Få saker är säkra i engelsk fotboll, men en sak är ändå säker. När en manager har förberett någon form av uttalande, fakta eller statistik inför en presskonferens som en form av försvarstal så är det aldrig något särskilt bra tecken. Det fungerade inte för Rafa Benitez, det fungerade inte för Louis van Gaal, och det fungerar heller inte för José Mourinho, oavsett hur många gånger han än försöker.
Paul Scholes var knappast nådig mot Louis van Gaal efter dennes misslyckade försök att förklara att diagonala långbollar minsann inte var långbollar. I efterhand har Steven Gerrard berättat hur han höll händerna för ansiktet och undrade vad Benitez höll på med när han körde sin fact-rant. Man måste föreställa sig att Harry Kane med flera nog gjorde samma lika igår när Mourinho fick för sig att börja rabbla anfallarstatistik.
Skälet är enkelt. Vad som helt säkert börjar i managerns huvud som en tanke om att med hjälp av fakta bemöta några av de felaktigheter som denne anser sig själv ha blivit utsatt för i media, slutar ofrånkomligen som en mycket tydlig signal om att managern i fråga har låtit sig störas av detta. Vad som är tänkt att utstråla styrka signalerar utan undantag bara svaghet och att man inte riktigt klarar trycket.
Omgivningen letar så klart efter sådana här tecken. Media och supportrar gillar att koka soppa på den typen av köttbitar. Spelarna är akut känsliga för om deras manager håller på att till synes tappa plotten på det sättet. Och en manager som förlorat plotten löper mycket stor risk att snart därefter förlora spelarnas förtroende. Varför tro på en manager som inte längre verkar ha någon större tro på sig själv?
Har man följt den andra halvan av José Mourinhos managerkarriär så är det ju också ett oroande men även alltför välbekant beteende. När José Mourinho känner sig ifrågasatt så måste han gå i svaromål. När José Mourinho känner sig ifrågasatt så går han snabbt mer in i business för sig själv än för laget. Att försvara sig själv blir viktigare än att försvara de egna spelarna, viktigare än vad som är för lagets bästa.
Det såg vi i Chelsea. Det såg vi sedan också i Man Utd. Nu börjar vi alltså se detsamma i Tottenham. Enda frågan är om det kommer få samma konsekvenser i Tottenham som det till sist fick både i Chelsea och i Man Utd. Men svaret på den frågan riskerar vara föga mer än akademiskt. Detta är i sig mer oroväckande för Tottenham än enbart det faktum att Mourinho uppenbarligen läste sina målsiffror från helt fel kolumn.
Tottenham var i själva verket inte dåliga mot Man Utd i fredags kväll. Tvärtom var det ett betydligt bättre Tottenham än vad vi såg innan uppehållet. Ett Tottenham som då hade att brottas både med skador och ett sargat självförtroende. Ändå fick Tottenham bara oavgjort i en match de allra helst hade behövt vinna, för att verkligen ge sig själva en bra chans på Champions League.
Det vore fel att säga att det var Tottenhams sista chans till Champions League som gick om intet i fredags. Men en av deras sista chanser, och deras möjligheter minskade i rätt hög utsträckning. José Mourinho anställdes av Tottenham just för att hålla dem kvar i Champions League den här säsongen. Misslyckas Tottenham med den uppgiften så har Mourinho kanske för andra eller tredje gången i rad misslyckats med sitt uppdrag.
Detta mer än förmodligen något annat låg nog bakom José Mourinhos märkliga beslut att ägna sig åt en stunds självförsvar på gårdagens presskonferens. Hans rykte och hans status står på spel. Många tänkte nog att att Mourinho skulle få svårt att få toppjobb i England redan efter Man Utd. Att Tottenham anställde honom sedan de först sparkat Mauricio Pochettino kom som en liten överraskning för de allra flesta.
Man kan fråga sig hur klokt det egentligen var av Tottenham att anställa José Mourinho med uppdraget att behålla dem i Champions League till att börja med. Det hade varit en sak om Mourinho kom med en så kallad Champions League-garanti. Men som visade sig med Man Utd så är Champions League inte längre något som Mourinho faktiskt kunde garantera. Det var ett sätt att tänka några år efter sin tid.
Detsamma kan rimligtvis sägas om West Ham och David Moyes. West Ham sparkade Manuel Pellegrini, egentligen utan att det kom som någon större överraskning. West Hams beslut därefter överraskade desto fler. Återigen anställde de alltså David Moyes, som de i praktiken sparkat en gång förut för att anställa Pellegrini. Motiveringen de gav var enkel och talande, Moyes skulle rädda West Ham kvar i Premier League.
Några sådana garantier kan så klart inte heller David Moyes prestera. Vad som kändes som ett mycket märkligt beslut redan när det gjordes har bekräftats som märkligt allt sedan dess. Moyes verkar inte kapabel att rädda West Ham kvar i Premier League, utan West Ham förblir kvar i nedflyttningsstriden. Enda chansen för West Ham att hålla sig kvar i Premier League verkar mer handla om andra lags mediokritet.
Tristast med detta är självfallet att det är så himmelskt onödigt. Inför West Hams match mot Wolves menade jag att detta borde inte vara en match i vilken West Ham slåss för att undvika nedflyttning, utan en match i vilken West Ham krigar med Wolves om europeiska cupplatser. West Ham saknar knappast historien, traditionen eller resurser. Vad som skiljer dem från Wolves är i första hand kompetensen, hur klubben faktiskt drivs.
På så sätt kan man säga att West Ham faller i den här kategorin av klubbar som man anser närmast förtjänar att åka ur. Resonemanget runt deras beslut att anställa David Moyes för att rädda dem kvar i Premier League är föråldrat, grundat i good old boyseri snarare än strategi. David Moyes var en typ av anställning som gjordes av det skälet för kanske fem-tio år sedan. West Hams sätt att tänka är några år efter sin tid.
David Moyes sätt att bemöta ifrågasättandet av honom själv som produkt skiljer sig egentligen inte dramatiskt från José Mourinhos sätt, även om det heller inte är riktigt lika trotsigt till sin karaktär. Men så är de olika personligheter också. Mourinho valde att gå till så kallad faktaattack på presskonferens. Moyes ställde sig istället och sålde frukt ute bland folket. Rimligtvis för att sälja in sig som ”en av oss”.
Olika slags konststycken, men ändå konststycken med liknande orsak och önskad verkan. Men endast de som vet med sig att de möjligen har tagit sig vatten över huvudet har något större behov av konststycken så klart. Och här har vi det gemensamma dilemmat för både Tottenham och West Ham, för både José Mourinho och David Moyes. De måste båda börja vinna fotbollsmatcher.
Men ikväll kommer bara en av dem vinna en fotbollsmatch. Eller ingen av dem. Om inte Tottenham vinner så kan de helt säkert glömma Champions League. Om inte West Ham vinner så är det fortsatt omöjligt för dem att glömma Football League.