Mikel Arteta har haft blandad framgång under sin första tid med Arsenal. Han tog över laget i december, med Arsenal på elfte plats i tabellen. Arsenal har sju vinster, sju oavgjorda och fyra förluster på hittills 18 ligamatcher. Vilket tämligen exakt är ett facit som varken har fått dem att lyfta i tabellen eller sjunka i tabellen. Artetas andra halva av den här säsongen har kanske framför allt handlat om att stabilisera laget.
Positiva tendenser går däremot att hitta. Ett av Arsenals främsta problem innan Mikel Arteta tog över laget var deras ojämnhet. Arsenal vann aldrig flera matcher i rad. Med ett undantag för säsongsinledningen, Arsenal vann sina två första matcher, mot Newcastle och Burnley, men lyckades därefter aldrig vinna mer än en match i rad. Till slut började förlusterna bli vanligare än vinsterna.
Med Arteta som manager har detta förändrats. Det började anonymt, med sex oavgjorda på åtta matcher, men därefter har Arsenal producerat två olika sviter där laget vunnit tre matcher i rad. Utan en onödig utvisning mot Leicester för en vecka sedan är det frestande att tänka att det mycket väl kunde ha blivit fyra vinster i rad. Och med fyra vinster i ryggen, hade man då gått in med ett annat momentum mot Tottenham?
Den som letar efter molnets silverkant kanske också intresserar sig för den omständighet att Arsenal hittills har tappat 21 poäng från ledning den här säsongen. En siffra som blivit vanligare under säsongens andra halva. Det låter så klart negativt, och är det självfallet också, men det positiva är åtminstone att Arsenal faktiskt tagit ledningen. Vilket de gjort oftare under Mikel Arteta än vad de gjorde under Unai Emery.
Letar man efter orsaker varför Arsenal tappar ledningar och därför poäng behöver man inte leta särskilt länge. Matchen mot Tottenham gav ett lysande exempel. Arsenal tar ledningen, men bara några minuter senare gör man ett grovt försvarsmisstag på vilket Tottenham tillåts kvittera. De enkla, onödiga och många gånga grova försvarsmisstagen har präglat Arsenals hela säsong, och även Arsenal under Mikel Arteta.
Även här finns däremot tecken på att Arsenal åtminstone är på väg att bli bättre i det avseendet. Arsenal kan fortfarande vara kaotiska i försvarsspelet, men är det inte lika ofta och lika regelbundet. Vi ser ögonblick av galenskap, men vi ser också exempel på matcher i vilka Arsenal lyckas försvara sig disciplinerat och som en enhet, som i den imponerande vinstmatchen mot Wolves.
Mikel Arteta har arbetat taktiskt med Arsenals backlinje. Det mest uppenbara greppet har varit att använda en trebackslinje, normalt sett med Skhodran Mustafi och David Luiz bredvid Saed Kolasinac. Denna trekant flankeras av ytterbackarna Hector Bellerin och Kieran Tierney, och skyddas av Granit Xhaka och Dani Ceballos. Det fungerar som vi ser inte felfritt, men det har blivit bättre.
Både Mustafi och Luiz är utskällda mittbackar, av förståeliga skäl. Vad man kan säga om dem, kanske framför allt Luiz, är att de har potential att vara väldigt bra mittbackar, inom ramen för ett starkt, välfungerande lag som skyddar dem. Placera dem däremot i ett dysfunktionellt lag som Arsenal i hög utsträckning har varit och är så blir de risker mer än tillgångar. De kan göra bra lag bättre, men har svårt att göra svaga lag bättre.
Kan Mikel Arteta vända den ekvationen till Arsenals fördel så vore mycket vunnet för Arsenal. Om han kommer lyckas är fortfarande en minst sagt öppen fråga, men positivt är att han visar tecken på att försöka komma tillrätta med problemet. Om inte annat så visar det att frågan om att åtgärda Arsenals defensiv i första hand är en taktisk fråga, inte i första hand en fråga om att köpa nya spelare.
Anfallet är Arsenals starkaste lagdel. Åtminstone på pappret har den ett case av att vara en av ligans starkaste anfall, även om fotboll som bekant spelas på gräs, och anfallet alltid måste vara en del i en större helhet. Pierre-Emerick Aubameyang och Alexandre Lacazette är två anfallare av världsklass, och här börjar även finnas tecken på att Mikel Arteta hittat ett sätt att få dem att existera tillsammans på planen.
Nicolas Pepe har potential att bli allt bättre, och unga talanger som Bukayo Saka och Eddie Nketiah ser onekligen spännande ut på riktigt. Lägg till dem Gabriel Martinelli som känns så där aggressivt direkt som sydamerikanska anfallare brukar kunna göra. Arsenal har hur som helst inget behov av att köpa spelare heller till anfallet, utan kan fokusera på att behålla och utveckla de spelare de redan har.
Arsenals primära problemområde är mittfältet. Men fördelen med att Arsenal ändå har rätt bra koll både på försvaret och på anfallet är att Mikel Arteta därmed kan fokusera helhjärtat på just detta problemområde, och på att hitta positiva lösningar. Arteta behöver inte sprida sin energi på flera problem. Nackdelen är kanske att Arsenals mittfält inte är något litet problem, utan ett rätt omfattande problem.
Grundbulten är att Arsenal och Mikel Arteta helt enkelt behöver spelare. Mesut Özil är uppenbarligen och med all rätt en spelare som inte ingår vare sig i Artetas planer eller i Arsenals framtid. Matteo Guendouzi är en spelare med osäkra kvaliteter och ännu mer osäker attityd, och just nu tyder det mesta på att han fallit offer för Artetas nya krav på disciplin och professionalism.
Men problemet är även taktiskt. Att gå ned på en trebackslinje innebär att Arsenal tappar en spelare på mittfältet, åtminstone så länge de fortsätter spela med tre anfallare. Dessa två mittfältare hamnar ofta långt ner i planen, särskilt som de måste användas för att skydda den egna backlinjen. Arsenals mittfält blir därmed defensivt balanserat, med följden att de får svårt att bygga upp ett eget spel via mittfältet.
Granit Xhaka, Dani Ceballos samt även Lucas Torreira, även om han hittills har haft svårt att slå sig in i Mikel Artetas lag, är inga dåliga spelare. Positivt är kanske framför allt att Arteta verkar ha tagit Xhaka tillbaka in i fållan, sedan denna blivit något slags onödigt bondeoffer i det politiska spelet mellan Unai Emery och Arsenals supportrar. Under rätt förutsättningar kan Xhaka vara en väldigt bra spelare för Arsenal och Arteta.
Ändå är det ett mittfält som känns mycket tunt. Är det med andra ord något som Arsenal och Mikel Arteta behöver lägga allt fokus och alla resurser på inför nästa säsong så är det just att uppgradera sitt mittfält. Mittfältare både med fysiken och tekniken att kunna hålla i bollen och driva bollen framåt, och med spelförståelsen att fördela bollen framåt på ett effektivt sätt.
Det har tjatats i 15 år om Arsenal och att hitta nya Patrick Vieiras. Det är naturligtvis på sätt och vis omöjligt, även om det samtidigt inte är omöjligt. Spelartypen går självfallet att hitta. Mittfältare som utan att göra Arsenal svagare defensivt samtidigt klarar av att förstärka Arsenal offensivt. Alldeles för ofta de senaste fem-sex åren har Arsenal haft mittfältare som, i bästa fall, kunnat göra det ena eller det andra.
Kanske finns en lösning i den mittfältare som Arsenal svårbegripligt nog lät lämna klubben inför säsongen – Aaron Ramsey. Han borde åtminstone inte fotbollsmässigt vara helt mot att återvända till England. Han var i mångt och mycket Arsenals blödande hjärta på deras mittfält under flera år, lagets viktigaste mittfältare. En spelare som definitivt även borde motsvara Mikel Artetas högt ställda krav på attityd och professionalism.
Lyckas Arsenal hitta ett åtminstone tillfredsställande svar på sina mittfältsfrågor, och om Mikel Arteta konsekvent jobbar vidare med att rensa bort oprofessionella element, rester av den kultur som under det senaste årtiondet fått fäste i klubben, så kommer Arsenal ha goda möjligheter att konkurrera nästa säsong. Kanske inte om ligatitlar, där är de inte ännu, men definitivt om Champions League-platser.
Champions League redan den här säsongen var en from förhoppning, men kanske en orimlig begäran av Mikel Arteta. Det var kanske inte en omöjlig uppgift, men ändå en mycket svår uppgift. Champions League nästa säsong måste däremot ses som fullt möjligt. Redan ikväll kan Arsenal lägga grunden för en positiv nästa säsong, genom att besegra ligamästarna Liverpool hemma på Emirates.
Och i farten sabotera Liverpools förhoppningar om ett poängrekord.