Det går snabbt i fotboll och kanske går det snabbare än någonsin när nu ligans omgångar bara rullar på utan något som helst avbrott. Det var bara några veckor sedan som Chelseas stod skyhögt och Frank Lampard mer eller mindre geniförklarades efter att Chelsea möjligen något oväntat, fast ändå inte, hade lyckats besegra Man City och till synes cementerat sin Champions League-plats nästa säsong.
Nu är det några veckor senare och hypen verkar till synes ha tvärdött. Förluster mot West Ham och Sheffield United, och i synnerhet den senare förlusten var inte bara en förlust utan ren överkörning, tillsammans med en match mot Crystal Palace som väl knappast lugnade några nerver, verkar ha fått många att skruva ned tonläget både runt Chelsea och Lampard, samt gjort den där Champions League-platsen betydligt mer osäker.
Vad vi har sett de senaste veckorna kan däremot knappast ha kommit som någon nyhet för någon, eftersom bristerna som Chelsea har visat upp är brister de har haft precis hela säsongen. Laget är alldeles för svagt och sårbart i försvarsspelet, vilket beror på flera olika saker, och visar inga större tecken på att bli bättre. Även i de matcher Chelsea vunnit har dessa brister ofta varit tydliga, som för en vecka sedan mot Crystal Palace.
Chelseas 49 insläppta mål är det högsta antalet mål som något lag på Premier Leagues övre halva har släppt in den här säsongen, överlägset flest insläppta mål av de klubbar som är ens i närheten av en Champions League-plats. Chelsea släpper i genomsnitt in 1,4 mål per match, vilket naturligtvis är alldeles för mycket. Chelsea släpper in väsentligt fler mål än exempelvis Arsenal som rostas brutalt för bristerna i sin defensiv.
Många pekar säkert fingret mot Kepa Arrizabalaga. Vilket kanske är fullt förståeligt både givet de många misstag och tveksamma ingripanden han gör och det faktum att han köptes för en så stor summa pengar, samt att hans beteende några gånger kanske inte har varit helt önskvärt. Det går samtidigt inte att se Arrizabalagas insatser som på något sätt oberoende av det försvar och försvarsspel han har framför sig.
Risken är alltså att Kepa Arrizabalagas misstag blir en bekväm ursäkt, en matta att försöka sopa sina bredare defensiva problem under. Att Chelsea kanske skulle vinna på en bättre eller möjligen stabilare målvakt kan kanske stämma, men Chelseas defensiva problem kommer inte lösas enbart av att värva en bättre målvakt, oavsett hur bra. Enbart individer löser inte problem som härleds till lagets organisation.
Knappt någon av Chelseas försvarare har höljt sig i ära den här säsongen. Reece James är kanske den som utifrån förutsättningarna har gjort det bäst, även om hans bästa insatser hittills har varit offensiva. Mer erfarna spelare som Cesar Azpilicueta, Antonio Rüdiger, Kurt Zouma och Andreas Christensen har däremot visat sig vara alldeles för ojämna och misstagsbenägna. Men dessa spelare blir heller inte sämre över en natt.
Organisationen och samspelet mellan dessa försvarare känns inte tydlig. Problemen förstärks av att Chelsea mittfält samtidigt har en rejäl offensiv slagsida och inte alls lyckas skydda backlinjen i tillräcklig utsträckning. Ett mittfält med t ex Jorginho, Ross Barkley och Mason Mount väger tunt. Chelsea har inte hjälpts av N’golo Kantés skador och frånvaro, men Kanté har samtidigt inte alls kommit till samma rätt under Lampard som tidigare.
Frank Lampard verkar rent taktiskt alltså tänka offensivt framför allt, vilket naturligtvis alltid är populärt och säkert gör honom populär. Men det sker också på bekostnad av den defensiva balansen och säkerheten. På sätt och vis är det samma typ av dilemma som plågade Jürgen Klopp med Liverpool, innan denne flyttade ner en mittfältare, justerade lagets balans, och därefter har Liverpool varit ett helt annat lag.
En bättre jämförelse är kanske med Pep Guardiola, då Lampard försöker tillämpa en fotboll utifrån liknande principer om att kontrollera och dominera bollinnehavet och pressa högt i första hand. Detta är ofta framgångsrikt, men problemet för Chelsea är detsamma som vi ser med Man City, fast ännu tydligare i Chelsea, att när motståndarna väl spelar sig ur pressen och bollinnehavet så är försvaret väldigt sårbart.
Naturligtvis ska man ge Frank Lampard samma möjligheter att utveckla sin taktik och bygga sitt lag som Klopp och Guardiola har fått. Trots allt är det hans första säsong och inget lag byggs på en dag. En förutsättning är däremot att där finns en plan för hur ett problem ska lösas. En oförmåga att bli ens något bättre på något så fundamentalt som fasta situationer under ett år visar inte riktigt på någon sådan plan.
Planen och tänket framstår heller inte som uppenbart på transfermarknaden. Chelsea sålde både Gary Cahill och David Luiz inför säsongen, och hoppades kunna ersätta dessa med två återkallade spelare från lån, Kurt Zouma och Fikayo Tomori. Chelseas försvar har blivit oroväckande tunt. Mycket med Chelseas backlinje andades önsketänkande redan inför säsongen.
Oroväckande eller uppseendeväckande, eller möjligen både och, är att detta önsketänkande för närvarande verkar bestå. Den som tittar på Chelseas spelartrupp skulle ofrånkomligen landa i slutsatsen att det är försvaret som är lagets stora akilleshäl. Visst kan offensiven förstärkas, men Chelseas stora svaghet som hela tiden kommer begränsa dem, är för närvarande försvaret.
Ändå verkar Chelseas värvande vara helt och hållet fokuserat på offensiven. Timo Werner och Hakim Ziyech är redan värvade, och det snurrar tunga rykten om Bayer Leverkusens Kai Havertz. Motsvarande rykten cirkulerar över huvud taget inte om förvarsspelare, vilket kanske inte utesluter något, men ändå tyder på något. Visst går det att värva försvarare fastän man först värvar anfallare, men varje värvning minskar också spelutrymmet.
Analysen av Chelseas spelartrupp och dess styrkor, brister och behov, verkar alltså inte hänga samman med Chelseas agerande på transfermarknaden. Vilket möjligen visar på antingen bristande plan eller bristande kommunikation, eller på att Chelsea gör en helt annan analys av spelartruppens behov, eller på att Chelsea och Frank Lampard tänker sig att lösa anfallet först och vänta med försvaret.
Offensiva värvningar är av någon anledning alltid roligare, och definitivt alltid mer populära. Kanske finns det också något i tanken att det är offensiven som Frank Lampard förstår sig bäst på, eftersom det är vad han gjorde själv på planen. Det är ofta en mänsklig tendens att vilja göra det man är bra på, och strunta i det man inte är riktigt lika bra på, eller åtminstone skjuta det på framtiden.
Chelseas och Lampards strategi att lita på att offensiven kompenserar för defensiva brister har visat sig riskfylld och potentiellt väldigt dyrbar den här säsongen, om laget missar Champions League en säsong då de hade en jättechans att ta den. Valet att dubbla ner på samma strategi inför nästa säsong, istället för att försöka stärka upp defensiven, framstår som inte bara riskfyllt, utan dumdristigt.
Det utesluter allt prat om ligatitlar. Det minskar Chelseas möjligheter att ta sig till Champions League. Det är inte en fråga om att prioritera defensiven före offensiven eller att vilja spela en defensiv fotboll. Det handlar om att ge laget möjligheten att vinna, ge offensiven en god grund att stå på. Både Liverpool och Man City har spenderat hundratals miljoner pund på sina respektive försvar.
Ingen skulle komma på tanken att anklaga dem för att spela defensiv, tråkig fotboll.