Grovt räknat finns det under Premier League-eran tre prestationer som betraktas som outstanding. Man Utd 1998-99 när de vann The Treble, alltså Champions League, Premier League och FA-cupen samma säsong. Arsenal 2003-04 när de blev Invincibles, alltså vann ligan obesegrade under säsongen. Man City 2017-18 när de blev Centurions, alltså när de vann ligan och tog 100 poäng under en och samma säsong.
(Jag kan tycka att det finns några andra prestationer som varit ungefär lika bra, lika beundransvärda, lika bragdbetonade, och som förtjänar att nämnas, men som kanske heller inte är riktig lika särpräglade.)
Liverpool 2019-20 var länge en så väldigt imponerande säsong att det faktiskt såg ut som om de skulle kunna uppnå vad som helt säkert måste ha setts som helt omöjligt: Att lyckas med alla tre prestationer under en och samma säsong. Det vill säga att under en och samma säsong vinna The Treble, bli Invincibles och bli Centurions. Vi kan fnysa åt det så här i efterhand, men ett tag där gick det faktiskt inte att utesluta.
Sedan går det som det alltid går. De små marginalerna ger sig till känna. Under vintern och våren försvann först Liverpools chans att vinna The Treble. Först efter att rättfärdigt ha förlorat mot Chelsea i FA-cupen, och sedan efter att mer orättfärdigt ha förlorat mot Atlético Madrid i Champions League. Under våren såg även Watford till att sätta stopp för Liverpools eventuella tankar om sluta säsongen som Invincibles.
Bakom den möjliga skadeglädjen hos Man Utds och Arsenals supportrar gick så klart även att höra en suck av lättnad. Men just den sucken av lättnad avslöjar också att där faktiskt fanns en viss oro. Man var faktiskt oroliga för att Liverpool skulle kunna vinna The Treble. Man var faktiskt oroliga för att Liverpool skulle kunna bli Invincibles. Man var oroliga främst för att det hotade den egna självkänslan runt sin egen klubb.
Liverpool har däremot fortfarande möjlighet på en av de där prestationerna. Vilket råkar vara den senaste, nämligen att bli Centurions, och därmed slå poängrekordet i Premier League. Man Utds supportrar har kunnat andas ut. Arsenals supportrar har kunnat andas ut. Liverpool kommer inte åt deras prestationer, eller deras självkänsla. Men Man City och deras supportrar kan inte riktigt säga samma sak ännu.
Detta Liverpool hotar Man Citys prestation, och därmed deras självkänsla. På sätt och vis kan man kanske säga att Man City band ris åt egen rygg. De gjorde sådan väldigt stor sak just av att de själva tog 100 poäng, blev Centurions, och slog poängrekordet. De ansåg sig nog ha skrivit in sig i historieboken. Det var en helt unik prestation, och de hade helt säkert räknat med att rekordet skulle stå sig betydligt längre än två år.
Man City laddade därmed frågan med väldigt stor prestige. Men har man målat upp sig själva på en väldigt hög höjd, så blir naturligtvis fallet därifrån också desto längre. Man City kommer alltid vara de som blev Centurions först naturligtvis, det kommer ingen ta ifrån dem. Men det är en väldig skillnad på att vara först om en bedrift, och på att vara helt ensam om en bedrift.
Någon som helst tvekan råder det heller inte om att Liverpool verkligen har satt som inofficiellt mål att knäcka det där poängrekordet. Därmed har de faktiskt något högst konkret att spela för i de sju återstående matcherna. Där finns en viss logik då det är just det Man City som slog det där rekordet som är Liverpools direkta konkurrenter, dem de framför allt för närvarande mäter sig med.
Liverpool och Liverpools supportrar kommer helt säkert och med all rätt vara väldigt nöjda med säsongen även om poängrekordet inte slås. De har vunnit ligan för första gången på 30 år. Ett poängrekord är i slutänden rätt trivialt i jämförelse. Men man ska heller inte underskatta värdet eller symboliken i att norpa det rekordet från sin just nu direkta och värsta fiende.
Att frågan är känslig är helt uppenbart. Man Citys supportrar och andra som av lite olika skäl investerade sig själva i Man Citys drömlika säsong för två år sedan känner sig tydligt hotade av Liverpools prestation den här säsongen. Alla möjliga försök görs att prata ned både Liverpools fotboll och resultat den här säsongen, att förminska deras insats, och avfärda det som tur, små marginaler, torftig fotboll och liknande trams.
Delvis kan man tänka sig att det handlar om en slags förnekelse, att blunda för att något faktiskt skulle kunna hända. Delvis handlar det om att måla något som kommer att hända på ett för dem fördelaktigt sätt. Det vill säga, även om Liverpool skulle få över 100 poäng och slå det där poängrekordet, och vinna ligan med större marginal än vad Man City lyckades med, så är deras prestation ändå inte lika bra och beundransvärd.
Logiken är naturligtvis inte glasklar. Vi fick för två år sedan höra att antalet poäng var något mycket meningsfullt. Vi fick för två år sedan höra att skillnaden i poäng mellan ettan och tvåan var väldigt värdefullt. Vi kanske höll med till viss del, vi kanske inte riktigt höll med i andra avseenden, men plötsligt får vi alltså höra att nu två år senare så gäller inte längre samma regler för hur vi ska värdera ett lags prestation?!
Liverpool har redan tagit titeln från Man City den här säsongen. Vad Liverpool har möjlighet att göra under resten av säsongen är att ta självkänslan från Man City. I alla fall den del av Man Citys självkänsla som de har placerat i det där poängrekordet, i sin status som Centurions, lite på samma sätt som Sauron placerade sig själv i sin ring. Placerar man sin självkänsla i ett externt objekt ökar risken att den förloras eller förstörs.
Alltså gäller kvällens match mellan Man City och Liverpool mer än enbart ego. Eller så är det till sist bara ego matchen gäller. Det beror på vad man lägger i begreppet. Men Man City kommer göra sitt bästa för att försvåra för Liverpool att ta deras poängrekord. Och Liverpool kommer göra sitt bästa för att ta poängrekordet, samt genom att vinna eller inte förlora ikväll hamra hem att ligatiteln var minsann inte någon tillfällighet.
Jürgen Klopp har redan börjat säga de rätta orden inför nästa säsong. Hur det inte handlar om att försvara den här säsongens ligatitel utan om att anfalla nästa säsongs ligatitel. Det är inte svårt att tänka sig att Klopp anser att första slaget i det kriget kanske utspelas redan den här kvällen. Fotboll handlar mycket om prestige, om psykologi och om revirpinkande, att markera övertag.
Man City vill å sin sida visa lite samma sak. Att de kanske har förlorat slaget, men definitivt inte förlorat kriget. Att de är nedslagna men inte utslagna. Att den här säsongen var undantaget snarare än regeln. De vill hamra hem att de är det bästa laget egentligen, och slå in ett törne i Liverpools rustning av självförtroende och självkänsla, både inför resten av den här säsongen och inför nästa säsong.
Allt detta kommer döljas bakom breda leenden och översvallande ord, som av någon anledning blir bredare och mer översvallande ju mer som står på spel, ju mer av den egna prestigen och självkänslan som är utmanad. Det är ju så rivaliteten tar sig uttryck dessa dagar, när mediaträningen har gjort världens stora managers betydligt mer passivt aggressiva än vad som var fallet när Alex Ferguson och Arsene Wenger var som värst.
Kvällens match mellan Man City och Liverpool betyder egentligen ingenting på samma gång som den betyder allting. På precis det där härligt tilltrasslade sätt som är så speciellt just för Premier League. Matchen gäller inte längre ligatiteln, åtminstone inte den här säsongens ligatitel. Matchen gäller stolthet, psykologi och självkänsla. Matchen gäller både historieboken och förhoppningar om framtiden.
Tyvärr utan publik på plats.