Med undantag för Man Utd, där han ansvarade för lagets sammanbrott och sämsta ligaposition på 25 år, men det var så klart ett svårt jobb. Med undantag för Real Sociedad där han fick sparken efter att endast ha vunnit tio matcher på ett år, men det är så klart alltid svårt att vara manager utomlands. Med undantag för Sunderland, där han vann totalt sex matcher och slutade sist i tabellen, men det var ju ett sjunkande skepp.
Med undantag för Everton, skulle kanske elaka tungor vilja lägga till. För det var så klart en kritik som framfördes mot Moyes tid med Everton, att han aldrig vann någon titel med dem. Vilket å andra sidan är en rätt småaktig och tramsig kritik, då han med begränsade resurser gjorde Everton till ett bättre fotbollslag än vad de egentligen under den tiden hade någon rätt att förvänta sig att vara.
Men med David Moyes är det kanske så som det finns skäl att misstänka är fallet även med andra brittiska managers som Eddie Howe, Sean Dyche med flera, nämligen att deras framgång är i huvudsak lokal. Det vill säga beroende av att de i en specifik klubb har lyckats skapa väldigt gynnsamma förutsättningar för sig själva, men att detta blir väldigt svårt att upprepa i någon annan klubb i ett helt annat sammanhang.
Upprepar sig eller skiljer sig detta mönster för David Moyes med West Ham, klubben som han nu alltså försöker sälja in sig till, på ett stundtals så skamlöst sätt att även arbetare i betydligt äldre yrken än manageryrket börjar rodna? Någon större vinnare framstår Moyes inte som i West Ham, där han sedan december har tagit 18 av 48 möjliga poäng i ligan. Med Moyes vinner West Ham ungefär var fjärde match.
David Moyes största säljpunkt, möjligen utöver att dela samma förnamn som West Hams båda ägare Gold och Sullivan, är att han lyckades rädda West Ham kvar i Premier League förrförra säsongen, sedan West Ham sparkat Slaven Bilic mitt under säsongen. Det var även så Moyes såldes in den här säsongen, att han skulle rädda West Ham kvar i Premier League, sedan West Ham sparkat Manuel Pellegrini mitt under säsongen.
Moyes lyckades rädda kvar West Ham i Premier League första gången, och ser ut att ha goda chanser att lyckas rädda kvar West Ham i Premier League även denna andra gång i klubben. Gör detta Moyes till en vinnare? Gör detta Moyes till rätt manager för West Ham även nästa säsong? Gör det faktum att Moyes tydligen tror att rädda kvar West Ham i Premier League är att vinna honom olämplig som West Hams manager?
Att David Moyes räddar kvar West Ham i Premier League, en gång eller två gånger, är inte någon stor managementbragd. Möjligen har han fått West Ham att prestera något närmare par. Att David Moyes räddar West Ham kvar i Premier League betyder inte att han håller West Ham kvar nästa säsong, eller att det ens är ett relevant kriterium för en klubb som både vill och kan mycket bättre än så.
Om West Ham vinner mot Watford ikväll, i en match där nedflyttningsångesten ligger så tjock att den går att skära i med kniv, så tar de ett jättekliv mot att hålla sig kvar i Premier League. Oavsett om West Ham vinner eller inte vinner mot Watford, oavsett om West Ham håller sig kvar i Premier League eller inte, måste West Ham ha visionen att driva klubben i en annan riktning, med en annan manager.
West Ham har redan kommit fram till den slutsatsen. Det var exakt den slutsatsen West Ham drog för två år sedan när de första gången sparkade (ej förlängde) Moyes och ersatte honom med Manuel Pellegrini. Det var inget fel på den slutsatsen. Misstaget var att istället anställa en manager som var lite för gammal, lite för trött och till synes lite för omotiverad för att orka med jobbet.
Man måste anta att David Moyes ser den mycket tydliga risken att historien upprepar sig för hans skull. Han har gått på en rejäl charmoffensiv den senaste månaden, och anstränger sig för att säga alla de rätta sakerna. Han har till och med framhävt Red Bull Salzburg och Leipzig som förebilder för West Ham. Vilket kanske är kinkigt för vissa, men som ren fotbollsmodell är det så klart klokt.
Att säga så låter naturligtvis både fint och progressivt. David Moyes verkar ha tänkt efter kanske man då börjar tänka. Men så kommer så tydliga propåer om att Moyes planerar att försöka värva Phil Jones och Jesse Lingard från Man Utd i sommar, det vill säga upprepa sin i Sunderland allt annat än lyckade värvningsstrategi att värva Man Utds rejects, och man tänker mer att Moyes är en gammal hund som inte lärt sig sitta.
Ord och handling har liksom inget samband. Och det är kanske en brist eller obalans som präglat West Ham som helhet under många år. Där finns stora idéer, stora planer och stora ord, men när allting ska omsättas i handling så blir det mest kaos och halvkokta lösningar. West Ham är inte blyga att slänga pengar omkring sig, men sällan görs det med någon som helst tanke eller idé.
West Ham som klubb navigerar sig framåt med hjälp av väggarna, och har så gjort i minst ett helt årtionde. Laget slits än hit än dit. Inte minst tydligt är det just i anställningen av managers. Från Sam Allardyce till Slaven Bilic, till David Moyes, i en helt annan riktning till Manuel Pellegrini och sedan plötsligt tillbaka till Moyes igen. Inte undra på att en minst topp tio-spelartrupp inte längre vet ut eller in.
West Ham behöver förändra vad det betyder att vinna. Att klamra sig kvar i Premier League är inte att vinna, det är bara en annan form av förlust. Oavsett om West Ham vinner eller inte vinner mot Watford ikväll, oavsett om West Ham håller sig kvar i Premier League eller inte, så kommer det fortfarande vara en misslyckad säsong, kanske framför allt ännu en bortkastad säsong.
West Ham behöver en manager vars uppfattning om att vinna sträcker sig längre än att bara hålla sig kvar i Premier League. West Ham behöver en manager vars ambition, vars kompetens och vars personlighet kan lyfta klubben. West Ham måste tänka längre än att anställa managers bara för att de känner igen hans namn, managers som i sin tur inte orkar tänka längre än att värva spelare för att de känner igen deras namn.
Dilemmat är kanske uppenbart, hade West Hams ägare och styrelse orkat eller kunnat tänka längre än så hade de väl rimligtvis redan gjort det. Alltså riskerar de vara vilse i sin egen pannkaka. Men kanske finns det ironiskt nog ändå en väg ut, genom att lyssna till David Moyes egna ljusa idé att använda sig av Red Bull Salzburg och Leipzig som inspiration och förebilder.
Kanske befinner sig Julian Nagelsmanns karriär just nu i en annan färdriktning, men varför inte slå en pling till Jesse Marsch i Salzburg?! Det hade inte bara varit en annan riktning för West Ham. Det skulle kunna vara en potentiell game-changer. Marsch har även den egenskapen att han utan problem kan spänna ögonen i West Hams supportrar och beskriva sig själv som en vinnare.
Utan att det skulle bli pinsamt.
:::
Press har varit ett ord som surrat likt ett ilsket bi runt West Brom en längre tid nu.
Men kanske har pressen aldrig varit större den här säsongen på West Brom än vad den är ikväll, när de möter Huddersfield Town på bortaplan. West Brom vet att de måste vinna, annars är inte längre automatisk uppflyttning i deras egna händer. Då går fördelen över till Brentford, The Bees.
Slaven Bilic tar själv upp frågan om att spela med press. Han beskriver det som något helt naturligt, något som kommer av att man befinner sig före andra i tabellen. Lagen längre ned i tabellen känner mindre press. Bilic försöker vända det till något positivt, att ha modet att acceptera att man spelar under press, inte förneka det.
Bilic har rätt i att press kommer är en följd av lagets egen tabellplacering. Men press är även en funktion av lagen under dem i tabellen, hur nära de ligger i det här fallet West Brom, och hur snabbt de är på väg att komma ifatt och eventuellt förbi. Pressen är ett uttryck för rädslan av att tappa sin tabellplacering.
West Brom har legat på en av uppflyttningsplatserna under hela säsongen ända sedan slutet av september, alltså nästan ett helt år. Vid uppehållets början låg de tio poäng före Brentford i tabellen. Sju matcher senare, och med två matcher kvar av ligasäsongen, skiljer en enda poäng, med Brentford på klart bättre målskillnad.
Brentford ligger alltså väldigt tätt bakom West Brom i tabellen, Brentford har närmat sig extremt fort, och West Brom riskerar tappa något de har haft i sin bakficka mer eller mindre hela säsongen. Varenda faktor som finns för att West Brom ska känna maximal press är alltså i spel.
Vilket även har märkts. När Joe Rothwell kvitterade i andra halvlek för Blackburn Rovers i lördags så gick det nästan att ta på nervositeten i West Brom. Ingen klev fram och tog tag i taktpinnen, alla verkade vilja gömma sig. Vad händer om Huddersfield kvitterar eller tar ledningen ikväll?
Slaven Bilic visade ändå prov på viss street smartness mot Fulham i veckan. Han har ofta fått kritik för att vara naiv i sin offensiv. Med 0-0 i andra halvlek var det däremot tydligt att Bilic och West Brom värderade poängen de ändå hade högre än möjligheten att ta hem alla tre poäng.
Den poängen var viktig, med den behåller West Brom kontrollen. Men det var sista gången den här säsongen som West Brom har råd att låta sig nöja med en poäng, de måste båda sina återstående matcher. Både borta mot Huddersfield ikväll, och hemma mot QPR i sista omgången.
Om de gör det så spelar de i Premier League nästa säsong. Annars spelar de ett playoff om någon vecka eller två. Ingen press!