Redan när Parker tog över Fulham under våren förra säsongen, sedan Fulham först sparkat Slavisa Jokanovic och därefter Claudio Ranieri, var det många som såg undrande på anställningen. Fulham var i praktiken redan så gott som nedflyttade när Parker tog över, så de flesta tog nog mer eller mindre för givet att det var en tillfällig anställning mest ägnad att slutföra säsongen för Fulham.
Men Scott Parker blev kvar som Fulhams manager även efter förra säsongen, och under hela den här säsongen. Antingen för att Parker på något sätt lyckades imponera i sådan utsträckning på Fulhams ägare och ledning i form av Shahid Kahn och dennes son Tony Kahn. Eller möjligen för att Tony Kahn för stunden är så upptagen med att driva ett amerikanskt wrestlingföretag att han inte längre orkar bekymra sig med Fulham.
Kärnan i dilemmat verkar först och främst utgöra Scott Parkers defensiva läggning, dennes konservativa och försiktiga fotboll. Fulhams framgångar, framför allt under Slavisa Jokanovic, byggde på en offensiv och flödande fotboll, mer fokuserad på att skapa chanser framåt än på att förhindra dem bakåt. Frustrationen med Parkers fotboll har varit att den är alldeles för långsam, alldeles för omständlig.
Möjligen speglar det Scott Parkers läggning som före detta spelare. Möjligen visar det att Parker är en outtalad student av den holländska fotbollsskolan. Bollinnehavet är nyckeln för Parker precis som för det var för Jokanovic, men där Jokanovic mer kanaliserade Pep Guardiola och Mauricio Pochettino så verkar Parker snarare hämta sin främsta inspiration från någon som Louis van Gaal.
Bollinnehavet är för Scott Parker först och främst defensivt till sitt syfte, att genom att kunna kontrollera bollen också kontrollera matchbilden, och framför allt förhindra motståndarna från att göra mål. Men Parkers defensiva attityd visar sig även inte minst i lagets taktiska uppställning, i hans laguttagningar, samt i de taktiska instruktionerna till spelarna där han uppenbarligen vill att spelarna vårdar sina defensiva positioner.
Möjligen går det inte att helt och hållet klandra Scott Parker. Han tog förra säsongen över ett Fulham som släppte in ett rekordstort antal mål i Premier League. Försvaret läckte helt enkelt som ett såll. Den kanske enskilt främsta anledningen varför Fulham åkte ur Premier League så emfatiskt. Att som första prioritet försöka trygga till defensiven är ett förståeligt beslut för vilken som helst manager.
Möjligen kan man klandra Parker för att fokusera alldeles för ensidigt på det ena, på bekostnad av det andra. I bakgrunden verkar det ligga en felaktig motsättning att ju mer ett lag fokuserar på offensiven desto mindre fokus måste läggas på offensiven. Men dessa båda sidor av fotbollen existerar i ett slags samspel. Ett fokus på offensiven kan leda till att behöva försvara sig mindre, eller kunna försvara sig högre upp i planen.
Just denna ensidighet har tagit sig ett mycket konkret uttryck på planen för Fulham under säsongen. Fulham den här säsongen är defensivt solida, väldigt svåra att bryta ned, och ett väldigt kompakt lag. Centrala mittfältare ligger lågt, ytterbackarna följer sällan med i offensiven. Men effekten av detta har blivit en isolerad offensiv, en långsam fotboll, och en oförmåga att skapa chanser.
Ett defensivt balanserat system ställer höga krav på lagets kreativa och offensiva spelare för att kunna producera något offensivt. Mycket riktigt finns det alla skäl i världen att t ex fundera över om Fulham över huvud taget hade spelat något playoff den här säsongen om det inte vore för Aleksandar Mitrovic, arguably ligans bästa anfallare. Hans många mål har hållit Fulham kvar i toppen av tabellen.
Men det stora utropstecknet under säsongen har visat sig vara Josh Onomah, den unge mittfältaren som kom från Tottenham förra sommaren, som en slags motvikt i köpet av Ryan Sessegnon. Onomah har blixtrat till som en mer offensiv, en mer direkt och en mer framåtinriktad spelare på centralt mittfält. Han har lyckats sy ihop Fulhams mittfält och anfall, och framför allt gett Fulham fler alternativ framåt än Mitrovic.
Det hann ändå gå en bra bit in på säsongen innan Onomah började göra ett avtryck i Fulhams startelva, innan han faktiskt fick spela. Och skeptikerna är inte främmande för att påpeka att den främsta anledningen att han faktiskt fick börja spela var en skada på Tom Cairney på Fulhams mittfält, en betydligt mer kontrollerande och defensivt inriktad spelare, som hellre passar en boll extra i sidled än en boll för mycket i djupled.
Enligt det synsättet var det alltså inte något infall av taktisk inspiration som fick Scott Parker att plötsligt börja spela Josh Onomah, utan det var ett beslut utav betydligt mer praktisk karaktär. Därmed uppstår en viss oro, eftersom Parkers naturliga inställning mycket väl kan visa sig vara att hellre förlita sig på mer defensiva spelare, och inte ta den extra risk som en mer offensiv spelare som Onomah ofrånkomligen innebär.
Parker har visat den tendensen tidigare under våren. Inte minst efter uppehållet valde Parker plötsligt att placera Onomah på bänken, och Fulham förlorade också de två första matcherna, mot konkurrenter i toppstriden. Mot motståndare av sådan kvalitet att Fulhams defensiva system i sig inte var tillräckligt för att kunna kontrollera dem. Där hade en spelare som Onomah behövts, för att kunna ge systemet den kick det behöver.
Ju mer som står på spel i en match, desto mer avgörande dess karaktär, desto mer misstänker man att en manager som Scott Parker kommer vilja försöka kontrollera matchbilden, och minimera riskerna. Få matcher är naturligtvis så avgörande, och har så väldigt mycket som står på spel, som i ett playoff. Alltså befarar många att Parkers system i detta playoff kommer hålla en defensiv slagsida.
Som sagt, det existerar två olika läger runt Scott Parker. Enkelt kan det framställas som att dessa båda läger grundar sig i två olika tankefigurer, som formulerats i någon slags kontrast mellan Parkers fotboll och den fotboll Fulham spelade under Slavisa Jokanovic, och som fortfarande präglar mångas tänkande. Båda dessa tankefigurer bygger på ett bollinnehav, men med helt olika balans mellan offensiv och defensiv.
Valet dem emellan kan formuleras på ungefär följande sätt: Med Scott Parkers fotboll kommer Fulham ha en större chans att hålla sig kvar i Premier League, däremot kan det bli betydligt svårare att ta sig till Premier League. Omvänt, med Slavisa Jokanovics fotboll kunde Fulham betydligt lättare ta sig till Premier League, men kunde inte med den fotbollen hålla sig kvar i Premier League.
Här finns det naturligtvis goda skäl att höja några varningens ord för detta med förenklingar, halvsanningar och falska dikotomier. Det kan inte med självklarhet sägas att Fulham lättare kommer kunna hålla sig kvar i Premier League med Scott Parkers fotboll än med Slavisa Jokanovics fotboll, lika lite som det kan sägas med någon självklarhet att det inte går att hålla sig kvar i Premier League med Jokanovics fotboll.
På samma sätt kan vi konstatera att även om Scott Parkers fotboll inte med samma självklarhet kan ta Fulham till Premier League, så befinner sig Fulham nu bara två matcher från att ändå ta sig upp i Premier League, och Fulham hade ända in i säsongens allra sista omgång fortfarande chansen till automatisk uppflyttning. Så det lönar sig kanske heller inte att vara överdrivet kategorisk gällande Parkers fotboll med Fulham.
Pressen är ändå hög på Fulham och på Scott Parker. För om Fulham inte vinner detta playoff, så kommer detta ofrånkomligen tas som bevis för ståndpunkten att Fulham spelar en alldeles för defensiv, långsam, ineffektiv och kanske framför allt oinspirerande fotboll för att kunna ta sig tillbaka till Premier League. En ståndpunkt som för all del inte kändes helt dagsfärsk när Fulham gjorde säsongens kanske bästa halvlek mot Cardiff i måndags, en match de vann med 2-0.
Men häri ligger också den ofta osynliga risken med defensiv, riskminimerande fotboll. En fotboll som inte lyckas inspirera och engagera sina supportrar genom sitt själva utförande blir helt och hållet beroende av resultaten för att kunna inspirera och engagera. Uteblir resultaten existerar ingen goodwill, inget tålamod, och ingen vilja att ge en andra chans. När Leeds misslyckades i förra säsongens playoff ville alla ge Marcelo Bielsa en andra chans.
Ingen kommer anstränga sig för att ge Scott Parker en andra chans. Annat än möjligen en ägare och en ledning som för stunden hellre ägnar sig åt amerikansk wrestling än åt att lägga någon som helst ansträngning på Fulham.
:::
TRANSFERKOLLEN
Joel Veltman, Ajax till Brighton. Brighton med något av en oväntad kupp. Holländsk mittback-högerback, spelandes i landslaget, som varit med om Ajax rätt spännande resa de senaste säsongerna. Uppenbart är att Graham Potter håller på att förstärka Brightons defensiv, och det här var ett bra sätt att göra det på. Med beröm godkänd – (++++)