Burnley är den engelska fotbollens Hobbiton. Den poängen har jag gjort någon gång förut och jag har haft anledning att återanvända poängen även den här säsongen, inte minst de senaste dagarna. Förstärkt naturligtvis av den pinsamma incidenten inför Burnleys match mot Man City i måndags, då några ljushuvuden fick för sig att flyga ett plan över Etihad med texten ”White Lives Matter Burnley”.
När JRR Tolkien skapade Hobbiton i sin fantasivärld var det som en idealiserad form av hyllning av vad han såg som engelska värderingar och traditioner. Här betonades alla de positiva och sympatiska bitarna som vänskap, lojalitet, ödmjukhet, sunt förnuft och så kallad jordnärhet. ”Where our hearts truly lie, is in peace and quiet, and good tilled earth. For all hobbits share a love of things that grow.”
Nu var Tolkien för all del heller inte omedveten om baksidorna hos sina hobbitar, som om än godmodiga och naturliga även var begränsade i tanke och fantasi, misstänksamma mot allting främmande och annorlunda, här fanns en vilja stänga världen ute. Hobbiton är ett litet samhälle i alla avseenden; fysiskt, socialt och psykologiskt. Tolkiens äventyr handlar om att ge sig ut i världen utanför, men även om att rädda Hobbiton från världen.
Hobbiton var något av en isolerad enklav i den större värld som var Middle-Earth. Och som bland andra Jonathan Liew på The Guardian illustrerade för några år sedan så går det att på samma sätt se Burnley som en slags isolerad enklav i dagens England. Här finns en slags demografisk egenhet, ett äldre och mer instängt samhälle. Ett samhälle som mer än något annat i England röstade för Brexit. Eller ”the world of the big folk”.
Det är viktigt att skilja mellan Burnley som samhälle och Burnley FC som klubb. Men alla klubbar är i någon mening även en spegling av sitt samhälle och kommer aldrig kunna vara helt frikopplade från det. Det är även viktigt att fortsätta se nyanser, så att man inte faller i samma grop som Darren Bent som twittrade det felaktiga påståendet att Burnley inte hade några svarta spelare alls i sitt lag.
Ett ganska oansvarigt tweet minst sagt. Dels var det alltså felaktigt i sak, även om det för all del är så att det finns färre svarta spelare i Burnley än i något annat Premier League-lag, och de som finns ändå har en brittisk bakgrund. Dels missar det att Burnley som klubb tvärtom har belönats för sitt arbete med integration samt har mängder med svarta spelare i sina ungdomslag. Någon klubbpolicy är det knappast tal om.
https://www.theguardian.com/uk-news/2020/jun/23/racism-is-not-what-burnley-is-about-how-lancashire-town-reacted-to-white-lives-matter-stunt
Samtidigt är Burnley kanske också ett exempel på hur klubbar, organisationer och individer är komplicerade och sammansatta, och hur allting sällan är antingen svart eller vitt. Ingen pun intended. För det är naturligtvis fullt möjligt för Burnley som klubb att vara väldigt bra på dessa saker samtidigt som klubbens a-lag, under Sean Dyches ledning, jobbar utifrån en annan typ av världskarta. Ett a-lag är ofta sin sin egen lilla värld.
Hur ser då Burnleys och Sean Dyches a-lagsvärld ut? Den känns väldigt engelsk, säkert både för att majoriteten av spelarna är engelska och brittiska, och för att Dyche själv är en engelsk manager. Det ena ger det andra. Här finns även gott om engelsk machokultur som så ofta fått uttryck i fotbollen. Spelare får inte träna i långbyxor, mössor eller vantar, fotboll är för hårdingar minsann. Det ska härdas!
Burnley uppvisar en rätt typisk engelsk, protestantisk straffkultur. Spelare får inte ha hörlurar på sig till match. Förseelser ska bestraffas, på olika sätt. Mycket macho, mycket manligt, mycket fysiskt, hazing ingår som ett sätt att sålla och hålla samman gruppen. Rätt typiskt brittiskt med andra ord. Många gånger är detta effektivt för gruppen, men det riskerar till sin natur även leda till likriktning.
David Moyes fick mycket skit, med all rätt, när han gav uttryck för sin uppfattning att han helst värvar brittiska spelare. Sean Dyche har däremot inte alls fått skit på samma sätt, möjligen eftersom han istället för att faktiskt säga det helt enkelt bara har gjort det. Mer eller mindre hela Burnleys spelartrupp består av brittiska och irländska spelare. Övriga från kulturellt inte avlägsna hörn av världen som Belgien och Skandinavien.
Jonathan Liew påpekade redan för några år sedan att Burnley som enda klubb i Premier League aldrig värvat en enda spelare från Afrika eller Asien. Det finns naturligtvis inget självändamål i att göra just detta. Men att aldrig ha gjort det är knappast en tillfällighet, även om det inte därför måste vara en uttalad policy. Men formulera spelarkriterier på ett visst sätt, och värdera spelare på ett visst sätt, och urvalet begränsar sig liksom självt.
Detta vore själva utgångspunkten för vad som brukar kallas för strukturell diskriminering. Det vill säga t ex män väljer män, eller i det här fallet engelsmän väljer engelsmän. Här finns så klart en himmelsk ironi i att just Sean Dyche är väldigt uttalad i att beklaga sig över en annan form av upplevd strukturell diskriminering, nämligen att engelska tränare inte ges samma förutsättningar som utländska tränare.
Vad man än anser i den specifika frågan så visar det emellertid på att det är inte Sean Dyche främmande att tänka i termer av engelskhet eller brittiskhet i motsatsförhållande till ”något annat”, det vill säga det utländska. Att Dyche skulle tänka på det sättet enbart i fråga om managers men inte i fråga om framför allt spelare låter så klart inte särskilt rimligt. Mentala kartor är svåra att frigöra sig från.
Även här visar däremot komplexiteten och sammansattheten upp sig. På samma gång som detta kan sägas om Sean Dyche så var däremot flera av Burnleys spelare, engelska spelare dessutom, föredömliga i sitt sätt att kritisera och ta avstånd från budskapet som fladdrade bakom det där planet, till synes på initiativ av egna supportrar. Ben Mee var brutalt tydlig på ett sätt som kändes helt och hållet genuint.
Men spelare är självfallet spelare, och de har begränsat inflytande över en mer eller mindre uttalad policy av spelarrekrytering till a-laget. Och så länge det går så bra för Burnley som det nu trots allt ändå gör så kommer det heller inte finnas några större incitament för Burnley som klubb att lägga sig i den policyn heller, i den utsträckning det ens är en policy för det första, och de är medvetna om den för det andra.
Burnley hyllas för sina relativa framgångar på planen och i tabellen. Men Burnley beundras också för att de så tydligt symboliserar något återstående mycket engelskt i Premier League. Mycket gott finns med detta, men med det kommer också baksidor som är lätta att glömma bort eller tänka bort. Dock baksidor som i måndags gav sig till uttryck på ett trist och pinsamt sätt.
Ett av Tolkiens stora teman var att Hobbiton inte kunde förbli oberört av det som skedde i världen utanför. Lika lite är så klart Burnley oberoende av den större världen, hur engelska de än vill vara. Deras framgångar på planen och i tabellen är en följd av vad de faktiskt lärt sig genom utländska influenser, och möjliggjorda av de resurser de får tillgång till tack vare Premier Leagues plats i världen.
Att vara engelsk behöver inte betyda att ta avstånd från världen. Att anse att svarta liv måste spela roll betyder inte att vita liv inte spelar roll. Att skapa ett lag utifrån engelska värderingar utesluter inte icke-brittiska spelare. Kan Burnley och Burnley FC acceptera det kan de växa både som samhälle och som klubb.