Det betyder mer! Det minst sagt något pompösa budskapet försökte Liverpool sälja in tidigare under säsongen. Man får anta på ungefär samma typ av tema som Barcelona med sitt mer än en klubb. I bakgrunden ligger naturligtvis uppfattningen att man till sin natur är lite bättre, lite finare än alla andra. Att andra inte är riktigt lika riktiga som en själva. Exceptionalismen som en slags klubbkultur.
Besläktat med detta är fenomenet att Liverpool känner saker mycket mer och mer intensivt än alla andra. Vi måste förstå Liverpools supportrar som blir så oansvarigt lyckliga när de vinner ligan att de skjuter fyrverkerier på gamla byggnader, eftersom det är just Liverpool. Och det är ju så väldigt synd om Liverpool som lidit så svårt under de 30 år de inte vunnit ligatiteln.
Nu är inte jag en sådan som tror på detta med kvantifiering av lidande. Att avfärda vad någon känner med den tveksamma inställningen att någon annan har haft det ännu visar prov på en rätt spektakulär brist på medmänsklig förståelse. Känslor är subjektiva och kan inte relativiseras på det sättet. Däremot kan jag ha synpunkter på detta att framhäva sitt eget lidande som mer värt än andras lidande.
Liverpool hade inte vunnit ligan på 30 år. Det är naturligtvis inte kul. Jag tycker så klart det är djupt trist att Man Utd inte vunnit ligan på sju år redan, så jag har inga problem att förstå hur de känner. Och visst är det ju så för Liverpool att om man inte hade sett sådana rikedomar så hade det varit lättare att leva fattig. Ändå innehåller dessa 30 år inte bara badbollar och vita kostymer, utan också två Champions League-titlar och flera cuptitlar.
Alltså menar jag att nog finns det klubbar det är mer synd om än det har varit synd om Liverpool, i vissa fall till och med betydligt mycket mer synd. Och då kommer jag även att begränsa mig till att bedöma klubbar på samma skala så att säga, alltså stora klubbar som levt utan stora framgångar under längre tid. Jag struntar helt i mindre klubbars lidanden, nedflyttningar, finansiella meltdowns och så vidare.
Detta är fem klubbar jag anser det vara mer synd om än det har varit synd om Liverpool. Betyder detta att jag därför tycker det är synd om dessa klubbar? Nej inte alls., eller i alla fall inte för det mesta.
(5) West Ham
Måste nog säga att jag länge funderade på att ha Tottenham här istället. Hur synd kan det egentligen vara om en klubb som ägs och styrs på det sätt som West Ham under de senaste över tio åren har gjorts? West Ham är en klubb som faktiskt aldrig vunnit ligan men som däremot vunnit FA-cupen tre gånger, borde kanske vunnit den fler gånger än så, inte minst 2006, och som med Cupvinnarcupen är en klubb som faktiskt vunnit en europeisk cuptitel. Att den klubben ska pendla i ovisshet mellan Premier League och Football League, och brottas med arenabekymmer, är så klart en tragedi.
(4) Aston Villa
Aston Villa hör till de mest meriterade klubbarna i engelsk fotboll. Sju gånger har de vunnit ligan, sju gånger har de vunnit FA-cupen, sju gånger har de vunnit Ligacupen. De har vunnit Champions League och de har vunnit Intertoto-cupen. Men nu är det snart 40 år sedan de vann ligan senast, nästan lika länge sedan de vann Champions League, och med undantag för två Ligacuptitlar under 1990-talet är det lika länge sedan de vann några titlar alls. Istället har Aston Villa börjat bekymra sig för att över huvud taget hålla sig kvar i Premier League, helt i onödan kan tyckas.
(3) Sunderland
Möjligen kan Sunderland finna någon slags tröst i att för ganska precis 20 år sedan så var Man City i praktiken mer eller mindre exakt vad Sunderland är idag. En gammal jätte som klantat till det så förskräckligt att de plötsligt befinner sig i den tredje divisionen. Det borde åtminstone kunna väcka några förhoppningar om att ingenting är permanent, att det ändå kan vända relativt snabbt. Rent institutionellt är det svårt att tycka synd om ett Sunderland som misskött varenda aspekt av sin verksamhet under många år. Emotionellt och socialt är det omöjligt att inte fälla en tår för en av den engelska fotbollens historiska giganter.
(2) Newcastle
Innan Mike Ashley tog över som Newcastles ägare värderades klubben som en av de fem-tio rikaste klubbarna i världen. Innan Mike Ashley tog över som Newcastles ägare var det en klubb som betydligt oftare än inte kvalificerade sig för europeiskt cupspel. Nu är Newcastle en klubb utan några andra ambitioner än att hålla sig kvar i Premier League. Om jag kan förstå Newcastles supportrars vilja att blunda för helt uppenbara moraliska frågetecken på något sätt så är det utifrån detta, att undkomma detta tillstånd av absolut meningslöshet, att kunna drömma igen. Newcastles titlar ligger nu mycket långt tillbaka i tiden, men det är definitionen av en sovande jätte, och deras lidande inte därför mindre.
(1) Leeds
Många skulle nog tycka att Leeds förtjänar ingen som helst sympati, eftersom det är Leeds. Jag kan förstå tankegången. Om jag däremot ändå lyfter blicken, och om jag ändå väljer att bortse från Leeds finansiella meltdown och därpå följande nedflyttningar, så ser jag en av Englands mest anrika och framgångsrika klubbar, med ligatitlar och Champions League-framgångar på meritlistan, som under många år nu kämpat med att ta sig tillbaka till Premier League, utan att lyckas, hela tiden snubblandes på något, ofta sig själva. Nu ser det ändå till sist ut som om Leeds är på väg att hitta tillbaka igen, och kanske finns det något fint i att samma år som Liverpool gör slut på sitt långa lidande, så lyckas Leeds till sist göra slut på sitt.