Timo Werner sa alla de rätta sakerna som spelare säger när de tror sig vara på väg att börja spela fotboll för Liverpool. Hur han väldigt gärna ville spela för just Liverpool, spela för Jürgen Klopp. Hur Liverpool är en stor klubb, en speciell klubb och så vidare. Fastän affären drog ut på tiden verkade de flesta ändå ta för givet att Timo Werner skulle flytta till Liverpool för eller senare, förmodligen förr.
Kanske är jag överdrivet entusiastisk över att det plötsligt dyker upp ett ”naturligt” ämne att blogga om. Normalt sett brukar jag kanske inte blogga om eventuella transfers på det här viset. Vanligtvis brukar jag betrakta det som sillybloggarnas uppgift. Samtidigt är detta en av de längsta pågående transfersagorna för ögonblicket. Liksom det är en transfer med hög profil. Dessutom med en del rätt intressanta komplikationer.
Under gårdagen började många rapportera, även om ingenting formellt sett har blivit bekräftat, att Timo Werner istället kommit överens med Chelsea. Chelsea ska enligt uppgift ha bestämt sig för att möta den köpklausul som Werner har i sitt kontrakt med RB Leipzig. Dessutom har de kommit överens med spelaren om att ge honom en mycket konkurrenskraftig lön.
Visst har det spekulerats i vad det var som gjorde att Liverpools deal med RB Leipzig drog ut på tiden. Dels finns den linjen som menar att Liverpool egentligen inte är i något större behov av en spelare som Timo Werner. Dels finns linjen som menar att Liverpool avvaktat med anledning av Coronakrisen. Sedan finns så klart möjligheten att Liverpool helt enkelt inte vill vara chumps när de köper spelare. Alltså inte betala mer än vad de själva vill.
Den sista aspekten borde så klart nyansera den ofrånkomliga medialogiken att Chelsea nu verkar ha kapat Liverpools transfer. För det är ju så media fungerar, oavsett om det är sant eller ej. Uppenbart verkar emellertid vara att Liverpool inte har kunnat eller velat, eller både och, möta RB Leipzigs ekonomiska krav, Timo Werners ekonomiska krav, eller bådas ekonomiska krav. Chelsea däremot verkar inte sett några problem med det.
Nog borde det vara en slags ögonöppnare gällande det här med vad spelare säger om vad de vill och så vidare. Ty så mycket verkar Timo Werner i alla fall inte ha velat spela för Liverpool eller för Jürgen Klopp att det förhindrar honom från att istället skriva på för Chelsea, som erbjuder honom en högre lön. Pengarna i lönekuvertet verkar här väga tyngst, möjligen tillsammans med inte behöva vänta på flytten till Premier League.
Självfallet är detta långt ifrån enbart en missad värvning för Liverpool. Framför allt är det så klart en värvning av Chelsea. Även om den som sagt ska bli av också. Timo Werner är en av Europas just nu mest spännande anfallare, ståendes högt på radarn hos flera av Europas bästa klubbar. Det var inte svårt att se hur han skulle passa in i Liverpool, även om deras behov var mer tveksamt. Chelseas fit och behov är desto mer tydligt.
Spektakulärt får vi väl i så fall säga att Chelseas återkomst på transfermarknaden är efter att ha ha avtjänat ett transferförbud, och sedan genomlevt ett betydligt mindre aktivt januarifönster än vad de flesta tagit för givet på förhand. Onekligen är det en rätt rejäl splash på transfermarknaden som Chelsea gör med den här värvningen. En övergång med ett totalt ekonomiskt värde på över miljarden i svenska kronor.
Något som i sig har fått en del att vrida händerna i förvåning, vissa händer vrids även i förtvivlan. För var det inte så att värvningar av den här storleken var ett minne blott efter krisen som alltjämt i någon mening rasar? Det var ju the end of football as we know it med mera. I och för sig har väl visst folk sagt att transferpengarna när som helst ska försvinna mer eller mindre utan avbrott ända sedan allra minst millennieskiftet.
Chelseas köp av Timo Werner kanske ska ses ett första konkret tecken på att krisen kanske påverkat fotbollen men knappast förändrat fotbollen eller dess grundläggande ekonomiska villkor. Åtminstone inte i den utsträckning som ideologer och kvacksalvare mer eller mindre önsketänkt sig fram till skulle bli fallet. Mycket ser ut att ha förändrats på ytan. De bakomliggande strukturerna är alltjämt desamma.
Chelseas köp av Timo Werner kanske säger desto mer om allvaret i den här så kallade ungdomsstrategi som Chelsea sjösatte med Frank Lampard. Förvisso var det väl alltid en strategi med en rätt tydlig prägel av att försöka sätta en positiv spin på en besvärlig situation. Vilket Chelsea lyckats rätt bra med, och även gjort bra. Möjligen med den positiva effekten att de fått fram några riktigt lovande ungdomar.
Det mesta tyder väl däremot på att Tammy Abraham inte riktigt är en av dessa ungdomar. Abraham har haft en skaplig säsong med Chelsea, gjort en hel del mål i vissa matcher, men kanske inte gjort mål i vissa andra matcher. Som sagt, vissa mål är värda mer än andra mål. Ett intryck har i vilket fall som helst varit att Abraham vägt ganska lätt som ledande anfallare för ett lag med Chelseas ambitioner.
En uppfattning som kanske inte var helt populär hos de som köpt in sig helt och hållet på Chelseas uttalade ungdomsstrategi. Och visst går det att förstå, i någon utsträckning går det också att acceptera att en anfallare kanske är något svagare om den är one of our own. Det vore knappast unikt för Chelsea. Men populär eller ej verkar det ändå vara en uppfattning som Chelsea själva faktiskt delar.
Är Timo Werner en förstärkning för Chelsea jämfört med Tammy Abraham? Sett till ålder är det ingen större skillnad. Vissa fnyser så klart åt frågan, Werner är ett större namn än Abraham, framträdande som han är i sin liga på ett sätt som vore helt orimligt att begära att Abraham skulle vara. Werner är även en annan typ av anfallare. Det är heller ingen självklarhet att anfallare som gör succé i Bundesliga därefter gör succé i Premier League.
Samtidigt finns väl just nu knappast någon hetare anfallare på marknaden, som faktiskt är tillgänglig för en realistisk summa pengar. Så om Chelsea bedömer att de behöver köpa en anfallare, vilket de uppenbarligen bedömer sig behöva göra, så finns väl knappast ett bättre köp att göra just nu på pappret. Och visar det sig att de har slängt pengar i sjön på en anfallare, så är det ju knappast första gången Chelsea har gjort just det.
Chelseas värvningspolitik gällande anfallare, ända sedan de först blev med Abramovich, har onekligen varit väldigt mycket hit or miss. Många gånger har det onekligen blivit miss, men när det å andra sidan blivit hit så har de verkligen slagit den ur parken. Blir Timo Werner en av många missar, eller blir han en av Chelseas greatest hits? På något sätt har jag svårt att se det senare, men det kan ändå visa sig bli en bra värvning.
Om nu det låter klokt och konsekvent.