Watford måste vara på god väg att slå något slags modernt rekord när de under dagen gav beskedet att de sparkat sin tredje manager den här säsongen. Jodå, Nigel Pearson och Craig Shakespeare får båda lämna klubben, som alltjämt kämpar för sitt liv för att undvika nedflyttning, med endast två omgångar kvar av säsongen.
Beslutet möttes med lätt insedd oförståelse under eftermiddagen. Vad alla pekade på var hur Nigel Pearson sedan han tog över laget efter cirka halva säsongen har lyft dem från sex poäng under nedflyttningsstrecket till tre poäng ovanför strecket. Hur Watford med honom som manager vunnit både mot Man Utd och mot Liverpool.
Vägvalet som sådant känns inte särskilt märkligt för mig. Watford visade inga som helst prov på någon vettig fotboll under Nigel Pearson. Lagets minimala höjning i tabellen har mer att göra med att laget som sådant var alldeles för starkt för att ligga under strecket till att börja med.
Nigel Pearson rimmar heller inte alls med den profil av manager som Watford normalt sett har anställt under nuvarande ägare. När Watford för ett drygt halvår sedan upplyste oss om anställningen av Pearson var reaktionen då snarare en av förvåning. Det kändes inte alls som en för Watford logisk anställning.
Känslan var nog istället att Watford anställde Nigel Pearson som någon form av nödlösning och brandsläckare, för att rädda sig kvar i Premier League. Att se Pearson som manager för Watford nästa säsong, oavsett om de höll sig kvar i Premier League eller ej, var inte alldeles lätt.
Frågan är naturligtvis också vad Nigel Pearson ens bidrog med. Spelmässigt och taktiskt har Watford sett alltmer tveksamma ut under säsongens andra halva. Något som kanske sopades lite under mattan med några enstaka positiva, eller matcher med positiva resultat, såsom framför allt vinsten hemma mot Liverpool.
Vid sidan av en tidig bump i resultaten, som dels mest var en återgång till Watfords ungefärliga medelvärde, dels en som skulle visa sig snabbt avtagande ny manager-effekt, så har Watfords spel och resultat därefter sakta men säkert börjat se allt blekare ut igen. Effekten var positiv, men trenden negativ.
Utöver det är det svårt att få fram att Nigel Pearson hade några större tankar med Watford annat än gammalt vanligt brittiskt ”nu knyter vi nävarna och går in och kämpar så ögonen blöder”-tjafs. Han verkade klicka bra med några av Watfords äldre, brittiska spelare, såsom Troy Deeney, inte mer än så.
Något sådant kan räcka för att rädda en säsong cirka halvvägs in på den. Men det är svårt att bygga något för framtiden endast på något sådant. Det finns ett klart och tydligt bäst före-datum för den typen av blood and guts-managers. Särskilt om det är ett lag som inte har satts samman av den managern specifikt.
Timingen är däremot väldigt märklig. Med endast två matcher kvar av säsongen hade självfallet det rimliga varit att Nigel Pearson åtminstone avslutade säsongen. Eftersom ingen ny manager rimligtvis kommer hinna få någon större effekt på Watford på mindre än en vecka, om ens någon hinner anställas på den tiden.
Om man ska försöka spekulera i vad timingen beror på så går det kanske att föreställa sig tre olika saker:
Att Watford har hittat en manager de verkligen vill ha och som de behöver agera omedelbart för att lyckas knyta till klubben. Vilket i och för sig inte låter helt troligt givet att det precis meddelats att Hayden Mullins kommer leda laget i de två sista matcherna under säsongen.
Att Watford hoppas uppnå någon kortsiktig energikick som kan ge dem någon eller några oväntade poäng mot Man City och Arsenal. En tankegång som bygger på att Watfords ledning såg matchen mot West Ham och bedömde det som djupt osannolikt att det skulle komma någon poäng alls med Nigel Pearson.
Att något har hänt i relationen mellan Nigel Pearsons och Watfords ägare, styrelse eller ledning. Utifrån vet vi naturligtvis inte allt som händer inuti klubben, och det är väl inte omöjligt att något olämpligt har sagts eller gjorts som har fått Watfords ledning att vilja kapa banden omedelbart.
En annan aspekt är att Watford inte alls har hanterat det pandemiska uppehållet särskilt bra alls. Vilket har märkts både med klubbens rutiner utanför planen, flera spelare har även gjort sig otillgängliga, och med lagets spel på planen. Att åtminstone en del av ansvaret för detta har lagts på Nigel Pearson är inte osannolikt.
Watford måste i vilket fall som helst ha räknat ut att sannolikheten att hålla sig kvar i Premier League åtminstone inte blir mindre utan Nigel Pearson än vad den varit med Nigel Pearson, utan förmodligen eller åtminstone förhoppningsvis större. Exakt hur de då har räknat vet inte jag, men så landar kalkylen.
Det kan mycket väl visa sig vara rätt kalkylerat. I vilket fall som helst är detta inget beslut som kommer att platsa på måndagens lista över säsongens bästa beslut i Premier League. Men kanske inte heller på någon lista över säsongens sämsta beslut.