Om vi inför säsongen istället spekulerade i att Leicester vid årsskiftet skulle ha ett försprång om 14 poäng ned till Champions League-strecket, till synes ha Champions League-spel mer eller mindre säkrat, men under våren prestera ett ras som skulle placera sig på en topplista över Premier Leagues värsta ras, så hade vi nog tyckt det var svagt.
Utgångspunkten spelar en ofta stor roll. Det är den gamla klassikern. Fråga prästen om det är okej att du röker samtidigt som du ber så kommer han svara nej. Fråga samma präst om det möjligen är okej att du ber samtidigt som du röker, och han kommer högst sannolikt svara javisst, självklart!
Båda tankegångarna är giltiga för Leicester. De har naturligtvis alla skäl i världen att vara väldigt nöjda med den här säsongen utifrån utfall och förväntningar på förhand. Det är på samma gång fullt förståeligt att de är djupt missnöjda att missa Champions League efter att ha skaffat sig själva ett sådant försprång.
När Champions League-striden den här säsongen ska sammanfattas så är det ändå först och främst med att Leicester missar Champions League, snarare än att Man Utd och Chelsea vinner sina Champions League-platser. Om inte Leicester rasar samman så missar en av Man Utd eller Chelsea Champions League.
På motsvarande sätt är kanske det därutöver främsta skälet varför Man Utd och Chelsea tar sig till Champions League nästa säsong, snarare än att Man Utd och Chelsea skulle ha varit så strålande bra, att klubbar som framför allt Tottenham och Arsenal inte alls kommit upp i acceptabel nivå sett över hela säsongen.
Vid sidan av att påpeka relativa självklarheter som att Man Utd och Chelsea har mycket pengar, således väldigt bra spelare, och därmed till sist rätt bra lag oavsett hur mycket de ibland försöker visa på motsatsen, så är alltså den enda återstående frågan från Champions League-striden hur och varför Leicester lyckades missa Champions League?!
Överpresterade Leicester under hösten?
En inte ovanlig tankegång är att Leicester överpresterade rejält under hösten och vintern, och att fallet därefter således var att vänta. Ibland motiveras detta med att hänvisa till Leicesters förväntat antal gjorda och insläppta mål, som Leicester överträffade rejält.
För det första så visst hade Leicester en osannolikt bra första halva av säsongen, och nog var det väntat att det skulle ske en så kallad normalisering under andra halvan. Men ingen förväntade sig naturligtvis ett ras av den här omfattningen.
Att Leicester normaliserades under våren kan alltså vara en del av förklaringen till varför Leicester missar Champions League, men långt ifrån hela förklaringen.
Jämförelsen med Leicesters xG-siffror är även vilseledande. xG-statistik tar inte hänsyn till vilka spelare som får chanserna. Att överprestera relativt xG är i själva verket normalt för ett lag med mycket bra spelare.
Det normala för ett mycket bra lag med mycket bra spelare är alltså inte att exakt motsvara xG.
Blev Leicester taktiskt avlästa?
En annan tankegång är att motståndarna lärde sig och anpassade sig till Leicester under säsongens andra halva, och att Leicester i sin tur inte lyckades anpassa sig till det.
Jamie Vardys styrka som anfallare borde inte vara någon hemlighet. Han gillar att kunna springa in i sina ytor. Något han lyckades med frekvent under säsongens första halva, men som det blev mindre av därefter.
Motståndarna började lägga sig lägre mot Leicester, möjligen med insikten än en gång att Leicester faktiskt var ett riktigt farligt lag, och det ströp effektivt ytorna för Vardy, som därmed fick det tuffare med målskyttet.
Det hjälpte inte heller att James Maddison, Leicesters främsta kreativa chansskapare från mittfältet, skadade sig en bit in på våren.
Hur påverkade Leicesters otur med skador på nyckelspelare?
Vilket för oss in på Leicesters skador. Att skylla på skador är så klart populärt för alla lag, men det drabbar olika lag olika mycket, dels beroende på truppens bredd till att börja med, dels beroende på vilka spelare som blir skadade.
Leicester får under våren skador under längre perioder på spelare som Ricardo Pereira, Wilfred Ndidi och James Maddison. Skadorna hade knappast kunnat drabba viktigare spelare för Leicester.
Plocka bort Trent Alexander-Arnold, Jordan Henderson och Sadio Mané från Liverpool och det här hade nog blivit en betydligt besvärliga säsong även för dem.
Leicesters olycka tog inte stopp där. Lagom till att säsongen skulle avgöras så har Leicester tre fjärdedelar av sin ordinarie backlinje skadad. Hur påverkas matcherna mot Tottenham och Man Utd av detta t ex?
Leicester är inte det enda laget att dras med skador den här säsongen, men det är svårt att se något lag ha drabbats hårdare än Leicester.
Fungerade Rodgers taktiska justering?
Ett sätt som Brendan Rodgers försökte hantera skadesituationen, och även försöka komma till rätta med Leicesters avstannade offensiv, var att jobba med tre mittbackar och mer offensiva wingbackar.
Greppet gav Leicester lite bättre flyt framåt, men samtidigt så skapade det oreda i de bakre leden. Samspelet mellan mittbackarna Jonny Evans och Caglar Soyuncu, som varit ett av säsongens utropstecken, började glitcha betänkligt.
Rodgers taktiska ingrepp kostade helt enkelt mer än de smakade.
Drabbades Leicester av stora darren?
Sammantaget konspirerade dessa faktorer till att skapa en situation i vilket Leicesters ras både blev möjligt och till ett slags faktum.
Men att genomföra en säsong handlar mycket om hur ett lag lyckas hantera situationer av det här slaget. Om laget lyckas hålla sig lugnt i stormen eller om det sveps med i en spiral av självförstärkande negativism.
Här känns det rätt tydligt, baserat på hur Leicesters spelare ofta agerade ute på planen, särskilt mot slutet av säsongen, att de helt klart var störda av situationen, inte visste hur de skulle hantera den, och därför ofta reagerade överilat och med frustration.
Möjligen jobbade Leicesters stora försprång till deras nackdel i detta avseende. Det gav Leicester något att förlora, snarare än vad som nog borde ha varit fallet för dem, något att faktiskt vinna.
Brendan Rodgers lyckades aldrig riktigt få Leicester att kunna hantera det läget rent psykologiskt.