Med den vita rasismens framsteg både som ideologi och som politisk metod under det senaste årtiondet är det kanske till sist inte så konstigt att det till slut landar i någon form av motreaktion. Om det nu alltså ska komma något positivt från den i allmänhet rätt trista samhällsutveckling som gett oss sverigedemokrater, Brexit, Boris Johnson och Donald Trump, hat, lögner och faktaresistens så är det kanske att det till sist tvingar oss att se oss själva i spegeln som samhälle och verkligen ta tag i frågan om den systematiska och strukturella rasismen.
När Premier League drar igång igen under veckan så kommer alla spelarna istället för sina namn på tröjorna ha Black Lives Matter på sina tröjor. Man kan så klart tycka och tänka precis vad man vill om det genuina i sådana här trots allt rätt PR-laddade frågor. Det finns skäl att vara skeptisk så klart. Samtidigt är symboler viktiga i vårt samhälle, och det finns ett egenvärde för rörelsen med att så många som möjligt faktiskt demonstrerar sitt stöd, oavsett hur genuint det än är. Betydelselöst är det inte när världens största liga i världens största sport gör en sådan manifestation.
Vi kan i och för sig räkna med att det där kommer väcka vissa rätt förutsägbara reaktioner även det. Knipslugt kommer några invända att alla liv minsann spelar roll, utan att förstå hur in i helvetes dumma i skallen de därmed gör sig själva. Att försöka framställa Black Lives Matter-parollen som förespråkandes rasism, och skenheligt framställa sig själva som desto mer öppna och toleranta, måste vara de senaste årens retoriskt mest ohederliga akrobatik. Det återstår väl för övrigt att se hur många mail och Messengermeddelanden av tveksam och hotfull karaktär den här bloggen resulterar i.
Engelsk fotboll och Premier League är naturligtvis inte befriade från problemet. Här spelar det så klart ingen som helst roll att försöka påstå att det är ännu värre i andra länder, en slags jämförelser som bara kan syfta till att avsäga sig ansvar och försöka undvika att ta tag i nödvändig förändring. Den engelska fotbollen är från början en arbetarklassport, men engelsk fotboll är från början också en vit sport. Och det finns väl rätt goda skäl att anta att dessa båda saker hänger samman. Ända fram till 1980-talet var det genuint ovanligt med svarta spelare på planen.
Här finns det klassiska greppet att svepande säga både att det har blivit bättre med tiden och att det kommer lösa sig med tiden av sig själv. Något som sägs i alla frågor av den här typen såsom rasism, jämställdhet, religiös och sexuell tolerans och så vidare, men också något som har sagts i minst 100 år. Sanningen är så klart att detta väldigt sällan sker av sig självt, att värderingar är inlärda och reser över generationer, och att det är en utveckling som är allt annat än linjär. Det sagda är alltså empiriskt motbevisat och sägs mest av de som egentligen inte är så värst intresserade av förändring.
Hade allting blivit bättre med tiden hade vi så klart inte hört saker sägas som fortfarande idag kan höra både på planen och från läktarna. Det är inga roliga saker. Och det minst sagt rätt tramsiga självförsvaret i sådana lägen brukar ju vara att fråga sig rättfärdigt att hur kan jag vara rasist när så många spelare i mitt eget lag är svarta?! Nu finns det så klart supportrar som inte ens bryr sig om att försöka med det. Som West Brom-supportern till exempel som valde att säga upp sitt säsongskort eftersom West Brom hade alldeles för många svarta spelare i laget.
West Broms svar var i och för sig rätt uppfriskande: ”You won’t be missed”. Att just en West Brom-supporter torgför denna inställning är så klart desto mer deprimerande, då han rimligtvis inte kan ha haft någon koll eller förståelse för just West Broms historik i dessa frågor. Det var ju West Brom som med Cyril Regis, Laurie Cunningham och Brendan Batson mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet banade vägen för svarta spelare i engelsk fotboll. The three degrees som de kom att kallas. En del av sin historia som West Brom med rätta är stolta över, om än inte alla deras supportrar uppenbarligen.
Är det ett hälsotecken eller ett sjukdomstecken att det till synes inte verkar ha gjorts någon lista alls över de bästa svarta spelarna i Premier League eller något liknande? Är det ett positivt tecken på att det liksom aldrig föresvävat någon att faktiskt göra den åtskillnaden eller se den som meningsfull? Har det föresvävat några att göra sådana listor men det har setts som för känsligt eller kontroversiellt? Eller är det så att svarta spelare alltjämt är så marginaliserade i vårt kollektiva medvetande att ingen av den anledningen har kommit på idén?
Vi har i dagarna sett en hel del sammanställningar över hur ovanligt det är med svarta förebilder på egentligen alla positioner inom den engelska fotbollen. Oavsett om det handlar om spelare, om coacher, om managers, om ägare eller styrelseledamöter, om domare och så vidare. Problemet med den svarta underrepresentationen är hyfsat uppenbart. Dess lösningar är däremot sällan fullt så uppenbara. Förebilder brukar vara viktiga. Hur skulle då ett Mount Rushmore av svarta engelska fotbollspersoner se ut?
(5) Arthur Wharton
To be fair, det är väl lite för få idag som egentligen ens kommer ihåg att Preston North End var Invincibles långt innan Arsenal lyckades med samma bedrift. Men även bland de som kommer ihåg det misstänker jag att det är få som minns Arthur Wharton, lagets målvakt, som allmänt anses som inte bara Englands utan världens första professionella svarta fotbollsspelare. Man måste så klart undra om det inte var åtminstone lite typiskt att han faktiskt var målvakt.
(4) Viv Anderson
Fastän Arthur Wharton alltså började spela under 1870-talet i England så skulle det dröja 100 år innan den första svarta spelaren debuterade i det engelska landslaget. Det var Viv Anderson som 1978 debuterade mot Tjeckoslovakien. Anderson fick sitt genombrott med Nottingham Forest under Brian Clough, blev senare en av Alex Fergusons första värvningar till Man Utd, och hann med att göra 30-talet landskamper. Anderson var med i Englands VM-trupper både 1982 och 1986 utan att få spela en enda match.
(3) Cyrille Regis
Kanske den mest framstående av de tre redan nämnda svarta spelarna som gjorde historia med West Brom under 1970-talet och 1980-talet. Definitivt den verbalt mest ståndaktige mot den rasism som under de här åren rann ner från läktarna mot dem, självfallet ännu värre än något av vad vi ser idag, eftersom sådant beteende ännu inte hunnit med att bli riktigt lika socialt oacceptabelt. Tillsammans med Laurie Cunningham och Brendan Batson står Regis nu staty i West Bromwich. Man får förmoda inte till alla West Brom-supportrars allmänna vetskap.
(2) John Barnes
Speciell på så vis att han kanske egentligen var inte bara en spelare, utan en riktig superstar. Spelade många gånger fotboll på en nivå som väl ärligt talat inte var så värst vanlig vare sig i engelska klubblag eller engelska landslag. Ändå brottas man med känslan att John Barnes aldrig riktigt fick det utrymme i Englands landslag som han förmodligen borde ha haft. Barnes var en av Liverpools absolut bästa spelare, i ett av Liverpools allra bästa lag. Har enligt mig den stora förtjänsten att han även efter sin spelarkarriär har fortsatt vara aktiv i frågor gällande rasism, diskriminering, svarta spelare och förebilder i engelsk fotboll.
(1) Uriah Rennie
Fyra spelare, och en domare. Finn ett fel kan man då tänka! Vad som möjligen gjorde Rennie ännu mer speciell och därmed potentiellt betydelsefull var att även om svarta spelare länge varit ovanligt i engelsk fotboll så var svarta domare obefintligt. Och just att ha svarta förebilder på en auktoritetsposition, som en domare ändå är, kan vara väldigt viktigt, om än obekvämt för vissa. Om domare får ta skit i största allmänhet så kan ni nog föreställa er vad en svart domare får höra. Vad Rennie ansåg om att av domarchefen Keith Hackett bli kallad för ”the fittest referee we have ever seen” är kanske oklart. Låter som en komplimang så klart, men även en rätt klassisk trop att beskriva, kanske till och med reducera, just den svarta domaren utifrån sina rent fysiska attribut.
Och något säger mig att just den tropen, oavsett hur omedvetet det än är, förklarar den närmast totala bristen på svarta förebilder både i domarkåren och i managerskrået inom engelsk fotboll. Frågan är väl egentligen om den attitydfrågan går att komma åt med den så kallade Rooneyregeln (att minst en BAME-kandidat måste intervjuas för varje tjänst som utlyses), eller om det mest blir en formalitet som när den väl är avklarad tvärtom blir en ursäkt att glömma bort saken och kunna gömma sig bakom att man ändå har intervjuat någon.
Kanske är jag cynisk.