Exeter City verkar ha lyckats med något som varken Man Utd eller Arsenal har lyckats särskilt bra med. För två år sedan var Paul Tisdale den mest långvarige manager i engelsk fotboll på ett och samma jobb. Han hade då varit Exeters manager i tolv år, och sågs med rätta som en klubbikon precis som Alex Ferguson och Arsene Wenger. Exeter lyckades dock ersätta Tisdale på ett relativt smidigt sätt.
Matt Taylor är managern som tog över Exeter City efter Tisdale. Taylor är en gammal klubbikon även han, en trotjänare och talisman som spelare. Taylor känner alltså till Exeter väldigt väl, liksom Exeter känner till Taylor väldigt väl. Förra säsongen var hans första säsong, och det krävde en viss omställning. Exeter slutade nia i League Two. Den här säsongen, hans andra, har Taylor tagit Exeter till League Twos playoff-final.
Exeter är en speciell engelsk klubb. Den är kanske framför allt en av få engelska klubbar som är helt och hållet ägd och styrd av sina egna supportrar, genom Exeter Citys egen supportertrust. Trusten bildades 2000, inledningsvis som ett sätt att dra in finansiering, men 2003 övertog trusten ägandet av klubben, sedan dess tidigare ägare arresterats för förskingring, med Exeter för första gången nedflyttade ur Football League.
Möjligen är det just i Exeters särprägel vi ser ett av de grundläggande skälen varför de skiljde sig från Paul Tisdale. Kanske skar sig det kollektiva idealet som ett supporterstyre måste utgå från med att Tisdale i allt högre utsträckning kom att personifiera Exeter som klubb. Kanske ansåg Exeters supportertrust, styrelse och supportrar att Tisdale i någon mening hade börjat överskugga klubben, medvetet eller omedvetet.
Tisdales starka ställning i klubben hade sina självklara anledningar. Han tog över Exeter 2006 med klubben fortfarande i National League, och tog dem direkt till playoff-final, som dock förlorades. Säsongerna därefter blev däremot en sagoresa. Exeter vann playoff säsongen därpå, var tillbaka i Football League, för att som nykomling bli omedelbart uppflyttade till League One.
Nedflyttning tillbaka till League Two följde, det blev bara tre säsonger i League One. Men den initiala framgången, Exeter har aldrig spelat högre än i League One någonsin, gav Tisdale hjältestatus i klubben. Lite på samma sätt som Arsene Wengers tidiga framgångar gjorde honom untouchable i Arsenal. Tisdale skulle komma att fortsätta jaga uppflyttning med Exeter under sex säsonger, men kom aldrig närmare än två förlorade playoff-finaler.
Omöjligt är det inte att detta skapade viss frustration hos Paul Tisdale. För med varje år som gick så gjorde han en allt större grej av att Exeter rörde sig med så liten budget. Han började alltmer muttra över de begränsningar Exeter levde med just för att de var ägda av sin supportertrust. Vad Exeter City i någon mening identifierade sig själva med, blev för Tisdale något som höll klubben, och kanske honom själv, tillbaka.
Utifrån Exeter Citys position blir läget då lite speciellt. Att ha en manager som inte helt och fullt accepterar och respekterar klubbens strategi och identitet blir i längden problematiskt. Om inte klubben själv vill ändra sin strategi och identitet så måste andra val göras. Dessutom kan nog Exeter ha ansett att med sex år av försök till uppflyttning utan att lyckas för Tisdale, så var det kanske ändå dags att försöka förnya sig.
Om Matt Taylor verkligen innebar en förnyelse är svårt att säga. Taylor var en helt intern anställning. Efter sin tid som spelare i Exeter så var han Exeters U23-manager. Därifrån blev han klubbens nye manager. Men med Taylor fick Exeter en manager som köpte klubbens fokus på egna, unga produkter, klubbens ekonomiska förutsättningar med mera. Framför allt fick Exeter med Matt Taylor kanske en manager med ny energi.
Den energin har nu alltså tagit Exeter till ännu en playoff-final i League Two. Deras tredje på fyra säsonger. En match från att återvända till League One med andra ord. Redan under sin andra säsong har Matt Taylor tagit Exeter lika långt som Paul Tisdale lyckades med under den andra halvan av sin tid i klubben. För Tisdale blev det däremot hit men inte längre. Två förluster mot Blackpool och Coventry såg till den saken.
Northampton är Exeters motståndare den här gången. En tuff motståndare som borde vara laddade med självförtroende och en känsla av öde och oslagbarhet efter att i sin playoff-semifinal ha vänt ett 0-2 underläge från den första matchen på bortaplan mot ett defensivt mycket starkt Cheltenham. Men Exeter borde inte precis brista i självförtroende heller, efter att själva ha vänt och vunnit sin semifinal mot Colchester efter förlängning.
Frågan för Northampton är kanske om förra matchens bragdinsats mot Cheltenham var ett isolerat undantag eller början på något nytt. De förlorade alltså innan dess hemma mot Cheltenham med 0-2, och de avslutade ligaspelet innan uppehållet med sju förluster på åtta matcher. Med nöd och näppe slutade de sjua i tabellen. Å andra sidan var den åttonde matchen en 2-0-seger mot just Exeter.
Frågan för Exeter är möjligen dels om de har lyckats jaga bort alla spöken som måste hemsöka dem gällande de två tidigare playoff-finalerna de förlorat, dels om anfallarna Ryan Bowman och Lee Martin kan ha en dag då de sätter sina chanser snarare än missar dem. Ett inte ovanligt dilemma för Exeter och Matt Taylor. Uppenbart på Taylor är att han framför allt fokuserar på att förbereda sina spelare mentalt inför matchen.
Frågan för både Northampton och Exeter blir inte bara att lyckas hantera Wembley, utan att lyckas hantera den säkert mycket märkliga känslan av ett helt tomt Wembley. Det är den första tävlingsmatchen som spelas på Wembley framför tomma läktare. Åtminstone på nya Wembley. Vilket ändå måste vara en märklig känsla, på en så stor arena, och med en match som gäller så mycket.
Paul Tisdale beskrev de sista åren sitt jobb i Exeter som att han var tvungen att åstadkomma ett konstverk varje säsong. Vilket lyckas med konststycket att på samma gång låta både lite gnälligt och lite självförhärligande. Kanske är det inte så konstigt att man sade adjö till varandra. Matt Taylor kan ikväll lyckas med vad Tisdale aldrig lyckades med, att ta Exeter tillbaka till League One.
Vilket är rätt precis så högt som helt supporterägda klubbar brukar kunna komma i engelsk fotboll. Men det vore dumt av Exeter att inte ändå sträva däråt, och kanske även sträva högre än så. För som T.S. Eliot uttryckte saken: ”If you aren’t in over your head, how do you know how tall you are?” Exeter ansågs nog allmänt ha tagit sig vatten över huvudet när de för två år sedan sade tack och adjö till Paul Tisdale.
Kanske får Exeter ikväll veta hur långa de faktiskt är.