Bränt barn skyr elden brukar det sägas. Misslyckandet med Frank De Boer, och med försöket att börja tillämpa den så kallade Ajaxmodellen i Crystal Palace, riskerar med största sannolikhet göra Crystal Palace obenägna att pröva på något sådant igen. Inte minst eftersom återgången därefter till Roy Hodgson ändå lyckades med vad som var föresatsen, att hålla Crystal Palace kvar i Premier League.
Ändå känns det som en tanke värd att återvända till för Crystal Palace.
Ingen kan förneka att anställningen av Frank De Boer blev ett fiasko. De Boer var uppenbart inte rätt människa för jobbet. Dessutom pratade Crystal Palace förvisso brett om Ajaxmodellen utan att på något sätt stötta en sådan reform med de nödvändiga investeringarna i spelartruppen. Försöket var dömt att misslyckas. Men det betyder inte att strategin och tänket som sådant var felaktigt.
Strategin som låg bakom anställningen av Frank De Boer, och försöket att utveckla Crystal Palace mer i riktning mot den så kallade Ajaxmodellen, har fortsatt i bakgrunden. Framför allt har detta tagit sig uttryck i Crystal Palaces omfattande investeringar i sin egen akademi, och den vikt klubben har lagt vid att denna akademi nu till sist har blivit tilldelade så kallade kategori 1-status.
Ambitionen är både uppenbar och uttalad. Crystal Palace vill vara en av Englands främsta centrum för utveckling av unga spelare, och den primära klubben för detta ändamål i södra London. Ambitionen följer samtidigt en av Crystal Palaces stolta traditioner just som en av Englands främsta akademier. Ungdomslagen som Crystal Palace fick fram under framför allt 1970- och 80-talen lever fortfarande i minnena.
Men Crystal Palaces akademi har producerat spelare även efter det, och även i så kallad modern tid. Wilfried Zaha, Aaron Wan-Bissaka, Victor Moses och Nathaniel Clyne är några exempel på spelare som kommit fram genom Crystal Palaces system bara under de senaste tio åren. Samtidigt säger det kanske också något att Zaha, nu 27 år gammal, ofta är den yngste spelaren i Crystal Palaces startelva.
Om Crystal Palace verkligen ska lyckas med sin ambition att göra akademin till hörnstenen i sin verksamhet, och kunna attrahera dit de främsta talangerna, så måste det också kunna göras för troligt att det finns en tydlig väg upp från akademin in i a-laget, att unga spelare faktiskt får chansen. Socialt, ekonomiskt såväl som taktiskt, detta är själva kärnan i det som lite slarvigt brukar kallas för Ajaxmodellen.
Roy Hodgson har gjort ett fint arbete som hållit Crystal Palace kvar i Premier League. Men vad gäller att ge unga spelare chansen, i synnerhet spelare från den egna akademin, har han ett mycket magert facit. Och det är inte heller så att Hodgson har saknat chansen att göra just detta. Uppehållet med påföljande återstart har tvärtom gett honom en mycket god chans, som han däremot valt att inte använda sig av.
För all del så lät det rätt bra inför återstarten från Roy Hodgson: ”I think this period coming up, the nine games in very quick succession, it’s a good opportunity to see what there is behind the first-team, players we haven’t maybe dared to risk in the quest to achieve our goal, we might put some of those players in there.” Skulle det någon gång spelas unga spelare så borde det ha varit nu.
Ord är en sak, verkligheten många gånger en annan. Roy Hodgson har under fotbollen efter uppehållet gett exakt sex minuter till spelare från den egna akademin. Det var Brandon Pierrick som fick göra ett kort inhopp i den då redan förlorade matchen mot Liverpool på Anfield. Om Hodgson såg detta som ett bra tillfälle att spela unga spelare så är det i så fall ett tillfälle han inte utnyttjat.
Matchen mot Burnley, strax efter matchen mot Liverpool, såg Crystal Palace befinna sig i ett 0-1-underläge och behöva byta ut en tröttkörd Jordan Ayew. Här hade det kanske känts som en möjlighet att ge Brandon Pierrick chansen igen. Istället byter Hodgson in Scott Dann och Gary Cahill. Ingen av dem är så klart någon anfallare. Crystal Palace förlorar matchen med 0-1.
En anledning varför det var ett så bra tillfälle för Crystal Palace och för Roy Hodgson att lufta unga spelare efter uppehållet var att Crystal Palace redan i praktiken hade säkrat nytt kontrakt i Premier League. De behövde inte oroa sig för nedflyttning. Det medförde alltså ingen risk att spela yngre spelare, tvärtom hade det kunnat hålla ordinarie spelare piggare under ett väldigt hektiskt spelschema.
Förvisso hade Crystal Palace direkt efter uppehållet faktiskt en chans att blanda sig i fajten om de europeiska cupplatserna. Men sju raka förluster, och totalt en enda poäng, efter en första vinst, grusade alla sådana, högst eventuella förhoppningar. En olycklig förlustsvit som kan antas till stor del bero på just Roy Hodgsons ovilja att pröva nya spelare, och istället dennes benägenhet att köra slut på sina ordinarie spelare.
Även om Roy Hodgson alltså gjort ett gott och stabilt jobb med Crystal Palace i meningen att han har hållit dem kvar i Premier League, så finns det trots detta goda skäl för Crystal Palace att fundera på om han är rätt manager för dem, givet att de verkligen vill bygga vidare på akademin som deras hörnsten, och visionen om Ajaxmodellen som någon slags ledstjärna.
Vision kan många gånger ställas i bjärt kontrast till rutin eller, med ett annat ord om man gillar sina allitterationer, vana. Roy Hodgson känns som det relativt trygga, vanemässiga alternativet för Crystal Palace. Men han känns inte särskilt visionär. Visioner riskerar så klart slå fel, men en klubb helt utan vision kommer till sist ändå ofrånkomligen att börja glida nedåt i ligasystemet. Som vi har sett otaliga exempel på genom åren.
Hur kommer det sig att Crystal Palace avslutar säsongen med att förlora sju av åtta matcher, utan att vinna en enda? En resultatsvit som hade fått varenda manager att bli ifrågasatt. Detta alltså från en utgångspunkt där Crystal Palace har möjlighet att uppnå europeiskt cupspel. Det kan inte enbart förklaras med hjälp av trötthet. Definitivt inte från första början. Och Crystal Palace är så klart inte det enda laget som behövt kämpa med detta.
En rimlig förklaring går att hitta i Roy Hodgsons egna ord. Han menar att Crystal Palace dittills kanske inte vågat ta risken att spela unga spelare innan de uppnått sitt mål, något de nu alltså har gjort. Målet Hodgson pratar om handlar alltså uppenbart om att hålla sig kvar i Premier League. Vilket är ett rimligt mål, särskilt sett till förutsättningarna inför säsongen, men det visar också på oförmågan att sätta nya mål.
Bristen på vision med andra ord. Crystal Palace hade redan uppnått målet att hålla sig kvar i Premier League, men hade chansen att utmana om europeiska cupplatser. Men det målet betraktade Roy Hodgson helt uppenbart som om inte helt och hållet oviktigt, så i alla fall väsentligt mindre viktigt. Vad vi ser med Crystal Palace nu är i själva verket mycket likt det vi såg med West Brom för några år sedan med Tony Pulis som manager.
Bristen på vision och på ambition. Bristen att inte på allvar se akademin som en hörnsten för a-laget. Roy Hodgson kan instruera, men inte riktigt inspirera. Sammantaget får det mig att känna att det är läge för Crystal Palace att våga sig upp på hästen igen, och våga tänka i nya banor igen. Att det gick åt pipsvängen förra gången behöver inte betyda att det var en dålig idé.
Endast att idén den här gången i så fall behöver genomföras på ett bättre sätt.
:::
TRANSFERKOLLEN
Timo Werner, RB Leipzig till Chelsea. Sommarens förmodligen häftigaste värvning så här långt, en bra förstärkning av anfall inför nästa säsong. Borde passa väldigt bra in i det snabba och rörliga anfall som Frank Lampard uppenbart håller på att försöka skapa, helt i linje med de anfall vi ser i andra storlag. Med beröm godkänd – (++++)
Hakim Ziyech, Ajax till Chelsea. Har gjort några strålande säsonger med Ajax, och var en av nyckelspelarna bakom Ajax oväntade framgångar förra säsongen. Kreativ och snabb spelare, inte oäven i sina egna avslut. Kan bli riktigt besvärlig för motståndarna tillsammans med Christian Pulisic. Med beröm godkänd – (++++)
Nathan Ferguson, West Brom till Crystal Palace. Ansedd som en av de främsta talangerna i West Brom de senaste åren, och Slaven Bilic var allt annat än nöjd när Crystal Palace norpade den mångsidiga och talangfulla försvararen från dem. Hann 19 år gammal med att göra över 20 ligamatcher för West Brom. Berömlig – (+++++)
Wes Foderingham, Rangers till Sheffield United. Målvaktssituationen i Sheffield United är att betrakta som en smula oklar givet att vi inte riktigt vet vad Man Utd har för planer för Dean Henderson, eller vad Henderson själv har för planer. Om Foderingham är en fullgod ersättare är tveksamt, men ger Chris Wilder täckning. Godkänd – (++)
Adam Lallana, Liverpool till Brighton. Skadebenägen, till åren kommen offensiv mittfältare lämnar storklubb för några sista år i en mindre klubb. Historiskt sett kanske inte ett recept för någon strålande succé. Men Lallanas möjlighet att bidra till Brighton ska för all del inte underskattas. Värvningen visar ambition. Väl godkänd – (+++)