Det är ändå något som Man City har gjort väldigt bra under Pep Guardiola. Det är ett lag som aldrig stannar av, som alltid öser på, både i det stora och i det lilla. Leder Man City med 3-0 så stannar de inte av, utan fortsätter ösa på. Vinner Man City ligan i april med över 15 poängs marginal, så stannar de inte av, utan fortsätter ösa på. Detta särskiljer Man City från många andra lag genom åren.
Effekten är att Man City många gånger därför vinner fotbollsmatcher med 5-0, 6-0 eller ibland mer än så just eftersom de inte stannar av. Effekten blev att Man City för två år sedan slog ett poängrekord och blev det första laget att ta sig upp på 100 poäng under en och samma ligasäsong, just eftersom de aldrig stannade av. Det måste ses som en imponerande egenskap, definitivt som en underhållande egenskap.
Möjligen finns det också ett element av crowdpleasing i det hela. Åtminstone i meningen att själva utfallet som sådant riskerar leda till lite för hastiga slutsatser. Det har blivit lätt att övervärdera betydelsen av att vinna exempelvis en enskild hemmamatch mot Stoke eller Norwich med 6-0. Även om det säkert också kan ha sin betydelse, både konkret på målskillnadskolumnen och mer abstrakt på lagets fear factor.
Liverpool visar inte upp riktigt samma attityd den här säsongen. De har tvärtom haft en benägenhet att medvetet stanna av när de i praktiken redan har vunnit sina matcher. Ett medvetet val. Det gör dem inte på något sätt unika inom engelsk fotboll, tvärtom har det nog varit det vedertagna sättet av de allra flesta engelska topplag och mästarlag genom åren. Det betyder självfallet inte att de därför är sämre, det är bara olika filosofier.
Motiven för att stanna av kan variera. Det huvudsakliga skälet brukar anses vara att man ska konservera energi, det vill säga tänka framåt på kommande matcher. Ett annat skäl kan vara att det anses i enlighet med god sportsanda, att när man vunnit en match inte trumma på och försöka förnedra sin motståndare. För Pep Guardiola och Man City måste man tänka att de anser det viktigt för dem att hela tiden upprätthålla intensiteten.
Man Citys vinst mot Liverpool satt nog väldigt skönt både för Man City och för Pep Guardiola. Att vinna mot Liverpool, och dessutom vinna så pass övertygande, var en övertygande kraftmarkering. Ett tydligt slag i nyllet på Liverpool att Man City definitivt kommer kriga om ligatiteln nästa säsong. Att Liverpools stora vinstmarginal den här säsongen inte är någon garanti för någonting framledes.
Vi måste också tänka oss att Man Citys seger ger dem riktigt gott med råg i ryggen inför återstoden av säsongen. De måste rimligtvis betraktas som favoriter att vinna FA-cupen. De har dessutom kvar Champions League att spela för, där de har en 2-1-ledning att gå på mot Real Madrid i åttondelsfinalen. Här kommer returmatchen spelas, antingen hemma eller på neutral plan, sedan spelas resten i form av enkelmöten i Portugal.
Nu är det knappast första gången ett nyss krönt mästarlag förlorar stort i sin första match efter säkrad ligatitel. När Arsenal exempelvis vann ligan 1997-98 så förlorade de sin första match efteråt med just 0-4, händelsevis borta mot Liverpool. Det är kort sagt sådant som händer. Man Utd förlorade med 0-5 borta mot Newcastle säsongen efter att ha snuvat dem på ligatiteln. Liverpool får se det hela som tändvätska, kanske ett wake up-call.
Liverpool gick in i matchen som mästare. Man City approcherade däremot matchen som mästare. Vad vi såg var i själva verket ett sant mästarlags respons på att precis ha blivit av med sin ligatitel. Man City visade med hela sitt spel, hela sin attityd, och hela sin vilja att genomföra matchen från början till slut, upp precis det som Pep Guardiola och Man Citys egna supportrar måste ha velat se från sitt lag.
Man City tog sig an matchen som mästare, Man City tog sig an matchen som en storklubb. Det var också något jag ironiskt nog kom att tänka på när jag såg det vidare TV-perspektivet från matchen, med överblick över hela arenan och dess läktare. Dess tomma läktare nu bara för att flirta med folkhumorn. Just vilken stor känsla det ändå finns över Man City, en stor klubb, en stor arena, i en stor stad, med ett stort tänkande.
Annars har ju den populära bilden av Man City varit den motsatta, att de inte är en storklubb utan bara en liten klubb som råkat bli med pengar. Vilket antingen är en följd av sedvanligt supportertrams eller av normal okunskap. Kanske har Man City i någon mening drabbats av det inte ovanliga feltänket att bara eftersom det finns något ännu större i närheten så framstår man därför som små i ren kontrast.
Hade vi plockat bort alla klubbnamn är det däremot högst osannolikt att vi någonsin hade beskrivit en klubb som faktiskt vunnit ligan två gånger, som vunnit FA-cupen fyra gånger, som vunnit Ligacupen två gånger, och som vunnit Cupvinnarcupen en gång som annat än en stor klubb. Det är en storklubbs meriter. Kanske inte den allra största klubbens meriter, men ändå en mycket gedigen meritlista, överträffandes de flesta.
Det är Man Citys meritlista, innan de blev uppköpta av Abu Dhabi. Man City har historien bakom sig. Det är en klubb inte bara med titlar utan som vid ett antal olika tillfällen under sin långa historia har kunnat göra anspråk på att vara inte bara den bästa klubben i sin stad utan också det bästa laget i England. Egentligen var det nog Man City och Man Utd relativt jämlika i storlek och status åtminstone fram till början av 1990-talet.
Två saker händer ungefär runt den tiden som kommer att påverka perspektivet på den där relationen. Dels att Man Utd går in i sin stora framgångsera och exploderar som ett globalt fenomen, ungefär samtidigt som Premier League och för all del även Champions League gör det. Dels att Man City har tagits över av clowner och klåpare som får klubben att gruvligt underprestera. Man City var rätt precis den tidens Sunderland.
Bakom allt kaos var dock Man City fortfarande en stor fotbollsklubb, en etablerad institution i engelsk fotboll. När Man City och Man Utd möttes i Manchesterderbyt så var det kanske i grova drag ett derby mellan ett just då bättre och ett just då sämre lag, men det var alltjämt ett derby mellan jämlikar. Vilket självfallet märktes i derbyts rivalitet, intensitet, storhet och betydelse för båda parter.
Alla klubbar är i någon mening produkten av sin egen historia, kultur och tradition. Alltså är det inte märkligt, och alls inte enbart en fråga om pengar, att Man City etablerat sig som en modern superklubb. Alltså är det inte märkligt att Man City reagerar på motgång genom att demolera Liverpool med 4-0 som svar på en förlorad ligatitel. Det är vad mästare gör.
Man City är kanske inte mästare längre, men de reagerade som mästare.