Brentford har under flera år varit en klubb som gjort saker annorlunda mot för hur engelska klubbar normalt sett gör saker. Och som kanske alltid är fallet när klubbar eller personer gör saker på ett annorlunda sätt så kommer de kritiseras för den saken, de kommer ifrågasättas och beskrivas som inte riktigt kloka. Kort sagt kommer de beskrivas som mer eller mindre galna.
Galenskap däremot, enligt någon slags allmängiltig textbok, definieras som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat utfall. Om vi tillämpar just den specifika definitionen av galenskap, på en division där många klubbar brottas med ägarproblem, finansiella problem, och som i flera fall äventyrar sin egen överlevnad i jakten på Premier League, så är det kanske inte Brentford som är den galna klubben.
Supportern tillika investmentbankern Matthew Benham började investera i Brentford så tidigt som för tretton år sedan. Han gjorde en överenskommelse med Brentfords supportertrust att investera £1m i klubben varje säsong under fem år. Detta skulle visa sig vara förstadiet till att Benham år 2012 gick in som majoritetsägare i Brentford, och från och med 2014 äger 100% av klubben.
Exakt vid samma tidpunkt firade Brentford sin ankomst till EFL Championship. De fem kommande säsongerna skulle se Brentford uppnå en placering på tabellens övre halva varenda säsong. Alltså kommer det liksom inte som någon blixt från klarblå himmel att Brentford nu inte bara befinner sig i playoff, utan dessutom är favoriten på förhand att vinna detta playoff.
Etablissemanget ruskade dock på sina huvuden åt Brentfords olika beslut. Brentford var tidiga med i engelsk fotboll, åtminstone på den här nivån, att införa en director of football och alltså frångå den klassiska managermodellen. Brentford värvade många unga okända och utländska spelare, och de vanliga frågorna ställdes naturligtvis kring hur dessa spelare skulle klara sig i Football League.
Samtidigt som Matthew Benham gick in som majoritetsägare i Brentford köpte han dessutom den danska klubben FC Midtjylland, och nådde framgångar med dem. Även detta ådrog sig självklart en hel del uppmärksamhet, och det pratades om att Brentford skulle försöka efterapa den danska modellen också i engelsk fotboll. Vad som egentligen var danskt med den här modellen var aldrig helt uppenbart.
De största protesterna uppstod emellertid när Brentford meddelade sitt beslut att lägga ned den egna akademin. Något som gick helt på tvärs med engelsk klubbtradition, alla klubbar ska ju ha sin akademi. Men Brentford såg saken på ett företagsekonomiskt sätt, och menade att pengarna kunde investeras på ett bättre sätt. Istället valde Brentford att satsa på ett B-lag, med en mycket närmare relation till Brentfords a-lag.
Utifrån Brentfords perspektiv kan beslutet synas självklart. Investeringar i en akademi är notoriskt osäkra, där det är högst osäkert om spelarna utvecklas som man vill. Dessutom kan större klubbar gå in och norpa de mest värdefulla spelarna. Att investera i ett B-lag, med kontrakterade spelare från något äldre åldersgrupper, och integrera detta tydligare med a-laget, är ett strategiskt sett sundare alternativ.
Men den del av Brentfords verksamhet det pratats allra mest om är deras metodiska användande av statistik och numerisk analys i sin scouting, värdering och rekrytering av spelare. I stort sett alla klubbar använder sig så klart av analys av det här slaget när de ska rekrytera spelare, men Brentford gör det enligt alla utsagor i högre utsträckning, mycket mer detaljerat och betydligt mer envetet än alla andra klubbar.
Moneyball är ett begrepp som blivit populärt inom fotbollen de senaste cirka tio-tolv åren, men också ett begrepp som blivit så brett att det också blivit rätt meningslöst. Till slut har det blivit så att varenda klubb som utger sig för att vilja värva spelare som har potential att vara mer värda för dem än den summa de betalar för spelaren, det vill säga agerar det minsta lilla rationellt, påstås hålla på med moneyball.
Alltså är det kanske inte så konstigt att Matthew Benham själv säger sig hata begreppet moneyball. Man kan ana att han har fått höra det ordet några gånger i alla intervjuer som har gjorts med honom. Men för Brentford har det egentligen aldrig handlat om något mer komplicerat än att försöka maximera kvaliteten i sin egen scouting och rekrytering av spelare, helt enkelt eftersom de måste.
Kan man inte utspendera konkurrenterna så måste man uttänka dem. Uttryckt annorlunda, den som är mindre måste slåss smartare om han vill vinna fajten. Den strategiska insikten, tillsammans med den för Football League förvisso inte helt vanliga insikten att Brentford behöver leva inom sina egna resurser, är vad som ligger bakom Brentfords väldigt väl utvecklade metoder.
Man måste säga att Brentfords metod har varit framgångsrik. Samtidigt som de har radat upp sex raka placeringar på tabellens övre halva i EFL Championship har de sålt spelare vidare för över £120m. Inom detta belopp ryms försäljningar av spelare som André Gray, James Tarkowski, John Egan, Ezri Konza med flera. Samtliga spelare som nu har sin hemvist i Premier League.
Samtidigt ställer Brentford upp med ett lag som, åtminstone tillsammans med Leeds, kan beskrivas som ligans mest talangfulla och bäst spelande fotbollslag. Här finns några strålande talanger som Said Benrahma, Sergi Canós, Rico Henry, Josh Dasilva, Ollie Watkins med flera. När det gäller scouting, rekrytering, förädling och försäljning av spelare är det få om ens någon engelsk klubb som överträffar Brentford.
Brentford uttrycker det själva som att deras strategi är att ta kalkylerad risk. Ett rätt avslöjande uttryck. Alla klubbar tar naturligtvis risker, men långt ifrån alla klubbar räknar på risken. Många klubbar har eller gör inga kalkyler bakom sin risk, och gör därmed sig själva i högre utsträckning beroende av tur eller tillfälligheternas spel. Brentfords unika konkurrensfördel är deras väldigt väl utvecklade metod.
Metoden gör Brentford bättre rustat att verkligen etablera sig i Premier League, än t ex klubbar som Norwich, Fulham eller Bournemouth. Klubbar som saknat en motsvarande metod. Jämförelsen med Bournemouth lockar. Båda börjar på B, båda är klubbar av liknande storlek med arenor av liknande storlek. Hade Bournemouth haft Brentfords metod hade de fortfarande spelat i Premier League, och uppnått mer i Premier League.
Brentfords framgångar visar på det långsiktiga värdet i att våga tänka och göra annorlunda än alla andra. Att våga ifrågasätta för givet tagna föreställningar. Det kommer säkert av omvärlden att beskrivas som en slags galenskap. Men Brentford visar klart och tydligt att det finns en mycket god metod bakom deras galenskap. Den metoden kan ikväll ta dem till Wembley, och om en knapp vecka till Premier League.
Invändningen mot metoden, som den tar sig form på planen, är att den ger dem ett lag av oerfarna och därmed ojämna spelare som har svårt att nå hela vägen över mållinjen. Vilket riskerar överdrivas, men som ändå känns aktuellt givet att ett Brentford som vann åtta raka fotbollsmatcher plötsligt förlorat tre raka matcher när det gällde som mest, och ett Brentford som gjort flest mål i ligan har plötsligt bara gjort ett mål på tre matcher.
Ikväll måste Brentford hantera pressen och prestera, om de ska kunna vända ett 0-1-underläge mot Swansea. Oavsett om de lyckas eller ej så är det ikväll Brentfords allra sista match på klassiska Griffin Park, efter 116 år. Brentford flyttar från och med nästa säsong in på den nya och cirka 6,000 platser större arenan Brentford Community Stadium.
En flytt som till största delen ansetts nödvändig just för att göra Brentford redo för Premier League. Ett av Brentfords uttalade mål de senaste åren som även det fick folk att tycka de var galna. Men med Brentford bara några få matcher från Premier League så verkar de kanske inte längre så väldigt galna.