev när Southampton anställde Ralph Hasenhüttl. Kanske var det även vad jag tänkte. Positiv var jag hur som helst, även om inga garantier finns i fotboll. Men kanske var det inte när Southampton först anställde Hasenhüttl som de återfann sin groove, sin mojo eller vad man nu vill säga. Utan när Southampton valde att inte sparka Hasenhüttl.
Vanor och beteendemönster är normalt sett mycket svåra att bryta, även om de många gånger kan vara orsaken till en klubbs motgångar. Southamptons vana och beteende var helt klart att sparka sin manager när det började krisa. Inte minst därför såg många, även jag, det som rätt givet att Southampton skulle sparka även Ralph Hasenhüttl. Med andra ord att Southampton bara skulle vara sin vana trogen.
Men Southampton bröt med sin dåliga vana. Även om det trots hur många tänker inte finns något nödvändigt egenvärde i att inte sparka sin manager, att inte sparka en manager är ett kanske lika vanligt som dyrbart misstag som att sparka sina managers för ofta och för snabbt, blir det likväl ett problem för en klubb att byta manager om och om igen. Även ett nödvändigt ont gör fortfarande ont.
Kanske återfann Southampton med det beslutet lite av sin själ, men kanske också lite av sitt självförtroende? Kanske samma självförtroende som för sju år sedan gav Southampton modet att trotsa alla konventioner och anställa en då okänd Mauricio Pochettino, som skulle komma att verkligen etablera Southampton i Premier League, och enligt egen utsago faktiskt även komma att förändra Premier League.
Pochettinos självsäkra påstående, att ingen påverkat Premier League lika mycket som hans Southampton, är tänkvärt. Inte enbart för att jag själv skrev någon blogg för ett tag sedan om att ingen manager påverkat Premier League taktiskt lika mycket som José Mourinho. Pochettinos påstående kändes nästan som en direkt replik. En replik som till stor del också går att instämma i.
Mauricio Pochettino förändrade hur vi såg på klubbar som Southampton i Premier League och i engelsk fotboll. Förändrade vår uppfattning av vad som var möjligt att förvänta oss av dem, och förändrade kanske deras egen uppfattning om vad de själva var kapabla till. Det vore tramsigt att dra ett kausalt streck från Southampton till Leicester, men inte heller är det en ren tillfällighet.
Ralph Hasenhüttl kanske inte förändrar vår bild av Southampton på samma sätt som Mauricio Pochettino lyckades göra. Men med Hasenhüttl har Southampton nu återfunnit den taktiska vision som etablerade dem i Premier League.