Bara prestigen finns att spela om i den här matchen! Ett uttryck vi har hört ganska många gånger. Ett uttryck som speglar ett tillstånd i vilket en match inte gäller någonting i termer av titlar, tabellplaceringar, kvalificeringar, nedflyttningsstrider eller dylikt, en match som alltså inte definieras av externa motivatorer utan helt och hållet drivs och ges energi av sin egen helt interna logik. Viljan att vinna mot motståndaren!
Samtidigt känns det också som ett alltmer föråldrat uttryck. Ett uttryck som mer beskriver hur fotbollen en gång i tiden var, eller möjligen så som vi önskar att fotbollen fortfarande var. Kanske gör jag för stor sak av själva formuleringen, det vill säga ”…bara prestige”. Lite förminskande kan man tycka. Vad jag med det menar är att går vi bakåt i tiden så var inte detta något bara, då var det många gånger kanske det viktigaste som fanns.
Jag associerar kanske bäst till egna upplevelser. Derbymatcherna mot Liverpool och Man City kunde många gånger vara betydelselösa i den stora bilden så att säga, åt ena eller andra hållet. Men en säsong som hade gått åt helvete kunde ändå kännas bra på något sätt om man hade lyckats vinna mot Liverpool. Liksom en säsong då ligan vunnits ändå kunde kännas lite off om man längs vägen förlorat mot Man City.
Egentligen är det kanske fel att ens sätta in den här typen av matcher i den stora bilden, att försöka relativisera dem på det sättet. Poängen är kanske snarare att dessa matcher var sin egen värld och hade sitt eget liv. Matcherna hade helt enkelt ett egenvärde, helt självständigt från andra värden. Befriande på ett sätt, att mitt i allt makro plötsligt gå ner på fotbollens fullständiga mikro, den enskilda fotbollsmatchen.
Men är det riktigt längre på det sättet, eller är det så att prestige helt enkelt har blivit mindre värt i den moderna fotbollen? Att allting har blivit alltmer materialiserat så att om resultatet inte har någon effekt på den stora bilden så bedöms det därför som meningslöst, förmodligen eftersom ingen riktigt har lyckats sätta ett numeriskt värde på prestige. Och, enligt ekonomisk logik eller brist på logik, det som inte mäts, finns inte.
Jag utger mig inte för att veta svaret på den frågeställningen. Jag har bara en gnagande känsla av den här typen av matcher, den här prestigen som man spelar för, inte längre har samma betydelse. Kanske är jag bara gammal, eller möjligen gammaldags. Kanske är det bara som det verkar när det i vår tid med internet och sociala medier har blivit viktigast att framstå som obrydd och framgångsrik även när himlen rasar ner över huvudena.
Kvällens match mellan Tottenham och Arsenal är kanske ett bra test på detta. Två lag som inför omgången befinner sig på nionde respektive åttonde plats i tabellen. Två lag som inför säsongen hade aspirationer och ambitioner på att åtminstone ta sig till Champions League, kanske även bättre än så, men som nu i slutet av säsongen knappast ens kan vara trygga med att lyckas ta en plats i Europa League.
För all del ska väl inte den där Europa League-platsen underskattas. Europa League innebär trots allt en andra chans att ta sig till Champions League, givet att man inte lyckas via ligaspelet. Både Tottenham och Arsenal vore nog tacksamma för att ha den chansen, om de inte anser att slippa europeiskt cupspel ökar deras möjligheter i ligaspelet desto mer. Ändå tvivlar jag på att tanken på Europa League får blodet att koka ikväll.
Alltså är det bara prestigen som verkligen står på spel ikväll mellan Tottenham och Arsenal i Norra London-derbyt. Ingenting annat. Att vinna mot det andra laget, möjligen adderat med möjligheten att sluta före det andra laget i tabellen. Något som lite unikt för just detta derby faktiskt även har fått ett slags namn, eller begrepp, i form av St Totteringhams’ Day. Dagen då Tottenham inte kan sluta före Arsenal i tabellen.
Jag har så klart svårt att associera till det där. Jag kan bara med ett utifrånperspektiv föreställa mig att St Totteringhams’ Day blivit allt viktigare för Arsenal och Arsenals supportrar i takt med att laget gradvis tappat i konkurrenskraft. Att inte längre tävla om de största titlarna, till att nöja sig med Champions League-spel, till att missa Champions League, har gjorts mindre outhärdligt av att man ändå låg före Tottenham.
Ett ganska klassiskt case av att den andres olycka är egen lycka så klart. Men även ett typiskt case av whataboutery. Egentligen är det ju ingenting som faktiskt blir bättre för Arsenal av att det går ännu sämre för Tottenham, men möjligen känns det bättre. Hur som helst så har även den känslan i så fall berövats Arsenal de tre senaste åren, då Tottenham slutat före dem i tabellen.
För Arsenal vore det helt säkert åtminstone en ljuspunkt i en annars rätt mörk säsong att kunna återta den känslan, och faktiskt kunna fira St Totteringhams’ Day. På samma sätt är det helt säkert något som Tottenham väldigt gärna undviker, att se sina värsta konkurrenter vältra sig i självgod skadeglädje på deras bekostnad. Att tre säsonger i rad sluta före Arsenal har helt säkert varit en glädje för dem, ett långfinger i nyllet.
Att vinna kvällens Norra London-derby medför alltså två värden. Dels vinner man faktiskt den enskilda matchen mot sin bittra rival. Dels kommer laget som vinner matchen ligga först i tabellen och ge sig själva en viktig fördel i att sluta högst i tabellen. Båda dessa värden är för Tottenham och för Arsenal direkt kopplade just till prestige, och enbart till prestige. Något annat handlar det ju inte om.
José Mourinho reagerade naturligtvis på något som Arsenal sagt på sociala medier efter Tottenhams 0-3-förlust mot Sheffield United, och menade att Arsenal hade ingenting att fira över. Vilket han har rätt i så klart. Nu kan man väl tänka sig att Mourinho kommer använda det där för att motivera laget till kvällens match, om nu det verkligen skulle behövas. Men något säger det väl även om Mourinhos status just nu.
Mourinho blev anställd för att rädda Champions League-spel åt Tottenham, det var vad som stod på innehållsförteckningen så att säga. Verkligheten, innehållet i burken, riskerar medföra inte bara att Tottenham missar Champions League, utan även bryter lagets treåriga svit med att sluta före Arsenal i tabellen. Precis som Arsenal till sist bara hade St Totteringhams’ Day kvar att hålla fast vid, gäller nu samma för Mourinho.
Inte att undra på att han känner vargarna cirkla allt snävare runt den falnande lågan som är hans tid som manager i Tottenham och kanske även engelsk fotboll. Mourinho har alltid varit konspiratorisk, med taggarna utåt, men nu är det kanske värre än någonsin. Även det en fråga om prestige så klart, eller snarare hotad prestige.
:::
Aston Villa måste, måste, måste vinna idag!