Man Utd fick den hjälpande hand av Tottenham och av sin gamle manager José Mourinho som de kanske hade hoppats på under helgen, när Tottenham åtminstone målmässigt manglade Leicester. Ett resultat som ger Man Utd möjligheten ikväll inte bara att gå tre poäng förbi Leicester i tabellen utan även arbeta upp en hälsosam fördel vad gäller målskillnaden.
Om Man Utd ska lyckas med den saken behöver de kanske en hjälpande hand även av en annan av sina gamla managers i form av David Moyes. Även om jag misstänker att Moyes hand i så fall inte kommer vara riktigt lika frivillig som Mourinhos möjligen var. Men ett West Ham som i praktiken redan klarat kontraktet till Premier League borde vara en fullt möjlig match för Man Utd att både vinna och eventuellt vinna stort.
Vilket kan behövas eftersom det ofrånkomligen kommer vara så att Leicester och Man Utd möts i den sista omgången. Vad en eller tre poäng ikväll betyder för Man Utd är att deras möjligheter att ta sig till Champions League ökar från en tredjedel till två tredjedelars chans. Om Man Utd sedan boostar sin målskillnad, så att Leicester inte bara måste vinna utan vinna med två eller tre mål, desto bättre för Man Utd.
Men först och främst gäller det naturligtvis för Man Utd att inte förlora mot West Ham ikväll. Vilket kan vara en nog så tuff uppgift.
Tvivlen på Ole-Gunnar Solskjaer har funnits där mest hela tiden. Det är tvivel som knappast skingrades av Man Utds tunga förlust mot Chelsea i FA-cupsemifinalen i söndags. Det var Man Utds andra semifinal den här säsongen, och deras andra tunga förlust. Solskjaers problem är inte bara att Man Utd inte vinner dessa matcher, utan att han känns taktiskt och psykologiskt överspelad i dem.
Kritiken mot Solskjaer är att han inte riktigt sitter på auran och kompetensen som krävs för att ta Man Utd hela vägen tillbaka till toppen. Kort sagt att han inte är en vinnare som manager i den utsträckning som krävs i Man Utd. Den kritiken kommer självfallet förfölja honom till dess att han bevisar motsatsen. Men dit är det av söndagens semifinal att döma långt kvar. Sådana matcher talar inte till Solskjaers fördel.
Förlusten kommer så klart alltid förklaras så som sådana förluster alltid förklaras. Det var ju bara FA-cupen, det är mycket viktigare att kvalificera sig till Champions League, Man Utd var ju supertrötta och så vidare. Misstanken är så klart att det där med FA-cupens och matchens obetydelse betonas lite extra just för att man anar att en förlust är på väg. Vad gäller tröttheten så har Chelsea spelat precis lika många matcher de.
Mycket av mytologin bakom Ole-Gunnar Solskjaers manager bygger på idén att Man Utd har blivit väldigt bra mot övriga topplag. Vilket nästan endast kan baseras på dubbla vinster mot Man City och Chelsea i ligaspelet. För mot Tottenham har det blivit vinst och oavgjort, och mot Liverpool och Arsenal oavgjort och förlust. Och Man City och Chelsea har å andra sidan slagit ut Man Utd ur cuperna.
Vilket kanske inte är något katastrofalt facit, men det är heller inte något enastående facit. Särskilt som det knappast kan betraktas som något permanent tillstånd. En annan del i mytologin gäller Man Utds obesegrade svit under våren och sommaren om 19 matcher tror jag det är. Problemet med detta är att motståndet sällan har varit det tuffaste, samt att det till slut inte räcker att inte förlora, det måste vinnas!
Mytologins tredje hörnsten är att Man Utd gör framsteg under Ole-Gunnar Solskjaer, och att detta talar till hans fördel. Vilket Man Utd för all del har gjort. Det kan sedan alltid diskuteras om dessa framsteg är tillräckliga. Anfallet har helt säkert blivit bättre, även om det också kan kännas både tunt och lättviktigt mot tufft motstånd. Försvaret håller alltjämt alldeles för ojämn kvalitet för att Man Utd ska kunna utmana om titlar.
Vad gäller framsteg finns även ett definitionsmässigt problem. Nämligen att de flesta pratar om framsteg så jämför de med någon punkt bakåt i tiden, det vill säga hur lagets prestation och resultat kanske såg ut för låt oss säga något halvår eller år sedan, eller längre än så. Jämförelsen sker därför med vad man måste anta vara lagets kanske lägsta nivå. Med en sådan utgångspunkt går det så klart alltid att hitta framsteg om man vill.
Att prata om framsteg på ett konstruktivt sätt måste istället handla om att jämföra framåt i tiden, det vill säga utifrån ett fast mål eller ambition som klubben har. Att göra framsteg måste alltså därför vara att ha tagit meningsfulla kliv mot att faktiskt komma närmare det det målet och kunna uppfylla den ambitionen. Om vi betraktar framsteg på det viset blir det inte riktigt lika lätt att hävda att Ole-Gunnar Solskjaer har gjort stora framsteg.
Det går inte på något sätt att förneka att Man Utd ser bättre ut i många avseenden, och att det stundtals faktiskt ser bra ut. Men inte vid något enda tillfälle hittills under Ole-Gunnar Solskjaers tid som Man Utds manager har jag sett eller känt att det faktiskt ser bra nog ut, eller egentligen ens att det är särskilt nära. Man Utd är ett lag som borde kunna ta sig till Champions League, men det är så klart inte bra nog.
Att kvalificera sig för Champions League blir nu någon form av minimal nivå som krävs för att betrakta säsongen som åtminstone godkänd för Ole-Gunnar Solskjaer och för Man Utd, sett utifrån säsongens förväntningar. Om Man Utd ska lyckas med det så förutsätter det att de faktiskt presterar när det gäller som mest, när matcherna verkligen antar en avgörande karaktär.
Det lyckades inte mot Southampton, det lyckades inte heller mot Chelsea. Det måste lyckas mot West Ham ikväll och mot Leicester på söndag. Man Utd kan inte fortsätta att förlita sig på andras hjälpande händer. De enkla försvarsmisstagen måste elimineras och anfallet måste vara effektivt. Man Utd måste helt enkelt vara bäst när det gäller. Något Man Utd inte har varit särskilt bra på under Ole-Gunnar Solskjaer.
Visst finns där även Europa League som någon slags bakväg till Champions League. Men det är en vansklig och riskfylld väg, och givet Man Utds uppenbara besvär när det börjar handla om kvartsfinaler och semifinaler i cupturneringar så är inte det ett alternativ jag skulle sätta banken på. Dessutom hade det varit uppskattat att försöka vinna Europa League just enbart för den europeiska cuptitelns skull.
Någon hjälp från Liverpool ikväll är kanske inte att hoppas på. Jag har mycket dåliga erfarenheter av att hoppas på Liverpools hjälp mot Chelsea på Anfield i ligans näst sista omgång. Förra gången det hände stod Rafa Benitez och mer eller mindre medgav i intervjuerna inför matchen att det nog inte var så intressant att vinna matchen, och sedan var Steven Gerrard matchens lirare för Chelsea. Inte för sista gången förvisso.
Dessutom är det kanske inte Chelsea som i första hand är Man Utds problem vad gäller kvalificering till Champions League. Att ta sig förbi Chelsea antingen i termer av Champions League-spel eller upp till tredjeplatsen, vad nu den är värd, är att betrakta som någon slags bonus. Det är naturligtvis Leicester som i första hand kan dumpa Man Utd ut ur nästa säsongs Champions League.
Och större är inte Man Utds framsteg under Ole-Gunnar Solskjaer än att jag känner att de gör bäst i att ikväll mot West Ham skaffa sig en så stor fördel som bara är möjligt inför söndagens ”ligafinal” mot Leicester. Då finns där inte längre några hjälpande händer. Även om de som går igång på löskokt VAR- och straffstatistik säkert skulle kunna ha ett och annat att invända mot den saken.
För det kan man ju alltid lita på, oavsett hur bra eller hur dåligt det än går för Man Utd, att det här i världen bara finns tre garanterade saker – döden, skatter och att det gnälls på Man Utds domarfördelar.