Årets manager: Jürgen Klopp, Liverpool. Om management enbart hade varit att få sitt lag att maximera resultat vs förväntningar så hade kanske denna utnämning varit given för Sheffield Uniteds Chris Wilder. Men Klopp ger Liverpool detta samt något större om än mindre mätbart än så. Liverpools första ligatitel på 30 år, och det sätt på vilket Liverpool vann den ligatiteln, går inte att snacka bort.
Målvakten
Bernd Leno, Arsenal. Har gjort ett stort jobb under många gånger extremt besvärliga förutsättningar, och har räddat många matcher och poäng åt Arsenal under den här säsongen. En målvakt att bygga vidare med för Arsenal.
Backlinjen
Ricardo Pereira, Leicester. Trent Alexander-Arnold är kanske mer spektakulär framåt men Pereira har gjort en enorm säsong defensivt samtidigt som han har varit otroligt nyttig för Leicester framåt. Fantastisk högerback.
Virgil Van Dijk, Liverpool. Många gnuggade sig i ögonen när Van Dijk gjorde ett grovt misstag mot Arsenal nyligen och det säger kanske det mesta om hur säker och stabil Van Dijk är som mittback.
Conor Coady, Wolves. Oroväckande tanke att Liverpool lika gärna hade kunnat haft Coady bredvid Van Dijk. Ledargestalt i Wolves backlinje som är en av Premier Leagues tätaste och bäst organiserade.
Andy Robertson, Liverpool. Radarpartnern till Alexander-Arnold, får kanske inte riktigt samma uppmärksamhet men är väl så bra. Ger Liverpool ett djup i sitt spel både med sina löpningar och med sina långa passningar.
Mittfältet
Kevin De Bruyne, Man City. Har varit outstanding i Premier League i flera år. Man City har kanske inte haft sin allra bästa säsong, men De Bruyne har likaväl varit en strålande spelare på deras mittfält.
Wilfred Ndidi, Leicester. Har beskrivits som Leicesters viktigaste spelare, och det är inget litet beröm givet att där finns Pereira, Schmeichel, Maddison och Vardy. Senaste defensiva mittfältaren som var så här bra var N’golo Kanté.
Jordan Henderson, Liverpool. Inte ligans mest kreativa och produktiva mittfältare, men det är heller inte hans roll. Har däremot mer korrekt beskrivits som ligans kanske viktigaste mittfältare. Liverpools rödblödande hjärta.
Anfallet
Mohamed Salah, Liverpool. Att Salah inte uppnått riktigt samma aha-faktor som under sin första säsong har fått en del ljushuvuden att beskriva honom som en one season-wonder. Sanningen är att han presterar på väldigt hög nivå, säsong efter säsong.
Raúl Jimenez, Wolves. Mängder med konkurrens på den här positionen, inte minst Vardy och Aguero. Jag fastnar ändå för Jimenez som verkligen fått ett genombrott under säsongen med sin tyngd och mångsidighet som anfallare.
Raheem Sterling, Man City. Även här finns många att välja på, Rashford och Mané framför allt, men Sterling känns ändå huvudet högre än övriga spelare på positionen för närvarande. Mer mångsidig än Mané, mer konsistent än Rashford.
:::
Årets groda: Gary Neville.
”Man Utd kommer vinna ligan igen innan Liverpool gör det.” – Detta kläckte Gary Neville ur sig i början av säsongen och det får man väl säga var en riktigt olycklig utsaga av honom. För all del går det att förstå hur han tänkte, så det är inte ens i närheten av så dumt som det riskerar framstå, men man måste ändå kunna skratta lite åt det dråpliga i det hela.
:::
Årets flopp: Tanguy Ndombele, Tottenham
Förväntningarna var höga på Ndombele, som var strålande med Lyon, när Tottenham var på väg att uppgradera och förstärka sitt mittfält. Ndombele besitter helt uppenbart skickligheten, men attityden verkar det vara betydligt mer besvärligt med. Började hitta fötterna under Pochettino men har hamnat på total kollisionskurs med Mourinho, och sådant brukar ju väldigt sällan bli bättre med tiden.
Årets topp: Christian Pulisic, Chelsea
Ett tufft jobb att värvas som ersättare för en spelare som Eden Hazard, och det var väl aldrig riktigt rimligt att förvänta sig något sådant redan första säsongen. Och visst är det rätt tröttsamt att följa den amerikanska varianten av Zlatanism som snurrar kring Pulisic men han har också haft en mycket bra debutsäsong och varit väldigt nyttig för Chelsea, utan honom tvivlar jag på om det blivit något Champions League.
:::
Årets bomb: Carlo Ancelotti
Reaktionen när det började ryktas om att Everton var intresserade av att anställa Carlo Ancelotti var bland de allra flesta att nu hade Everton drabbats av någon slags hybris, att aldrig i livet skulle de kunna anställa en manager som Ancelotti. Några veckor senare var säsongens häftigaste manageranställning ett faktum, och kanske var det början på ett seismiskt skifte i vad klubbar som Everton vågar ha för ambitioner.
:::
Årets rookie: Mason Greenwood, Man Utd
Det har varit en rolig säsong på så vis att det verkligen har kommit fram ett koppel av unga spelare. Phil Foden har börjat få speltid i Man City, framför allt Mason Mount och Reece James imponerar med Chelsea, Bukayo Saka med flera i Arsenal. Men störst impact har nog onekligen Greenwood gjort med Man Utd, en fortfarande mycket ung spelare som redan visar goda tecken på att utvecklas till en komplett anfallare.
Årets adios: David Silva, Man City
Om en lista ska göras över Premier Leagues bästa spelare någonsin kommer David Silva ofrånkomligen befinna sig på den listan. Om en lista görs över Premier Leagues bästa spelare det senaste årtiondet så toppar Silva ofrånkomligen den listan. Det här var Silvas sista säsong med Man City, om han inte gör en Scholes, och det kommer bli väldigt svårt för Man City att ersätta honom på sitt mittfält.
:::
Årets ris: Watford
Andra klubbar kan risas även de, men Watfords facit att under en och samma säsong hinna med att sparka tre ordinarie managers är helt och hållet bedrövligt, särskilt för en klubb som för inte alls länge sedan sade sig leta efter stabilitet. Vi vet ännu inte riktigt hur säsongen slutar för Watford, men om de lyckas hålla sig kvar i Premier League så gör de det helt och hållet oförtjänt.
Årets ros: Sheffield United
Visst, visst, vad var det jag sa?! Experterna var inför säsongen helt överens om endast två saker. Att Tottenham skulle ta sig till Champions League och att Sheffield United skulle åka ur Premier League. Istället jagade Sheffield United långt in på säsongen en Champions League-plats och har fortfarande häng på en europeisk cupplats. Inget lag har överpresterat mer den här säsongen än Sheffield United.
Årets ras: Leicester
Leicester startade säsongen urstarkt och efter två tredjedelar av säsongen hade Leicester en hel ocean av poäng tillgodo ner till Champions League-strecket. Vad som har hänt därefter skulle utan minsta tvekan platsa på en lista över Premier Leagues värsta ras någonsin. Att Leicester kunde börja falla var givet, men inte i den här omfattningen och över så lång tid. Att de fortfarande kan nå Champions League är ett underverk.
:::
Årets Donald Trump: Pep Guardiola
Det har alltid funnits ett drag av Trump över Pep Guardiola och dennes medvetna sätt att ofta böja sanningen, utnyttja överdrifter och pusha en story utan att vara alltför bekymrad om fakta. Ett mycket mer intelligent drag naturligtvis. Men när Guardiola började tala om viskningar och konspirationer började det plötsligt bli mycket svårt att se någon större skillnad från Trumps babbel om hoaxes, witch hunts och riggade val.
:::
Årets Punkrocker: Granit Xhaka, Arsenal
Gjorde sig djupt impopulär när han svarade tillbaka på de egna fansen som gav honom skit efter en sämre insats och sedan rätteligen vägrade be om ursäkt. Arsenals lagledning, i ett klassiskt exempel på ryggradslöshet, slängde honom därefter framför bussen istället för att backa upp honom. Har fått sin revansch i och med Mikel Artetas ankomst, under vilken han fått en ny chans som en av Arsenals bästa och kanske viktigaste spelare.
Årets Rihanna: Mesut Özil, Arsenal
Ännu ett år har passerat på Özils kontrakt, ännu en säsong av Özils karriär, och hans bidrag både till Arsenal och till Premier League fortsätter att vara mycket litet till en väldigt hög kostnad. Mikel Arteta skräder inte precis orden när han öppet säger att Özil inte varit och inte är redo att göra jobbet. En bild har sällan sammanfattat en spelare bättre än bilden på Özil under ett paraply tittandes på andra som spelar fotboll.
:::
Årets hjälte: Marcus Rashford
Skar bollarna av populistiska politiker som försökte göra en poäng på fotbollsspelarnas bekostnad under pandemin genom att först skaffa fram egen finansiering och därefter skambefläcka samma politiker att groteskt nog mot deras vilja se till så att barn inte behövde gå hungriga under pandemin. Rashford tillsammans med Sterling med flera andra spelare visar att bilden av spelare, oftast påhejad av tabloider, är felaktig.