Premier Leagues åtta sämsta egenskaper!

Den här blogglistan kommer att fokusera på Premier Leagues dåliga sidor och allra sämsta egenskaper. Motsvarande lista nästa måndag kommer istället fokusera på Premier Leagues allra bästa egenskaper. Men här gäller det alltså att hitta de här sakerna man inte gärna skyltar med när man försöker sälja in Premier League till utomstående. Vilket i och för sig är lätt eftersom det oftast handlar om sådant som inte intresserar många.

Flertalet av dessa sämsta egenskaper är en direkt produkt av den engelska fotbollens kultur och tradition. Andra egenskaper beror mer på aktiva beslut och bestämmelser som hade varit rätt lätta att ändra på om där bara fanns en sådan politisk vilja. Många gånger kan den första typen vara de mer allvarliga egenskaperna, men den andra typen är å sin sida ofta mer irriterande just eftersom de vore så lätta att åtgärda.

Visst säger det sig självt att en sådan här lista kommer vara djupt subjektiv. Vad jag tycker är dåliga egenskaper kanske andra istället tycker är bra egenskaper. Vad andra ofta väljer att kritisera Premier League för kan vara sådant jag rycker på axlarna åt eller istället tycker är något i grunden positivt. Ändå inbillar jag mig att få skulle tycka att egenskaperna på den här listan är positiva så som de är beskrivna.

Här är enligt mig Premier Leagues åtta allra sämsta egenskaper!

(8) Oviljan att hjälpa sina lag i det europeiska cupspelet!

Spelschemat är tufft att få ihop, så det är inte alla gånger helt lätt att göra som man vill, men känslan är samtidigt att Premier League många gånger inte ens försöker göra något för att hjälpa sina lag i europeiskt cupspel. Något som alla andra stora ligor gör, oftast dessutom med goda resultat. För några år sedan infördes fredagsmatcher i Premier League, explicit i syfte att kunna hjälpa lag på detta sätt, men det är väldigt sällan som dessa fredagsmatcher faktiskt använts för att hjälpa engelska lag i Europa. Andra gånger ger man sina lag aktiva nackdelar. Allting känns som en larvig historisk kvarleva från 1950-talet.

(7) Bristen på transparens och vilja till dialog!

Jag kan förstå att lägga locket på kan ses som ett sätt att skydda sina domare, det vill säga inte direkt eller indirekt tvinga dem att kommentera domslut i efterhand. Men att förbjuda dem att göra det, även när en helt frivillig kommentar från deras sida skulle kunna ge en betydligt större förståelse för hur de uppfattade en situation, och hur de valde att bedöma situation, och därmed en betydligt större förståelse för domarens uppgift i allmänhet. Istället gör Premier League sina egna domare till offer både för lynchmobbar och kränkande konspirationsteorier.

(6) Tvånget att sitta och titta!

Drygt 30 år efter katastrofen på Hillsborough så lever vi fortfarande med dess hysteriska reaktioner och allmänna moralpanik. Som om det verkligen var det faktum att man stod upp och tittade på fotboll på den tiden som var orsaken till katastrofen. Kanske fanns det ett skäl att kräva sittplatser för 30 år sedan, men det finns inte längre några rationella skäl att förbjuda ståplats. Och sett till den myriad av negativa effekter förbudet har fått för engelsk fotboll, gällandes exempelvis biljettpriser, atmosfären på läktarna etc, så är det inte en dag för tidigt att ståplats nu är på väg att återinföras.

(5) Varats olidliga lätthet!

Fotboll är ambition och drömmar, kamp och konkurrens! Det är någonstans hela dess själ och väsen, dess existensberättigande. Men någonstans har detta gått förlorat i engelsk fotboll, där pengarna inom den engelska fotbollen, i synnerhet de väldiga skillnaderna i pengar mellan specifika nivåer av engelsk fotboll (Football League – Premier League – Champions League längs en tänkt skala), har fått alltför många klubbar genom åren att bara vara nöjda med att existera i största allmänhet i Premier League. Att faktiskt åstadkomma något verkar inte alls lika viktigt längre. Men att överleva i Premier League är inte detsamma som att faktiskt leva. Istället får vi flera exempel på halvdöda klubbar.

(4) Dess opraktiska självtillräcklighet!

Premier League och engelsk fotboll i största allmänhet verkar lida av ett rätt allvarligt case av not invented here-syndrom. Framför allt tar sig detta uttryck i att man absolut inte får vara som alla andra, eftersom man är lite bättre än alla andra, ända ned på den allra mest fåniga detaljnivå. Alltså måste det hittas på egna varianter av t ex handsregler, VAR-rutiner och dylikt som bara leder till dåligheter, frustration och sämre utfall. Helt och hållet i onödan eftersom det bara hade varit att kopiera ett redan befintligt sätt att göra dessa saker på. Detta distraherar från själva fotbollen.

(3) Finansiellt värde viktigare än mänskliga värderingar!

På något sätt blir det talande när det som satte stopp för Saudiarabiens köp av Newcastle inte var dess grova och återkommande brott mot mänskliga rättigheter, utan istället dess kränkande av Premier Leagues TV-rättigheter. Premier Leagues regelverk innehåller absurt detaljerade föreskrifter gällande just sina TV-rättigheter, men knappt ens en bokstav om mänskliga rättigheter. Förståeligt på sitt sätt eftersom Premier Leagues hela business är just TV-rättigheter. Men det står ju inte i motsats till att Premier League även skulle ta ett faktiskt ansvar och kräva att ägare i Premier League faktiskt måste leva upp till en anständig nivå gällande mänskliga rättigheter.

(2) Rika klubbar ryggar sitt sociala ansvar!

The business of business is business, sade en gång Milton Friedman som kommentar till frågan om företags sociala ansvar. Ett tveksamt påstående redan när det gäller företag, men ännu värre för klubbar som i sin grund är sociala institutioner. Det är beklämmande att se dessa klubbar, inte minst i dessa tider, inte ta sitt sociala ansvar utan säga upp dem vid första bästa tillfälle, betala dem minimilöner och så vidare.

(1) Produktifieringen av ytan före substans!

Många var positiva när Premier League startade upp igen och spelarna gick ner på knä för Black Lives Matter, och det är klart att det finns helt genuina inslag i detta och inget fel med det. Men mycket snabbt, och det gäller en mängd olika frågor inkluderandes BLM, militärtjänst, LBTQ-rättigheter och så vidare, så blir det även till en del av själva marknadsföringen av Premier League. Man gör det för att det ska se bra ut, snarare än för att faktiskt göra bra. Problemet uppstår när det ena förväxlas med det andra, och därmed i själva verket blir ett hinder för faktisk förändring.

:::

TRANSFERKOLLEN

Matt Doherty, Wolves till Tottenham. Högerbacken har varit ett bekymrat område för Tottenham ett bra tag. Vare sig Kieran Trippier eller Serge Aurier har riktigt lyckats ersätta Kyle Walker. I synnerhet defensivt har där funnits en osäkerhet. Doherty är en högerback som visat i Wolves att han behärskar den viktiga kombinationen mellan offensiv och defensiv, en modern ytterback. Bra värvning. Med beröm godkänd – (++++)

Mario Lemina, Southampton till Fulham (lån). Ansågs som en bra värvning till Southampton men har inte lyckats göra något positivt avtryck där. Kan det bli en annan story i Fulham? Ja, inte omöjligt, åtminstone är Fulham i behov av lite mer tyngd och framåtanda på mittfältet och det är inte omöjligt att Lemina kan bidra till det. Men kanske ska vi heller inte förvänta oss för mycket. Godkänd – (++)

Allting är naturligtvis relativt. Kanske är det en form av lättnad vi trots allt ser med Sheffield Wednesday för närvarande. För många runt klubben oroade sig nog för det värsta innan straffet faktiskt kom, det vill säga att klubbens minuspoäng skulle dras redan förra säsongen, vilket i så fall hade inneburit nedflyttning till League One. Istället dras de tolv poängen nästa säsong, och Sheffield Wednesday får därmed ett slags uppskov.

En annan form av lättnad för Sheffield Wednesday är att de på grund av ärendet med deras arena har fått jobba under ett transferembargo de senaste åren. Med ärendet nu ur vägen så är Sheffield Wednesday även fria från detta transferembargo. Detta har gjort det möjligt för Sheffield Wednesday både att rensa ut spelartruppen men också börja värva nya, fräscha spelare.

Mittbacken Chey Dunkley från Wigan, mittfältaren Fisayo Dele-Bashiru från Man City, och anfallaren Izzy Brown på lån från Chelsea är tre bra värvningar för Sheffield Wednesday som med dem verkar vara på god väg att förverkliga vad Garry Monk har pratat om under mest hela året, nämligen att skapa ett yngre, ett hungrigare och ett mer dynamiskt Sheffield Wednesday.

Sheffield Wednesday var en dryg match från att ta sig upp till Premier League för tre år sedan, när de förlorade playoff-semifinalen mot Huddersfield på straffar, som därefter skulle vinna även playoff-finalen på straffar. Säsongerna därefter har varit något utav besvikelser för Sheffield Wednesday, som trots höga förhoppningar har slutat på femtonde, tolfte och sextonde plats.

Sheffield Wednesday har känts som ett trött lag under de tre år som passerat sedan de senast utmanade om uppflyttning till Premier League. En kombination av att det laget inte hade energin att försöka klättra uppför det branta berget ännu en gång, och som sagt att Sheffield Wednesday helt enkelt inte hade någon möjlighet att förnya laget, och allt detta har även märkts på lagets prestationer och resultat.

Garry Monk verkar åtminstone ha sett problemet. Därav naturligtvis pratet om att vilja göra Sheffield Wednesday yngre och hungrigare. Visst kan man ha sina motiverade tvivel om Monk utifrån hans tidigare jobb i Leeds, Middlesbrough och Birmingham, men man kan inte blunda för att om Sheffield Wednesday vill ge Monk en fair chans att lyckas så måste de ge honom tiden att bygga detta yngre och hungrigare lag.

Garry Monk har lovat Sheffield Wednesdays supportrar att oavsett vad som än händer den här säsongen så kommer de ha ett lag att vara stolta över. Här snuddar Monk kanske vid en annan besvärlig omständighet de senaste två-tre åren, nämligen att supportrarna inte riktigt har haft ett lag de kunnat vara stolta över. Energin, engagemanget och framför allt arbetsviljan har helt enkelt inte funnits där i tillräcklig utsträckning.

Frustration snarare än stolthet har varit känslan. Frustration eftersom förhoppningarna på laget alltid varit höga, samtidigt som laget under dessa år varit så väldigt långt ifrån att motsvara dessa förhoppningar. Här hittar vi en tredje form av lättnad i att Sheffield Wednesdays tolvpoängsavdrag låter dem genomföra säsongen som kommer utan några som helst förhoppningar eller förväntningar om någon uppflyttning.

Kanske kan detta befria Sheffield Wednesday, som ändå definitivt sitter på kvaliteten att kunna spela en fotboll som kan räcka för uppflyttning under en normal säsong. Vad det betyder för Sheffield Wednesday att börja säsongen med -12 poäng är osäkert. De borde kunna vara bra nog att trots detta underläge ändå hålla sig kvar i EFL Championship. De borde efter det kunna se den här säsongen som en möjlighet för laget att sätta sig.

Och vem vet, om de gör en riktigt bra säsong så måste inte nödvändigtvis ett handikapp om tolv poäng betyda att de framåt våren inte kan befinna sig i ett läge där de faktiskt har en playoff-plats inom rimligt räckhåll. I en så pass jämn liga som EFL Championship har blivit nu för tiden så är inte tolv poäng något som omedelbart diskvalificerar ett lag. Vi såg exempelvis Brentford så när ta in nästan lika många poäng på kort tid.

Kanske är det ett väldigt optimistiskt perspektiv på Sheffield Wednesday. Samtidigt finns nu skäl för optimism runt Sheffield Wednesday. Efter några tunga år känns Sheffield Wednesday som ett lättare lag. Deras tolv minuspoäng är en begränsning men inte ett bekymmer, samtidigt som fallet nu är överstökat för Sheffield Wednesday. Dessutom är poängavdraget överklagat. Under hösten kan alltså tolv bonuspoäng rassla in.

Kanske är det så man måste tänka om man startar en säsong på minus tolv poäng.

:::

Conor Coady ersätter Harry Maguire i Englands landslagstrupp. Bra call-up men obegripligt att han inte var med redan från början.

:::

TRANSFERKOLLEN

Rodrigo Moreno, Valencia till Leeds. Erfaren och effektiv anfallare och målskytt som varit en av ljuspunkterna i ett som vanligt strulande Valencia. Kommer kunna passa in perfekt i Leeds fotboll och vara en förstärkning för dem på ett område där det hela tiden under Marcelo Bielsas tid med klubben funnits ett frågetecken, förmågan att göra mål på alla sina chanser. Sommarens hittills häftigaste värvning. Berömlig – (+++++)

Robin Koch, Freiburg till Leeds. Brighton verkar vägra att sälja Ben White till Leeds, och då har Leeds tvingats hitta ett annat alternativ. Och det måste man väl ändå säga att de har lyckats rätt väl med. Åtminstone har de hittat en högst snarlik mittback som White, och Koch kommer med ett gott rykte om sig från Freiburg, Bundesliga och för all del även utkanten av det tyska landslaget. Med beröm godkänd – (++++)

Här är samma gamla story med Community Shield. Aldrig en titel som kan räknas in bland alla de riktiga titlarna, fastän både José Mourinho och Pep Guardiola båda har försökt övertyga omvärlden om motsatsen under senare år. Alltid en match som är kul att vinna och en silvertallrik som är både rolig och nyttig att få lyfta inför säsongen. Ett bra sätt att kunna börja säsongen på ett bra sätt.

Arsenal och Liverpool går naturligtvis in till den nya säsongen med helt olika förutsättningar och utgångspunkter. Liverpool har gått från att vara den ständigt jagande klubben till att nu behöva försöka försvara en ligatitel, en helt annan uppgift än vad de hade framför sig förra säsongen. Arsenal måste nu visa att de verkligen har tagit ett kliv framåt med Mikel Arteta och blanda sig i Champions League-striden på riktigt igen.

Samtidigt har det gjorts viss sak över likheterna mellan Arsenal och Liverpool, utifrån att både Mikel Arteta och Jürgen Klopp tog över respektive klubb mitt under en säsong med lagen på tionde plats i tabellen, lyckades stabilisera dem utan att därför riktigt lyckas lyfta dem, för att sedan avsluta säsongen med en cupframgång. I Arsenals fall en FA-cuptitel och i Liverpools fall en Europa League-final.

Så långt fungerar för all del likheten, men ska den likheten fortsätta gälla så har Mikel Arteta ett digert jobb framför sig. Under sin första fulla säsong lyckades Jürgen Klopp ta Liverpool upp på Champions League-plats, i första hand på Arsenals bekostnad till och med. En Champions League-plats de lyckades behålla säsongen därpå, samtidigt som de tog sig hela vägen till Champions League-final.

Kanske måste inte Mikel Arteta ta sig hela vägen till Champions League-final för att visa att han kan ha samma effekt på Arsenal som Jürgen Klopp bevisligen har haft på Liverpool, men att ta sig till Champions League känns som en nödvändighet. Lyckas inte Arteta med det uppdraget går det inte att säga att han har lyckats som Arsenals manager, även om där naturligtvis finns konkurrens om platserna.

Arsenal började däremot se bättre ut mot slutet av förra säsongen, och det är uppenbart att Mikel Arteta faktiskt har något att arbeta med och bygga vidare på. Hittills har kanske inte sommarsäsongen producerat några mirakel för Arsenal, men William Saliba har så klart förstärkt mittförsvaret och dessutom har ju Willian kommit till klubben. Det ska bli intressant att se båda två under kvällen.

Annars väntar vi kanske framför allt på besked om Pierre-Emerick Aubameyangs framtid, och i det avseendet har väl just ingenting förändrats sedan FA-cupfinalen. Då visste ju de små fåglarna att om Arsenal vann FA-cupfinalen så skulle Aubameyang också skriva på ett nytt kontrakt. Arsenal vann FA-cupfinalen, Aubameyang skrev inte på något nytt kontrakt. Tänka sig!

Alldeles förvånade bör vi kanske inte bli om nu samma saga berättas om den här Community Shield-matchen. Om Arsenal vinner Community Shield mot Liverpool så kommer plötsligt Aubameyang skriva på nytt kontrakt. Då kommer Aubameyang plötsligt få ett förtroende för Arsenals projekt som det så fint heter, som han tydligen inte hade innan dessa båda vinster.

Nu verkar det väl för all del som att Aubameyang ändå inom kort kommer att skriva på ett nytt kontrakt med Arsenal. Att det har dragit ut på tiden beror som alla rimligtvis förstår på att Aubameyang har inväntat marknaden, för att se om någon klubb med i nuläget större Champions League- och titelchanser hugger på kroken. Men inga sådana klubbar har alltså nappat.

Liverpools sommar har för all del inte riktigt lyckats med att lugna ned infödingarna, som efter att ha firat sin första ligatitel på 30 år verkar en smula oroliga över att bli av med den lika kvickt igen. En rimlig oro kanske givet att konkurrenterna förstärker för fullt. Inte för att Liverpool har något skriande behov att förstärka truppen, men snarare är det kanske värvningar som av olika skäl inte blir av som rör upp stämningarna.

Det började med Timo Werner som istället för att köpas av Liverpool istället värvades av Chelsea. Nu är det Thiago Alcantara som har sagts vara på gång till Liverpool för den trots allt relativt blygsamma summan om £30m, men som också verkar dra ut på tiden och omgärdas av rykten att inte bli av och möjligen vara på väg att norpas av andra klubbar han också. Rimligt, han borde intressera de flesta klubbar.

Community Shield brukar vara en första pejl på hur det egentligen står till med de båda inblandade lagen, och vad man kan förvänta sig av dem under säsongen. Vad just den matchen egentligen säger är alltid uppe för diskussion, men just den här gången är det kanske svårare att säga något bestämt än vanligt. Givet de mycket märkliga säsonger som omger detta Community Shield både bakåt och framåt.

Historieböckerna kommer kanske framför allt prata om hur Covid-19 rubbade varenda cirkel som fanns säsongen 2019-20. Men effekterna av dessa rubbade cirklar kommer visa sig brutala även under 2020-21. Flera klubbar har inte fått mycket vila alls, försäsongen har blivit helt rumphuggen för alla klubbar, transferfönstret flyter in i säsongen, och spelschemat under säsongen kommer vara blodigt och brutalt för alla.

Arsenal avslutade förra säsongen med att vinna mot Liverpool, Man City och Chelsea. Arsenal har mest att vinna på att följa upp den avslutningen av förra säsongen med att inleda den här säsongen med att vinna mot Liverpool och lyfta silver. Liverpool kan däremot visa att en möjligen något trubbig avslutning på förra säsongen nu är ett minne blott, och inleda den här säsongen som de avslutade förra ligasäsongen.

Med att lyfta silver!

:::

Kommer aldrig förstå hur man tänker när man inte bara samma dag utan under mer eller mindre samma tid som Community Shield bokar in fyra matcher i Ligacupens första omgång; Blackburn Rovers vs Doncaster Rovers, Stevenage vs Portsmouth, Stoke vs Blackpool och Preston North End vs Mansfield Town.

:::

TRANSFERKOLLEN

Eberechi Eze, QPR till Crystal Palace. Mycket intressant värvning. Eze var QPR:s far and away bästa och mest kreativa spelare förra säsongen, och Crystal Palace är i skrikande behov av mer kreativa spelare. Eze är dessutom början på en föryngring av Crystal Palaces minst sagt ålderstigna lag. Flera andra klubbar i Premier League var på jakt efter Ezes signatur, av goda skäl. Med beröm godkänd – (++++)

Thiago Silva, PSG till Chelsea. Våldsamt rutinerad mittback av hög kaliber. Chelsea förstärker sitt mittförsvar, en lagdel som onekligen var i stort behov av förstärkning, som vi såg åtskilliga prov på under förra säsongen. Kommer gnölas om ålder och därav om det kortsiktiga i värvningen. Men ja, den är tänkt som en kortsiktig värvning och det är så den också ska bedömas. Med beröm godkänd – (++++)

När Leo Messi tidigare i veckan formellt meddelade Barcelona att han nu ville lämna klubben så utbröt ett minst sagt våldsamt tjatter över hela fotbollsvärlden. Vilken klubb skulle Messi egentligen gå till? Detta tjatter kan förmodligen kokas ned till två rimligt trovärdiga alternativ: (i) Messi blir kvar i Barcelona och detta är ett internt powerplay inom klubben, samt (ii) Messi flyttar till Man City och återförenas med Guardiola.

Här kan alltså snabbt sägas att jag avfärdar andra klubbar som rimligt realistiska alternativ, dock ej Man City. Dels för att Man City uppenbart verkar vara den klubb som mest genuint verkar räkna på en övergång. Dels för att Man City faktiskt är den kanske enda klubben att verkligen kunna erbjuda ett ekonomiskt tillräckligt attraktivt paket för Messi över flera år och inom hela CFG-gruppen.

Fortfarande betraktar jag det första alternativet som det mest troliga. Det vill säga att Messi blir kvar i Barcelona och att detta i huvudsak är ett powerplay. Det är för det första ingen småsak att försöka lösa Messi från sitt kontrakt med Barcelona. Vilket inte kan vara okänt för någon av parterna. För det andra så tyder reaktionerna från andra Barcelonaikoner på något sådant snarare än att Messi är på väg att lämna Barcelona.

Men att Messi går till Man City är enligt min syn på saken en flytt, den enda flytten, som faktiskt måste bedömas som trovärdig. Att Messi flyttar till Man City är det näst mest troliga alternativet av två trovärdiga alternativ. Vilket i alla fall gör en sådan flytt intressant att börja spekulera om vad den i så fall betyder. Mitt möjligen något kontroversiella perspektiv är att en sådan övergång kan vara bra för samtliga inblandade parter.

Man City

Man City vill vinna Champions League. Man City har precis för fjärde året i rad med Pep Guardiola som manager åkt ur Champions League innan semifinalerna. Att värva Messi vore kanske den ultimata reaktionen på detta dilemma.

Pep Guardiola vill självfallet vinna Champions League igen också. Han har fått viss kritik för att inte kunna vinna Champions League utan Messi. Han verkar se det som viktigare att vinna Champions League igen än att bevisa kritiken fel.

En tankegång är att Pep Guardiola har avvaktat med att själv skriva på nytt kontrakt med Man City just för att han vill ha Messi till klubben. Att värva Messi skulle därmed kanske indirekt även betyda en förlängning med Guardiola.

Messi är en av världens genom tiderna bästa spelare. Att värva Messi skulle vara en tung prestigevärvning, som skulle ge massiv uppmärksamhet, nya fans och nya kommersiella möjligheter skulle öppna upp sig.

Framför allt skulle det också vara en strålande värvning rent fotbollsmässigt, på alla sätt och vis. Det skulle också vara en rejäl energikick till ett lag och en klubb som kanske börjat se lite trötta ut.

Messi skulle naturligtvis innebära ett rejält ekonomiskt åtagande också för en klubb som Man City, och det vore enbart naivt att vifta bort detta eller förneka den begränsning det också kan innebära för klubbens finansiella handlingsutrymme.

Men syftet med att värva Messi vore knappast att göra ekonomisk vinst på själva värvningen. Att värva Messi eller vilken annan spelare som helst handlar om att göra laget bättre, mer konkurrenskraftigt och mer framgångsrikt.

Det vore naturligtvis en kanonvärvning för Man City. Och om de värvar Messi så har de också lyckats ”räkna hem” värvningen, ett begrepp som inkluderar många andra faktorer än enbart ekonomi.

Man kan förstå de ljusblå supportrarnas entusiasm.

Leo Messi

Precis som Man City så vill Messi naturligtvis vinna Champions League igen.

Eftersom Messi är 33 år gammal kan han inte rimligtvis räkna med att få så väldigt många fler chanser att faktiskt vinna Champions League. Och han måste rimligtvis börja känna att med Barcelona har alldeles för många chanser redan slösats bort.

Barcelona är ett lag i behov av förändring och förnyelse. Detta betyder i praktiken att under några är det trots allt rätt osannolikt att Barcelona kommer kunna lyckas vinna Champions League. En 33-årig Messi anser sig inte nödvändigtvis vilja vänta.

Här har Messi alltså möjligheten att gå till ett betydligt mer fräscht och färdigt lag i form av Man City. Ett lag med betydligt bättre förutsättningar att faktiskt vinna Champions League de närmaste åren, men som kanske söker just den kick Messi kan ge.

Dessutom återförenad med Pep Guardiola, den manager som Messi fick sitt riktigt stora genombrott under, och med vilken han haft sina överlägset största framgångar. Med en fotboll som Messi både känner igen och borde kunna uppskatta.

Kanske finns där även en vilja att faktiskt pröva något nytt. Leo Messi har spelat för Barcelona under hela sin vuxna karriär. Här har han chansen att mot slutet av karriären faktiskt få pröva på ett nytt lag, en ny liga, en ny fotbollskultur.

Och möjligen göra slut på pratet om att han bara levt i Barcelonas skyddade verkstad och röra sig ur sin egen komfortzon.

Barcelona

Supportrarna stormade Camp Nou under veckan i protester mot Barcelonas klubbledning och för att de ville ha Leo Messi kvar. Föga förvånande. Känslomässigt vore det så klart väldigt tungt för dem att bli av med Messi till en annan klubb.

Det finns ändå skäl att se detta som något potentiellt positivt också för Barcelona.

Messi har varit och är en fantastisk spelare för Barcelona. Men genom åren har han fått en så tung ställning i klubben att det placerat alla andra, spelare såväl som tränare, i hans egen skugga. I Messis skugga har inte andra kunnat växa.

Barcelona har under många år varit ett lag i stort behov av förändring och förnyelse, men Messis ställning försvårar en sådan förnyelse. All förändring utmanar nuvarande maktpositioner.

Att Ronald Koeman som första insats säger åt Messi att dennes särskilda förmåner tas ifrån honom var kanske inte det politiskt klokaste beslut som någonsin fattats, men det är så klart också talande att just detta är Koemans första insats.

Det är en sliten klyscha, men Barcelona har i viss mening tillåtit Leo Messi att bli större än en klubb som anser sig själv vara mer än en klubb.

Leo Messi kostar Barcelona enorma pengar varje år. Även det är något som självklart försvårar en förnyelse för Barcelona. Det lämnar inte något jättestort ekonomiskt utrymme för andra spelare, vilket ofta leder till att nöjer sig med lägre kvalitet.

Barcelona vore nog inte helt avoga att bli av med en 33-årig Messi som kostnadspost samtidigt som det också kan ses som en möjlighet för dem att göra en genuin, faktisk reboot av laget som helhet.

En omstart helt enkelt som skulle kunna bli svår att genomföra med Leo Messi kvar i klubben.

Premier League

Ett redan mycket bra Man City värvar alltså Leo Messi.

Naturligtvis är det något som borde göra Man Citys närmaste konkurrenter lite oroliga för sina egna chanser, så kanske hade en del av dem gärna sett att det inte blev av. Men här hittar vi ju också charmen med konkurrensen.

Precis som Leo Messi skulle ge mängder av uppmärksamhet, supportrar och kommersiella möjligheter till Man City, så skulle detta självfallet även gälla Premier League. Världens största liga skulle plötsligt bli ännu större och ännu häftigare.

Messi är för all del 33 år gammal, men bör ha flera år kvar på fotbollens högsta nivå. Och tillbringar han dessa år i Premier League så vore det självfallet extremt attraktivt att se hur det faktiskt skulle gestalta sig.

Varje match, varje omgång, skulle få en extra liten dimension, en extra form av elektrisk spänning. I alla fall under den första säsongen. Och visst skulle det ju vara lite speciellt för alla engelska lag och spelare att faktiskt få möta Leo Messi, dessutom i ligaspelet.

Ett Premier League med Messi är bättre än ett Premier League utan Messi.

Att köpa spelare är en av klubbarnas viktigaste kompetenser. Det vill säga att köpa bra spelare och köpa rätt spelare, för en rimlig summa pengar och utan att knäcka klubbens interna lönestruktur. Klubbar som är bra på att köpa bra kommer förmodligen också vara framgångsrika på planen och i tabellen. Klubbar som är dåliga på att köpa bra kommer garanterat få problem både på planen och i tabellen.

Men att sälja spelare är även det en av klubbarnas viktigaste kompetenser. Men en kompetens det pratas mycket mindre om. Det vill säga rätt spelare, vid rätt tidpunkt, för rätt summa pengar. Klubbar som är bra på att sälja spelare ger sig själva betydligt fler möjligheter och större utrymme för utveckling. Klubbar som är dåliga på att sälja spelare blir ofta begränsade och får svårare att genomföra nödvändiga förändringar.

Många gånger kan det vara en praktisk nödvändighet för klubbar att sälja spelare. Vi ser nog flera exempel på det bara den här sommaren, när klubbarna dessutom har att brottas med de ekonomiska konsekvenserna som följt på Covid-19. West Ham, Everton, Man Utd är ett par klubbar som på lite olika nivåer har konstaterat att de behöver sälja spelare för att först därefter kunna börja köpa spelare.

Liverpool är ett annat typ av exempel på en klubb som varit riktigt duktiga de senaste tre-fyra åren på att sälja iväg sina marginalspelare för stora pengar. Christian Benteke, Danny Ings, Philippe Coutinho med flera är några exempel på spelare där Liverpool har fått snuskigt bra betalt, en bra bit över realistiska marknadspriser. Dessa pengar har gett väldigt stort utrymme att utveckla spelartruppen till en av världens bästa.

Men frågan är ändå om inte Leicester för närvarande är Premier Leagues okrönta mästare när det kommer till kompetensen att vara bra på att sälja spelare. Leicester, till skillnad från Liverpool, säljer naturligtvis inte huvudsakligen marginalspelare, utan för dem är det ju en mycket mer naturlig del i hela strategin att faktiskt sälja även sina viktigaste spelare vidare. Det ingår helt enkelt i planen.

En sammanställning från de senaste årens dylika försäljningar:
N’golo Kanté, köpt för £5,5m, såld för £30m.
Danny Drinkwater, köpt för £1m, såld för £35m.
Riyad Mahrez, köpt för £450k, såld för £60m.
Harry Maguire, köpt för £17m, såld för £80m.
Ben Chilwell, köpt för £0, såld för £50m.

En investering om £24m har alltså gett en återbetalning om £255m bara under de senaste fyra åren, det vill säga sedan de vann ligan. Det är naturligtvis en alldeles enastående avkastning och visar självfallet prov på en klubb som under den här perioden och åren dessförinnan har varit alldeles lysande på att köpa spelare, på att utveckla spelare, och på att sälja spelare.

Inte heller är det ju så att Leicester har ramlat nedåt i tabellen i någon överdriven utsträckning. Naturligtvis skulle de inte fortsätta vinna ligan, det var aldrig rimligt att tänka sig. Och visst hade de några års bakfylla efter den där magiska ligavinsten, men det hade andra och större orsaker. Men de är fortsatt ungefär där de föresatt sig att vara, nämligen med i smeten om Champions League-platser och europeiska cupplatser.

Pengarna från dessa försäljningar har investerats klokt. Spelare som Ricardo Pereira, Wilfred Ndidi, Youri Tielemans, James Maddison, Ayoze Perez, Demarai Gray, James Justin, Harvey Barnes, Caglar Soyuncu med flera har gett Leciester en helt annan bredd och kvalitet än vad laget hade innan. Flertalet av de här spelarna hade vi inte blivit det minsta förvånade över att se i någon av de sex största klubbarna.

Man kan onekligen roa sig lite med multiplarna för de olika spelarna, alltså investeringen som en andel av återbetalningen. Ben Chilwell är en egen produkt så där blir det svårt att säga något om multipeln. Investeringerna i Harry Maguire och N’golo Kanté gav mellan 4-6x tillbaka, vidare till Danny Drinkwater som gav 35x tillbaka. Ända upp till hisnande 120x plus pengarna tillbaka på Riyad Mahrez.

Här finns naturligtvis tre led en klubb som Leicester behöver vara bra på för att verkligen uppnå dessa multiplar. Mittenledet är att de verkligen måste kunna utveckla sina spelare när de är i klubben så att de ökar i värde, det vill säga coachning och matchning. Sedan hjälper det så klart att hitta ”rätt” klubbar att sälja spelarna till, ju mer chumps desto bättre så klart. Men framför allt måste man även köpa spelarna från ”rätt” klubbar.

Leicester har varit bra i samtliga dessa tre led. De har visat sig strålande på att utveckla sina spelare. De har generellt sett till att befinna sig i en dominant marknadsposition både när de köper spelare och när de sedan säljer dessa spelare vidare. Det är inte väldigt vanligt att se engelska klubbar vara bra i ett av dessa led, än mindre båda leden. Här har vi ett argument varför Leicester just nu är Premier Leagues mest kompetenta klubb.

Visst kan man tycka det är trist att klubbar ska behöva sälja spelare. Men för de allra flesta klubbar är detta en helt nödvändig och naturlig del i livets stora cirkel. Helt ofrånkomligt för en klubb som Leicester naturligtvis, till skillnad från exempelvis en klubb som Dortmund, med en helt annan faktiskt och teoretisk maktposition på sin marknad. Det finns ingen möjlighet för Leicester att välja en annan strategi.

Där finns bara möjligheten för Leicester att genomföra den här strategin så bra som det är möjligt för dem att genomföra den. Och det måste man trots allt säga att Leicester har lyckats med väldigt väl.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ben Chilwell, Leicester till Chelsea. En av Englands mest lovande vänsterbackar, och just vänsterbacken var ett av Chelseas allra största problem förra säsongen. Äntligen får man väl säga så gör Frank Lampard och Chelsea en värvning där man känner att den faktiskt utgår från något av Chelseas faktiska problem. Kommer vara bra för Chelsea under många år, frågan är nog bara hur bra. Med beröm godkänd – (++++)

Ändå betyder inte detta mer än att Englands landslagstrupp till Nations League-matcherna mot Island och Danmark i början av september av totalt 24 spelare hämtar endast sex spelare utanför någon av de klassiska sex storklubbarna. En fjärdedel således, och av dessa sex spelare hämtas majoriteten från två andra klubbar i form av Everton och Southampton.

Nu saknas det för all del inte baksätesförare i sådana här frågor, och Gareth Southgate borde rimligtvis veta betydligt mer både om varför han tar ut vissa spelare. Inte tar ut vissa andra spelare, och vad det är han egentligen vill uppnå med sitt lag. Men detta utesluter för all del inte att det är en landslagsuttagning som väcker ett antal mer eller mindre berättade frågor.

Hade Jack Grealish varit utanför truppen om han spelat för någon av de sex stora? Att Grealish vid 25 års ålder ännu inte gjort en enda landskamp får räknas bland de mer märkliga omständigheterna. Grealish har varit strålande under flera säsonger, och hade han haft en annan tröja på sig är det nästan omöjligt att tänka sig att han inte skulle vara med i den här truppen. Kan knappast vara förbigången av fotbollsskäl.

Hade Jordan Pickford varit med i truppen om han inte räddat straff mot Colombia? Att vara målvakt i Englands första vinst i en VM-straffläggning någonsin leder onekligen till någon sorts hjältestatus. Men kanske har det gått till Pickfords huvud för egentligen ända sedan den sommaren för två år sedan har han inte alls varit sig lik, presterat svagt, och vad värre är inte verkat särskilt bekymrad över saken. Ändå fortsätter han bli uttagen.

Hade Conor Coady varit utanför truppen om han fortfarande tillhört Liverpool? Coady har varit en av Premier Leagues bästa mittbackar under säsongen som gått, en riktigt bra mittback med uppenbara ledaregenskaper. Att se Coady utanför truppen samtidigt som vi hittar andra mittbackar som Michael Keane och Tyrone Mings där är, utan att det egentligen ska ses som någon kritik av de båda, mycket märkligt.

Hade Mason Greenwood varit med i truppen om han inte spelat för Man Utd? Utan att på något sätt se det som kritik av Greenwood, som verkligen är en av säsongens stora genombrott, så är det nästan ogörligt att föreställa sig att Greenwood, allt annat exakt lika, hade varit med i den här landslagstruppen om han inte hade tillhört Man Utd eller någon annan av storklubbarna, om han tillhört t ex Leicester, Newcastle eller Wolves.

Hade det saknats vänsterbackar om storklubbarna haft engelska vänsterbackar? En märklig lucka i Southgates landslagstrupp är att där finns inga vänsterbackar. Nu kommer säkert det kunna slätas över för stunden, men det är ju ändå en sämre lösning. Ben Chilwell är skadad, annars hade han helt säkert varit med, men lite tänker man ju att om det hade funnits friska engelska vänsterbackar i storklubbarna så hade de nog varit med här.

Fyra debutanter hittar in i Gareth Southgates landslagstrupp, närmare bestämt Dean Henderson, Kalvin Phillips, Phil Foden och Mason Greenwood. Finns väl inte så mycket att säga om den saken. Kul naturligtvis att Southgate vädrar lite nya spelare i Nations League, särskilt så här strax innan ett kommande VM. Möjligen känner jag att Southgate missade en femte debutant i Ben White.

Men det faller kanske in i någon slags bredare observation att Englands hela backlinje ser väldigt stökig ut. Det känns som framför allt den lagdel där Gareth Southgate inte riktigt verkar ha någon riktig koll på vad han egentligen vill.

:::

Harry Maguire fälld i grekisk domstol för våld mot tjänsteman och försök till mutbrott, och dömd till fängelsestraff i 21 månader och 10 dagar, fastän det görs villkorligt som en form av småförseelse.

Om det som sägs av vad Maguire gjort och sagt är sant så är det självfallet något som borde göra det väldigt svårt för Maguire att fortsätta vara Man Utds kapten. Det skulle till och med kunna vara god grund för Man Utd att riva kontraktet med Maguire.

Vad som får frågan att verka rätt skum är så klart att så pass allvarliga anklagelser bedöms som småbrott, så kallade misdemeanors. Vilket mer ger ett intryck av att det hela är någon slags teater än någon seriös rättslig prövning.

Att sedan ärendet behandlas mer eller mindre i ilfart bidrar väl inte precis till en känsla av en pålitlig och rättssäker rättsprocess. Harry Maguire överklagar föga förvånande beslutet.

Gareth Southgate, som tidigare under tisdagen lät veta att han stod bakom Maguire “tills vidare”, meddelade efter beskedet att Maguire är bortplockad från Englands trupp mot Island och Danmark. Föga förvånande får man väl ändå säga.

Man Utd kommer av naturliga skäl att åtminstone invänta överklagandet innan de fattar några eventuella beslut. Men till skillnad från för England så representerar ju Maguire en betydligt större sportslig och finansiell investering för Man Utd.

Så det är en liten lurig situation Man Utd riskerar komma att befinna sig i.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jeff Hendricks, Burnley till Newcastle. Rätt intressant värvning ändå av Newcastle som definitivt kommer stärka upp deras mittfält, eller åtminstone lagets alternativ på sitt centrala mittfält. Kanske är det ingen värvning som får Newcastles supportrar att gå igång efter att de senaste månaderna drömt om ankommande världsstjärnor, men det är ändå en kompetent spelare på ingång. Väl godkänd – (+++)

Nog hjälper det kanske att det den här gången ledde fram till några rätt roliga resultat, utifrån något slags neutralt perspektiv. RB Leipzig eliminerade ju Atlético Madrid, Lyon eliminerade Man City, och Atalanta var ju förfärligt nära att eliminera PSG. Antingen vann faktiskt de något mindre eller svagare lagen, eller så kändes det åtminstone som om de i alla fall hade större chans att vinna.

Detta är naturligtvis tilltalande för många. Protesterna både mot den moderna fotbollen i största allmänhet och mot Champions League rent specifikt är att den har blivit de allra största klubbarnas sandlåda. Andra och mindre klubbar göra sig liksom icke besvär. Allt som då faktiskt och-eller till synes jämnar ut detta spelfält kommer därför vara attraktivt för de flesta som av olika skäl förordar någon slags jämnhet eller likhet.

Rent rationellt är det så klart svårt att säga emot i detta avseende. Att reducera Champions League till enkelmöten i slutspelet skulle onekligen ge de mindre klubbarna en betydligt bättre chans att skrälla och vinna. Ju fler matcher som spelas desto bättre är det generellt för det bättre eller större laget. Där finns större marginal att ta höjd för de berömda små marginalerna som alltid existerar i cupspel.

Exempelvis är det ju ingen tillfällighet att slutspelen i många andra sporter, såsom basket och ishockey exempelvis, avgörs i bäst av sju matcher. Men riktigt så långt är det ju inte möjligt, eller åtminstone inte rimligt, att gå med Champions League. Dessutom ligger det väl heller inte riktigt i fotbollens kultur med det formatet. Det vore både högst opraktiskt och främmande för fotbollens själ.

Samtidigt överdrivs även skillnaden en smula mellan enkelmöten och dubbelmötena. Redan ännu förra säsongen, alltså 2018-19, så pratades det vitt och brett om skrällarna i Champions League. Ajax eliminerade exempelvis både Real Madrid och Juventus den säsongen, precis som Lyon eliminerade både Juventus och Man City den här säsongen. Skrällar är kanske något mer möjliga med enkelmöten, men fullt möjliga i båda formaten.

Men är nytt verkligen detsamma som bättre, betyder verkligen charmen med enkelmöten att det också är ett bättre format än de traditionella dubbelmötena, och i så fall för vilka då? Det är lätt att fastna för det nya, men nyhetens behag är även övergående i de allra flesta fall. Många gånger finns faktiskt goda skäl för den konservatism som många gånger finns inom fotbollen.

För det första kan man börja med att ifrågasätta det självklara egenvärdet med att ett format ska uppmuntra skrällar. Champions League skiljer sig från vanliga cuper på så vis att det är dess själva syfte att ta fram det bästa laget, i detta fall i Europa. Cuper har inte riktigt det syftet, utan det syftet brukar vara ligornas. Likaväl som att se ett egenvärde i skrällar kan man alltså se ett egenvärde med ett format som tar fram ”de bästa”.

Champions Leagues format med dubbelmöten är naturligtvis långt ifrån perfekt för att verkligen ta fram det bästa laget. Vi har sett en hel del exempel på när lag vunnit Champions League utan att därför kunna sägas vara Europas bästa lag. Och även när laget som vunnit Champions League nog kunnat göra anspråk på att vara Europas bästa lag, så finns där alltid flera andra lag med egentligen minst lika goda anspråk.

Men lika naturligtvis är det ändå ett bättre format i det avseendet än enkelmöten på neutral plan. Små marginaler kommer fortfarande ha rätt gott om utrymme i Champions Leagues traditionella format, men de skulle få mer eller mindre fritt spelrum i ett format baserat på enkelmöten. Om syftet är att Champions League ska ta fram Europas bästa lag så är valet mellan de båda formaten en no-brainer.

För det andra kommer självfallet de största och bästa klubbarna aldrig vilja gå med på att spela Champions League med enkelmöten. Det följer av resonemanget ovan att det vore en alldeles för stor nackdel för dem. Dessutom vore enkelmöten en reform som skulle gå i rakt motsatt riktning jämfört med de största klubbarnas generella önskan om fler matcher i Champions League. Enkelmöten betyder färre matcher.

En reform till enkelmöten skulle drabba de största klubbarna både sportsligt och finansiellt, eftersom fler matcher även betyder mer intäkter för de större klubbarna. Detta är självfallet även ett motiv för mindre klubbar att vilja behålla dubbelmöten, så att byta till enkelmöten ligger nog egentligen inte entydigt i några klubbars direkta intressen. Och om det inte ligger i klubbarnas intressen så känns förslaget rätt överflödigt.

För det tredje är detta med färre matcher knappast något som heller skulle göra TV-bolagen alldeles glada och lyckliga. Färre matcher betyder mindre content och mindre möjlighet att sälja reklamintäkter, vilket i sin tur betyder att Champions Leagues TV-avtal blir mindre värda enliga ovan. Champions League har ju tvärtom de senaste åren försökt öka antalet matchtillfällen, genom att sprida ut sig över flera dagar och veckor.

Cashen är king och cashen ska in. Det kan vara en av fotbollens tristare sidor, men inte därför mindre nödvändiga sidor. Pengarna som kommer in till den europeiska fotbollen via Champions League har blivit dess själva livsblod. Att stoppa det blodflödet kommer aldrig vara något som ligger i fotbollens intresse på någon nivå. Att tycka att det blir lite spexigare med enkelmöten ruckar inte på den orubbliga sanningen.

För det fjärde skulle enkelmöten ofrånkomligen betyda att dessa måste spelas på neutral plan. Visst skulle det teoretiskt kunna vara fri lottning med hemmalag och bortalag, men om enkelmöten vore svårt nog att sälja in till de största klubbarna så vore möjliga enkelmöten på bortaplan desto svårare för att inte säga omöjligt. Alltså skulle alla slutspelsmatcher, sammanlagt 15 matcher, spelas på neutral plan.

Utifrån UEFA:s perspektiv skulle detta riskera att urvattna Champions League-finalen, som för närvarande är ett enormt spektakel. Det som gör den speciell i nuläget just nu är att det är den enda matchen som spelas i form av ett enkelmöte på neutral plan. Men om alla slutspelsmatcher spelas som enkelmöten på neutral plan så blir Champions League-finalen ofrånkomligen mycket mer som alla andra matcher.

Vi kan se ett exempel på exakt samma problematik med FA-cupen där dess final har blivit betydligt mer urvattnad bara av att även semifinalerna spelas på Wembley. Det ger FA-cupen en helt annan och svagare air än när det i alla fall på klubblagsnivå bara var en eller kanske två matcher under en säsong som spelades på Wembley, och lagen som tog sig till FA-cupfinal var nästan garanterat där för första och enda gången den säsongen.

För det femte betyder enkelmöten på neutral plan att turneringen får en helt annan supporterupplevelse. Vi kan därmed glömma fantastiska europeiska cupkvällar på Anfield, Camp Nou eller San Siro, härliga kvällar i München, Madrid och Manchester. Istället blir det delade arenor på en neutral plats i Europa. För mig skulle det betyda att något värdefullt faktiskt går förlorat som är alldeles för värdefullt för att förloras.

Rent praktiskt vore det dessutom ännu ett steg bort från supporterkulturen, och ännu en belastning av praktisk och ekonomisk karaktär för supportrarna. Jag föreställer mig att det kan vara svårt nog att få råd med biljetter till exempelvis en Champions League-kvartsfinal på hemmaplan. Men om det dessutom ska betalas för resa och boende till annan plats i Europa så kommer ännu fler få svårt att få råd att se sitt lag spela fotboll.

Om det nu är så att dubbelmöten i Champions League är ett bättre format för klubbarna, för sponsorerna, för supportrarna, samt för UEFA och turneringen som sådan, för vilka är i så fall enkelmöten ett bättre format? Svaret känns inte så värst mycket svårare än att det kanske möjligen är bättre för journalister och för den neutrala TV-publiken utan järn i elden och som kanske bara är intresserad av underhållning för kvällen så att säga.

Kanske säger det alltså sig själv att enkelmöten i Champions League aldrig någonsin kommer genomföras. Det är inte bara det att det är en dålig idé för alldeles för många olika parter, och en bra idé för alldeles för få parter, det är dessutom en idé som helt enkelt rimmar rätt illa med Champions Leagues själva syfte. Enkelmöten är alltså, enligt detta resonemang, en dålig idé för Champions League.

Vilket inte betyder att det är en dålig idé rent generellt. Det är ett format som självfallet skulle kunna ses som ett sätt både för Europa League och för den kommande tredje europeiska cupturneringen Europa Conference att ge sig själva en mer unik profil, och göra den lite annorlunda från Champions League. Men det kommer självfallet finnas i grund och botten samma invändningar mot idén där som i Champions League.

Det har länge varit någon slags nostalgisk dröm från min sida att Cupvinnarcupen skulle återskapas med just detta format, eller åtminstone nästan. Min önskan med en sådan cup vore att den skulle adoptera exakt samma format som FA-cupen har idag, det vill säga enkelmöten där lagen lottas helt fritt mot varandra hemma och borta. Möjligen kan man tänka sig att lagen precis som i FA-cupen startar i olika omgångar.

Jag kan alltså någonstans förstå de som tyckte det här formatet med enkelmöten var trevligt och något som var värt att behålla. Samtidigt känns det också som om en rätt stor del av grejen var att det spelades sammanhängande, under sommaren, nästan som om det vore ett mästerskap. Hade detta format med enkelmöten genomförts som vanligt under en ordinarie säsong tror jag inte alls det hade uppskattats på riktigt samma sätt.

Men här slår det mig också att just detta format, ett mästerskap under sommaren, med slutspelet i form av enkelmöten på neutral plan, är just exakt vad vi faktiskt kommer att få med FIFA:s kommande utökade form av VM för klubblag. Vilket så klart måste ses som något positivt på så vis. Det kan faktiskt bli något annorlunda och därmed något som faktiskt har ett konkret mervärde för alla inblandade.

Vilket naturligtvis även det är ett mycket starkt argument för Champions League att behålla sitt traditionella format, det som genom alla år har gjort det till en så speciell turnering.

Några småpengar handlar det naturligtvis inte heller om. Både Werner och Ziyech kostar Chelsea närmare £40m. Att döma av kontraktet med Havertz kommer den övergången kosta Chelsea någonstans mellan £80-100m beroende på rörliga klausuler, så låt oss säga cirka £90m. Chilwells övergångssumma sägs ligga runt £50m, vilket stämmer rätt väl med vad spelare från Leicester brukar kosta.

Vi talar alltså bara här om ett transferutlägg norr om £200m på fyra spelare. Kommer Silva på fri transfer så blir det så klart ingen transfersumma, men rimligtvis betyder även detta att Silva tar ut de pengarna i form av lön eller annan ersättning. Då vet vi ännu inte ens om Chelsea faktiskt är klara med sina investeringar i spelartruppen den här sommaren, så det kan komma att bli betydligt mer än så.

Låt oss säga att detta inte har passerat obemärkt förbi. Möjligen eftersom Chelsea har varit så väldigt aktiva samtidigt som de flesta andra storklubbar ännu så länge inte riktigt har hunnit med att komma till skott. Vilket gör kontrasten desto större kan tänkas. Alltså är det väl rätt god chans att de syrliga kommentarerna i rätt hög utsträckning beror på en kombination av avundsjuka och nervositet.

Här verkar finnas två generella typer av invändningar:

Att alla dessa värvningar är en klar och tydlig brytning med Chelseas påstådda ungdomsstrategi, som var en hörnsten med Frank Lampards anställning och ett tungt skäl varför Lampard fått så positiva omdömen under sin första säsong, samt

Att det på något sätt är osnyggt av Chelsea att värva så här mycket, att det är en slags upprepning av deras initiala jättesatsning mellan 2003-04, kort sagt alltså en återgång till det gamla tugget om dem som ett köpelag.

Ungdomsstrategin

Sant så till vida att det är svårt att se att några av de spelare som fått mycket speltid den gångna säsongen kommer kunna få det också nästa säsong, givet de spelare som faktiskt värvats in, den kvalitet de håller, och de pengar som investerats i dem. Men det är heller inte riktigt hela sanningen.

För det första så kommer definitivt vissa unga spelare som har fått sitt genombrott den här säsongen få fortsatt speltid. Det vore svårt att tro att Mason Mount och Reece James inte kommer spela en tung roll för Chelsea nästa säsong. Och två nya spelare är trots allt ingen dålig avkastning från en ungdomsstrategi.

För det andra utesluter inte den här satsningen att en ungdomsstrategi har genomförts. Men ingen sådan strategi kommer sakna spelare som inte riktigt lyckas leva upp till de höga kraven. Spelare som Tammy Abraham och Fikayo Tomori kommer nog inte spela samma stora roll längre, men kan knappast sägas inte ha fått chansen.

Sedan kan det så klart även vara så att det redan från början gjordes lite för stor sak av den här ungdomsstrategin. Mer ett sätt att försöka sälja in transferförbudet som något positivt än något genuint kulturskifte, en besk medicin blandad samman med något sött för att bli lättare att svälja. En brist på alternativ, mer än någon faktisk strategi.

Köpelag

Invändningen att Chelsea med dessa värvningar är ett köpelag igen blir så klart snabbt mycket larvig. Av någon anledning är detta sällan något som sägs när Arsenal, Liverpool eller Man Utd köper spelare i motsvarande mängd och för motsvarande eller ibland även större belopp än så.

Chelsea ska självfallet inte behöva be om ursäkt för att de investerar i sin spelartrupp, något vi i andra sammanhang tvärtom beklagar oss över att ägare inte gör i tillräcklig utsträckning. Lika lite ska Chelsea behöva klä skott för en besvikelse att den egna klubben inte värvar spelare i den utsträckning man möjligen önskar sig.

En klubb som har resurser kommer självfallet försöka investera dessa resurser för att stärka sin egen position. Chelsea inser rimligtvis att de måste investera för att kunna ta upp konkurrensen med Liverpool och Man City, på samma sätt som Liverpool insåg att de behövde investera för att ta upp konkurrensen med Man City.

Att kritisera Chelsea för detta känns hycklande och befängt. Istället är det något som borde berömmas, åtminstone så länge Chelsea håller sig inom sina finansiella ramar, men det finns väl ingen anledning att betvivla den saken. Alltför många klubbar i England är nöjda med att bara existera utan några större ambitioner än så.

Med investeringarna och med ambitionerna kommer så klart även kraven. Det kommer inte vara tillräckligt för Chelsea och för Frank Lampard nästa säsong att glida in med minsta möjliga marginal till Champions League, mer som en följd av andra klubbars inkompetens än egen duglighet

Kanske är det alldeles för tidigt att tänka sig att Chelsea ska kunna blanda sig in i en genuin titelstrid sett över hela säsongen redan nästa säsong. Men Chelsea kommer förväntas närma sig betydligt, både i tabellen och ute på själva planen, och definitivt etablera sig själva som Liverpools och Man Citys primära hot.

På samma sätt ställer så klart dessa många och stora värvningar krav på Frank Lampard att lyckas integrera dem i laget och få utlopp för deras kvalitet på planen i Premier League. Dyra värvningar som inte motsvarar förväntningarna blir snabbt en kvarnsten om halsen både för spelarna och för managern som värvade dem.

Nu tror jag inte krav och ambitioner är något som skrämmer vare sig Chelsea eller Frank Lampard. Tvärtom är det något som borde ge energi till hela klubben, från styrelsen till dess supportrar. Men att inte låta sig skrämmas av något är inte heller någon garanti för framgång.

Däremot ger Chelsea sig själva chansen till framgång. Något som helt säkert oroar och kommer fortsätta oroa deras konkurrenter. Men det är väl också själva avsikten, och knappast något Chelsea behöver be om ursäkt för.

Genom åren sedan Premier League grundades för 28 år sedan har 49 engelska klubbar spelat i Premier League. 20 av dem befinner sig naturligtvis i Premier League just i detta nu. En av dessa klubbar, det vill säga Wimbledon, existerar över huvud taget inte längre, åtminstone inte i den skepnaden. Och övriga 28 klubbar är utspridda över Football Leagues tre divisioner.

Men om bara 49 klubbar har spelat i Premier League så måste det följa därav att många klubbar aldrig har spelat i Premier League. Det är kanske inget märkligt med den saken, utan tvärtom är det väl livets gilla gång. Men onekligen kommer det vara mer märkligt för vissa klubbar än det är märkligt för andra klubbar. Vilket leder oss till frågan vilka som är de största (engelska) klubbarna som aldrig har spelat i Premier League?!

Här finns lite olika sätt man kan bedöma den saken på. Historiskt ligafacit, klubbarnas framgångar i största allmänhet, mängden supportrar som ansluter sig till klubben, storleken på staden och på arenan, lagets nuvarande status. Att rangordna betydelsen av dessa faktorer är både ogörligt och meningslöst. Istället slänger jag nog in dem i samma smet och försöker utifrån det bedöma helheten.

Några särskilda omnämnanden förtjänar för all del att göras. AFC Wimbledon skulle kunna tas upp givet deras koppling till Wimbledon, men gör man å andra sidan kopplingen så har de inget med denna lista att göra. Port Vale är en klubb med fin historik. Tranmere Rovers är en större klubb än man tror, men framstår så klart mindre i relation till sina båda betydligt större grannar i Liverpool.

Men detta sagt, här är enligt mig de åtta största klubbarna som aldrig spelat i Premier League!

(8) Rotherham United

Har tillbringat många år av sin existens i den engelska andradivisionen, dit de passande nog tog sig tillbaka inför den här säsongen, efter att ha befunnit sig på rätt sida av uppflyttningsstrecket när säsongen avbröts. Deras vistelse i League One blev således bara ettårig. Rotherham attraherar många supportrar till New York Stadium. Vad många kanske inte vet om Rotherham är att de spelade Ligacupfinal 1960-61, och för 24 år sedan vann de Football League Trophy.

(7) Brentford

Den här listan hade Brentford nog helst sluppit vara på för närvarande. Men det tog som vi kanske kommer ihåg stopp i playoff-finalen. Närmare än så har Brentford aldrig varit att spela i Premier League, och senast de befann sig i den engelska högstadivisionen var omedelbart efter andra världskriget, 1946-47. Brentford är en klubb som de flesta neutrala supportrar uppskattar, och spelare genom åren som Les Smith, Tommy Lawton och Stan Bowles har gett klubben ett gott rykte för sin fotboll.

(6) Luton Town

Luton Town befinner sig i vad man skulle kunna för en slags renässansperiod för närvarande efter en längre period av besvärligheter. Men redan förra säsongen tog de sig upp till EFL Championship igen, där de den här säsongen lyckades hålla sig kvar. Luton Town hade olyckan att bli nedflyttade från första divisionen säsongen innan Premier League startade. Luton Town har spelat FA-cupfinal och två Ligacupfinaler, där de 1988 besegrade Arsenal i en av den engelska fotbollens största cupskrällar.

(5) Plymouth Argyle

Den enda klubben på den här listan som aldrig har spelat i den engelska högsta divisionen vare sig före eller efter Premier League bildades. En av de två största städerna i England vars lag stoltserar med denna förvisso något tveksamma bedrift. Närmast kom Plymouth 1952-53 att ta sig upp till den engelska fotbollseliten, men slutade till sist fyra. Har under senare år pendlat mellan League One och League Two, men hör nu hemma i League One där de kan stoltsera med ett publiksnitt över 10,000.

(4) Notts County

Världens äldsta professionella klubb är något som nästan måste nämnas i samma andetag som man uttalar klubbens namn. En av de grundande klubbarna till Football League och tillbringade majoriteten av sina tidiga år i den engelska högsta divisionen, och befann sig faktiskt där i den allra sista säsongen innan Premier League bildades, men blev nedflyttade tillsammans med Luton Town. Har vunnit FA-cupen, från en stor stad, med stor arena men många supportrar, men befinner sig för första gången någonsin utanför Football League för närvarande.

(3) Millwall

Om Brentford är en populär klubb bland neutrala supportrar så måste nog Millwall sägas vara raka motsatsen. Men ryktet säger att det skiter de i. Millwall har bara spelat två säsonger någonsin i den engelska högstadivisionen, båda i slutet av 1980-talet, under några år då Teddy Sheringham kan sägas ha fått sitt genombrott i engelsk fotboll. Stabil klubb på EFL Championship-nivå som spelat final i både FA-cupen och Ligacupen, och en klubb med ett högt publiksnitt på den här nivån.

(2) Bristol City

Om listan hade rankat största klubbar som aldrig spelat i Premier League med de bästa framtidsutsikterna så hade nog Bristol City kunnat hamna på första plats. Där sitter man nämligen i en av de största städerna i England, med en nybyggd arena som tar in över 20,000 åskådare med ett motsvarande publiksnitt, och en miljonär till ägare som verkar vilja mycket med klubben. Kanske är det inte så konstigt att Lee Johnson fick sparken ändå. En klubb med ett renommé som en av engelsk fotbolls främsta underpresterare, spelade senast i högsta divisionen 1980.

(1) Preston North End

Om Bristol City möjligen kan sägas ha mer av framtiden, även om Prestons situation nog inte är mycket sämre, så råder det ingen tvekan om att Preston äger historien. Preston var en av de första klubbarna i England, som var en ständig närvaro i den högsta divisionen ända fram till 1960-talet, med Tom Finney som en stor förgrundsgestalt. Sedan dess har de aldrig lyckats återvända till vad som idag alltså är Premier League. En klubb som vunnit både ligan och FA-cupen två gånger, och är den enda klubben någonsin som gått igenom en säsong helt obesegrad. Preston är den enda klubben som vunnit den engelska ligan utan att någonsin ha spelat i Premier League.

Här finns ingen anledning att förminska eller marginalisera det problematiska med PSG ägande och dess sporttvättande av en omfångsrik meny av mänskliga dåligheter som är och förblir ett stort och institutionaliserat problem med dessa nationalstater som ägare av europeiska klubbar. Det är fotbollens just nu kanske största moraliska problem att den låtit sig göras till ett politiskt verktyg för denna typ av ändamål.

PSG har nu tagit sig fram till just precis den match de helst av allt har velat spela under de snart 10 år som det moderna PSG har existerat. PSG är endast en match från att vinna den match och den titel de helst av allt har velat vinna under dessa snart 10 år. Stora pengar har slängts på stora spelare under många år för att PSG skulle ta sig hit. PSG har misslyckats om och om igen, oftast spektakulärt. Men nu är de alltså här!

Vilket fått många att rynka på näsan. Om PSG vinner finalen blir de blott det andra franska laget att vinna Champions League. Och det första franska laget, det vill säga Marseille, vann inte Champions League utan rätt svår kontroversialism. PSG kan bli det andra franska laget att vinna, men inte heller de kommer kunna vinna utan att det ses som väldigt kontroversiellt, om än av helt andra skäl.

Det är samtidigt ingen okomplicerad situation eftersom där finns den vanliga skiljelinjen mellan klubben och laget. Kontroversialismen med PSG är knappast spelarnas fel, ännu mindre supportrarnas fel. Och det blir naturligtvis djupt orättvist mot dem att regna på deras parad baserat på frågor som ligger långt ovanför deras pay grade. Det är samma typ av dilemma som funnits med Newcastles supportrar under sommaren.

Några sådana här dilemman existerar inte med Bayern München. Här finns ingen form av kontroversialism om de skulle råka vinna. En seger för Bayern München skulle inte på något sätt framställas som ett problem för fotbollen. Vinner Bayern München ikväll så kommer spelare och supportrar kunna fira helt obekymrade utan att behöva svara på uppkäftiga frågor om politik, moral och sporttvättande.

Om nationalstater som ägare av europeiska fotbollsklubbar har lyfts fram som det värsta exemplet på ägande inom fotbollen så har under lång tid den tyska föreningsmodellen presenterats som dess raka motsats, nästan som den ideala förebilden för allt ägande inom fotbollen. Varje dåligt exempel på engelskt klubbägande åtföljs nästan obligatoriskt av en referens till hur det istället går till i Tyskland.

Rationaliteten i detta går att diskutera. Klubbarnas ekonomi och existens är många gånger minst lika problematiskt med föreningsstruktur som med företagsstruktur, vilket vi ser mängder med exempel på. Supportrarnas engagemang har näppeligen något med associationsformen att göra. Medbestämmandet som ofta lyfts fram måste väl milt uttryckt beskrivas som i högsta grad begränsat, åtminstone i större klubbar.

Även om det onda med PSG:s ägande inte ska förminskas eller marginaliseras, så saknas inte därför skäl att också relativisera det goda med Bayern München, eller det moraliskt högre stående med den ägarmodell de inte bara representerar, utan utgör dess absolut stoltaste exempel. För hur man än vrider och vänder på saken, så är det svårt att pitcha Bayern München som en av fotbollens good guys.

Ofta sägs att kapitalismen inom fotbollen har skapat dess stora klyftor i resurser och konkurrensförutsättningar. Det finns en sanning i det, men inte hela sanningen. Här kan vi se att föreningsmodellen många gånger leder till ännu större ojämnheter. I Bundesliga har den resulterat i en situation där en klubb har vunnit ligan åtta säsonger i rad, och nog får betraktas som favoriter att vinna samma liga ytterligare åtta gånger i rad.

Bayern Münchens absoluta dominans har inte skett utan inblandning av kapital, men föreningsmodellen begränsar andra klubbars möjligheter att konkurrera med Bayern München på lika villkor. Kanske manifesteras detta mest tydligt i hur deras närmaste konkurrenter i form av Dortmund medvetet har valt som strategi att sälja sina bästa spelare vidare, det vill säga i brist på bättre ord göra sig till en slags farmarklubb.

På samma sätt manifesteras detta också i baktalandet av alternativa ägarformer inom tysk fotboll. Wolfsburg kritiserades våldsamt för tio år sedan. Hatet som nu riktas mot RB Leipzig känns på många sätt uppblåst och överdrivet. Men det är naturligtvis ingenting som Bayern München protesterar mot. Bayerns bästa vän är föreningsmodellen och en så kallad 51%-regel, den garanterar och institutionaliserar deras överlägsenhet.

Bayern Münchens värsta mardröm vore att flertalet av de mycket stora tyska klubbar skulle börja drivas utifrån en kapitalistisk företagsmodell, i stil med italienska och engelska klubbar. Det skulle ge dem en helt annan konkurrenssituation på deras egen hemmamarknad. På samma sätt vore det så klart Premier Leagues värsta mardröm att Bundesliga med alla sina klubbar och sin stora marknad skulle avregleras.

Nu är det inte nödvändigtvis Bayern Münchens fel att systemet är som det är. Att systemet jobbar till deras fördel betyder inte att de inte samtidigt måste ha gjort mycket rätt över många år för att uppnå sin särställning. Men det är också ett system de medvetet gör sitt bästa för att bevara och bearbeta till sin egen fördel, både på hemmaplan och i Europa. De vet att utnyttja läget.

Det gör dem varken bättre eller sämre än i stort sett alla andra klubbar så klart, men det gör det svårt att betrakta dem som representanter för det goda inom fotbollen. Till slut är det kanske mest fånigt att prata om fotboll i termer av ont och gott över huvud taget. Även om det möjligen är dramaturgiskt ofrånkomligt när just Bayern München och PSG ska mötas i en Champions League-final.

Men inte därför mindre problematiskt.

På sätt och vis går det så klart att förstå Leo Messis frustration. Barcelonas klubbledning har under många år nu styrt klubben som vore de bakfulla hobbitar. Några av de allra mest hårresande exemplen på klubbens vanstyre drogs så klart upp omedelbart efter förlusten mot Bayern München. Messis briljans har under lång tid åtminstone hjälpligt målat över dessa djupa sprickor i inte bara fasaden utan i lagets hela grund.

Alltså var det kanske inte helt oväntat att Barcelonas president Josep Maria Bartomeu, politiker som han måste vara i en klubb där han måste tänka på att bli omvald, försökte hitta snabba sätt att blidka Messi. Quique Setién sparkades så klart. Samtidigt måste jag medge att jag har lite svårt att hur Bartomeu tänkte att Ronald Koeman av alla möjliga managers var rätt val för att övertyga Leo Messi att stanna i Barcelona.

Enligt uppgift verkar det heller inte ha lyckats. Ronald Koeman var naturligtvis blixtsnabb med att säga att han såg Messi som utgångspunkten i det nya Barcelona han ville försöka återskapa. Ett något motsägelsefullt budskap kan tyckas, men det är kanske att vara alltför petig. Men efter ett möte mellan Koeman och Messi kom ingen bekräftelse om att Messi stannar, utan tvärtom låter det som att han fortfarande vill lämna.

Nu är det så klart inte precis första gången det pratas om att Leo Messi ska fundera på att lämna Barcelona. Utan undantag har ju det bara varit ett slags förspel för Messi att kunna förhandla till sig ett ännu större kontrakt med Barcelona. Någon egentlig vilja att lämna klubben har aldrig funnits, däremot en vilja att tjäna ännu mer pengar. Det vore självfallet oerhört naivt att inte ha med i beräkningen att det kan vara samma sak den här gången.

Om det ligger till på det viset så lär vi få veta det väldigt snart. Leo Messi har en klausul i sitt nuvarande kontrakt med Barcelona som gör det fullt möjligt för honom att lämna klubben den här sommaren om han så vill. Med andra ord, om Messi vill lämna Barcelona så kommer ingen kunna förhindra honom från att göra det. Annars var det nog mest bara tomt prat, eller så ville han bara inte lämna Barcelona tillräckligt mycket.

Leo Messi tjänar som vi vet enorma pengar med Barcelona. Något som rimligtvis borde börja ses som ett problem också för Barcelona, på flera sätt. Dels äter Messi upp en stor andel av Barcelonas lönekaka vilket minskar utrymmet för övriga spelare, vilket i sin tur leder till lägre genomsnittlig kvalitet. Dels ger det Messi ett inflytande i klubben som rimligtvis måste börja ses som problematiskt för den som vill bygga nytt.

Messis värde och därpå följande ekonomiska anspråk begränsar självfallet antalet klubbar som faktiskt skulle kunna vara aktuella för honom att lämna Barcelona för. PSG känns som det enda riktigt rimliga alternativet. Där finns det som vi vet pengar att hämta, och de skulle så klart se det som en jättekupp. Åtminstone om vi inte tänker tanken att Real Madrid möjligen skulle vilja ge sig in i leken. För Messi kanske de hittar en lösning.

Ingen klubb i Tyskland kommer ta sig an Leo Messi. Bayern München vore den enda sportsligt realistiska klubben men kommer aldrig ta sig an den löneposten. Vänder vi blickarna mot Italien så är Juventus uteslutna så länge Cristiano Ronaldo är kvar där, av såväl egoskäl som ekonomiska skäl. Möjligen skulle Inter kunna ha växt fram som ett realistiskt alternativ under det senaste året.

Urvalet av engelska klubbar känns inte heller enormt. Liverpool kommer inte fullständigt knäcka varken lönestruktur eller klubbkultur för att värva Messi. Arsenal har vare sig de finansiella eller sportsliga förutsättningarna att göra det för närvarande. Detsamma kan sägas om Tottenham. Chelsea hade kunnat vara ett alternativ, men har redan investerat tungt i sin anfallslinje. Endast två klubbar känns realistiska, av bra och dåliga skäl.

Man City

Kombinerar både de finansiella och de sportsliga förutsättningarna att verkligen kunna värva Leo Messi. En enorm prestigevärvning för dem naturligtvis, samtidigt som det vore en värvning som ”makes sense” även rent sportsligt.

En återförening mellan Leo Messi och Pep Guardiola skulle säkert kunna intressera dem båda. Ingen av dem har varit riktigt lika framgångsrik utan den andre, åtminstone inte i Champions League.

Leo Messi skulle helt säkert känna igen sig rätt väl i Man City, både med Pep Guardiola som manager och med den fotboll som laget spelar. Kanske vore det en nytändning för både Messi och Man City.

För Messi skulle det vara ett stort steg både för att vinna Champions League igen, och för att vinna en ligatitel i en annan liga med en annan klubb. För Man City vore det ett stort statement för viljan att verkligen ta det stora klivet mot att vinna Champions League.

Kommersiellt skulle värvningen knappast skada för Man City, men inte heller behöver den faktiskt vara huvudsaken för dem.

Man Utd

Om Man Utd värvar Leo Messi så känns det kommersiella som huvudsaken i betydligt större utsträckning. Visst skulle Messi kräva en astronomisk lön, men med Man Utds kommersiella organisation bör värvningen vara rätt lätt att räkna hem.

Ed Woodward har så klart sagt allt som ska sägas om långsiktighet och andra sådana fina ord. Men vad dessa ord faktiskt är värda om chansen att värva Messi plötsligt dyker upp är inte gott att veta.

Man Utds letande efter en högerforward är välkänd. Leo Messi passar så klart den profilen alldeles utmärkt. Fortsätter värvningen av Jadon Sancho att krångla är det inte precis svårt att se Man Utd byta spår.

Vi vet att Woodward sedan länge har talat för en Real Madrid-strategi och gärna satt ett värde i att värva spelare för att visa hur stor klubb man är. Ingen spelare i världen skriker storklubb riktigt lika mycket som Leo Messi skulle göra.

De potentiella problemen för Man Utd med en sådan värvning är inte svåra att se. Om det möjligen har börjat finnas en harmoni i laget under säsongen så riskerar den med detta gå upp i rök. Solskjaers auktoritet gentemot Messi vore obefintlig.

Men det finns ingen garanti att Woodward ser dessa problem, eller att han bryr sig ens om han ser dem.

Om sedan Leo Messi skulle vilja komma till Man Utd är en annan fråga. Men visst, är pengarna de rätta så kanske det. Man Utd spelar dessutom i Champions League och är fortfarande ett av fotbollens största namn.

Åtminstone den saken har Messi och Man Utd gemensamt. Men kanske inte så mycket mer än så.

Wrestling är inte sport i det ordets egentliga bemärkelse, utan underhållning som kräver atletisk skicklighet i form av styrka, spänst, smidighet, teknik och så vidare. Wrestling är en slags form av fysisk teater. Och som all form av teater så bygger den på att de som spelar teatern försöker berätta någon form av story för sin publik. Där finns skurkar, där finns hjältar, där finns moraliska teman och där finns känslor.

Fotbollen är däremot sport, men den moderna och globala fotbollen har utan tvekan även blivit någon form av underhållningsindustri, precis som wrestlingen. Matcherna är inte förutbestämda inom fotbollen, men där finns ändå samma spektrum av skurkar, hjältar, moraliska konflikter och inte minst känslor. Både wrestlingen och fotbollen har sitt respektive universum av fans som blivit allt ”smartare” och alltmer en del av dramat.

För fotbollen är detta en relativt ny företeelse. Wrestlingen däremot har sina rötter i detta gående väldigt långt tillbaka i tiden, ända till western och till den tidens kringresande karnivaler. Wrestlingen, i och med att det är en slags teater i grunden, har utvecklat språk och begrepp som hjälper oss att förstå deras skådespel utifrån och inifrån. Fotbollen har inte riktigt något sådant språk, vilket gör dess skådespel svårare att sätta fingret på.

Har man som jag intresse för både fotbollen och för wrestlingen så går det däremot ganska snabbt att upptäcka att flera av wrestlingens ord och begrepp mycket lätt går att använda även på fotbollen, och därmed berika förståelsen av fotbollens teater. Några sådana ord i form av en slags ordlista har vi här:

Angle. En fiktiv storylinje, motivet bakom varför två parter fejdar eller står i konflikt med varandra. Vi hittar motsvarigheten inom fotbollen framför allt i hur media försöker sätta in rivaliteten mellan två eller fler klubbar i ett större sammanhang.

Botch. En på förhand planerad manöver som misslyckas. Inom fotbollen motsvaras detta exempelvis av en spelare som missar ett bra läge eller ett lag som misslyckas vinna en match de verkligen borde vinna. T ex: Man City botchade matchen mot Lyon.

Bury. Ett ord som används för att beskriva en wrestlares systematiska och i det här fallet planerade förfall. Motsats till push. Inom fotbollen kan vi prata om klubbar som befunnit sig på toppen men inte befunnit sig där på längre tid. T ex: Arsenal.

Clean finish. En match vars utfall är rent, det vill säga utan kontrovers. Inom wrestlingen hittas ofta skumma avslut på för att skydda en av wrestlarna från förlust. På samma sätt inom fotbollen uppfinns ofta kontroverser (domslut etc) för att förklara bort en förlust.

Draw. Från ”drawing money”, alltså förmågan att attrahera publik till arenan. En wrestlare bedöms mest av allt utifrån hur bra draw han är. Bra klubbar inom fotbollen packar oftast sina arenor fulla. Sämre lag är sämre draws, och brottas med halvfulla arenor.

Face. Wrestlingens ord för good guy, den som publiken förväntas sympatisera med och identifiera sig med. Motsats till heel. Både klubbar, managers och spelare kan framställas som faces inom fotbollen. T ex: Leo Messi vs Cristiano Ronaldo, Liverpool vs Man City.

Feud. En fejd mellan två wrestlare kan pågå över olika lång tid och förklaras av komplexa orsaker. Ordet inom fotbollen är oftast rivalitet, men kanske är egentligen fejd ett bättre ord då det inte förutsätter någon egentlig maktparitet.

Gassed. Inom wrestligen ett uttryck för en wrestlare som tappar orken mitt under match, av fysiska skäl eller för att denne psykat bort sig själv. Vi ser många liknande exempel på detta inom fotbollen. T ex: Man Utd var helt gasade mot Sevilla!

Heat. Ett uttryck för en wrestlare som lyckas dra publikens ilska på sig, oftast helt och hållet avsiktligt av en heel. Ett betydligt bättre ord för att beskriva ilska inom fotbollen utan att behöva säga att man hatar någon eller något. T ex: Neymar har heat!

Heel. Boven i dramat, motsatsen till face, wrestlaren som publiken vill se få stryk. The bad guy helt enkelt. Inför Champions League-finalen kommer helt säkert PSG framställas som dess stora heels. Marco Materazzi och José Mourinho är andra exempel på heels.

Jobber. Inom wrestlingen ett uttryck för wrestlare som är med i matchen för att få en annan wrestlare att se bra ut, do a job. Inom fotbollen klubbar som mest av allt verkar vara med i ligan för att få andra klubbar att se bra ut.

Main eventer. En wrestlare som är med i de stora matcherna, runt vilken promotorn bygger sin business. Inom fotbollen talar vi kanske om de spelarna i världsklass som spelar för de stora klubbarna, eller värvas för att vara en stjärna.

Mark. Inom wrestlingen ett fan som beter sig som om han tror att det han ser verkligen är på riktigt. Ett lätt nedsättande uttryck för godtrogna fans. T ex de som tar påståenden om skador, klubbkärlek och nya kontrakt på allvar, mest för att de vill tro på dem.

Over. Att vara over, eller go over, i wrestling innebär att en wrestlare har gått från att vara relativt anonym till att bli väldigt populär. Vi ser samma fenomen i fotbollen. T ex: Leicester är over sedan de vann ligan för fyra år sedan!

Push. En wrestlare som byggs upp för de stora matcherna och får maximal hjälp av produktionen bakom honom. Motsats till bury. Inom fotbollen därmed ett lag som rör sig snabbt uppåt i systemet. T ex: Wolves har en rejäl push!

Receipt. Wrestling är koreograferat och planerat, men ibland blir det antingen med eller utan avsikt ändå för hårt. En wrestlare som tycker den andre går över gränsen kan då ge denne ett receipt, ett kvitto. Payback helt enkelt. Detta ser vi ofta på fotbollsplanen.

Smart mark. Någon som menar sig ha inside i branschen, wrestling eller fotboll, eller tror sig ha listat ut hur branschen fungerar, som vill verka in-the-know, men utan egen erfarenhet från branschen och med kunskapen oftast hämtad från dess olika tabloider.

Fotbollen saknar onekligen inte dessa!

Betydligt mer sällan hör man den omvända melodin. Det vill säga när en stor och riktigt namnkunnig manager med erfarenhet från de allra största klubbarna tar över en något mindre klubb, så ställs mycket sällan frågan om managern i fråga verkligen håller för den nivån han nu befinner sig på, om han inte i själva verket är alldeles för stor för att kunna ta hand om en mindre klubb.

Om vi menar att det är en helt annan skill-set att vara manager för en storklubb än för en mindre klubb, så måste vi därmed även kunna acceptera att det faktiskt är en annan skill-set också åt det andra hållet. Att vara manager för en mindre klubb är mer än bara en delmängd av att vara manager för en storklubb. En manager för en mindre klubb måste hantera helt andra förutsättningar, begränsningar och allmänna frustrationer.

Carlo Ancelotti till Everton måste ses som ett exempel på en stor manager som anställts av en mindre klubb. Ancelotti är van vid att vara manager för europeiska jättar som Juventus, Milan, Chelsea, PSG, Real Madrid och Bayern München. Plötsligt är han manager för Everton. Den på samma gång orimliga men nödvändiga frågan är alltså om Carlo Ancelotti verkligen håller som manager för en klubb på Evertons nivå?!

Visst är det så att Carlo Ancelotti innan alla dessa storklubbar gjorde sin gröntjänst som manager i först Reggiana och sedan Parma. Men det var bara några år och även rätt tydligt tillfälliga gig i väntan på något större. Visst är det även så att Everton för all del inte är någon historiskt sett liten klubb, liksom det inte är en klubb med små ambitioner, men inte heller kan de placeras på samma nivå som t ex PSG, Juventus och Real Madrid.

Att vara manager för en av superklubbarna, om vi använder det uttrycket för att särskilja dem från andra mer normalt stora klubbar, såsom Everton exempelvis, för självfallet med sig en mycket hög press. Men där finns på samma gång också en helt annan service och grad av bekvämlighet. Det ställs betydligt högre krav redan på kort sikt, men man har också helt andra verktyg till sin hjälp.

Carlo Ancelotti har under större delen av sin karriär ansetts som den perfekta managern för lag med stora stjärnor. Till synes utan något större ego för egen del har han ofta lyckats få fotbollens stora egon, divor och stjärnor att dra åt samma håll inom ramen för ett inte överdrivet komplicerat taktiskt ramverk. Andra sidan av det myntet är så klart att Ancelotti framför allt är van vid att ha hand om stjärnor, och ha tillgång till stjärnor.

Med Everton kommer Ancelotti mycket väl kunna ha hand om och tillgång till mycket bra fotbollsspelare, men förmodligen inte stjärnor på samma sätt, inte spelare på den absolut högsta nivån av världsklass. Detta samtidigt som han nu till skillnad från tidigare från just en sådan position måste konkurrera med ett antal superklubbar med i flera fall just den typen av stjärnor.

Detta kommer ställa krav på en väsentligt högre intensitet och arbetsinsats av Carlo Ancelotti, det vill säga av en manager som gjort sig närmast berömd för att vara väldigt lågintensiv och kanske inte nödvändigtvis kräva av sina spelare, eller för den delen av sig själv, den absolut största arbetsinsatsen. Avslappnad, tillbakalutad och laissez-faire är snarare ord och uttryck som brukar användas för att beskriva Ancelotti.

Carlo Ancelotti har ett hästjobb framför sig med Everton, som fortfarande lider sviterna av ett flertal år av otydligt ledarskap, bortkastade pengar och värvningar av spelare som skapat en svårt obalanserad spelartrupp. Everton saknar inte sina problem med framför allt försvaret, men det svettigaste problemområdet för Everton måste ändå vara deras mittfält, som måste vara det svagaste mittfält Ancelotti någonsin haft hand om.

Vilket känns viktigt eftersom mittfältet alltid har varit en väldrillad del utav alla Ancelottis framgångsrika lag. Men man får ändå säga att det är en rätt rejäl skillnad mellan, för att ta några exempel, Clarence Seedorf, Andrea Pirlo och Kaka i Milan, eller Sami Khedira, Xabi Alonso och Luka Modric i Real Madrid, och ett mittfält i Everton där sedan Idrissa Gueye lämnade klubben egentligen bara Andres Gomes håller måttet.

Evertons mittfält lider problemet att vara varken hackat eller malet. Det är ett mittfält som vare sig ger tillräckligt skydd åt det egna försvaret, eller är tillräckligt kreativt och skapar tillräckligt mycket i anfallsväg. Evertons mittfält erbjuder varken protektion eller produktion. Idrissa Gueye är en svårt saknad spelare. Jean-Philippe Gbamin har varit en enastående flopp. Försöket att spela Gylfi Sigurdsson på defensivt mittfält misslyckat.

Man får säga att det är en minst sagt talande statistik att Evertons backlinje har bidragit med större kreativitet och fler assists den här säsongen än Evertons mittfält. Framför allt ytterbackarna Lucas Digne och Seamus Coleman har bidragit i produktionen. Detta är till skillnad från i Liverpools fall knappast något medvetet val, utan här handlar det mycket mer om att mittfältet helt enkelt inte erbjuder något annat alternativ.

Självfallet gör detta livet betydligt svårare för Evertons anfall. Samtidigt kan inte Everton vara helt nöjda med vad de har fått ut av spelare som Theo Walcott eller Alex Iwobi, som de betalade mer än £30m för inför den här säsongen. Exemplen på Evertons misslyckade värvningar är många. Fabian Delph har varit misslyckad. I Evertons rullor hittar vi fortfarande spelare som Sandro Ramirez, Yannick Bolasie och Jean-Philippe Gbamin.

Det är med andra ord ingen liten uppgift som Carlo Ancelotti har framför sig med Everton, under svårast tänkbara förutsättningar. Ancelotti är 61 år gammal. Han har varit manager för Juventus, Milan, Chelsea, PSG, Real Madrid, Bayern München och Napoli under sin långa och framgångsrika karriär. Ändå vågar jag påstå att Everton kommer vara Carlo Ancelottis svåraste jobb hittills.

Samtidigt är jag positivt överraskad över hur pigg Carlo Ancelotti ändå verkar vara på uppgiften! Det ska bli väldigt spännande att följa vad Ancelotti över de kommande åren, som vi nog får räkna med att det kommer handla om, lyckas åstadkomma med Everton.

:::

TRANSFERKOLLEN

Aaron Ramsdale, Bournemouth till Sheffield United. Sheffield United behövde förstärka målvaktssidan nu när det verkar som om Dean Henderson åtminstone inte återvänder från andra sidan Pennines. Alltså hämtar de hem en av sina egna, tidigare målvakter som flyttade till Bournemouth och där har gjort en riktigt bra säsong, en av få ljuspunkter för Bournemouth under säsongen. Med beröm godkänd – (++++)

För det första, och för att börja med det lilla, i stort sett ingen etablerad och utvecklad tyckare eller tänkare har faktiskt värderat Pep Guardiola enbart utifrån resultaten, i alla fall inte i större utsträckning än andra managers värderas utifrån resultaten. Detta är alltså en rätt typisk form av strawman-argumentation. Däremot är det inte heller mindre enfaldigt att försöka hävda att Pep Guardiola inte alls borde bedömas utifrån resultat.

För det andra, samma Pepologer som drar fram det där försvarstalet om hur vi inte ska bedöma Guardiola utifrån resultaten, har så klart aldrig dragit sig det minsta för att sola sig själva i glansen av framgångarna för Pep Guardiolas olika lag. Varje gång Guardiolas lag vinner titlar, ibland även matcher, så ses detta som en bekräftelse för den moraliska, estetiska och sportsliga överlägsenheten med Guardiolas fotboll.

Vilket landar i en rätt enkel observation. När Pep Guardiola vinner så går det alldeles utmärkt att använda resultaten för att hävda hans förträfflighet. Men varje gång som Guardiola förlorar så ska vi plötsligt inte längre bedöma honom eller hans fotboll utifrån dess resultat. En neutral observatör skulle så klart kunna slås av intrycket att detta låter rasande selektivt och godtyckligt.

Ett annat klassiskt eller typiskt grepp för dessa Pepologer är att varje gång hans lag förlorar hänvisa till alternativa mått eller nyckeltal för att ändå hävda hans fotbolls överlägsenhet, vanligtvis i dessa fall bollinnehav, antal passningar, antal skapade chanser etc. Vilket möjligen visar föga mer än att dessa i sina egna huvuden briljanta tänkare inte har lyckats med mer än att blanda samman fotbollens mål med fotbollens medel.

Man kan fråga sig på vad allt detta beror. Min personliga teori är så klart att det är så många i den här branschen som har gjort sig ett namn och ett levebröd på att göra sig själva till utläsare av och profeter för Guardiolas fotboll, i vissa fall som Guardiolas egna historieskrivare, att de nu helt enkelt är psykologiskt oförmögna att backa från sin nedgrävda position. Som så ofta är fallet när ideologi övertrumfar faktisk analys.

Sanningen är självfallet att om inte Pep Guardiolas fotboll varit så framgångsrik, om han med sin fotboll inte vunnit så många titlar, kort sagt om hans fotboll inte producerat de resultat den ändå har presterat de senaste tolv åren, så hade Guardiola i nuläget varit föga mer än en fotnot i fotbollens större samtal. I värsta fall hade han setts som en slags showpony. I bästa fall som en kultmanager i stil med Marcelo Bielsa.

Vilket för oss fram till den betydligt mer konkreta frågeställningen: Hur framgångsrik har Pep Guardiola egentligen varit med Man City i Premier League? Har hans fyra år med Man City ännu mer konkret varit bra nog, har de motsvarat de högt ställda kraven och förväntningarna som följde med honom in på jobbet? Har Pep Guardiola lyckats tillräckligt bra med Man City?

Några av de mindre seriösa ljushuvudena hävdade efter förlusten mot Lyon att Pep Guardiola borde få sparken, och att det faktum att han inte får sparken visar att det inte finns någon press på honom att vinna Champions League med Man City. Vilket om inte annat visar på en fundamental oförståelse för Premier League, där det till skillnad från alla andra större ligor faktiskt finns något viktigare att vinna än Champions League.

Pep Guardiola har vunnit två ligatitlar i Premier League under fyra säsonger med Man City, och han borde rimligtvis räknas som en av de två främsta favoriterna att vinna ligan igen nästa säsong. Pep Guardiola har skapat ett av de bästa fotbollslag som England och Europa någonsin sett. Han har bidragit till att höja tillbaka nivån i Premier League. Att säga att Pep Guardiola borde få sparken är i detta läge idioti!

Man kan betrakta Guardiolas fyra år i Premier League i mer relativa termer. Han har vunnit ligan 50% av säsongerna i Premier League, jämfört med 75% av säsongerna i La Liga och 100% av säsongerna i Bundesliga. Hans snittplacering är 1,75 i Premier League jämfört med 1,25 i La Liga och 1,00 i Bundesliga. Hans poängnetto, alltså avståndet i poäng från ligatiteln är +7 i La Liga, +39 i Bundesliga, men -13 i Premier League.

Den som vill skulle kunna betrakta detta som ett bevis för att Pep Guardiola ändå skulle ha presterat relativt sett svagt. Vad det nog i själva verket istället visar är bara att Premier League är den betydligt tuffare miljön, att konkurrensen generellt sett är betydligt hårdare och jämnare, och ligan mer föränderlig från säsong till säsong. Allt annat är lika, Pep Guardiola som har hand om ligans bästa och rikaste lag.

Pep Guardiola tog över ett labilt Man City i behov av förändring. Hans första säsong i Premier League imponerade inte särskilt mycket, men det gick ändå att se tendenserna till något stort. Dessa tendenser skulle få fullt utslag kommande säsonger då Guardiola först gör Man City till så kallade Centurions i överlägsen stil, för att därefter vinna en domestic treble med Man City. Två historiskt unika bedrifter i engelsk fotboll.

Sedan finns självfallet de som menar att Pep Guardiola kom till mer eller mindre dukat bord. Att han kom till en klubb som var mer eller mindre utformad helt i hans avbild, ett lag som på pappret redan var Premier Leagues bästa och som därefter spenderat ett mindre lands BNP på nya spelare. Allt detta stämmer på sätt och vis, men är långt ifrån hela sanningen. Fotbollen är som vi borde veta aldrig riktigt så enkel.

Men så kommer vi till Champions League, och där hittar vi alltså det stora abret. Framför allt eftersom Pep Guardiola, oavsett vilka sagor Man Citys supportrar än berättar för sig själva om Champions League när de försöker sussa sig själva till sömns om natten, anställdes av Man City just för att vinna Champions League. Och där har nu alltså Pep Guardiola för fjärde säsongen i rad misslyckats med att vinna Champions League.

Detta skulle kunna viftas bort som typiska tillfälligheter med Champions League specifikt och med cupspel generellt. Problemet för Pep Guardiola och för Man City är däremot att de aldrig ens varit riktigt nära, de har under dessa fyra år aldrig någon gång tagit sig förbi ens kvartsfinalerna. Och när det händer om och om och om igen, och varje gång i alla fall delvis som en följd av Guardiolas eget taktiska övertänkande, så är kritiken befogad.

Alldeles för många faller i fällan att omedelbart ockupera den ena eller den andra extrempositionen, och vägra se nyanserna i det väldiga utrymmet mellan dessa båda positioner. Den ena falangen argumenterar envist och självgott att Guardiola inte som alla andra kan bedömas utifrån resultaten och att förlusterna framför allt är spelarnas fel. Man kan så klart undra lite nyfiket vad spelarna själva tycker om detta.

Den andra falangen hävdar självtillräckligt att Pep Guardiola har misslyckats som Man Citys manager eftersom han efter fyra säsonger ännu inte vunnit Champions League. Vad som verkar omöjligt att begripa för dem är att enbart för att en manager har misslyckats med en specifik del av sitt uppdrag för i det här fallet Man City, så betyder inte detta att Pep Guardiola därför är misslyckad som manager för Man City.

Tvärtom måste Pep Guardiola utifrån helhetsperspektivet betraktas som en succé i Man City, och den klubb vore inte särskilt klok som sparkar en succé. Men inte heller betyder det att Pep Guardiola ensam av alla managers i hela världen ska vara höjd över all kritik, eller att han inte ska bedömas även utifrån sitt specifika misslyckande i Champions League under sina fyra säsonger med Man City.

Just den saken har Pepologerna faktiskt gemensamt med Pep Guardiolas mindre seriösa kritiker, de som gärna exempelvis kallar honom för Fraudiola och liknande klyftigheter. Båda verkar precis lika inkapabla att bedöma honom nyktert utifrån helhetsperspektivet.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Hart, Burnley till Tottenham. Man måste säga att det är svårt att känna någon större entusiasm för den här värvningen av Tottenham. En misstanke är att om den inte hade hjälpt Tottenham med kvoten av hemlagade spelare så hade den inte gjorts. Ett rätt trist perspektiv för en målvakt som ändå varit en av det senaste årtiondets bästa engelska målvakter. Gör så klart inte bort sig som backup. Godkänd – (++)

Allt prat omedelbart efter ligasäsongen präglades av detta. Man Utd hade gjort en strålande vårsäsong sades det och menades ha all möjlighet att kunna matcha både Man City och Liverpool nästa säsong. Narrativet runt Man Utd blev uppåtriktat snarare än nedåtriktat. Tredjeplatsen innebar att titelstrider började tas för givet när nästa säsongs strid för Man Utd mer sannolikt kommer handla om att lyckas behålla tredjeplatsen.

Europeiskt cupspel kommer alltid vara präglat av tillfälligheter och små marginaler, och det kan vara farligt att dra alltför stora slutsatser baserat på europeiskt cupspel. Men när tillfälligheter upprepar sig om och om igen så måste man till slut börja fundera på om det finns ett mönster bakom dessa tillfälligheter. Och Man Utds tre semifinalförluster den här säsongen visar hur långt Man Utd har kvar innan de kan slåss i toppen på allvar igen.

Problemet med Man Utds semifinalförlust mot Sevilla, som många försöker förneka, är att den var så föga förvånande. Det kan nog mycket väl ha varit uppenbart på planen att Man Utd var det bättre fotbollslaget på det stora hela, men det är föga värt när det inte leder till att man lyckas vinna fotbollsmatcher. Och som sagt, matchbilden var väldigt lätt att förutse eftersom vi har sett samma matchbild så många gånger förut.

Nästan utan undantag har Man Utd den här säsongen så fort de har nått fram till en match de verkligen måste vinna, samt möter ett fotbollslag över en viss kvalitetsnivå, gått förlorande från den här matchen. Ligacupsemifinalen mot Man City, FA-cupsemifinalen mot Chelsea, Europa League-semifinalen mot Sevilla är tre exempel. Exempel går även att hitta från ligaspelet, även om det där sällan är samma måste att vinna en enskild match.

Oroväckande eftersom det ger ett intryck av ett lag med en svag ryggrad. Oroväckande eftersom Man Utd ger intrycket av att vara ett lag som viker ned sig när matcherna gäller som mest, som inte riktigt vet hur man vinner. Oroväckande är även att Man Utd ser ut som ett mycket mer naivt fotbollslag på planen mot Sevilla. Man Utd ska aldrig behöva vara det naivare laget, allra helst inte i en Europa League-semifinal.

Ett naivt lag kommer aldrig vinna Premier League. Ett naivt lag kommer aldrig på allvar kunna blanda sig in på allvar i någon titelstrid i Premier League, eller för den delen i Champions League. Ett naivt lag av Man Utds storlek kommer aldrig kunna hoppas på att bli något mer än en motsvarighet till exempelvis Newcastle mellan 1995-97, Liverpool mellan 1997-99, Chelsea mellan 1999-2001 eller Arsenal mellan 2006-09.

Ett problem minst lika allvarligt som naiviteten är lagets kompetens. Oavsett vilken lagdel i Man Utd vi än väljer att titta på så ser vi fundamentala problem. Försvaret är och förblir ett stort orosmoln. Det görs alldeles för många misstag av den enklare skolan. Där finns en potential i Harry Maguire, men Victor Nilsson Lindelöf, Eric Bailly, Phil Jones eller Chris Smalling, ingen av dem håller en högre nivå än som mest truppspelare.

Bruno Fernandes är en ljuspunkt på Man Utds mittfält, men också en ljuspunkt som har tillåtit andra mittfältsproblem att gömma sig i dess skugga. Paul Pogba må vara en på flera sätt genialisk spelare, men alldeles för ofta är det så att om inte matchen kommer direkt till Pogba så tar sig inte heller Pogba till matchen. Vare sig Fred eller Nemanja Matic lyckas hålla en tillräckligt bra nivå på Man Utds defensiva mittfält.

Anfallet har fått många lovord och har gjort många på gott humör. Med goda skäl, det ser spännande ut med Anthony Martial, Marcus Rashford och Mason Greenwood. Men där har också alltid funnits en känsla av att anfallet väger lätt. En känsla som bekräftas när Man Utd genomför en FA-cupsemifinal, en Europa League-kvartsfinal och en Europa League-semifinal utan att göra ett enda spelmål.

Återigen, tillfälligheter är inte längre enbart tillfälligheter när de inträffar och om igen. Det är ett mönster som förföljt Man Utd under hela säsongen. Man Utd gör jämförelsevis andra lag i toppen av tabellen relativt få mål från öppet spel som faktiskt är en direkt funktion av tydliga inövade offensiva spelmönster. Det vill säga inte straffmål, fasta situationer eller mål som alltför tydligt helt och hållet beror på motståndares misstag.

Även taktiskt känns Man Utd både begränsade och förutsägbara. Solskjaer verkar ha en taktisk uppställning och om inte den fungerar verkar han inte ha några idéer eller verktyg att förändra eller påverka matchbilden. Hans förmåga till man-management och brist på rotation kan ha kostat Man Utd två cuptitlar den här säsongen, och var väldigt nära att stå Man Utd väldigt dyrt, bildligt och bokstavligt, i form av missat Champions League.

Det brukar ibland sägas att tabellen aldrig ljuger. Det kan förvisso ligga någon sanning i det, men tabellen säger heller aldrig riktigt hela sanningen, såsom exempelvis vad ett lags tabellplacering framför allt beror på. Man Utds tredjeplats är kanske inte i första hand en följd av deras egen kompetens, utan mer en för dem positiv följd av andra klubbars mer allmänna inkompetens och i vissa fall underprestation.

Man Utd har endast en gång tidigare under Premier League-eran tagit färre poäng än de gjort den här säsongen. De kniper tredjeplatsen på målskillnad före Chelsea som har släppt in fler mål den här säsongen än någon säsong sedan tidigt 1990-tal. Kritiserar vi Chelsea kan vi inte kritisera Man Utd i mindre utsträckning. Tottenham och Arsenal underpresterar båda grovt. Leicesters kollaps under våren är smått oförklarlig.

Allt detta kommer nu, som vi redan ser mycket tydliga tecken på, följas upp av en relativt kort sommarsäsong under vilken Man Utd kommer slösa en massa tid på att försöka göra klart med en storvärvning för väldiga pengar, vilket av outgrundliga skäl som endast Ed Woodward kan förklara kommer fördröja eller förhindra andra nödvändiga värvningar och förstärkningar. Man Utds klubbledning är och förblir en dårarnas vaktparad.

Slutsatsen ter sig självklar. Vi kommer förmodligen kunna glömma allt snack om att Man Utd kommer vara inblandade i någon titelstrid nästa säsong, eller på allvar utmana Man City och Liverpool i tabelltoppen. Man Utds enda realistiska fokus nästa säsong kommer vara att försöka behålla den där tredje- eller fjärdeplatsen som de mer eller mindre trots sig själva lyckades rafsa åt sig den här säsongens allra sista omgång.

Kanske kommer Man Utd kunna vinna någon cuptitel. Men även för att lyckas med det kommer det behövas förändringar och förbättringar som åtminstone den här säsongen inte har gett några indikationer är nära förestående.

Tyska managers verkar just nu stå högt i kurs. Mycket av det hänger så klart samman med Champions League där Hans-Dieter Flick och Julian Nagelsmann har tagit Bayern München respektive RB Leipzig till semifinal. Samtidigt lyckades PSG krångla sig vidare till semifinal även de, och för dem är ju som vi vet Thomas Tuchel manager. Champions Leagues notoriskt små marginaler gör dock detta till en vansklig utgångspunkt.

Diskussionen om vilka som är världens bästa managers kan i min mening knappast bli mer precis än motsvarande diskussion om världens bästa spelare. Det går att komma fram till vilka som är bland världens bästa, men att inbilla sig att det går att göra någon klar och tydlig intern rangordning mellan dem riskerar oftast bara bli löjligt. Varje sådan rangordning kommer alltid kunna dissekeras och diskuteras.

Vad menas egentligen med att vara bästa manager? Kan man inte vara tydlig med det har man förmodligen inget intressant att säga. Vad jag tittar på i den typen av omdömen är sådant som vinst eller framgång över tid, förmågan till framgång i flera olika klubbar och gärna länder, förmågan att kombinera framgång och förnyelse och därmed indirekt fortsatt framgång, balansen mellan taktisk innovation och anpassning etc.

Kalibern på Premier Leagues managers har diskuterats både framlänges och baklänges mest hela säsongen. Den här bloggen tittar istället på aktiva managers utanför Premier League, vilket för stunden utesluter namn som Mauricio Pochettino och Max Allegri. Anser man det vara en konstig utgångspunkt för en engelsk fotbollsblogg, så får man väl se det omvänt som en lista över managers det vore spännande att se i Premier League.

Således, världens enligt mig åtta bästa aktiva managers utanför Premier League:

(8) Gian Piero Gasperini, Atalanta

Naturligtvis måste man ha med allas nya favorit Atalanta på en sådan här lista. Eller? Nog för att jag kan ha blivit påverkad, men det har också varit fenomenalt att se Atalanta spela fotboll den här säsongen. Orädda och offensiva har de satt skräck i både det italienska och europeiska fotbollsetablissemanget. Atalanta borde inte ligga i toppen av Serie A men gör det ändå och tar sig till Champions League för andra året i rad.

(7) Zinedine Zidane, Real Madrid

Tre raka Champions League-titlar har av förvisso självklara skäl gjort Zidane mer eller mindre till en avgud i Madrids vita kvarter. Det är också i huvudsak dessa tre titlar som alls placerar Zidane på den här listan. Hans stora bidrag är att ha gjort Real Madrid till ett svårslaget cuplag samt visat sig taktiskt slipad. Framgångarna har dock kommit lite på bekostnad av förnyelse, och ännu har han inte gjort något utanför Real Madrid.

(6) Jesse Marsch, RB Salzburg

Har gjort en fascinerande karriär inom Red Bull-hierarkin. Marsch har varit hyllad och framgångsrik var han än befunnit sig, om än det varit i MLS, i Bundesliga eller som just nu i Österrike. Han vann MLS-titeln med New York Red Bulls och har precis vunnit dubbeln med RB Salzburg i Österrike, fastän han blev av med flertalet ytterst tongivande spelare mitt under säsongen. Ett amerikanskt stjärnskott på tränarsidan.

(5) Julian Nagelsmann, RB Leipzig

Måste nog medge att jag var skeptisk när hyllningskörerna sjöng för Nagelsmann med Hoffenheim. Ännu en hypad tysk tränare liksom, det har vi hört förut. Måste däremot i så fall också medge att hans jobb med RB Leipzig har övertygat mig om motsatsen. Nu ska inte göras för stor sak enbart av Champions League-insatsen, men Nagelsmann har helt klart lyft ett redan starkt RB Leipzig.

(4) Rudi Garcia, Lyon

Fransk ligavinnare med Lille, en strålande inledning med Roma, ett habilt jobb med Marseille, och nu alltså Lyon till Champions League-semifinal efter att ha slagit ut både Juventus och Man City längs vägen. Garcia tog över Lyon halvvägs in på den här säsongen, och har på kort tid gjort dem till ett stabilare, spetsigare och betydligt mer svårslaget fotbollslag. Borde vara ett spännande namn för alla klubbar.

(3) Marcelo Gallardo, River Plate

Kanske kan Gallardo ses som den sydamerikanska motsvarigheten till Zinedine Zidane? I och för sig över längre tid. Gallardo tog över River Plate 2014 och de sex åren sedan dess har varit en av River Plates mest framgångsrika perioder, åtminstone kontinentalt. Gallardo tog River Plate först till en Copa Sudamericana-titeln, och därefter till två vinster i Copa Libertadores, lika många som River Plate vunnit totalt innan dess.

(2) Diego Simeone, Atlético Madrid

Om marginalerna bara varit lite större hade Simeone kunnat sitta med två Champions League-titlar på fickan och för alltid inskriven som en av Atlético Madrids legender. Det är han kanske ändå. Vad Simeone har gjort med Atlético under hela 2010-talet är om inte alltid vackert så på många sätt enastående. Och även om det inte alltid räckt hela vägen fram, så har det också ofta räckt långt nog. Simeone har förändrat en hel klubb.

(1) Antonio Conte, Inter

Förvisso verkar Conte fullt kapabel att skapa rasande gräl också i tomma rum, men det verkar inte göra honom till en sämre manager. Framgångsrik är han var han än befinner sig. Han var managern som tog Juventus tillbaka till den topp de fortfarande befinner sig på. När hela världen undrade vem av Pep Guardiola och José Mourinho som skulle vinna Premier League så räckte Conte dem båda långfingret. Nu verkar han vara på god väg att ta Inter tillbaka till Serie A-toppen.

Bubblare:

Erik ten Hag, Ajax. Hade ten Hag faktiskt lyckats följa upp Ajax fenomenala fjolårssäsong så hade han nog hamnat på listan proper. Visst tappade Ajax viktiga spelare, men kanske visar det på samma gång lite på graden av tillfällighet bakom framgången.

Thomas Tuchel, PSG. Gillar Tuchel men för att vara en så kollektivistiskt driven manager som han ändå är rent taktiskt så är PSG alltjämt oroande individualistiska. Det är ändå ingen jättebedrift att med knappast möjliga marginal ta PSG till en semifinal.

Simone Inzaghi, Lazio. Såg med visst intresse på Lazio den här säsongen, där det länge såg ut som om de ändå skulle kunna ge Juventus en match. Kanske låter jag mig påverkas för mycket av min besvikelse av att se dem vika ner sig när det började brännas.

Julen Lopetegui, Sevilla. Han har fått ta en del skit senaste åren Lopetegui, helt klart med viss rätt, men kanske måste man även se att det nog även fanns goda anledningar att både Spanien och Real Madrid valde att anställa honom.

Är Ole-Gunnar Solskjaer en vinnare? Har Ole-Gunnar Solskjaer lyckats göra Man Utd till vinnare, eller har Solskjaer blott lyckats göra Man Utd till ett lag som tar sig till semifinaler men inte längre? Det vill säga ha fått Man Utd att prestera kanske ungefär som ändå är att vänta sett till det lag de ändå har att ställa ut på planen. Det är och förblir den frågan som Solskjaer fortsatt har att försöka ge ett bra svar på.

Det sista steget är alltid det tuffaste. Efter att man nått fram till semifinalerna, att ta steget vidare och gå vidare och vinna cuptiteln är det svåraste steget, och kräver en kompetens och skicklighet som har med mer att göra än enbart rent teknisk och taktisk kvalitet. Det är en mentalitet och en kultur som måste hamras in i laget, att inte bara ha kvaliteten utan omsätta den till maximal effekt när det också gäller som mest.

Problemet för Solskjaer är kanske inte bara att han har förlorat semifinalerna han hittills har tagit Man Utd till, utan att han har blivit taktiskt och psykologiskt utspelad i båda semifinalerna mot Man City och Chelsea. Vilket förstärker ett intryck eller en misstanke att han inte själv riktigt har vad som krävs för att lyfta Man Utd detta sista steg. Man Utds tredje semifinal kan antingen förkasta eller bekräfta denna misstanke.

Sevilla har redan varit en Man Utd-managers banemän.

Kanske var det inte den fysiska eller faktiska slutpunkten för José Mourinho i Man Utd, men de två helt bedrövligt genomförda Champions League-matcherna mot Sevilla i åttondelsfinalen för två och ett halvt år sedan var definitivt den punkt i tiden då vinden ofrånkomligen vände för honom i Man Utd. Efter det var han död, det tog bara ytterligare ett halvår för honom och för klubben att begripa det.

Riktigt så illa blir det inte för Ole-Gunnar Solskjaer. Han är inte lika ifrågasatt för närvarande som Mourinho var då, han har ett större förtroendekapital och inte heller har den här matchen mot Sevilla samma betydelse den kunde haft, då Man Utd redan säkrat Champions League-spel genom ligan. Men, som sagt, en tredje semifinalexit kommer ofrånkomligen påverka hur Solskjaer uppfattas och hur Man Utds säsong sammanfattas.

Om något lag vet hur man vinner Europa League-semifinaler så är det naturligtvis Sevilla, ett lag som gjort det tre gånger bara de senaste sex säsongerna, ett lag som mer än kanske något annat lag är Europa League. Tveklöst kommer Man Utd behöva spela betydligt bättre än vad de gjorde både mot LASK i den andra åttondelsfinalen och mot FC Köpenhamn i kvartsfinalen för att kunna vinna mot Sevilla.

Vad betyder det för Man Utd att Europa League den här gången så att säga bara gäller den europeiska cuptiteln, och inte en plats i Champions League, som var fallet när Man Utd spelade Europa League senast? Å ena sidan borde det kunna betyda att Man Utd kan spela med mindre press på sina axlar. Å andra sidan riskerar det även betyda att Man Utds spelare inte tar uppgiften riktigt på det allvar den definitivt kräver.

Europa League är inte Champions League, och kommer heller aldrig bli, och för Man Utd och Man Utds spelare kommer det alltid vara en mindre europeisk cuptitel. Mentalt är det något som riskerar spela in. Samtidigt är det knappast så att Man Utd längre riktigt har råd att vara kräsna med sina titlar, och även om inte Europa League i sig är det viktigaste som finns att vinna, så är det alltid viktigt att vinna och veta hur man vinner titlar.

Ole-Gunnar Solskjaer begriper naturligtvis detta. Han vet hur viktigt det faktiskt är att vinna jämfört det här illusoriska att hela tiden nästan vinna som semifinalplatserna hittills kan beskrivas som, och att avsluta säsongen med en titel istället för en förlust. Solskjaer har också tydligt uppmanat spelarna att utnyttja smärtan och erfarenheten från de båda semifinalförlusterna den här kvällen, och låta det driva Man Utd till finalen.

Förståelsen för detta hos Solskjaer ifrågasätter jag nog inte. Förmågan däremot. Inte så mycket egentligen för att Solskjaer har bevisat att han inte kan lyfta Man Utd vidare, utan för att han ännu inte har bevisat att han faktiskt kan det. På så vis kan man kanske beskriva mig som en skeptiker snarare än någon sann troende, och i det avseendet skiljer jag mig kanske från många supportrar.

Min bakgrund är vetenskapen, inte religionen. Jag vill faktiskt helst se saker innan jag väljer att tro på dem. Jag vill se Man Utd vinna en titel innan jag faktiskt tror att Man Utd kommer vinna titlar med Ole-Gunnar Solskjaer som manager. Och då duger det inte att åka ut i en tredje semifinal i rad under en och samma säsong.

:::

Röran i Arsenals ledningsrum fortsätter. Raul Sanllehi, Arsenals sportchef, lämnade under lördagen sitt uppdrag i Arsenal, sedan det framkommit genom en intern undersökning att det förekommit oegentligheter runt betalningar till agenter i samband med värvningen av Nicolas Pepe.

Det är väl svårt att känna någon förvåning över den här saken. Hela upplägget, med det extremt tveksamma förhållandet till Kia Joorabchian, har andats potentiella problem och öppna intressekonflikter, så när nu detta har uppdagats så måste man så klart undra vad annat som som går att hitta om man tittar noga under mattorna.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Med Raul Sanllehi borta finns det faktiskt möjlighet för Arsenal att göra ett omtag i sin organisation, och därmed lösa den minst sagt tydliga agencyproblematik som uppstått i klubben. Oavsett om Sanllehi varit en skurk eller bara en sucker så har han varit en del i problemet.

Det behövs en motvikt till Edu och till dennes agent Kia Joorabchian. Tills vidare kan Vinai Venkatesham, Arsenals managing director, vara den motvikten.

:::

TRANSFERKOLLEN

Will Norris, Wolves till Burnley. Burnley hade för något eller några år sedan en av Premier Leagues stökigaste målvaktssituationer. Nu verkar den ha retts ut, åtminstone på pappret. Norris värvas som en backup till Nick Pope, och framstår väl just som backup som ett betydligt bättre och förmodligen billigare alternativ än Joe Hart. Godkänd – (++)

Vilket så klart är lite fint. Om inte annat så framställer det så klart kritikerna som icke-tänkande simpletons som hellre stirrar sig blinda på problemen. Att kritisera Guardiola är detsamma som att inte riktigt förstå fotbollen, att inte tänka fotboll. Guardiola är den intellektuella fotbollen, allt annat därför mindre intelligent.

Risken med att hela tiden ”leta efter lösningar” är att man till slut ofrånkomligen kommer hitta lösningar på problem som egentligen inte existerar, eller som åtminstone inte är så allvarliga att de faktiskt kräver någon lösning. Där lösningens kostnad överstiger dess värde.

Med andra ord, man övertänker!

Visst kan det finnas rent tekniskt kloka skäl för att en lösning är rätt lösning på ett specifikt taktiskt problem. Lyon är definitivt fysiska på sitt mittfält, och Lyon är farliga i sina omställningar. Men den förändring som lösningen innebär får i sin tur negativa konsekvenser på det egna lagets spel, harmoni och självförtroende.

Vi såg väldigt tydliga prov på detta i kvällens match mellan Man City och Lyon. Det defensiva blocket på Man Citys centrala mittfält fick Man Citys spel att hacka och sakna sitt sedvanliga flyt. Man City, ett av världens mest kreativa fotbollslag, saknade plötsligt kreativitet i sitt spel.

Möjligen mest av allt för att man i ett redan spänt läge som en kvartsfinal i Champions League alltid kommer vara, så blev Man City tillsagda att spela på ett sätt som de inte riktigt är vana vid att spela på. I den typen av spända lägen vill man nog helst hålla sig till det man känner till bäst. Pep Guardiola gör istället tvärtom.

För långt ifrån första gången!

Man City, och innan dem Bayern München, har blivit utslagna på det här sättet ur Champions League runt det här stadiet i säsong efter säsong. De har spelat på ett rätt tydligt sätt mest hela säsongen, och så plötsligt när det är kvartsfinal eller semifinal i Champions League, så ska det plötsligt spelas på ett annat sätt.

Frågorna varför det måste vara på det sättet blir ofrånkomliga. Är det fråga om någon slags personlig osäkerhet från Pep Guardiolas sida, att han har blivit alldeles för självmedveten om kritiken (?) att han inte vunnit Champions League på snart tio år? Att detta får honom att tvivla på att hans helt normala fotboll inte är bra nog.

Eller är det en fråga om för stort ego? Har det helt enkelt blivit viktigare för Pep Guardiola att Pep Guardiola vinner Champions League igen, än att i det här fallet Man City vinner Champions League, och att han ser som enda sättet att kunna säga det är att försöka vinna matcherna med förmodade taktiska snilleblixtar inga såg komma?!

Oavsett varför är Man City utslagna ur Champions League!

Resultatet är att Man City, som anställde Pep Guardiola för att han skulle vinna Champions League med dem, efter fyra säsonger fortfarande inte har tagit sig ens till semifinal i Champions League. Man City är naturligtvis bättre än så. Men i Champions League handlar det inte bara om att ha rätt, utan om att få rätt.

Självfallet kommer de klassiska förklaringarna kunna användas om att Man City hade otur, Man City borde ha gjort mål på sina lägen, Man City hade domsluten emot sig, Man City hade gräset och vädret emot sig, och allt annat som vi alltid hör varje gång Man City förlorar fotbollsmatcher.

Men någon gång handlar det faktiskt också om att vara så bra att man helt enkelt har höjden för den typen av små marginaler. Inget lag som någonsin vunnit Champions League har varit helt befriade från den typen av händelser. Man City har säsong efter säsong, efter säsong, efter säsong, inte lyckats vara så bra.

Ansvaret för den saken vilar just nu tungt på Pep Guardiolas axlar!

Den matchen vann Man City förhållandevis bekymmersfritt, det var aldrig något större tal om saken. Kvartsfinalen i Champions League är däremot en helt annan typ av match för Man City, nämligen matchen de måste vinna. Om Man City gick in mot Real Madrid som åtminstone inte tydliga favoriter på förhand så går Man City in mot Lyon som väldiga favoriter. Något som medför en helt annan press, och är en helt annan uppgift.

En parallell kan rätt uppenbarligen dras med Atlético Madrid som besegrade ett betydligt bättre Liverpool i åttondelsfinalen bara för att förlora mot RB Leipzig i en kvartsfinal alla ansåg Atlético Madrid vara stora favoriter i. Det passade Atlético Madrid betydligt bättre, både taktiskt och mentalt, att vara underdogs snarare än favoriter. Atlético Madrid har även det gemensamt med Man City att de aldrig förut vunnit Champions League.

Man City har å andra sidan både taktiken och mentaliteten att dominera sina matcher som Atlético Madrid inte riktigt har. Man City kommer inte likt Atlético Madrid känna sig ovana och obekväma av att äga bollen och äga spelet i kvällens kvartsfinal, tvärtom är det så de vill genomföra sina matcher. Atlético Madrid är byggt för att kunna besegra de bästa lagen, Man City är byggt för att vara ett av de bästa lagen.

Lyon är samtidigt inget obegåvat fotbollslag, och heller inga dunungar. De slog ut Juventus i åttondelsfinalen, vilket måste betraktas som en bedrift. Laget innehåller flera bekantskaper från brittisk fotboll, såsom Rafael Da Silva, Jason Denayer, Memphis Depay, Jeff Reine-Adelaide, Bertrand Traoré och Moussa Dembele. Att offensiva spelare som Memhis, Dembele, Maxwell Cornet kan skapa problem för Man City råder inga tvivel om.

Samtidigt vann aldrig Lyon riktigt mot Juventus, åtminstone inte i meningen att de gjorde fler mål än dem. De vann med 1-0 på hemmaplan och gick sedan vidare på fler gjorda bortamål, efter en tidig straff i bortamatchen. Den möjligheten har inte Lyon nu. Matchen spelas på neutral plan, att gå vidare på bortamål är en omöjlighet, och ikväll måste man alltså vinna matchen, inte bara inte förlora den.

Samtidigt är det så klart en fördel för det svagare laget med ett enkelmöte snarare än det klassiska dubbelmötet. Ju färre matcher desto större skrällchans, eller möjlighet för det svagare laget att faktiskt vinna, desto större utrymme för slumpen, tillfälligheter, eller de så kallade små marginalerna. Formatet på Champions League den här säsongen kan ikväll alltså sägas tala både till Man Citys fördel och nackdel.

Orosmolnet för Man City från åttondelsfinalen mot Real Madrid var det egna slöseriet i anfallsspelet. Man City skapade mängder med chanser utan ta dem tillvara. Ett mer effektivt Man City hade kunnat vinna framför allt returmötet mot Real Madrid med betydligt större siffror. Normalt sett är det svårt att vinna Champions League med den typen av slösaktighet. Chanserna tenderar bli färre, och därmed viktigare.

Det är även denna faktor som kan antas vara avgörande ikväll. Tar Man City tillvara sina chanser någorlunda effektivt så vinner de. Om inte så ökar risken för förlust väsentligt. Vilket inte betyder att Man Citys försvar inte längre är en svaghet, men försvaret är vad det är, det kommer varken förbättras eller försämras i reell mening den här matchen. Man City släppte till chanser mot Real Madrid, och kommer även göra det mot Lyon.

Vad Man City kan påverka och finjustera är det egna anfallsspelet.

Lyon spelar inte europeiskt cupspel nästa säsong. De förlorade Ligacupfinalen mot PSG och när Ligue 1 tämligen abrupt och ensamt bestämde sig för att avsluta säsongen så befann sig Lyon på sjunde plats i tabellen, 0,03 poäng per match nedanför de europeiska cupplatserna. Det här kan alltså vara sista dansen för detta talangfulla Lyonlag, flera av deras bästa spelare kan flytta vidare precis som Ajax spelare förra sommaren.

Kanske kan detta få Lyon att spela med större frihet, och visa sig mer orädda på planen än normalt. Pressen på Man City är högre, kraven betydligt större. Vinner inte Man City Champions League kommer det vanliga tjafset om att de inte kan vinna Champions League återkomma. Förlorar Man City i kvartsfinalen mot Lyon så kommer det sägas betydligt värre saker än så.

Mycket kommer avgöras baserat på hur matchbilden utvecklas. Vilket låter som en banal tankegång möjligen för att det är en banal tankegång. Icke desto mindre korrekt. Lyckas Man City ta ledningen minskar pressen på dem och de kan själva börja spela med en större frihet och självförtroende. Tar Lyon ledningen riskerar matchen få samma karaktär av ångest som kvartsfinalerna fick för PSG och för Atlético Madrid.

Champions League rullar vidare. Åttondelsfinalen mot Real Madrid var en match som Man City behövde vinna. Kvartsfinalen mot Lyon är en match som Man City måste vinna. I så fall väntar en semifinal mot Bayern München, en som Man City kan vinna mot vad som förmodligen är den på pappret tuffaste motståndaren kvar i Champions League. Därefter Champions League-finalen, en match Man City drömmer om att vinna.

Man City är tre matcher från att både skriva ett nytt kapitel i sin egen stolta historia, och samtidigt skriva ett litet stycke fotbollshistoria. Tre matcher. På samma gång väldigt nära men ändå så väldigt långt borta.

:::

Några ord om Rudi Garcia.

Lyons manager som tog över under hösten, sedan Lyon inlett säsongen väldigt skakigt, det främsta skälet till Lyons svaga tabellplacering när säsongen avbröts. Offensivt lagd manager som haft stor framgång framför allt inom fransk fotboll, där han bland annat vann franska ligan med Lille. Spåddes en lysande framtid. Inledde väldigt starkt som Romas manager, en notoriskt svår klubb att vara manager för.

Utflykten till Serie A visar på en vilja att pröva sina vingar. Rudi Garcia hade varit ett mycket intressant tillskott till Premier League, kanske då framför allt i någon av dess medelstora-större klubbar siktandes uppåt i tabellen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Willian, Chelsea till Arsenal. Det har väl antagligen sagts tillräckligt mycket om det moraliskt och institutionellt suspekta med den här värvningen. Men även rent sportsligt är jag minst sagt skeptisk. Det är inte en spelartyp Arsenal omedelbart behöver, eller som ens gör Arsenal direkt starkare. En ibland briljant men alltför ojämn spelare kommer heller inte plötsligt ändra detta mönster med åldern. Lyckas Arteta rådda om honom mer till central mittfältare så kanske. Godkänd – (++)

Nog för att detta med transferfönster har antagit en närmast mytisk betydelse inom den moderna fotbollen, men detta är kanske att tillskriva dem lite väl stor betydelse. Det var väl knappast Chelsea till någon större hjälp att inte få värva spelare förra sommaren, men inte heller var det riktigt ett sådant handikapp det har framställts som. Chelsea saknade inte en stark spelartrupp att jobba med.

Om Chelsea behövde brottades med något problem förra sommaren så var det att Eden Hazard lämnade klubben. Men inte utifrån perspektivet som många försökt göra att de inte kunde värva någon ersättare för honom. Av det enkla skälet att den ersättaren redan var värvad i form av Christian Pulisic. Någon annan ”ersättare” för Hazard hade inte värvats även om Chelsea hade fått värva förra sommaren.

Ändå har Chelseas säsong till stor del bedömts som om de vore den här uppkäftiga klubben som slår ur ett underläge. Vad som i själva verket har varit en medelmåttig säsong som bäst har beskrivits i högstämda ordalag närmast som om det vore en succésäsong för Chelsea. Ibland har man fått intrycket att det har varit en större bedrift för Chelsea att ta sig till Champions League än vad det hade varit för t ex Leicester.

Varför det blivit på det här sättet är kanske inte så märkvärdigt. Det finns en mycket stor vilja att beskriva Frank Lampard i positiva termer. Förståeligt på många sätt. Han är ung, han är engelsk, han är rimligt begåvad och progressiv, han har vågat satsa på unga spelare, något Chelsea egentligen aldrig förut gjort, åtminstone inte sedan Abramovich köpte klubben för snart 20 år sedan.

Självfallet vill man att Lampard ska lyckas. Alltså väljer man att beskriva honom, möjligen för att man verkligen ser det på det viset, utifrån det positiva perspektivet. Även om det för all del riskerar gå till överdrift. Varför Frank Lampard har nominerats till årets manager behöver man inte vara knivskarp för att lista ut, men i det större perspektivet är det mer eller mindre obegripligt att han blivit nominerad.

Samtidigt är knappast den andra sidans argument särskilt lysande heller. Kanske finns det något slags komiskt värde i att t ex påpeka att Lampard tog färre poäng med Derby County än sin företrädare, missade uppflyttning, tog färre poäng med Chelsea än sin företrädare, slutade en plats lägre i tabellen, förlorade FA-cupfinalen och blev krossad av Bayern München, men som intelligent jämförelse lämnar den mycket att önska.

Men det är som det är med diskussion i dessa dagar, där finns bara ytterligheter, aldrig några mellanlägen. Frank Lampard har inte gjort något dåligt jobb med Chelsea den här säsongen, även om han heller inte har gjort något strålande jobb. Lampard har helt enkelt gjort vad man kan kalla för ett godkänt jobb på det stora hela, varken mer eller för den delen mindre.

Om Frank Lampard och Chelsea möjligen var behjälpta den här säsongen av att bedömas som vore de den uppkäftiga klubben som slåss ur underläge så är det en fördel de inte rimligtvis kommer kunna ha nästa säsong. Lampard sågs i någon mening som helt rätt manager i den övergångsfas Chelsea befann sig i förra sommaren, men med den här säsongen till ända så börjar även övergångsfasen nå sitt slut.

Chelsea kan inte längre gömma sig bakom att de blivit av med Eden Hazard, inte heller går det att gömma sig bakom att de inte får värva spelare. Givet att de redan värvat Timo Werner och Hakim Zyiech för dyra pengar, är på god väg att värva Kai Haverts för stora pengar, och realistiskt sett måste lägga pengar därefter på försvaret, måste det rimligtvis ta död på alla tankar om Chelsea som den uppkäftiga lilla klubben som kunde.

Frank Lampard brottas därmed lite med samma dilemma som Ole-Gunnar Solskjaer gör med Man Utd. Nämligen att de har visat sig åtminstone kompetenta som någon slags övergångsmanager, men att de fortfarande har kvar att bevisa att de är rätt managers att sin klubb vidare därifrån tillbaka upp på den nivå där den rimligtvis känner att den hör hemma, där investeringarna i laget motiverar att de ska befinna sig.

Alltså måste Frank Lampard visa att han själv kan växa och utvecklas i samma takt som Chelsea nu förväntas växa och utvecklas. Här finns det vissa frågetecken. Det finns de som påpekar hur Lampards Chelsea visar upp exakt samma svagheter som Lampards Derby County gjorde förra säsongen. Trevligt spelande framåt i planen, men alldeles för sårbara bakåt i planen.

Där finns även skäl att titta på Lampards säsong med Chelsea och ifrågasätta graden av lärande. Från säsongens första match till dess sista hade Chelsea stora problem med vad som bäst kan beskrivas som fotbollens basics, den långa bollen över backlinjen, den snabba kontringen, den fasta situationen. Sådant ett lag ganska snabbt borde bli bättre på att hantera men som Chelsea aldrig verkade bli bättre på att hantera.

Chelsea släppte totalt in 79 mål den här säsongen. Premier League hette inte ens Premier League sist det skedde. Det är inte något godkänt facit, särskilt som det aldrig verkade bli bättre under säsongen. Ändå avfärdas det med att Chelsea borde ha längre backar. Ändå verkar Chelseas och Lampards huvudsakliga fokus vara att värva anfallare och offensiva spelare. Probleminsikten verkar inte uppenbar.

Vad som alltid kommer tala till Chelseas och Frank Lampards fördel är att han tog Chelsea till Champions League, samtidigt som han lotsade in flera unga spelare. Vad den storyn inte riktigt förtäljer är att Chelsea knep den där fjärdeplatsen med minsta möjliga marginal, en säsong då två uppenbara konkurrenter underpresterade grovt. Parallellt med detta gjorde Chelsea en riktigt svag säsong i Champions League.

Visst kan det där viftas undan med att det ändå var bättre än vad många förväntade sig av Chelsea. Om det riktigt stämmer vet jag inte, men i vilket fall som helst så var i så fall inte de förväntningarna särskilt realistiska. Antingen var det ett fall av att egna supportrar justerade ner sina förväntningar just för att inte bli besvikna. Eller så var det ett fall av att andra supportrar snarare önskade sig att Chelsea skulle falla.

Det har vi sett prov på förut. Efter Chelseas sista katastrofsäsong med José Mourinho var det många som envisades med att beskriva dem som ett mittenlag, fastän det naturligtvis var en helt orealistisk beskrivning av ett lag som vunnit ligan säsongen innan och som skulle vinna ligan igen säsongen därpå. Men där verkar finnas en slags återkommande benägenhet att försöka förminska Chelsea.

Chelsea är inte någon uppkäftig liten klubb som slår ur underläge, och var det heller aldrig den här säsongen. Chelsea är en uppkäftig stor klubb som precis som övriga engelska storklubbar alltid slår ur överläge. Enda frågan för en klubb som Chelsea är hur väl de gör det. Svaret de senaste tre åren har för Chelseas del varit rätt enkelt, inte alltför illa men heller inte bra nog!

Vilket väl är en rätt bra beskrivning av Chelseas första säsong med Frank Lampard som manager.

Kanske var den inledande formuleringen alltför cynisk. Vad man så här långt kan säga om Vladimir Ivic är att Watford verkar ha fått tag i en vinnare som manager. Efter att ha fört PAOK:s U20-lag till ligatiteln lyckades Ivic under sin första säsong som manager på seniornivå vinna den grekiska cupen med PAOK, och lade grunden för det lag som något år senare skulle vinna den grekiska ligatiteln från Olympiakos.

Vladimir Ivic flyttade därefter till Maccabi Tel Aviv, där han nu har tillbringat två framgångsrika säsonger. Maccabi Tel-Aviv har vunnit den israeliska ligan båda dessa säsonger, och under dessa två år förlorat endast två ligamatcher. Första säsongen vann Maccabi Tel Aviv ligan med 31 poängs marginal, ett israeliskt rekord. Kort sagt, Ivic vet hur man vinner ligor, vilket är en egenskap som borde tilltala Watford.

Det är inte Watfords första serbiske manager. Senast de befann sig i Football League, när de för fem år sedan slutade tvåa och tog sig upp till Premier League, så var Slavisa Jokanovic deras manager. Man kanske inte ska underskatta tillfälligheternas så kallade spel, men kanske känns det också lite som om Watford kan ha tänkt att vad som fungerade förra gången kanske skulle kunna fungera den här gången också.

Men kanske upphör likheterna mellan Jokanovic och Ivic vid nationaliteten. Taktiskt verkar de mycket olika. Slavisa Jokanovic spelade en fotboll som kunde beskrivas som flytande och attraktiv, om än kanske inte alla gånger väldigt effektiv och stundtals även sårbar. Vladimir Ivics fotboll beskrivs däremot som inte alls särskilt attraktiv, men otroligt effektiv.

Vladimir Ivic har med Maccabi Tel Aviv framför allt spelat en flexibel 4-3-3-uppställning, anpassad både utifrån motståndet och vilka egna spelare han har tillgång till. Hans lag är primärt defensivt organiserat, och den viktigaste spelaren i hans taktik normalt sett den defensiva mittfältaren. Hårt arbete, tät organisation och tuff disciplin har varit de ledord med vilka Ivic har dominerat israelisk fotboll med Maccabi Tel Aviv.

Möjligen anar man en omställning för Watford, vars säsong och nedflyttning från Premier League har präglats av för slack organisation, bristande disciplin och vad som många gånger kändes som svaga arbetsinsatser. Det är frestande att ge efter för intrycket att Watfords styrelse och ledning har observerat de problem som präglat Watfords lag det senaste året, och tar in en manager de tror kommer kunna ta tag i dessa problem.

Även sett till fotbollen blir det kanske en omställning för Watford. Kanske kommer inte Vladimir Ivics fotboll ge honom några vänner bland Watfords supportrar sett till dess rena estetik, men det spelar å andra sidan mindre roll om fotbollen ger Watford de resultat de uppenbart önskar sig. Samtidigt, om resultaten uteblir, så kommer också tålamodet med Ivics fotboll vara begränsat hos Watfords supportrar.

Ändå känns Vladimir Ivic som en klok anställning. Om hans profil är att maximera sina lags effektivitet så borde det kunna ge goda resultat med ett av EFL Championships klart bästa lag spelare för spelare på pappret, och därtill EFL Championships högst värderade lag. Till skillnad från Bournemouth och Norwich verkar Watford inte heller drabbade av någon större rusning efter deras bästa spelare.

Med sitt fokus på arbete, organisation och disciplin kan Vladimir Ivic även komma åt den omställning det många gånger krävs av ett nyss nedflyttat lag att gå från att ha förlorat de flesta matcherna förra säsongen till att behöva vinna de flesta matcherna redan nästa säsong. Den omställningen har ställt till det i EFL Championship för flera klubbar som blivit nedflyttade från Premier League de senaste åren.

Vi kommer få se ett annat Watford än det vi har sett de senaste åren. På så vis utgör Watford en rätt intressant kontrast till de två andra nedflyttade klubbarna i form av Norwich och Bournemouth, som båda på lite olika sätt kör vidare på samma sätt som förut. Daniel Farke är fortfarande Norwichs manager. Jason Tindall är väl mest ett sätt för Bournemouth att förändra utan att faktiskt förändra.

Premier Leagues tre nedflyttade klubbar placerar sig alltså på tre olika punkter längs en tänkt förändringsskala. Med Vladimir Ivic känns det som om Watford har hittat rätt punkt för dem på den skalan. Med Vladimir Ivic känns det som om Watford har gjort sig själva till en av förhandsfavoriterna till uppflyttning i EFL Championship nästa säsong. Laget har kvaliteten, med Ivic får de organisationen, disciplinen och taktiken.

Watfords egna misstag fick dem nedflyttade från Premier League. Men Watford, till skillnad från många andra klubbar, har åtminstone den goda egenskapen att de i alla fall verkar försöka lära sig av sina egna misstag.

Harry Kane må ha varit en trött anfallare, Harry Kane må ha varit en sliten anfallare, Harry Kane må ha varit en skadad anfallare, men Harry Kane alltid har varit är en väldigt bra anfallare. Pigg, utvilad och skadefri, allting i någon form av relativ mening förvisso, var Kane ett av de främsta skälen, kanske det främsta skälet, varför Tottenham ändå lyckades ge sig själva en positiv säsongsavslutning, där man tog sig till Europa League.

Harry Kane har varit frontfiguren och huvudrollsinnehavaren bakom Tottenhams fem senaste år som såg dem etablera sig som en av toppklubbarna både i England och i Europa. Ett par år som såg Tottenham inblandade i både kampen om ligatitlar och Champions League-finaler. Ingen annan spelare kan nog påstås personifiera denna resa i samma utsträckning som just Harry Kane.

Flertalet andra tongivande spelare under denna resa är på väg bort. Kyle Walker såldes för flera år sedan till Man City. Christian Eriksen lämnade förra sommaren. Mittförsvaret med Toby Alderweireld och Jan Vertonghen är på väg att bytas ut. Det centrala mittfältet håller på att ges ny energi. Hittills har däremot inte Kane gett några övertydliga tecken på att han redan har packat och lastat flyttbilen.

Harry Kane är däremot en ambitiös spelare, och givet att han precis fyllt 27 år så måste man i alla fall säga att hans karriär har påbörjat sin andra halvlek. Kane har redan varit tydlig med att Tottenham som klubb måste matcha hans ambitioner som spelare, och det känns som en hyfsat rimlig utgångspunkt att Kane kommer se sig om efter en annan klubb om han inte upplever Tottenham göra detta.

Hur tänker då Harry Kane i den slags vändpunkt denna sommar utgör? En form av mittpunkt mellan ett Tottenham som byggts upp men det senaste året gradvis förlorat sina viktigaste byggstenar, och ett annat Tottenham som antyds vara på väg att byggas upp med José Mourinho som manager, men naturligtvis med ett i högsta grad osäkert utfall i termer av resultat, titlar och långsiktighet.

Ett vanligt förekommande argument är att lojalitet är Harry Kanes enda skäl att i detta läge stanna kvar i Tottenham. Att han kom fram i Tottenham, är one of their own, och vill stanna kvar i Tottenham som deras spelare även om det riskerar göra honom till Tottenhams version av Steven Gerrard, som blev trogen sin klubb karriären ut utan att någon gång lyckas vinna ligan.

Underförstått hävdar detta argument att Harry Kane saknar rationella skäl att stanna kvar i Tottenham. Det vill säga att han kan både tjäna större pengar och få större chans att vinna titlar med andra klubbar, vilket om vi antar att Kane agerar någorlunda i stil med homo economicus, den ekonomiska människan, närmast borde garantera att han nu skulle agitera för ett klubbyte.

Här är det lätt att måla i helt svart-vita färger. Tottenham saknar självfallet inte möjligheten att vinna titlar, däremot är kanske sannolikheten betydligt mindre för dem än för flera andra klubbar. Jag tror säkert att Harry Kane skulle föredra att vinna en ligatitel med Tottenham än med någon annan klubb, även om han gör bedömningen att han behöver byta klubb för att vinna en ligatitel innan hans karriär är över.

Ett annat argument varför Harry Kane blir kvar i Tottenham är att marknaden helt enkelt inte riktigt finns där som den fanns för några år sedan. Den klubb som ska köpa Kane av Tottenham i nuläget kommer behöva spendera en jättesumma på honom. Den kanske enda klubben som eventuellt kombinerar behov med vilja och tillräckliga resurser är Man City, som eventuellt börjar leta efter ersättare till Sergio Aguero.

Man Utd är en klubb som arguably har behovet av en anfallare som Harry Kane, men där de verkar ha sin plånbok tittandes åt annat håll. Kanske känner även Kane att Man Utd inte heller kan presentera ett alldeles övertygande case om att kunna garantera titlar i någon större utsträckning än Tottenham. Real Madrid har visat intresse för Kane förut, Benzema blir knappast yngre, men Real Madrid har inte de pengarna.

Här är kruxet med marknaden för Harry Kane. Hans värde för Tottenham är så högt, på samma gång som storklubbarna är mer ekonomiskt begränsade än de varit på väldigt länge på grund av Covid-19, särskilt när även gäller en spelare som börjat visa tendenser till skadebenägenhet. Men kanske är jag också fantasilös, möjligen kan klubbar som Bayern München eller Juventus ge sig in i leken.

Ett tredje argument varför Harry Kane blir kvar i Tottenham är att han i själva verket i nuläget är ovärderlig för Tottenham. Nybygget med José Mourinho hänger på en mycket skör tråd. Trovärdigheten bakom Mourinhos bygge skulle raseras omedelbart om Kane i det här läget lämnar klubben, till synes för att byta upp sig. Trovärdigheten skulle få sig en rejäl törn om Kane ens uttryckte en sådan vilja.

Vilket säger mig att Harry Kane inte kommer göra det. Att lämna Tottenham nu, eller ens bara att kräva att få lämna Tottenham, skulle medföra en aktiv skada för Tottenham. De skulle inte bara bli av med Kane som spelare utan hela deras nybygge skulle om inte spåra ur helt så åtminstone drabbas av stora besvärligheter. Den gränsen tror jag inte Kane är beredd att passera. Den lojaliteten har Kane ändå med Tottenham.

Vilket å andra sidan också tvingar Tottenham att visa motsvarande form av lojalitet med Harry Kane. Tottenham måste visa att de verkligen menar allvar med sitt nybygge, att de har samma ambition som Kane. Av det skälet ska kanske en värvning av exempelvis Pierre-Emile Hojbjerg inte enbart värderas i någon slags isolering, utan även ses som en av pusselbitarna som ska sälja in Tottenhams och Mourinhos trovärdighet.

Att behålla Harry Kane blir alltså en slags barometer på Tottenhams trovärdighet. Men det är inget som kommer vara för alltid, eller ens någon längre tid. Att behålla Kane ger Tottenham trovärdigheten inför och under kommande säsong, men det innebär också att Tottenham kommer behöva leva upp till ambitiösa och realistiska målsättningar under säsongen. Där finns inget utrymme för ännu en säsongs underprestation.

Alltså måste Tottenham prestera, alltså måste José Mourinho prestera! Det kommer inte duga att avsluta ännu en säsong med att skylla lagets egen tabellplacering på att andra lag har hjälp med domarna, eller allmänt fluff som att om säsongen varit några omgångar längre så hade man minsann tagit sig till Champions League. Eller vilka andra ursäkter Mourinho nu plockat fram under sommaren.

Rimligtvis är det även något som kommer göra Tottenham både farliga och oberäkneliga nästa säsong. Tottenham har anklagats för att ha överpresterat under tidigare säsonger. Den här säsongen har Tottenham däremot underpresterat. De kommer förmodligen inte vara lika svaga nästa säsong. Vad det sedan räcker till är en omöjlig fråga att försöka besvara i nuläget, det beror på så väldigt många olika saker.

Men definitivt kommer det bero på José Mourinho, och på Harry Kane!

Covid-19, pandemin och dess olika medföljande problem, framför allt av finansiell karaktär, har onekligen gett oss otaliga exempel på den mänskliga benägenheten att fatta irrationella beslut under osäkra omständigheter. För League One och League Two fattar inte något beslut om att införa lönetak om inte för Covid-19.

Lönetak har länge framförts som någon slags romantisk och idealiserad idé om hur fotbollen återigen ska kunna bli mer jämlik. Ett tecken på det var kanske att när jag twittrade om nyheten för någon knapp vecka sedan så gick en hel del svar ut på att det var bra och att man hoppades det skulle införas i Premier League också.

Här finns en slags ironi i att ett lönetak anses representera någon form av socialistisk jämlikhetsprincip, när ett lönetak i själva verket endast gynnar fotbollens storkapitalister, det vill säga klubbens ägare. Det är ingen tillfällighet att PFA, spelarnas fack, alltså fotbollens arbetare, redan förklarat lönetaket olagligt och omöjligt att övervaka.

Det är lite svårt att se socialismen i att låta just fotbollens relativt sett mindre bemedlade spelare bära den finansiella bördan av att hjälpa klubbarna upp ur det finansiella hål som orsakats av Covid-19. Klubbar som vi redan sett flera exempel på knappast drar sig för att använda Covid-19 som ett svepskäl för att vinna egna fördelar.

Visst finns det någon form av poäng i påståendet att lönetaket på sätt och vis är ett nödvändigt ingrepp för att skydda klubbarna från sig själva, sedan de visat sig inkapabla till eget finansiellt ansvar. Men här finns samtidigt ett farligt slippery slope-tänkande, vilka mer restriktioner beslutas om med hänvisning till ”för klubbarnas bästa”?

Någonstans måste det vara varje klubbs eget ansvar att hålla sig inom sina egna finansiella ramar. En klubb som inte klarar av att göra det kommer ofrånkomligen gräva sin egen grav. Så har det alltid varit, och så bör det kanske också vara. Lösningen är inte nödvändigtvis att bakbinda alla klubbar bara för att några klubbar inte tar sitt ansvar.

Rättvisa kan vara ett klurigt begrepp. Helt säkert kommer lönetaken beskrivas som ett sätt att öka rättvisan i League One och League Two. Varför det skulle vara mer rättvist att klubbar som faktiskt drar in betydligt större intäkter inte också ska få spendera mer av dessa intäkter på spelarlöner är kanske inte alldeles uppenbart.

En primär invändning mot alla former av lönetak är att det sätter en av idrottens främsta hörnstenar ur spel i form av utveckling genom fri tävlan och konkurrens. Incitamenten att utvecklas, att växa, att bli bättre försvinner när det inte längre finns något att vinna på att göra saker bättre, på planen och utanför planen, än andra klubbar.

Det är ingen tillfällighet att lönetak inom idrotten framför allt har fått sitt fotfäste i USA, där idrotten onekligen mer än någon annanstans i världen är ren och skär kapitalism och business, med stängda ligor och rent franchise-tänkande, och aldrig riktigt fått något genomslag i den europeiska, mer idealiserade idrotten.

Här hittar vi även anledningen varför den här typen av lönetak aldrig kommer införas i Premier League, och i förlängningen heller i EFL Championship. Den europeiska fotbollen har inte stängda ligor, och ett lönetak i Premier League skulle ge de engelska klubbarna där, och strax under, en helt avgörande konkurrensnackdel.

Lönetaket fungerar på så vis bättre i League One och League Two som inte är utsatta för konkurrens på samma sätt, och där spelarna inte alls i samma utsträckning hämtas från en global spelarmarknad. Arbetsgivarna, det vill säga klubbarna och dess ägare, har därför en helt annan maktposition och förhandlingsstyrka i League One & Two.

Som sagt, lönetaken är inte socialism, det är ren kapitalism som uppträder maskerad som socialism.

Vadå för lönetak? League One har beslutat att sätta sitt årliga lönetak för hela spelartruppen till £2,5m. League Two satte sitt lönetak till £1,5m. Lönetaket gäller alltså hela spelartruppen, inte för individuella spelare, vilket ger klubbarna handlingsutrymme samtidigt som det riskerar ställa spelare mot spelare.

Vad täcks av lönetaket? Lönetaket kommer täcka alla normala delar av en spelares ersättning, det vill säga grundlönen, skatter, bonusar, image-rättigheter samt agentens kostnader etc. Syftet med detta är så klart att göra det svårt för klubbarna att komma runt lönetaket enbart genom att t ex betala ut en större del i rörlig lön.

Vad täcks inte av lönetaket? Löner till U21-spelare räknas inte mot lönetaket, inte heller för spelare som inte är medtagna i truppen. Lönetaket kommer inte heller gälla bonusar och andra incitament för spelare om laget går långt i cupspel eller når uppflyttning. Även ersättningar för att bryta kontrakt räknas utanför lönetaket.

Vad gäller spelare redan under kontrakt? Spelare på kontrakt redan giltiga innan den 7 augusti räknas in under lönetaket, men endast upp till en summa som klubbarna kommer överens om, ett så kallat Committed Contract Salary Cap. Om denna Cap blir t ex £3,000 i veckan, och en spelare sitter på ett kontrakt om £10,000 i veckan, så räknas £3,000.

Vad händer om klubbar bryter mot lönetaket? Klubbar som överträder lönetaket med upp till 5% (£125,000 i League One) får böter i progressiv skala. Det vill säga 0,5x för varje pund som överstiger 0-2%, 1x för varje pund mellan 2-4% och 3x för varje pund mellan 4-5%. En klubb som överstiger lönetaket med mer än 5% anmäls till disciplinär kommitté.

Böterna kallas inte för böter, utan kallas istället för lyxskatt. Den totala lyxskatten kommer därefter fördelas ut jämnt till de klubbar som inte brutit mot lönetaket. På så vis hoppas EFL rimligtvis ha skapat ett dubbelt incitament för att verkligen följa regelverket. Inte bara blir man av med pengar, man ger dessutom pengar till sina direkta konkurrenter.

EFL bemöter kritiken mot lönetaket som en form av restriktion med att det inte är dess syfte. Vilket väl i och för sig är både fluffigt och en smula oärligt. Istället menar EFL genom sin VD David Baldwin att lönetaket kommer säkerställa att klubbar inte kommer kunna överanstränga sig finansiellt och därmed riskera konkurs.

Vill man vara petig så måste man så klart påpeka att detta är inget annat än en restriktion, om än formulerad på ett positivt sätt. Men inte minst kan man så klart tycka att EFL härmed underkänner hela sitt eget profitability & sustainability-regelverk (financial fair play), som just uttalat redan fyller detta syfte.

En mer praktiskt orienterad kritik gäller EFL:s förmåga att faktiskt bevaka detta regelverk och kunna garantera att klubbarna verkligen följer det, utan att lyckas kringgå det på alla olika vis. En ofrånkomlig konsekvens med alla former av regler är att klubbar i det här fallet kommer försöka hitta sätt att utnyttja dem och komma runt dem till egen fördel.

Regler som är tänkta att skapa rättvisa och jämlikhet, även om det är ytterst tveksamt om detta är vad som faktiskt uppnås, riskerar alltså utan undantag att bara skapa ännu mer orättvisa när vissa klubbar följer dem och andra klubbar inte gör det. Vägen till helvetet är asfalterad med goda avsikter.

Men vad gäller League Ones & Twos lönetak är jag som rubriken klart och tydligt antyder inte ens övertygad om att avsikterna egentligen är särskilt goda. Klubbarna, ägarna och kapitalisterna har i Covid-19 sett en möjlighet att vrida fotbollens arbetsmarknad till sin egen finansiella fördel.

Och så är de sluga nog att maskera detta som socialism. Och de som tvingas betala notan för detta rackarspel är som vanligt fotbollens arbetarklass.

:::

TRANSFERKOLLEN

Konstantinos Tsimikas, Olympiakos till Liverpool. Det blev ingen Jamal Lewis för Liverpool, istället blev det en grekisk vänsterback. Givet att båda nog var tänkta som backup till Andy Robertson spelar det kanske ingen roll, även om Lewis hade känts som ett roligare köp. Fanns det ingen spelare i de egna leden? Godkänd – (++)

Kyle Walker-Peters, Tottenham till Southampton. Föga förvånande lyckades inte Walker-Peters övertyga José Mourinho om sitt värde. Southampton ser nog värdet med Walker-Peters i att förstärka en högerbacksposition som inte såg lika stark ut sedan Cedric Soares lämnade förra sommaren. Väl godkänd – (+++)

Pierre-Emile Hojbjerg, Southampton till Tottenham. Tottenhams mittfält har skrikit av nytt blod de senaste ett-två åren, och med Hojbjerg har Tottenham verkligen fått den typ av spelare de verkligen behöver. En spelare som både kan vinna boll och fördela boll vidare. Har varit en bra spelare för Southampton, kan bli en stor spelare för Tottenham. Med beröm godkänd – (++++)

Några 48 år har det knappast hunnit gå sedan Sevilla senast spelade en europeisk kvartsfinal. Tvärtom är Sevilla ett av lagen som varit med om att definiera det europeiska cupspelet under de senaste 10-15 åren. Med sina fem titlar, och inte minst genom att vinna tre Europa League-titlar i rad mellan 2014 och 2016, har Sevilla högst medvetet dessutom, satsat på att göra Europa League till sin turnering.

En strategi som har varit framgångsrik för Sevilla. Genom att prioritera Europa League, och det europeiska cupspelet, högst av allt har de gjort sig själva till en känd klubb och till en populär klubb. Därmed har de gjort sig själva väldigt attraktiva för spelare som vill spela för en klubb där de syns. Något som också har bidragit till att göra Sevilla till ett bättre fotbollslag, i en positivt förstärkande cirkel.

Wolves tittar nog på Sevillas modell och funderar på hur de kan återskapa den för egen del. Förvisso är det inte riktigt lika lätt för Wolves att arbeta utifrån en sådan strategi då de inte har riktigt samma förutsättningar att kunna känna sig relativt säkra på europeiskt cupspel varje säsong. Något som inte minst märks den här säsongen, då Wolves om de inte vinner Europa League kommer missa europeiskt cupspel nästa säsong.

Samtidigt spelar ju Wolves i Europa League nu, och de borde nog kunna titta på Sevillas spelartrupp den här säsongen, liksom de borde kunna titta på de spelartrupper med vilka Sevilla vann sina Europa League-titlar, och känna att om Sevilla kan vinna Europa League så borde nog även Wolves kunna vinna Europa League. Kvalitetsmässigt, spelare för spelare, behöver Wolves knappast skämmas jämförelsen, tvärtom.

Taktiskt är Sevilla ett lag som kan ställa till problem för Wolves. Sevilla är ett lag som framför allt försöker kontrollera matchbilden med ett vårdat och metodiskt bollinnehav, utan att därmed behöva antas dominera matchbilden. Ever Banega ger Sevillas mittfält lite mer vision och Julen Lopetegui försöker aktivt använda sina båda ytterbackar Sergio Reguilón och Jesus Navas i anfallsspelet.

Julen Lopetegui och Wolves har sin egen historik. Lopetegui och Wolves hade i själva verket en muntlig överenskommelse för fyra år sedan att Lopetegui skulle ta över som ny manager, direkt efter Fosuns första övertagande. Lopetegui valde dock att bryta den överenskommelse när han blev erbjuden jobbet som Spaniens förbundskapten. Vilket inte var sista gången han skulle hantera jobbfrågor minst sagt klumpigt.

Wolves omgrupperade den gången och anställde först Walter Zenga och därefter Paul Lambert. Två anställningar som väl får anses ha varit mindre lyckade. Men inför nästa säsong gick alltså jobbet istället till Nuno Espirito Santo, och med honom började Wolves resan från EFL Championships nedre halva upp i Premier League och ut i Europa, nu hela vägen till kvartsfinal i Europa League.

Lite roar det ändå att reflektera en smula över fotbollens tillfälligheter och små så kallade marginaler. Om inte Lopetegui dumpar Wolves på altaret så kanske Wolves utveckling därifrån blir en helt annan. Någon Nuno Espirito Santo till Wolves blir det kanske aldrig, kanske heller ingen uppflyttning till Premier League. Det där vet vi så klart aldrig, men jag betvivlar ju att Wolves och Wolves supportrar ångrar i efterhand hur det nu blev.

Sevilla har definitivt kvaliteten i laget att kunna besegra Wolves ikväll, men Wolves har minst samma kvalitet att kunna besegra Sevilla. Sevilla har även taktiken att kunna ställa till ordentliga besvär för Wolves, men även Wolves har taktiken att kunna göra livet riktigt jobbigt för Sevilla. Vad som skiljer Wolves från Sevilla, och som är vad som talar till Sevillas fördel, är att de har slutspelsrutinen från europeiskt cupspel.

Sevilla har varit här många gånger förut, det här är så att säga deras hemmaplan. För Wolves är detta något helt nytt och färskt. Wolves har inte spelat i Europa sedan början av 1980-talet, och det är alltså 48 år sedan de spelade en europeisk kvartsfinal. Det gör det självfallet inte omöjligt för Wolves att vinna den här matchen, men det ger dem ändå ett rejält handikapp den här kvällen.

Sevilla vet redan allt som är värt att veta om Europa League och dess slutspel. Wolves måste lära sig längs vägen och under själva matchen.

Mer än kanske någon annan kvartsfinal den här veckan, oavsett om det så är i Europa League eller i Champions League, så är den här kvartsfinalen mellan Wolves och Sevilla en match som verkligen blir annorlunda och kanske lidande av att spelas på neutral plan utan publik. Ramón Sanchez Pizjuán är en arena som kan koka. Molineux är en arena som kan koka. Publiken hade varit en del av den här kvartsfinalen mer än av någon annan.

Kanske är det något som kompenserar för Wolves brist på erfarenhet från europeiskt cupspel den här kvällen. Att kunna kontrollera känslorna framför en publik är en stor del av en sådan erfarenhet. Utan publik blir inte detta ett problem på samma sätt. Å andra sidan beror det kanske på hur kvartsfinalen lottats. Hade returen spelats på Molineux är det svårt att inte ha sett det som en stor fördel för Wolves.

Hur som helst är det en minst sagt saftig kvartsfinal. Wolves har redan anmält sin ankomst i Premier League. Vinst mot Sevilla ikväll, och Wolves har onekligen anmält sin ankomst även i Europa.

Man Utd och Wolves är de engelska klubbarna kvar i Europa League, vilket gör England till enda landet med två klubbar kvar i kvartsfinalerna. Eftersom de båda är lottade mot varandra i en eventuell semifinal så är det däremot ingen fara för att Man Utd och Wolves ska kunna upprepa förra säsongens bedrift med en helengelsk final. Men först gäller det alltså att ta sig vidare från kvartsfinalerna.

FC Köpenhamn eliminerade i åttondelsfinalen den av Recep Tayyip Erdogan styrda turkiska mästarklubben Istanbul Basaksehir, vilket alltså betyder att Man Utd ställs mot Dansken i kvartsfinalen. Danmark, utskitet av kalkvatten! Det enda som Man Utd kanske känner igen i det motståndet är väl Guillermo Varela, högerbacken som värvades som yngling till just Man Utd.

Man Utd får väl rimligtvis räknas som en av de återstående favoriterna i Europa League, även om det är svårt att säga alltför mycket åt egentligen något håll när det utöver Man Utd är kvar klubbar som Inter, Sevilla, Bayer Leverkusen, Wolves med flera. Dessutom när allt alltså ska avgöras i enkelmöten på neutral plan. Dessutom mitt under sommaren. Allt som allt känns det som om det kan sluta precis hur som helst, vilket även är charmen.

Man Utd vann Europa League redan för tre år sedan. I och med den segern blev Man Utd en av få klubbar att vinna samtliga större och halvstora europeiska och inhemska titlar som finns tillgängliga för dem att vinna. En slags grand slam antar jag. Nu kommer så klart Europa League aldrig rankas så väldigt högt för just Man Utd, åtminstone inte nu för tiden. Annat var det möjligen förut.

Engelska klubbar har haft några rätt spännande cup runs i de båda mer B-betonade europeiska cuper som funnits under Europacupen eller Champions League, det vill säga Cupvinnarcupen och UEFA-cupen, eller Europa League som den heter idag. Men vilka är de åtta främsta engelska europeiska cupkampanjerna i någon av dessa båda europeiska cupturneringar?

(8) West Ham, 1964-65

Bobby Moore är kanske mest känd för att ha lyft en annan stor titel, men ett år tidigare hade han faktiskt som lagkapten tagit West Ham till vinst i Cupvinnarcupen. Alan Sealey, Geoff Hurst, Martin Peters, Johnny Byrne var andra viktiga spelare den säsongen. West Ham besegrade i finalen 1860 München på ett övertygande sätt. Gent, Sparta Prag, Lausanne och Real Zaragoza fick se sig besegrade av West Ham på vägen dit. Alan Sealey avgjorde finalen åt West Ham med två mål på två minuter under den andra halvleken.

(7) Liverpool, 1972-73

Liverpools stolta europeiska cuphistoria låg fortfarande framför dem i början av 1970-talet, Bill Shankly var fortfarande Liverpools manager. Det var den här säsongen som kanske allting verkligen började, när Liverpool fick smak på europeisk framgång. Kanske var det även här som Bill Shankly började känna att han gjort sitt och att det var dags att lämna över till friska krafter. Eintracht Frankfurt, AEK Aten, BFC Dynamo och Tottenham besegrades innan en dramatisk finaltriumf mot Borussia Mönchengladbach.

(6) Middlesbrough, 2005-06

Samtidigt som Middlesbrough var indragna i Premier Leagues nedflyttningsstrid så gav de sig iväg på ett rejält svettigt och svängigt europeiskt cupäventyr. Middlesbrough vann först sin grupp, som då bestod av fem lag, innan de i slutspelet besegrade i tur och ordning Stuttgart, Roma, FC Basel och Steaua Bukarest, flera gånger efter ordentliga upphämtningar och otrolig dramatik. I finalen hade Middlesbrough däremot inget att hämta mot Sevilla, som påbörjade sin egen kärlekssaga med Europa League här.

(5) Leeds, 1972-73

Leeds hade sannerligen ingen tur alls i Europa. 1975 förlorade de Europacupfinalen mot Bayern München efter mycket tveksamma domslut. Men redan två år tidigare hade Leeds förlorat en europeisk cupfinal på ett precis lika tveksamt sätt. Milan vann finalen med1-0 mot Leeds, men på ett sätt som lämnade en mycket besk eftersmak, och helt säkert något som bidragit till både den ena och den andra engelska stereotypen om italienskt fotbollsmyglande. Carl Zeiss Jena, Rapid Bukarest och Hajduk Split besegrades.

(4) Fulham, 2009-10

En av de senaste tio årens mest omtalade europeiska bedrifter av ett engelskt lag. Ingen gav väl egentligen Fulham särskilt stor chans i den här upplagan av Europa League, ett Fulham som svettades över risken att åka ur Premier League. Fulham fick klara av två kvalrundor innan ett gruppspel innehållandes Roma. Väl i slutspelet skickade Fulham ut Shakhtar Donetsk, Juventus, Wolfsburg och Hamburg innan till slut Atlético Madrid blev för tuffa långt in i finalens förlängning. Men vilken resa av Fulham!

(3) Man Utd, 1990-91

Tre gånger har Man Utd mött Barcelona i en europeisk cupfinal, men det här är enda gången de faktiskt lyckades vinna. Det råkade dessutom vara den första säsongen då engelska klubbar återigen fick delta i europeiskt cupspel efter Heyselkatastrofen, så även på så vis var detta en stor upplevelse. Därtill en av Alex Fergusons tidiga titlar, som gav ytterligare tecken på att något stort var på väg. Man Utd besegrade på väg till finalen bland andra Wrexham (!), Montpellier och Legia Warszawa.

(2) Tottenham, 1962-63

Tottenham är en av de engelska klubbarna med stoltast europeisk cuphistoria. En stor del av den stoltheten hittar vi i att Tottenham faktiskt var den första engelska klubben att vinna en europeisk cuptitel. Detta var under Tottenhams absoluta storhet under 1960-talet med Bill Nicholson som manager och Danny Blanchflower, Dave Mackay, Jimmy Greaves med flera spelare. Svartvita bilder på Tottenhams 5-1-kross av Atletico Madrid i finalen visar upp ett bländande spel. Tottenham besegrade även Rangers längs vägen.

(1) Ipswich, 1980-81

Säsongen som förmodligen för alltid kommer räknas som Ipswichs främsta och mest framgångsrika, med Bobby Robson som manager. Ipswich slutade tvåa i ligan bakom Aston Villa, förlorade i semifinalen av FA-cupen mot Man City, men gick alltså hela vägen och vann UEFA-cupen. Många menar att den enorma mängden matcher bidrog till att Ipswich förlorade titelstriden mot Aston Villa, och givet att Ipswich förlorade sju av sina sista tio ligamatcher är det lätt att hålla med. Men Ipswich fick ändå lyfta en europeisk cuptitel. Saint-Etienne och FC Köln besegrades innan AZ Alkmaar övervanns i finalen.

Det första kommer näppeligen som en överraskning för någon. Sarri kändes som ett märkligt val av Juventus redan från början och den här säsongen har knappast varit någon strålande succé för Juventus. Det andra verkar däremot ha överraskat desto fler, då få verkade ha förutsett Pirlo som Juventus nästa manager.

Ändå förbryllade den allmänna reaktionen mig en aning, då den kändes mer negativ än vad jag kanske hade föreställt mig. Enda förklaringen jag kan se till det är att de flesta liksom hade tagit för givet att Juventus skulle anställa Mauricio Pochettino, och att de blev besvikna när så inte blev fallet.

Själv kände jag mig nästan okaraktäristiskt positiv till nyheten. Jag ser Juventus tänk kring Andrea Pirlo som en slags parallell till hur Real Madrid tänkte med Zinedine Zidane för fyra-fem år sedan. En karismatisk tidigare spelare som ledare som kan vinna truppens stora egons respekt och få dem att dra åt samma håll.

Och skulle vi om fyra-fem år ha fått ännu en manager på världsfotbollens scen med samma star power som Zidane så är väl bara det att se som positivt.

Alldeles märkligt är väl heller inte Juventus beslut att anställa Andrea Pirlo. Juventus har i princip aldrig genom sin historia anställt en manager utan tidigare erfarenhet från Italien, och då är inte urvalet för dem längre enormt. Pirlo är en oväntad anställning endast eftersom han inte varit manager förut.

Andras uppgift är att spekulera i vad detta kan komma att för betydelse för Juventus och för Serie A kommande säsong. Min uppgift är däremot att fundera på vad Juventus beslut betyder utifrån ett engelskt perspektiv. Vad får Juventus beslut för ringar på vattnet för den engelska fotbollen?

Maurizio Sarri

Två klubbar i rad nu där Sarri får sparken efter en säsong, trots godkända resultat, fastän där han aldrig lyckats få klubben och supportrarna med sig på sin sida, och där han redan från start kändes som en mycket märklig fit.

Han känns ju väldigt italiensk Sarri, så kanske blir han kvar i Serie A på något vis. Det är väl oklart om han verkligen vill återvända till Premier League.

En tanke jag hade var ju att om Watford hade varit kvar i Premier League så hade de framstått som en rätt bra klubb för Sarri. Men Watford åkte ur Premier League, och även om Sarri kan tänka sig att återvända till engelsk fotboll så lär det inte inkludera Football League.

Sarri är i min mening inte en manager för superklubben. Sarri är istället en manager för underdogen. Därtill en underdog som arbetar med det längre perspektivet för ögonen, och som lite grann vet vad den vill.

Aston Villa, Crystal Palace och West Brom hade varit några väldigt intressanta klubbval för Maurizio Sarri.

Mauricio Pochettino

En anledning att så många tog för givet att Juventus skulle anställa Pochettino är kanske att det knappast finns någon mer namnstark manager ledig för närvarande. Det känns som om Pochettino bara sitter och väntar på ett toppjobb.

Juventus var ju ett av dessa, men är alltså inte aktuellt. Bayern München har även nämnts men det är lite samma där. PSG kanske, även om det i nuläget inte pratas om att vilja byta ut Thomas Tuchel. Kanske är Barcelona en möjlighet, givet att Quique Sétien inte lär bli långlivad där.

Hur som helst börjar det ju onekligen bli dags för Pochettino att sluta sitta i solen och istället ta ett nytt jobb.

De engelska jobben verkar för närvarande upptagna. Man Utd lär inte byta ut Solskjaer den här sommaren. Chelsea, Tottenham, Liverpool och Arsenal har alla sina managers även de. Tveksamt hur intressanta andra engelska klubbar vore för Pochettino, såvida inget händer med Newcastle.

Om nu inte Pochettino sitter och väntar på att ett jobb ska bli ledigt i Manchesters ljusblå kvarter.

Pep Guardiola?

Juventus har knappast gjort någon hemlighet av att de är intresserade av Pep Guardiola som manager. De har hört sig för flera gånger. Det vore väl ett vettigt nästa steg för dem, givet att de redan skapat sig en så väldigt stark plattform i Serie A.

En möjlighet är att se Juventus anställning av Andrea Pirlo som en sorts kortsiktig övergångslösning. Någon de har under en säsong utan att behöva binda fast sig för hårt vid någon annan, innan de t ex nästa sommar hämtar in Guardiola.

Helt och hållet kanske det inte kan uteslutas, även om det känns osannolikt, att Juventus försöker få över Guardiola redan den här sommaren. Kanske skulle det kunna bli aktuellt om Guardiola vinner Champions League med Man City närmaste veckorna.

Givet att Guardiolas kontraktssituation med Man City är något uppe i luften så går inget att helt och hållet uteslutas. Säkert är dock att om Guardiola skulle lämna, så har Man City i nuläget den närmast perfekta ersättaren ledig i form av Pochettino.

Men som sagt, långskott.

Sant är att Rangers FC är en tekniskt sett större klubb än Bournemouth. Men därmed följer ju inte att Bournemouth därför vore ett steg nedåt i en managers karriär. Istället är Bournemouth klubben med de större resurserna, klubben med de bättre spelarna, som spelar i en betydligt mer exponerad liga redan i Football League, och med betydligt mycket mer luft ovanför dem att växa in i.

Att Steven Gerrard skulle kunna tycka att Bournemouth är ett i högsta grad intressant alternativ är därför kanske inte riktigt så långsökt som de uppstudsiga skottarna själva verkar tycka. Det var ju lite liknande reaktioner som när Brendan Rodgers lämnade Celtic för Leicester, fastän det så klart på de flesta sätt är en no-brainer. Rangers och Celtic må vara stora fiskar, men simmandes i en väldigt liten damm.

En annan i mitt tycke något märklig reaktion när jag twittrade att Gerrard ryktades till Bournemouth var att Gerrard faktiskt blev lite dissad. Gerrard beskrevs som en manager som blev taktiskt bortdribblad av Celtics taktiskt sämsta manager på länge. Mer eller mindre underförstått alltså att Gerrard inte var så mycket att ha. Vilket inte riktigt stämde med min bild att Gerrard åtminstone har gjort ett godkänt jobb med Rangers FC.

Jag ska för all del inte påstå att jag följer den skotska fotbollen med någon större energi och intensitet. Vad jag vet är att Celtic har möjligheten den här säsongen kan vinna ligan för tionde gången i rad, vilket är ett rekord, och att Steven Gerrards uppgift med Rangers FC är att försöka förhindra detta. Vad jag också vet är att Rangers återvände till Skottlands Premiership för fyra år sedan och försökt ta sig ikapp sedan dess.

Vilket väl har gått sisådär kort sagt. Mark Warburton, nu för tiden i QPR, var manager när Rangers FC återvände till Premiership. Han fick dock sparken tidig vår med Rangers FC långt efter Celtic i tabellen. Pedro Caixinha hade sedan ett misslyckat halvår i klubben innan, efter några ställföreträdare på posten, Steven Gerrard anställdes sommaren 2018 med uppdraget att försöka få någon ordning på Rangers FC.

Har Steven Gerrard lyckats?

På den frågan verkar det alltså råda lite delade meningar. Poängdifferensen mellan Rangers och Celtic under de fyra säsongerna sedan Rangers kom tillbaka till Premiership har gått från 29 poäng första säsongen, till 12 poäng andra säsongen, till 9 poäng den tredje säsongen, Gerrards första, och 13 poäng under den fjärde säsongen, Gerrards andra, dock med en match mindre spelad.

Rangers tabellplacering de två första säsongerna i Premiership var trea, samtidigt som Rangers tabellplacering de två därpå följande säsongerna, med Steven Gerrard som manager var tvåa. Vilket självfallet är en förbättring, men där orsaken spåras mer till att Aberdeen inte längre är riktigt lika starka de senaste säsongerna som de var innan dess, snarare än någon väldigt tydligt förbättring av Rangers.

Framsteg syns däremot inte alltid i tabellplaceringar och poängdifferenser. Under Steven Gerrard har Rangers vunnit fler matcher, gjort fler mål, släppt in betydligt färre mål och, kanske mest betydelsefullt av allt, lyckats besegra Celtic och besegrade dem övertygande dessutom, två gånger, hemma på Ibrox. Celtic har inte längre råd att betrakta Rangers som ett skämt, utan måste ta deras hot på allvar. Detta har hänt de två senaste åren.

Vilket var ett av de främsta skälen att Steven Gerrard anställdes. Med sitt namn och med sin vilja att vinna skulle han driva Rangers upp i toppen igen. Det går för all del att förstå tänket bakom det där. Även om inte alla var övertygade. Ungefär hälften av cirka 1,000 Rangerssupportrar ansåg när Gerrard anställdes att han var för oerfaren. Min gissning är i alla fall att den andelen skulle vara betydligt lägre idag.

Rent taktiskt är Gerrard tydligt inspirerad av Liverpools sätt att spela fotboll under Jürgen Klopp. Han försöker använda sitt lag till att pressa högt, han gör laget väldigt kompakt centralt, han använder framför allt ytterbackarna som väldigt viktiga spelare för lagets offensiv och chansskapande. Precis som Liverpool, åtminstone som Liverpool för några år sedan, har Rangers även haft svårt att skapa chanser och göra mål på låga försvar.

https://footballbh.net/2020/05/15/steven-gerrard-rangers-201920-tactical-analysis-tactics/

Just aspekten att kunna skapa chanser och göra mål på låga försvar är vad som kommer vara viktigast för Rangers och för Steven Gerrard att hitta en lösning på, om de ska lyckas utmana Celtic den här säsongen. För det är en svaghet som kostat Rangers poäng, och som hållit poängavståndet till Celtic oförändrat. Vilket möjligen bevisar att den gamla klyschan att försvar vinner titlar är otillräcklig, anfall vinner också titlar!

Möjligen är det därför lite oroande för Rangers möjligheter att lagets främsta målskytt, den colombianske anfallaren Alfredo Morelos, verkar ha tröttnat på livet i Rangers och ser sig om efter annan klubb. Kanske är spelaren som Gerrard tänker sig ska ersätta Morelos många mål Kemar Roofe, den tidigare Leedsanfallaren som efter en säsong i Anderlecht alltså har återvänt till de brittiska öarna.

Ändå är det kanske så att för att lösa problemet med att ha svårt mot låga försvar så ligger kanske inte svaret i första hand i vilka spelare man har tillgång till. Snarare handlar det om hur man får sina spelare att jobba, att samspela, och röra sig för att luckra upp det där låga försvaret. En fråga om offensiv organisation således. Frågan är därför om Gerrard har det taktiska verktyget i sin låda.

Vi får i så fall se det den här säsongen. Skottland har alltså redan dragit igång sin nästa säsong, efter att de var en av ligorna som avslutade säsongen på grund av pandemin redan i mars. Rangers inledde med att vinna med 1-0 borta mot Aberdeen i förra helgens premiärmatch, vilket åtminstone resultatmässigt var en bra början. I eftermiddag har Rangers sin hemmapremiär, mot St Mirren.

Oavsett hur det går för Rangers den här säsongen, om de faktiskt lyckas förhindra Celtic från att vinna sin tionde raka ligatitel, eller om de misslyckas med att reducera avståndet i poäng till Celtic, så är det förvisso inte orimligt att tänka sig att Steven Gerrard, efter tre säsonger som Rangers manager, börjar se sig om efter en engelsk klubb att vara manager för. Vilket möjligen är trist för den skotska självkänslan, men den bistra verkligheten.

Det vore kanske fel att säga att Steven Gerrard har tagit manageryrket med storm däruppe i Glasgow, men har ju åtminstone gjort ett gott nog jobb att en klubb som exempelvis Bournemouth mycket väl borde kunna se honom som ett intressant namn utan att behöva skämmas för den sakens skull.

Alltså måste man säga att det var ett mycket märkligt valt tillfälle av Arsenal att i onsdags meddela att de beslutat sig för att säga upp 55 av klubbens anställda personal. Detta enligt Arsenal av ekonomiska skäl, som en följd av Covid-19. Om Arsenal ville ge ett intryck av att befinna sig i ekonomisk nödsituation så var det kanske dumt att försöka göra det bara dagar efter att det regnat miljoner över klubben.

På sätt och vis är det så klart förståeligt. Ingen menar att pandemin inte har slagit hårt mot klubbarnas intäkter. Arsenal mer än kanske någon annan av de större engelska klubbarna bygger dessutom sin ekonomi runt matchdagsintäkter, även om det ändå är ett relativt litet beroende. Att Arsenal vidtar åtgärder för att sanera sin ekonomi, och anpassa kostnader efter intäkter, är inte i sig anmärkningsvärt.

Men även utifrån ett strikt företagsekonomiskt perspektiv är det ett minst sagt något tveksamt beslut. Om vi antar att dessa 55 anställda tjänar någonstans runt £35,000 om året, vilket motsvarar en månadslön om cirka 30,000 kronor, så sparar Arsenal någonstans runt £2m på att säga upp dessa 55 anställda. Arsenals totala lönebudget uppgick senast till över £230m. Besparingen motsvarar alltså mindre än 1% av lönekostnaderna.

Den företagsekonomiska effekten är med andra ord mycket ringa. Det är knappast åtgärder som på något sätt skulle rädda Arsenals ekonomi, ens om det vore en ekonomi i akut behov av räddning. Besparingen lyckas med andra ord inte leva upp till den belastning och de konsekvenser beslutet att säga upp 55 anställda får för dessa 55 sedan lång tid lojala medarbetare.

Men Arsenal är heller inte enbart ett företag, Arsenal är också en fotbollsklubb, det vill säga aspirerar på att faktiskt vara något större än bara ett företag. Arsenal som klubb kan anses ha ett socialt kontrakt med sina anställda, med sina supportrar och med samhället i vilket de existerar. Arsenal hade kunnat välja att inte säga upp sina anställda vid ett sådant här tillfälle, även om det hade kostat dem en slant.

Men Arsenal valde inte detta. Arsenal valde istället att spara £2m genom att säga upp 55 anställda, och därmed kan man säga att Arsenal bröt mot sitt sociala kontrakt. Självfallet är detta något som upprör eftersom det är ännu ett exempel på engelska klubbar som inte tar sitt sociala ansvar på allvar. Ännu ett exempel på hur engelska storklubbar har fjärmats alltmer från sina rötter och sitt samhälle.

Visst ligger det något i att Arsenal knappast är ensamma om att ha agerat kallt och cyniskt i samband med den här ekonomin. Men så här långt är Arsenal ensamma om att ha sagt upp 55 anställda, liksom de är ensamma om ett antal andra omständigheter som verkligen får detta att se ännu värre ut för just Arsenal:

Mesut Özil. Samtidigt som Arsenal alltså säger upp 55 anställda till en besparing om högt räknat £2m per år så betalar Arsenal £350,000 i veckan, eller i runda slängar £18m per år, till Mesut Özil för att inte spela över huvud taget. Förvisso ett kontrakt Arsenal mer än gärna skulle bli av med, men det ser ju sannerligen inte bra ut.

Pierre-Emerick Aubameyang. Samtidigt som Arsenal förklarar det absolut nödvändiga med att säga upp 55 anställda för att spara £2m per år så har man alltså mer eller mindre stoltserat med att vara på väg att erbjuda Aubameyang ett nytt kontrakt någonstans runt £250-300,000 i veckan. Återigen är kontrasten djupt besvärande.

David Luiz. Arsenal har precis gett ett nytt kontrakt till David Luiz, på grunder som onekligen går att ifrågasätta, med hög lön per vecka och en längre kontraktstid än vad som är brukligt för en spelare av Luiz ålder. Ingen av de 55 anställda som sagts upp har så klart Kia Joorabchian som agent.

Willian. Samtidigt som Arsenal säger upp 55 anställda till en besparing om £2m per år så sägs Arsenal vara på god väg att värva Willian, även han med Kia Joorabchian som agent, på ett ovanligt långt kontrakt och med en mycket hög veckolön, på en position där de inte har ett skrikande spelarbehov. Därtill pratas det om Philippe Coutinho vars agent är… jodå.

Agentkostnader. Enligt FA har Arsenal under den gångna säsongen betalat strax över £13m bara i agentkostnader. Kia Joorabchian har alltså fått en ohälsosamt stor betydelse för Arsenals spelarpolitik, han råkar så klart vara agent till sportchef Edu också. Arsenal spenderar enbart på agentkostnader mer än sex gånger vad de betalar sina 55 anställda.

Spelarlöner. I början av uppehållet var Arsenal en av klubbarna som lyckades övertyga flertalet av sina spelare att gå med på lönesänkningar. Vilket motiverades rätt tydligt med att dessa pengar skulle gå till att hjälpa klubbens anställda. Beslutet att säga upp 55 anställda i det här läget får dessa löften att verka minst sagt tomma.

Här finns ännu en bekymmersam aspekt för Arsenal. Nämligen att på kort tid har tre viktiga personer tvingats ut ur klubben. Först den tekniske direktören Sven Mislintat, sedan chefen för Arsenals statistiska analys Jaeson Rosenfeld, till sist chefen för Arsenal scouting Francis Cagigao. Hade jag varit t ex Kia Joorabchian, och velat maximera min egen kontroll över Arsenals spelarrekrytering, så hade detta passat mig utmärkt.

Jag är för all del medveten om att en klubbs alla pengar inte ligger i exakt samma pengapåse. Det riskerar med andra ord ligga lite populism i att kontrastera pengar för anställda på det här sättet med pengar som läggs på spelartruppen, eftersom det i grunden är en helt annan typ av ekonomi för helt olika kategorier av anställda, med helt olika funktion och ekonomiskt värde för klubben.

Där finns även ett argument som går att göra att pengar på spelartruppen är en slags investering som kan ge avkastning i form av större sportsliga framgångar, ett högre kommersiellt värde, och i längden högre intäkter. Därför är det kanske inte med någon nödvändighet den rätta vägen att gå att i tajta tider strunta i dessa investeringar i spelartruppen enbart för att man drar i svångremmen på andra områden.

Men timingen på det hela är så besvärlig, inte minst i kontrast till tidigare utfästelser, och den sparade summan per år är så liten även i ett rent företagsekonomiskt perspektiv, att det är väldigt svårt att förstå sig på Arsenal här. Det hade kostat dem så väldigt lite att hålla kvar sina 55 anställda tills vidare. Det kostar dem så väldigt mycket att säga upp dessa 55 anställda, även om den kostnaden kanske inte omedelbart syns i något Excelark.

Arsenal är bättre än så här!

Efter många om och ännu fler men är det alltså till slut dags för åttondelsreturen mellan Man City och Real Madrid. Man City har med sig en 2-1-ledning från det första mötet, och bör alltså både spelmässigt och resultatmässigt betraktas som favoriter att ta sig till kvartsfinal. Men, som sagt, Pep Guardiola har haft en viss tendens att ställa till det för sig, liksom Zinedine Zidane haft en märklig tendens att lyckas krångla sig vidare.

Beskrivningen av både Guardiola och Zidane är självfallet tillspetsad, om än inte därför missvisande. Det vore fånigt att säga att Guardiola har problem att vinna när han ändå har vunnit mängder med ligatitlar och cuptitlar, och i Champions League handlar det som alla vet mycket om rena tillfälligheter. Lika fånigt vore det att avfärda Zidane som framför allt visat upp en förmåga att sätta en defensivt stabil grund.

Zidane har, för att använda en gammal klyscha, skapat ett Real Madrid som har blivit bra på att hitta sätt att vinna. Även om detta sätt åtminstone den här säsongen verkar ha handlat mycket om att få straffar när det behövs som bäst. Han har som manager en karisma som Real Madrids alla stjärnor och egon klarar av att underordna sig, och när så bra spelare drar åt samma håll så blir det så klart ofrånkomligen bra.

Pep Guardiola har personifierat mycket av 2010-talets moderna fotboll såsom den första och den främsta ideologen inom toppfotbollen, för vilken idé och identitet var inte enbart ett estetiskt ställningstagande utan ett sätt att konkurrera med och besegra den mer pragmatiska och funktionella fotboll som dominerade innan honom. Och i Guardiolas fotspår har det stora flertalet av tränare följt.

Har pragmatikern som manager gjort en återkomst med Zinedine Zidane? Mycket talar för den saken. Zidanes taktik går framför allt ut på att göra sig svårslagna defensivt, och sedan finns det tillräcklig kvalitet och kreativitet att vinna matcherna utifrån det. Zidane är inte blyg för att anpassa taktik efter motstånd. Zidane hamnar i samma managerfack som exempelvis José Mourinho och Rafa Benitez före honom.

Här finns en rätt uppenbar logik. Det har gjort Real Madrid till ett formidabelt cuplag, där framgång framför allt bygger på att inte förlora. Detta ligger bakom deras framgångar i Champions League de senaste åren. Det har också stundtals visat sig effektivt i en liga med sådana intäkts- och kvalitetsskillnader som La Liga, där Real Madrid är ett av två eller möjligen 2,5 lag som gör upp om ligatiteln inför varje säsong.

Detta representerar två olika utgångspunkter för management. Ideologi och identitet, som är värdegrunden för Pep Guardiolas management, utgår från konformitet som en utgångspunkt. Det vill säga likriktningen och konsekvensen som styrka. Pragmatism, värdegrunden för Zinedine Zidanes management, utgår istället från utgångspunkten flexibilitet. Det vill säga föränderligheten som styrka.

Visst är detta idealtyper, det vill säga en slags teoretisk konstruktion där vi betonar vissa attribut på bekostnad av andra för att på så vis öka vår förståelse. Empiriskt kommer ingen manager motsvara dessa idealtyper helt och hållet, utan visa spår av båda, men däremot ha en klar lutning åt den ena eller den andra. Dessa två idealtyper präglar det mesta i den moderna fotbollens taktiska utveckling.

Om Pep Guardiolas Man City hade ställts mot Zinedine Zidanes Real Madrid i ligaspel har jag svårt att se att det skulle kunna sluta på mer än ett enda sätt. Men cupspel som detta är något annat. I den här typen av matcher har Guardiola visat sig sårbar mot framför allt pragmatiska managers och lag, och kanske är det framför allt den hoodoon han nu måste försöka övervinna genom att ta sig förbi Real Madrid till kvartsfinal.

För all del var det ju inget som förhindrade Man City från att vinna med 2-1 nere i Madrid, så det hela ska kanske inte överdrivas. Men det var också uppenbart att Pep Guardiola efter förlusten i FA-cupsemifinalen mot Arsenal var allt annat än nöjd med lagets insats och menade att Man City skulle behöva höja sig rejält när Champions League drog igång igen. Förståelig reaktion i och för sig.

Här finns den gamla frågeställningen om Pep Guardiola vore misslyckad som Man Citys manager om han inte vinner Champions League. Vilket möjligen visar med vilka små marginaler man skiljer mellan succé och misslyckande. Och visst är det väl så att Man City anställde Guardiola just för att kunna vinna Champions League, så på sätt är det så klart ett misslyckande om de inte gör det med honom som manager.

Men här hittar vi ju också en rätt viktig distinktion. Det vore ett misslyckande. Men ett misslyckande gör inte en manager misslyckad. Ett epitet man självfallet måste lyfta blicken och se helheten för att kunna utfärda. José Mourinho, exempelvis, var misslyckad som Man Utds manager. Mer eller mindre oavsett vad som än händer med Guardiola i Man City efter detta så kommer han inte ha varit misslyckad som deras manager.

Om Man City ska vinna Champions League den här säsongen så får de i så fall göra det under väldigt märkliga omständigheter. Hela Champions Leagues slutspel är nu tryckt in under bara lite drygt två veckor, och kvartsfinaler och framåt spelas på neutral plan i form av ett enkelmöte. Speciella omständigheter onekligen, och ingenting har väl förändrats så mycket av pandemin som just den europeiska cupfotbollen.

Om det alltså ska pratas om asterisker den här säsongen, och där har ju inte minst Man Citys supportrar varit rätt flitiga, så gäller det väl just Champions League. Ändå så sägs inte mycket om den saken. Med all rätt, det är vad det är och det är samma för alla klubbar. Lyckas Man City vinna Champions League så kanske de behöver göra det under med dramatiska omständigheter än normalt.

Men först måste de i så fall ta sig förbi Real Madrid och Zinedine Zidane.

Olympiakos alltså, Arsenaldödarna. Arsenal hade väl till och med ett bättre utgångsläge än vad Wolves har ikväll efter att ha vunnit med 1-0 på bortaplan, emedan Wolves bara har med sig 1-1. Märkligt hur det lilla fiaskot verkar helt bortglömt när nu experterna ska skriva minnestexten över Mikel Artetas första säsong. Men Wolves måste naturligtvis betraktas som favoriter här ikväll.

Givet att Arsenal passade på att vinna FA-cupen under helgen så har Europa League antagit ytterligare en dimension för Wolves. Det är nu deras enda chans till europeiskt cupspel nästa säsong. Men det förutsätter naturligtvis att Wolves vinner Europa League, vilket knappast ska ses som någon omöjlig uppgift för dem, och i så fall är det så klart Champions League som väntar för dem.

Europa League har knappast varit någon lätt resa för Wolves. Det började redan i kvalrundorna när de lottades mot Torino i playoff, den förmodligen tuffaste lottningen de kunde få då. Deras grupp innehöll både Braga och Besiktas vilket är två klubbar med omfattande europeisk erfarenhet. Och lottningen i sextondelsfinalen mot Espanyol var nog en av den omgångens tuffaste matcher på pappret.

Lottningen framåt hör knappast heller till de lättare. Olympiakos i åttondelsfinalen var kanske inte den tuffaste lottningen Wolves hade kunnat få, men knappast heller den lättaste. En eventuell kvartsfinal ställer Wolves mot en av två mycket tuffa motståndare i Roma eller Sevilla. Passerar Wolves det hindret så väntar i semifinalen, i alla fall på pappret, Man Utd.

Finalen i Europa League spelas den 21 augusti. Vilket betyder att om Wolves ska ta sig hela vägen och vinna Europa League så kommer deras säsong ha pågått i 13 månader, det vill säga över ett år. Och när deras säsong i så fall är färdigspelad så har de därefter bara tre veckor på sig tills nästa säsong börjar. Pandemin och det följande uppehållet har onekligen skapat en rätt underlig situation.

Ofrånkomligen kommer detta få några ljushuvuden att mena att Wolves borde strunta i den här Europa League-kampanjen för att på så sätt ge sig själva bättre förutsättningar inför nästa säsong. Den som säger något sådant har missförstått något fundamentalt i fotbollen, och något fundamentalt med Wolves. Det ligger helt enkelt inte i Wolves natur att vilja göra något sådant.

Wolves har haft flera chanser under säsongen att ”spela av” Europa League, utan att titta på dessa chanser. Anledningen är rätt enkel. Wolves är en klubb med tradition, och en klubb med ambition. Det finns inga garantier för dem att få spela europeiskt cupspel nästa säsong, eller någon av säsongerna efter den, så det gäller att inte slänga bort de chanser de faktiskt har.

Har Wolves dessutom investerat tid och energi i Europa League i över ett år redan, så vore det väl höjden av dumhet att bara slänga iväg det när man ändå bara är som mest fyra matcher från slutet, från äran och hela härligheten. Wolves är pot-committade, att folda i det här läget betyder att allt tidigare hårt arbete, i kvalspelet, i gruppspelet och i slutspelet, har gjorts helt i onödan.

Champions League-platsen som går till vinnaren spetsar naturligtvis saken ytterligare, även om den förvisso har varit känd från början. Men givet att Wolves sedan senast har missat både Champions League-kvalificering via ligan, liksom europeiskt cupspel över huvud taget, så borde detta ha ökat betydelsen för Wolves och verkligen ta den här chansen tillvara. Åtminstone inte slänga bort den.

Men sedan är ju Europa League faktiskt en rätt fin titel också, och chansen att vinna en europeisk cuptitel lär inte komma varje säsong för Wolves och Wolves spelare. Europa League är trots allt en titel som en klubb som Wolves kan ha som realistisk ambition att kunna vinna, vilket möjligen inte ännu kan sägas om ligatiteln eller om Champions League ifall Wolves skulle ta sig dit.

Slutet av Europa League kommer rimligtvis kompliceras för Wolves av att det sammanfaller med den normala planeringen inför kommande säsong. Delvis handlar det så klart om spelare som Wolves värvar. Men framför allt kan Wolves komma att störas av att deras nuvarande spelare lockas av andra klubbar. Raul Jimenez, Adama Traoré, Ruben Neves, Conor Coady exempelvis är inte osannolika måltavlor.

Ändå borde inte det vara något massivt bekymmer för Wolves. Dels så står Wolves rätt så starka själva och borde inte behöva vara livrädda för att andra klubbar bara kan komma och ta spelarna från dem. Dels kommer Wolves ha goda chanser, och med att fönstret är öppet ända in i oktober, att bara kunna lägga allt sådant prat på is till dess att Europa League är färdigt. En pakt spelarna helt säkert lär vara med på.

Eftersom detta behöver inte bara vara världens längsta säsong för Wolves. Det kan även visa sig vara världens bästa säsong för Wolves.

:::

TRANSFERKOLLEN

Mohammed Salisu, Real Valladolid till Southampton. Ung ghanansk mittback som Southampton har haft ögonen på ett tag. Passar som spelare väldigt väl in i Southamptons spelarprofil. Värdefull värvning eftersom Southampton nog kan räkna med viss spelaromsättning i sin backlinje under sommaren. Väl godkänd – (+++)

Nathan Aké, Bournemouth till Man City. Vi kan räkna med en rejäl ommöblering av Man Citys backlinje den här sommaren, och Aké är den första pusselbiten i denna. En bra värvning av en spelskicklig mittback med hög kvalitet och med potential att växa i Man Citys och Pep Guardiolas spelsystem. Med beröm godkänd – (++++)

Exakt varför professionella människor skulle bry sig om det senare är möjligen en smula förbryllande. Om de verkligen tycker någonting så ska de naturligtvis framföra det utan att be om ursäkt för den saken. Men det är väl den mänskliga naturen, och möjligen ett ämne för en annan dag. Dessutom finns det väl just inget att invända mot parallellen som sådan, den är mer eller mindre klockren.

Faktum är att det finns många likheter i vad som hände Liverpool omedelbart efter slutet på deras storhetsperiod, alldeles i början av 1990-talet, och vad som har hänt med Man Utd efter slutet på deras storhetsperiod, under den första halvan av 2010-talet. Och givet att det ändå tog 30 år för Liverpool att vinna sin nästa ligatitel så känns vad som hände med Liverpool under dessa 30 år som viktigt för Man Utd att dra lärdom från.

Orsakerna till slutet på Liverpools och Man Utds storhetstid liknar varandra. I båda fallen var det extremt framgångsrika klubbar vars organisation och ledningsstruktur helt enkelt hade börjat åldras, och kanske i någon mening misslyckats med att förändras med tiden, en verklighet som till slut kom ifatt dem. Både Liverpool och Man Utd fann sig själva med en struktur och strategi som inte var anpassad till sin tid.

Liverpools 30 år långa resa tillbaka till toppen av den engelska fotbollspyramiden borde utan problem och kontrovers kunna betraktas som en slags fallstudie för Man Utd. Det finns liksom ingen skam med den saken, som man möjligen skulle kunna förledas att tro av de koketta ursäkterna. Tvärtom finns det nog rätt goda skäl att tro att Liverpool under dessa år slängt både ett och annat öga på hur Man Utd gjorde saker.

Grovt upphugget kan Liverpools 30-åriga ökenvandring delas upp i fyra särskilda men delvis överlappande perioder, som var och en representerar ett slags skift i tänkande från klubben, ett försök att göra saker på ett nytt sätt utifrån insikten att det sätt man redan gjorde saker på inte gav önskad effekt. För varje ny period blev Liverpool alltmer olikt vad Liverpool tidigare varit, möjligen fram till dess att cirkeln så att säga gått varvet runt.

Det reproduktiva stadiet (1991-1997)

Liverpools primära sätt att försöka hantera övergången in i 1990-talet, liksom övergången in i vad som skulle bli Premier League, var att försöka göra samma typ av sak som de redan gjort under många år.

Liverpools modell under hela sin storhetstid var att rekrytera internt, att nästa manager för Liverpool redan fanns i klubben, väl drillad i dess traditioner och sätt att tänka. Efter Shankly kom Paisley, kom Fagan, kom Dalglish etc.

Att se anställningen av Graeme Souness på ett annat sätt än detta är mer eller mindre omöjligt. Souness hamnade i den märkliga gropen att på samma gång vara alltför fast i ett etablerat tänkande, och vilja förändra alldeles för mycket alltför snabbt.

Slutsatsen att det kan ha varit något fel på själva grundtänket drogs inte när Souness ofrånkomligen misslyckades. Istället lades felet på Souness själv. Alltså försökte Liverpool upprepa tricket med Roy Evans efter några år.

Man Utd speglade detta institutionaliserade sätt att tänka. Försöket att ersätta Alex Ferguson med David Moyes var i grund och botten inte mycket mer än ett försök att anställa Alex Ferguson igen. Välmenat men misslyckat.

Det reaktiva stadiet (1998-2003)

När Liverpool sommaren 1998 anställde Gérard Houllier var det första gången i Liverpools historia de anställde en icke-brittisk manager, och första gången på mycket länge de anställde en manager externt.

För all del var det kanske inte så svårt att förstå Liverpools tänkesätt utifrån sitt historiska sammanhang. Arsenal hade precis haft enastående framgång med sin egen nyss anlända franska manager. Liverpool kopierade ett framgångsrikt koncept.

Men tryggare i det ställningstagandet var ändå Liverpool inte än att de försökte simma med strumporna på. Houllier anställdes först i ett märkligt försök till delat ledarskap med Roy Evans. Arrangemanget höll bara i några månader.

Houllier skulle komma att ha begränsad framgång med ett Liverpool som glänste ibland men frustrerade desto oftare. Houllier skulle försöka modernisera Liverpool, gav dem några cuptitlar, men i slutänden bedömdes det som otillräckligt.

Efter Moyes letade Man Utd precis som Liverpool efter det säkra alternativet, och fann det i Louis van Gaal. Under en maskerad av modernisering skulle mycket av vad som var Man Utd förloras längs vägen. Det blev någon cuptitel, men det var otillräckligt.

Det reformativa stadiet (2004-2010)

Rafa Benitez kom till Premier League samma sommar som José Mourinho. Vad som kanske glömts bort i vår tendens att låta historien skrivas av vinnaren är att Benitez då var den större managern som tog på sig det i alla fall på pappret större jobbet.

Liverpool anställde alltså en stjärnmanager med Benitez, en manager som haft stora framgångar med Valencia, och som kom med förhoppningen att kunna göra samma sak med Liverpool i Premier League.

Vi kommer alltid kunna diskutera hur framgångsrik Benitez egentligen var. Han hade vissa cuptriumfer, men nådde aldrig riktigt hela vägen fram i ligaspelet. Även om han nådde en andraplats som det möjligen drogs lite för stora växlar på.

Just Mourinho blev Man Utds anställning av en stjärnmanager sedan van Gaal kraschat och brunnit. Förhoppningen var att han skulle kunna göra med Man Utd vad han redan gjort med Chelsea, Inter och Real Madrid.

Både Benitez och Mourinho nådde tidiga framgångar som gav hopp. Båda två nådde en andraplats som bäst i ligan, som de båda ville framställa som en slags seger. Båda misslyckades med sitt uppdrag att störta ligans dominanter. Båda fick sparken.

Det regressiva stadiet (2011-2015)

Efter Benitez gick Liverpool in i vad som bäst kan beskrivas som en regressiv fas. Delvis förvisso tvingade till det på grund av en passiv och inkompetent ägare. Men från Houllier och Benitez gick Liverpool till att anställa Hodgson, Dalglish och Rodgers.

Roy Hodgson blev aldrig lyckad i Liverpool. Bakbunden av ägarna, och av en opinion bland Liverpools supportrar som ansåg Liverpool för stora för honom, och med värvningar som tyvärr bekräftade den opinionen.

Anställningen av Kenny Dalglish som en slags publikfriande respons på Hodgsons misär var som bäst ett uttryck för missriktad nostalgi. Ett försök att flirta med sin framgångsrika historia som snart visade sig otillräcklig för en framgångsrik framtid.

En anställning som speglas både till motiv och karaktär av Man Utds anställning av Ole-Gunnar Solskjaer, som nu varit manager för Man Utd nästan lika länge som Dalglish var manager för Liverpool under sin andra runda.

Ägarsituationen verkar påverka Man Utd precis som den gjorde för Liverpool, med tydliga svårigheter att se någon som helst form av hållbar strategi bakom Man Utds agerande, utan ett mer reaktivt förhållningssätt.

Vilka är viktiga likheter, skillnader och slutsatser?

Genomgången visar att Liverpool genomgått vissa specifia stadier, och att Man Utd har gått genom mer eller mindre samma stadier även de. Det är naturligtvis att betrakta som en viktig likhet.

En viktig skillnad är däremot att Liverpools stadier har pågått under betydligt längre tid än vad Man Utds stadier har gjort. Man Utd har genomgått en betydligt snabbare resa genom dessa olika stadier.

Vi kan fundera vad detta beror på. Det kan bero på att Liverpool var betydligt mer envisa och trögrörliga i sin utveckling, mer benägna att hålla fast vid ett givet tänk. Det kan också bero på att allting i fotbollen går mycket snabbare dessa dagar.

Fallstudien ger indikationer om att det finns en specifik livscykel för en storklubb som passerat sin storhetstid, de problem och utmaningar som klubben då ställs inför, och det arbete som görs för att skapa en ny storhetstid.

Vi kan inte dra slutsatsen att det är en med nödvändighet linjär utveckling, att efter ett stadie kommer garanterat nästa stadie, och till slut är man framgångsrika igen. Utan detta är en direkt funktion av de beslut klubbarna faktiskt fattar längs vägen.

Liverpool och Man Utd visar däremot upp betydande likheter i sin respektive utveckling och i de beslut de fattar. Möjligen eftersom Liverpool och Man Utd är två mycket lika klubbar, med liknande historia, tradition och kultur.

En fundamental skillnad är att Liverpools resa framåt i sin livscykel, till den upprättelse vi nu sett de senaste åren, får sin början med ett ägarbyte, med ny organisation och en helt ny strategi. Något sådant ägarbyte ser vi ännu inte i Man Utd.

Vilket leder fram till den möjligen någon oroväckande frågan om vem Solskjaer egentligen är för Man Utd, om han är deras Dalglish eller om han är deras Rodgers?! Är han den missriktade nostalgitrippen eller det första steget mot framtiden?

Och vem, om någon, är Man Utds Jürgen Klopp?

:::

Europa Leagues åttondelsfinaler spelas klart ikväll och på torsdag kväll.

Man Utd har 5-0 att gå på mot LASK, vilket inte ens de borde kunna slarva bort. Men innan dess avgörs vilka de möter i kvartsfinalen nästa vecka när FC Köpenhamn tar emot det hatade turkiska mästarlaget Basaksehir på hemmaplan, med 0-1 som utgångsläge.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ferran Torres, Valencia till Man City. Det råder ingen som helst tvekan om att vi om några år kan komma och betrakta detta som en med facit på hand alldeles fantastisk värvning. Men här och nu är Torres alltjämt en och relativt oprövad talang till forward, med allt vad medför i form av osäkerhet. En spelartyp Man City letar efter att ersätta Leroy Sané. Väl godkänd – (+++)

Matcher blir inte mycket större än kvällens match. Ett västra London-derby till att börja med mellan Brentford och Fulham. Men även ett derby med en av fotbollsvärldens största insatser, en plats i Premier League. Playoff-final i Football League således. Jag tänker inte trötta ut er med en beskrivning av dess ekonomiska värde. Andra tjatar ihjäl den sidan av myntet. Bara den rent sportsliga sidan av saken är så klart enorm nog.

Om det finns några på förhand enskilt större fotbollsmatcher i världen än just playoff-finalen i EFL Championship så kan de förmodligen räknas på ena handens fingrar. I alla fall inom klubbfotbollen. Champions League-finalen, visst. VM-finalen, absolut. EM-finalen och några av dess kontinentala motsvarigheter, kanske. Matcherna för de stora spelarna. Playoff-finalen, matchen för spelarna med storheten i sig.

Playoff-finalen har ofta genom åren varit en match i vilken spelare med storheten i sig har klivit fram. En match där det inte längre räcker till att snacka stort, utan där det måste presteras på planen under de mest pressande tänkbara omständigheter. Få enskilda matcher om någon i hela fotbollsvärlden utgör så entydigt skillnaden mellan himmel och helveten som just den här matchen.

Vi hittar flera exempel bara under de senaste tio åren. Charlie Adam som lyfte Blackpool upp i Premier League för exakt tio år sedan. Scott Sinclair med sitt hattrick för Swansea mot Reading 2011. Wilfried Zaha som var fenomenal för Crystal Palace två år senare. Bobby Zamora som skrev in sig i QPR:s historia med ett sent vinstmål ett år efter det. Jack Grealish som bar Aston Villa på sina axlar så sent som förra säsongen.

Utöver dem hittar vi Aaron Mooy för Huddersfield, Mohamed Diamé för Hull City, Kevin Nolan för West Ham, Nathan Redmond för Norwich. Även i de förlorande lagen går det så klart att hitta bärande spelare. Fulhams Tom Cairney har redan spelat en avgörande roll i en playoff-final på Wembley, när han för två år sedan sköt Fulham upp i Premier League. Han kommer spela en viktig roll även den här kvällen.

Vilka är spelarna som måste kliva fram och visa sin storhet den här kvällen, i den här playoff-finalen, som kommer antingen kliva fram i ljuset när det behövs som allra mest, eller försöka gömma sig i skuggorna i en match där på grund av världens strålkastarljus ingen skugga över huvud taget finns?! En match i vilken varenda insats, varje ögonblick av briljans, varenda litet misstag, avslöjas med brutal exakthet.

Saïd Benrahma? Brentfords stjärna och mest kreativa spelare, som ligger bakom mycket av Brentfords väldigt starka säsong. Uppenbart en strålande spelare, med kvaliteten och storheten i sig att vinna vilken match som helst, men som trots glimtar av briljans under de två sista matcherna av ligan, och i de båda semifinalerna, visade prov på ett slarvigt, kanske nervigt passningsspel och avslut.

Josh Onomah? Fulhams kreativa motsvarighet till Benrahma, mittfältaren som gett Fulham ett offensivt bett. En viktig förklaring varför Fulham höll sig i toppen av tabellen och tog sig till playoff, och som även klev fram med en helt avgörande insats när Fulham vann mot Cardiff på bortaplan i den första semifinalen. Kliver han fram även den här kvällen har Fulham en spelare som kan ta dem till Premier League.

David Raya och Ollie Watkins? Spelare som verkligen klev fram för Brentford under båda semifinalerna och var helt avgörande för dem. Watkins med starkt arbete och framför allt det första målet i den andra semifinalen, som synbart gav Brentford luft under vingarna och återfunnet självförtroende. Målvakten Raya som var fenomenal i båda semifinalerna och mer än kanske någon annan spelare har tagit dem till Wembley.

Tom Cairney och Neeskens Kebano? Cairney fyller en viktig funktion i att hålla samman Fulhams struktur på planen och diktera matchtempot, men som även kan kliva fram med avgörande insatser offensivt, vilket han som sagt redan gjort på Wembley. Kebano, som fått sitt förnamn från den holländska legenden Johan Neeskens, har å sin sida stänkt in en frispark i var och en av Fulhams fyra senaste matcher.

Pontus Jansson eller Aleksandar Mitrovic? Men den på förhand mest spännande duellen på planen, och potentiellt även den mest avgörande, måste ändå vara mellan Pontus Jansson, Brentfords svenske mittback och lagkapten, och Aleksandar Mitrovic, Fulhams tuffa och effektiva anfallare. Mitrovic utgör Fulhams främsta målhot, dess referenspunkt i hela sitt anfallsspel. Hans mål har tagit Fulham till playoff.

Fulham vet så klart hur viktig Mitrovic är för dem. Det var därför de valde att inte ta risken att spela honom, på grund av lättare skada, i den första semifinalen borta mot Cardiff, då de tänkte att de skulle kunna få med sig ett spelbart resultat ändå. Det var därför de valde att vila honom även i den andra semifinalen, sedan de ändå lyckats få med sig en 2-0-vinst mot Cardiff i den första semifinalen.

Men på Wembley, med en match kvar av säsongen, med Fulham en match från Premier League, så kommer Fulham självfallet inte vila Aleksandar Mitrovic, inte kalkylera några risker med att inte spela honom. Om Mitrovic alls kan spela så kommer han spela. Pigg, utvilad, och rimligtvis väldigt laddad. Och spelaren med den främsta uppgiften att stoppa honom är just Pontus Jansson.

Om vi tittar på de båda andra matcherna mellan Brentford och Fulham under säsongen så är det för all del en uppgift som Pontus Jansson har lyckats väldigt bra med. Både Fulham och Mitrovic gick mållösa från båda matcherna, och kanske i synnerhet i den andra matchen, på Craven Cottage omedelbart efter uppehållet, fanns det skäl att dra fram den slitna klyschan att Jansson hade Mitrovic i sin ficka.

Men det var då, och nu är det alltså playoff-final. Pontus Jansson behöver vara bäst när det gäller som mest. Han har inte råd med arroganta försök till klackrensningar som senast mot Swansea, som gav dem en väg in i matchen igen. Han har inte råd med klantiga straffar som borta mot Swansea, som om inte David Raya räddat den allt annat lika hade kunnat vara slutet för Brentfords Premier League-förhoppningar.

Pontus Jansson har inte råd att vara Big Game Pontus ikväll. Han vill spela i Premier League, han anser sig bra nog för att spela i Premier League. Ikväll måste han också visa det på planen. Om han lyckas så kommer han som svensk lagkapten ha tagit Brentford för allra första gången upp i Premier League. Vilket om inte annat borde vara värt en guldboll eller två.

Pontus Jansson har ikväll chansen att eliminera den drypande och dräpande sarkasmen i epitetet Big Game Pontus, och göra det till sitt eget. Låt oss hoppas att han lyckas med den saken!

Man måste å ena sidan förstå upprördheten. Newcastles supportrar har tvingats leva med Mike Ashley som ägare under många år redan. De har hört prat om uppköp förut utan att det blivit något av. Den här gången såg det verkligen ut att bli av, men just när drömmen såg ut att bli verklighet togs den ifrån dem.

Man måste å andra sidan kunna förvänta sig att åtminstone vuxna människor hanterar nyheten med någon form av rim och reson.

PCP och PIF, de två akronymerna som tillsammans utgjorde huvudaktörerna bakom Newcastles tänkta uppköp, meddelade i torsdags att de drog sig ur affären. Amanda Staveley gav en intervju som i praktiken lastade all skuld vid Premier Leagues fötter, samtidigt som tårverket drogs på om allt fint de skulle ha gjort för Newcastle.

Som ett PR-knep verkar intervjun ha fyllt sin funktion. Och ifall någon skulle undra över hur effektivt sportswashing kan vara så finns svaret för närvarande i form av flera tiotusentals människor, bara uppe i nordöstra England, som just nu med fullaste övertygelse missionerar om Saudiarabiens allmänna mysighet.

Enligt dem så är det misslyckade uppköpet inte Saudiarabiens fel, utan det är kort sagt alla andras fel. Det är Premier Leagues fel! Det är Qatars fel! Det är storklubbarnas fel! Det är medias fel! Alla av dem är emot Newcastle, och emot Saudiarabien, helt utan någon som helst godtagbar anledning.

Varför är det Qatars fel?

Jo, eftersom Qatar inte tycker om Saudiarabien, och eftersom Qatar genom BeIN köper TV-rättigheter av Premier League. Alltså låter sig Premier League styras och kontrolleras av Qatar, och därmed har de skjutit Newcastles uppköp i sank.

Qatar är knappast det mysigaste landet i världen heller, så det är ju så klart en tacksam måltavla för whataboutery.

BeIN har däremot onekligen betalat dyra pengar för TV-rättigheterna till Premier League, och oavsett vad man nu än råkar anse om Qatar som land så rättfärdigar det så klart inte Saudiarabien att i praktiken stjäla från dem.

Alla som betalar för Premier Leagues TV-rättigheter lär nog ta en rätt dimmig syn på Saudiarabiens piratsändningar. BeIN reagerar rimligtvis starkast eftersom det framför allt är deras marknadsunderlag som försvinner.

Självklart kommer Premier League, liksom deras största kunder, reagera på att en potentiell samarbetspartner i själva verket stjäl från dem.

Varför är det storklubbarnas fel?

Jo, eftersom storklubbarna är rädda för att Newcastle ska komma och ta deras titlar och Champions League-platser så klart. Premier League styrs och kontrolleras av de sex storklubbarna, och alla andra klubbar utgör enbart utfyllnad.

Jag har alltid undrat vilka dessa storklubbar egentligen är, hur många de i så fall är, och vem som egentligen bestämmer vilka de är.

Det verkar flytande, helt och hållet beroende på vilken klubb det är som för tillfället använder dem som red herring. Man City exempelvis anser sig själva stå utanför, fastän de här uppenbart klumpas in i gänget.

Oavsett om någon eller några storklubbar skulle ha andats något negativt om Newcastles uppköp så är inte Newcastles uppköp ett beslut som fattas av klubbarna.

Amanda Staveley nämner Tottenham och Liverpool vid namn. Liverpool verkar ha många nävar i syltburkarna. Det är tydligen inte bara deras fel att Man City dribblar med siffror utan även att Saudiarabien kränker både TV-rättigheter och mänskliga rättigheter.

Vilket i och för sig stämmer rätt väl överens med min allmänna uppfattning att allt jäkelskap har sitt ursprung i Liverpool.

I vilket fall som helst är det knappast heller någon annan klubbs fel att Saudiarabien piratsänder Premier League-fotboll. Vilket om och om igen är det man måste återkomma till i den här frågan.

Varför är det medias fel?

Jo, eftersom media är biased mot Newcastle, eftersom de av ena eller andra skälet är språkrör för någon eller några av de sex storklubbarna, och därför har motarbetat uppköpet från första början.

Vad många inte verkar begripa, och detta verkar vara ett generellt problem, är att för att man beskriver hur något ligger till eller rapporterar fakta så som de för stunden är, så är inte detta ett uttryck för att man vill att det ska vara så.

Internet har skapat ett klimat där många bara vill läsa vad de vill läsa och vad de själva håller med om, och så fort något inte stämmer överens med detta måste det omedelbart avfärdas som bias.

Media, i den utsträckning en sådan generalisering är meningsfull, har påtalat de problem som uppenbarligen existerar med Saudiarabiens kränkande både av mänskliga rättigheter och TV-rättigheter. Problem som alltså sänkt uppköpet.

Jag skulle vilja lyfta tanken att den egentliga boven här är det faktiska kränkandet, inte att media har belyst detta kränkande.

Varför är det Premier Leagues fel?

Jo, på grund av all of the above, för att Premier League inte bryr sig om Newcastle, bara bryr sig om TV-rättigheter och om de sex storklubbarna, och för att de tvingat köparna att dra sig ur uppköpet.

Premier Leagues regelbok innehåller ett stort antal paragrafer med mycket detaljerade regler gällande deras TV-rättigheter. Vilket om inte annat borde vara en mycket god ledtråd om hur viktiga dessa TV-rättigheter är för Premier League.

Klubbarna i Premier League skyddas samtliga av dessa regler, deras intäkter beror till stor del på dem, och klubbarna har samtliga varit med och beslutat om dessa regler. Newcastle är en av dessa klubbar.

Denna regelbok innehåller även specifika regler om att ägarrelationer och beslutsordning måste vara klara och tydliga. Detta är viktigt både för klubbens, för ligans och den engelska fotbollens integritet.

Premier League kan knappast lastas för att följa sin egen regelbok, en regelbok som Newcastle själv varit med och beslutat om.

Premier League kan kritiseras för att ha dröjt med beslutet, det vill säga inte kommit med ett tidigt negativt beslut. Det finns en slags feghet i att varken säga ja eller nej, utan låta saken självdö.

Samtidigt har Premier League som alltid tystnadsplikt i pågående processer som Newcastles ägar- och ledningstest, så de kan inte säga något om den så länge den faktiskt pågår, vilket den för övrigt fortfarande formellt gör.

Idén dessutom att Premier League skulle ha någon slags skyldighet att kommentera den ena illa underbyggda och ännu sämre genomtänkta anklagelsen mer befängd än den andra är naturligtvis helt orimlig.

Premier League, lika lite som Qatar, storklubbarna eller media, har tvingat Saudiarabien att piratsända Premier League-fotboll.

Vems fel är det?

Slutklämmen under varje stycke lär kanske avslöja att min mening att den stora boven här är Saudiarabien, och att ägargruppen bakom Newcastles uppköp, PCP och PIF, således bara har sig själva att skylla.

Att Amanda Staveley och PIF försöker framställa det som Premier Leagues, Qatars, storklubbarnas och medias fel att Saudiarabien piratsänder fotboll kan bara beskrivas som ett klassiskt exempel på gaslighting.

Beklämmande nog verkar mängder av Newcastles supportrar ha låtit sig luras, möjligen eftersom de vill låta sig luras.

Här görs två invändningar. Dels att piratsändningarna inte faller under Saudiarabiens kontroll, vilket avfärdats av WTO. Dels att PIF inte har någon koppling till den saudiska staten, vilket är så dumt att det inte ens förtjänar att kommenteras.

Premier Leagues process har dragit ut på tiden eftersom det har funnits förhoppningar om att Saudiarabien skulle upphöra med sina piratsändningar, något som Saudiarabien även gav sken av.

Med tiden har det blivit tydligt att så inte var fallet. Både genom Saudiarabiens reaktion på WTO:s rapport, och genom Saudiarabiens följande beslut att helt stänga av BeIN:s sändningar inom det egna landet.

Saudiarabien, och därmed i förlängningen ägargruppen bakom Newcastles uppköp, har enbart sig själva att skylla att uppköpet inte går igenom.

Om det nu faktiskt ligger till på det sättet. Formellt har PCP och PIF ännu inte dragit tillbaka sin ansökan till Premier League, så det är alltjämt en pågående process. Vilket är ett annat skäl varför Premier League förblir tysta.

Men som också öppnar möjligheten att hela tillbakadragandet ur uppköpet enbart är ett försök att utnyttja den allmänna opinionen i Newcastle till att sätta press på Premier League att godkänna deras ansökan.

Vilket möjligen är smart PR. Bara det att Saudiarabiens piratsändningar av Premier League-fotboll är ett substantiellt problem, inte ett PR-problem, och kommer således inte åtgärdas med PR-lösningar enbart.

Huruvida uppköpet går igenom, och hur länge processen drar ut på tiden, är alltså helt och hållet upp till Saudiarabien. Det är i den riktningen Newcastles supportrar egentligen borde rikta sin frustration och ilska.

Känslor jag har full förståelse för efter Mike Ashleys 13 år av mediokritet och meningslöshet.

Transferfönstret kommer för all del vara öppet ända fram till början-mitten av oktober, så det finns gott om utrymme att hitta på saker. Men de flesta normalt fungerande klubbar kommer naturligtvis vilja hinna med att ordna så mycket av sin business som möjligt innan säsongen faktiskt drar igång igen. Vilket gör att vi kan ha en mycket livlig månad framför oss.

Alla klubbar kommer naturligtvis ha mycket för sig under sommarsäsongen. Sedan har alla klubbar självfallet olika behov, både i termer av storlek och inriktning. Kort sagt, vissa klubbar kommer helt enkelt vara betydligt mer upptagna än andra. Av både goda och mindre goda skäl. Som vanligt kommer kanske nykomlingarna vara mest aktiva av alla, men det har jag valt att försöka bortse från, då de ofta har en annan utgångspunkt.

Vilka fem engelska klubbar har mest att göra den här sommaren? Den trots allt enkla frågan utgör startpunkten för denna sedvanliga måndagslista. Det kan kanske också ses som någon slags mycket grov sammanfattning av läget i Premier League när nu silly season, transferfönstret, sommaren och försäsongen är på väg att blåsa igång på fullt allvar. Men naturligtvis långt ifrån någon komplett sammanfattning.

Dessa fem klubbar i Premier League har mest att göra, alternativt kommer göra mest under sommaren:

(5) Burnley

Burnley har länge glidit under radarn som någon slags symbol för stabilitet och allmän oföränderlighet. Sean Dyche hyllas för att åstadkomma stora saker med små medel, och det har blivit nästan omöjligt att se Dyche lämna klubben. Samtidigt har frustrationen växt hos Dyche som mer eller mindre ställt ett slags ultimatum till Burnleys styrelse att börja investera mer i spelartruppen. Uppenbart är att Dyche vill höja klubbens ambitioner och kanske känner att klubbens framgångar, med motsvarande intäkter, möjliggör en sådan satsning. Räkna med att Burnley kommer vilja minska Dyches frustration.

(4) Man City

Självfallet är Man City ett väldigt starkt fotbollslag, så deras upprustning kommer ske från en position av styrka. Men den här säsongen har också gjort uppenbart att en uppfräschning är helt nödvändig. Backlinjen, i vilken endast Aymeric Laporte har hållit en godkänd nivå under säsongen, behöver och kommer uppgraderas rejält. Likaså mittfältet. Man City saknar inte spelare på mittfältet men David Silva kommer lämna ett stort hål efter sig, samtidigt som nytt blod kan behövas på andra ställen. Lägg därtill att Leroy Sané är ett betydande tapp för Man City. Man City kommer bygga nytt, och för första gången kommer vi kanske få se hur Pep Guardiola grejar en sådan sak.

(3) Aston Villa

Aston Villa höll sig kvar i Premier League på det berömda håret. Därmed har de köpt sig själva en säsong till. Men de kan inte ta detta som någon garanti att det räcker till att fortsätta i samma hjulspår och tro att det ska hålla dem kvar igen. Aston Villas värvningar inför den här säsongen har varit otillräckliga, och ett stort frågetecken vilar över vad som händer med Jack Grealish, om han stannar kvar eller anser att det är tid för honom att flytta till en större klubb, eller en klubb med större titelpotential. Aston Villa kommer behöva värva mer kvalitet jämfört med förra säsongens fokus på kvantitet.

(2) Tottenham

José Mourinho påstår att Daniel Levy vet precis vad Tottenham behöver göra i sommar. Vilket så klart som alltid låter lite olycksbådande, eftersom vi har hört Mourinho säga sådana här saker förut. Men Tottenham har ett omfattande jobb framför sig. Både mittfältet och backlinjen är i behov av omfattande förnyelse och förstärkning. På samma gång kommer det vara intressant att följa vilka spelare som faktiskt blir kvar i Tottenham och vilka som möjligen kommer börja söka efter bättre alternativ. Tottenham har eftersatt förnyelse under en längre tid, och den notan kommer de behöva börja betala igen den här sommaren.

(1) Crystal Palace

Detta transferfönster har av Crystal Palaces supportrar beskrivits som det viktigaste i klubbens historia. Vilket låter fasansfullt dramatiskt, kanske till och med en aning överdramatiskt. Men det ligger något i det. Roy Hodgson finner sig ansvarig för en rejält åldrad spelartrupp, där den yngsta spelaren i dess normala startelva är 27 år gammal, och den spelaren gör inga som helst hemligheter av att han vill lämna Crystal Palace för grönare jaktmarker. Crystal Palace lyckades behålla Wilfried Zaha förra sommaren, by hook and by crook, men det kommer de inte lyckas med igen och det är tveksamt om det ens är lönt att försöka. Det är den största utmaningen för Crystal Palace den här sommaren, men långt ifrån den enda. Samtidigt som frågetecknen kring Roy Hodgson också snurrar runt klubben.

Att döma av Howes öppna brev till Bournemouths supportrar så får jag intrycket av att detta inte var ett beslut som Howe kom fram till helt själv. Där finns ett något överdrivet antal upplysningar om att det var klubbens beslut. Oavsett om beslutet fattades mot Howes vilja, eller om man faktiskt var överens om beslutet, så har Bournemouth till synes kommit fram till att för en ny tid behövs nya idéer, ett nytt ansikte, en ny röst.

Ett träligt beslut på många sätt, men det kan inte beskrivas som felaktigt eller omotiverat utifrån omständigheterna. Bournemouth har sett ut att ha kört fast i gamla hjulspår det senaste året eller åren, Howe har inte lyckats gjuta ny energi i laget, och ska det göras en förändring är det förmodligen nu den ska göras.Men det betyder så klart inte att det är en omställning som därför blir lättare för Bournemouth.

Eddie Howe har varit i Bournemouth i tolv långa år, med en säsongs utflykt till Burnley insprängd under den tidsperioden. Han har kommit att personifiera Bournemouth på samma sätt som exempelvis Arsene Wenger personifierade Arsenal. Men som vi också har sett prov på i sådana klubbar, såsom Arsenal och Man Utd, så är det väldigt svårt att ersätta en sådan manager. I synnerhet på kort sikt.

En speciell utmaning för Bournemouth är att deras sikt till och med är kortare än vad som är normalt. Nästa säsong inleds om endast en dryg månad. Vilket betyder både att Bournemouth måste vara mycket kvicka och bestämda med att hitta en efterträdare till Howe, och att den efterträdaren kommer ha mycket kort tid på sig att planera och förbereda sitt lag innan säsongen faktiskt drar igång.

Vilket innebär att Bournemouths supportrar näppeligen kommer få någon psykologisk övergångsperiod att tala om mellan Howes avsked och efterträdarens tillträde. Något som kan komma att visa sig problematiskt. Det är ett slags tillstånd av sorg som omger klubben, och ges inte tid att bearbeta sorgen kan detta komma att ställa till problem för nästa manager längre fram i tiden.

En annan invändning är att det ger Bournemouth mindre tid och utrymme att implementera en annan spelidé än den som Bournemouth har haft under Howe. Nu kan det för all del vara så att Bournemouth helst håller fast vid sin spelidé, men om jag skulle välja att tro en sak så är det att Bournemouths styrelse i första hand kommer söka en manager som de tror kan ta dem omedelbart tillbaka till Premier League.

Spelidén är utifrån det perspektivet sekundär. Men som sagt, det är spekulativt från min sida, jag vet inte hur Bournemouths styrelse faktiskt tänker. Jag har bara en allmän uppfattning om hur styrelser i andra klubbar i motsvarande situationer normalt sett har tänkt genom åren. Men Bournemouths resa upp till Premier League var rätt speciell, så det är väl inte omöjligt att de fortfarande är lite speciella.

Ett tredje problemområde för Bournemouth är att Eddie Howes avsked riskerar betyda att många spelare börjar se sig om efter livbåtarna även de. Att Bournemouth skulle drabbas av viss spelarflykt i vilket fall som helst var rätt givet, redan är Nathan Aké och Ryan Fraser halvvägs ut genom dörrarna. Men att Howe lämnar Bournemouth kan få många fler spelare att vilja lämna klubben.

Om Howe varit kvar som manager hade relationen till honom, kanske även lojaliteten till honom, kunnat få flera spelare att stanna kvar i Bournemouth bara därför. Utan Howe finns inte längre det mjuka argumentet för Bournemouth att kunna behålla spelare. Vad som i det fallet återstår är då det hårdare argumentet, att anställa en manager som gör det trovärdigt nog att Bournemouth omedelbart tar sig tillbaka till Premier League.

En realistisk genomgång av Bournemouths spelartrupp upplyser oss om att spelare som Ryan Fraser, Nathan Aké, David Brooks, Jordon Ibe, Charlie Daniels, Callum Wilson, Joshua King, Asmir Begovic och Jefferson Lerma kommer leta efter andra klubbar under sommaren. Andra spelare har utgående kontrakt. Och det kan inte uteslutas att det även rycks i Dominic Solanke, Adam Smith, Lloyd Kelly, Aaron Ramsdale med flera.

Vilket är en spelarflykt som hade varit problematisk för vilket lag som helst. Och även om inte varenda en av dessa spelare faktiskt försvinner från Bournemouth under sommaren så finns alltid risken att de spelare som är kvar inte längre har samma harmoni eller huvudet på rätt ställe. Det kommer bli en sommar av stor förändring och omställning för Bournemouth.

Ändå är det inte så mycket varenda sak för sig som är problematisk, utan hur samtliga dessa saker bygger på och förstärker varandra. Att Bournemouth åker ur Premier League är en stor omställning i sig självt, lägg därtill att Bournemouth byter bort en framgångsrik, älskad och långvarig manager, lägg därtill att Bournemouth kommer tappa många av sina bästa och viktigaste spelare och behöva ändra stora delar av sitt lag.

Kort sagt är kanske den bästa liknelsen när tre självständiga stormsystem kolliderar med varandra och bildar en så kallad perfekt storm. Och precis som Andrea Gail i filmen så seglar Bournemouth nu raka vägen in i den stormen. Det finns ett argument för att om något ont ska göras så är det bättre att få allt överstökat på en gång och därefter gå vidare. Men för mycket förändring på för kort tid riskerar göra ont värre.

Bournemouth kommer inte kunna räkna med någon enkel och bekväm återkomst till Football League. Men om de hanterar situationen klokt, och fattar bra beslut härifrån, så har de ett bra nog lag att kunna undvika en nedflyttningsstrid och vara en outsider till uppflyttning, om än via playoff. Bournemouth har valt att inte fatta det bekväma beslutet, istället har de fattat det svåra beslutet.

Vi får hoppas att det var rätt beslut.

Men i Nottingham mer än i kanske någon annan engelsk fotbollsstad har de senaste åren gjort skäl för det något uppgivna uttrycket att det var bättre förr. Olyckorna har drabbat Nottinghams båda klubbar med jämna mellanrum. Nottingham Forest har siktat högt men missat allt under flera år i EFL Championship. Notts County åkte förra säsongen för första gången under sin 157 år långa historia ur Football League.

Traumat för Nottingham Forest från säsongens sista omgång, när de missade playoff efter att ha tappat sex måls skillnad till Swansea, är fortfarande ett öppet sår. Vi vet ännu inte vad efterverkningarna av det blir, om exempelvis Sabri Lamouchi blir kvar som manager, om deras spelare blir kvar. Chocken av den missade playoff-platsen som alla tog för givet river och sliter fortfarande i Nottingham som samhälle.

Notts Countys trauma har varit mindre plötsligt men mer långvarigt. Deras var ett sakta förfall under Alan Hardy som ägare, vars ego skrev checkar som hela tiden saknade täckning, som anställde och sparkade managers på löpande band, som drev klubben med ett för sin nivå väldigt stort finansiellt underskott, och som gång på gång gjorde sig ovän både med supportrar och med andra klubbar helt i onödan.

Här finns en slags arrogansens tragiska parallell. Nottingham Forest hade mot Derby County chansen att i 1-0-ledning kunna öppna upp ett försprång om tio poäng ned till det nedre playoff-strecket med fem omgångar kvar. Men Derby County kvitterade på tilläggstid, vilket var början på att Nottingham Forest tappade ett försprång om åtta poäng under de sista fem omgångarna.

Det verkade aldrig förefalla Nottingham Forest att de skulle kunna tappa det där försprånget. De tog sin playoff-plats för givet. Vi såg något liknande med Notts County förra säsongen när Alan Hardy inför säsongen påstod att Notts County var garanterade att flyttas upp till League One. Det verkade aldrig förefalla Notts County att de faktiskt kunde åka ur Football League. Innan de ändå gjorde det.

Olyckan verkade förfölja Notts County i National League. De låg trea och jagade en återkomst till Football League när pandemin satte stopp för säsongen. National League röstade tidigt för att avsluta säsongen och förklara den noll och void. Notts Countys ansträngningar såg ut att vara förgäves, och de såg ut att behöva tillbringa ännu en säsong utanför Football League.

Men det är alltid som mörkast före gryningen. De engelska fotbollsorganisationerna tog sitt förnuft till fånga och såg till att inte ogiltigförklara säsongen, utan istället avsluta dem med poäng per match, samt med bibehållen uppflyttning och nedflyttning. Vilket för National League och för Notts County betydde att det skulle genomföras ett playoff för att avgöra vilket andra lag som går upp till Football League.

Playoff-finalen i National League spelas på Wembley idag, mellan Notts County och Harrogate Town. Det vill säga mellan trean och tvåan i National League. Båda har tagit sig till denna playoff-final genom att vinna sina semifinaler på hemmaplan mot Barnet respektive Boreham Wood. Playoff i National League fungerar inte längre exakt på samma sätt som playoff gör i Football League.

Nedflyttningen från Football League måste ändå sägas ha fört något gott med sig för Notts County. Klubben har fått nya ägare sedan Alan Hardy bestämde sig för att sälja klubben, och de nya danska ägarna Alexander och Christoffer Reedtz har rensat upp i klubbens ekonomi och gett managern Neal Ardley tid och tålamod att bygga ett lag som var redo för uppflyttning tillbaka till Football League.

Notts County har all anledning att känna sig optimistiska inför dagens playoff-final mot Harrogate Town. De kontrollerade och vann övertygande semifinalen mot Barnet. Notts County har förmodligen det starkaste laget i National League den här säsongen, med ett stabilt mittförsvar i Ben Turner och Alex Lacey, en bra målvakt i Sam Slocombe, och farliga anfallare i form av Callum Roberts, Kristian Dennis och Kyle Wootton.

Förhoppningsvis har dock Notts County lärt sig att inte ta något för givet. Det har de sannerligen inte råd med mot Harrogate Town som förvisso skulle vara den minsta klubben att någonsin spela i Football League, och som jämfört med Notts Countys nästan 5,000 matcher i Football League genom alla år har exakt noll matcher i Football League. Men Harrogate Town har stigit som en meteor genom seriesystemet.

https://inews.co.uk/sport/football/harrogate-town-national-league-play-offs-efl-promotion-leeds-united-562051

Fotbollen och supportrarna i Nottingham vet bättre i dessa dagar än att ta ut saker i förskott och förvänta sig något annat än jämmer och elände. På många sätt skulle det så klart vara typiskt om Notts County följde upp Nottingham Forests fiasko med att förlora playoff-finalen som kan ta dem tillbaka till Football League. En olycka kommer sällan ensam, och i Nottingham regnar det aldrig utan det öser ner.

Samtidigt vore det kanske en behövlig och poetisk solstråle från en himmel full av mörka moln om Notts County ändå lyckades vinna, och på så vis ge både sig själva och Nottingham någon slags upprättelse. Även om Notts County och Nottingham Forest naturligtvis är rivaler, så som två klubbar från samma stad ofrånkomligen brukar vara, så borde även Forest kunna dra någon uppmuntran från Notts Countys triumf.

Det skulle lyfta något utav all den doom och gloom som hänger över Nottingham för närvarande. Det skulle få folket i Nottingham att våga tro på fotbollen igen. Det skulle ge Nottingham Forest inspirationen att känna att alla trauman är tillfälliga, att imorgon trots allt är en annan dag.

Arsenals tidigare tre FA-cuptitlar under de senaste tio åren gavs på gott och på ont en större betydelse än de möjligen förtjänade. De var efter många år den första titeln för Arsenals nybygge. De var Arsenals främsta claim to fame under svåra år. Och de köpte Arsene Wenger ytterligare några år på jobbet.

Möjligen ligger det i sakens natur att överdriva betydelsen av sådana här matcher. Att försöka prata upp en specifik match genom att tillskriva den en slags historisk signifikans den förmodligen inte har, och genom att beskriva kausaliteter utifrån FA-cupfinalen som i själva verket inte existerar.

Å andra sidan finns ibland en överdriven tendens att beskriva FA-cupen som helt utan betydelse. Man Utds supportrar brukar ju t ex påpeka hur Louis van Gaal fick sparken omedelbart efter att han vunnit FA-cupen och hur detta enligt dem visar att FA-cupen betydde just ingenting alls.

Men van Gaal fick sparken för att han inte tog Man Utd till Champions League, FA-cupen hade just ingenting med saken att göra. Mikel Artetas situation är hur som helst en helt annan än vad van Gaals situation var i Man Utd då, han gör exempelvis bara sin första säsong med laget.

Men rensat för överdrifter och för undanflykter, vad betyder FA-cupvinsten faktiskt för Arsenal inför den närmaste framtiden, det vill säga inför nästa säsong?

Europeiskt cupspel!

Arsenals FA-cupvinst betyder att deras långa svit med europeiskt cupspel håller i sig även nästa säsong, genom att få spela i Europa League.

Det har funnits de som hävdat att det skulle ha varit en fördel för Arsenal att slippa spela Europa League, men de har nog ärligt talat missat den större bilden.

Europa League ger Arsenal viktiga intäkter i en tid när de behöver alla intäkter de kan få, och innebär dessutom en minst lika viktig andra chans till Champions League-kvalificering nästa säsong som de mycket väl kan komma att behöva.

Viktigt är även att Europa League, europeiskt cupspel i allmänhet, är ett viktigt skyltfönster som värderas av spelare, och att det faktiskt underlättar för Arsenal att värva de spelare de behöver och vill värva.

Truppmässigt är det också viktigt. Med Europa League blir det betydligt fler matcher, och fler möjligheter till spel för alla i truppen. Viktigt för harmonin, och kan också underlätta rekryteringen av nya spelare.

Värdet av den europeiska cupplatsen för Arsenal ska alltså inte underskattas!

Vinnarkänslan!

Att lyfta silver är alltid bra, mer eller mindre oavsett sammanhang. Det skapar en vana vid att vinna hos laget som kan visaa sig ovärderlig.

Arsenal har avslutat säsongen med ett par riktigt meriterande segrar mot flera av de största klubbarna, både i ligan och i FA-cupen. Att vinna FA-cupen efter att längs vägen ha besegrat både Man City och Chelsea är ingen småsak.

Arsenals nya lagbygge under Mikel Arteta kommer avsluta den här säsongen och gå in i nästa säsong med en känsla av optimism snarare än uppgivenhet. Med en känsla av att inte behöva vara chanslösa i någon match.

En i övrigt katastrofal säsong får ett positivt slut. Man Utd, Chelsea och Tottenham, med flera, har samtliga slutat betydligt bättre än Arsenal i ligan. Men Arsenal har gjort vad ingen av dessa klubbar lyckats med den här säsongen – vunnit en titel!

Även Arsenal kan alltså på sitt sätt se sig som vinnare!

Pierre-Emerick Aubameyang!

Det har även försökt göras en sak av att utfallet av FA-cupfinalen skulle ha någon betydelse för om Pierre-Emerick Aubameyang väljer att stanna kvar i Arsenal eller ej.

Vilket väl ärligt talat låter som trams. Aubameyang har naturligtvis redan bestämt sig för vad han vill i den frågan, och ingen FA-cupfinal, vinst eller förlust, kommer ändra på den saken.

Om som Mikel Arteta antyder Aubameyang skulle vilja stanna för att han känner att Arsenal är på rätt väg, så skulle han ha den känslan oavsett om Arsenal vann eller förlorade mot Chelsea den här kvällen.

Att det ens är en fråga som Arteta tar upp på det sättet är så klart en mycket tydlig indikation på att Aubameyang nog är rätt sugen på att leta sig vidare i karriären.

Förståeligt på flera sätt. Aubameyang börjar bli till åren, han har ännu aldrig vunnit en enda ligatitel, eller en enda Champions League-titel. Ska han hinna göra något sådant innan karriären är slut så börjar det nog bli dags att ta det steget.

Han inser rimligtvis, hur mycket på rätt väg Arsenal än är, att det blir svårt att uppnå med Arsenal. Om han ser det på det sättet så kan han mycket väl se att avgöra och vinna en FA-cuptitel åt Arsenal som han precis gjort, vara den perfekta punkten.

Vilket i och för sig inte betyder att Aubameyang med nödvändighet kommer kunna lämna Arsenal. Ekonomin i de europeiska dunderklubbarna gör att det kan bli svårt att få loss en spelare som kräver Aubameyangs transfersumma och löneanspråk.

Den aspekten, mer än Arsenals FA-cupvinst, kommer avgöra om Aubameyang spelar för Arsenal även nästa säsong!

Vad har då egentligen hänt under det här året med dessa båda lag? Vilka är skillnaderna med det Arsenal och det Chelsea som nu möter varandra i FA-cupfinal på Wembley jämfört med det Arsenal och Chelsea som drabbade samman i förra säsongens Europa League-final? Har det skett några faktiska framsteg, har de båda klubbarna stått och stampat, eller har det till och med i någon mening gått utför?

Om vi skulle använda Premier League-tabellen för att ta reda på det enkla svaret på dessa frågor skulle svaret bli att läget var sämre. Både Arsenal och Chelsea placerar sig sämre i tabellen den här säsongen än vad de gjorde förra säsongen. Men det enkla svaret är inte det rätta svaret, eller åtminstone inte det kompletta svaret. Humöret känns betydligt bättre hos både Arsenal och Chelsea nu än för ett år sedan.

En stor del av förklaringen till det hittar vi på de båda managerposterna. Unai Emery var redan kraftigt ifrågasatt som Arsenals manager vid den tidpunkten, och det började bli tydligt att han inte skulle vara rätt manager att lyfta dem uppåt igen. Maurizio Sarri hade haft en besvärlig säsong på Stamford Bridge, lyckades aldrig övertyga supportrarna, och att han skulle lämna Chelsea efter säsongen var mer eller mindre garanterat.

Pessimism omgav de båda klubbarna för ett år sedan. Nu präglas både Arsenal och Chelsea betydligt mycket mer av optimism med nya, unga managers i båda klubbarna, som båda två symboliserar någon form av positiv självbild som dessa klubbar har om sig själva och vilka klubbar de vill vara. Mikel Arteta och Frank Lampard är båda gamla spelare som nu tagit klivet upp på managerposten.

Resultaten för Arteta och Lampard har knappast varit entydiga. Det går att hitta både bra och dåliga aspekter under båda deras relativt korta tid som managers för sina respektive klubbar. Men trenden känns ändå positiv, att med Arteta och Lampard har både Arsenal och Chelsea börjat röra sig i rätt riktning igen, att framtiden ser ljusare ut med dem än vad den någon gång gjorde med deras närmaste företrädare.

Möjligen är det en temporär och övergående känsla, men det är i vilket fall som helst den känsla som nu präglar båda klubbarna. Mikel Arteta har börjat ta tag i Arsenals mångåriga kulturella och strukturella problem. Frank Lampard har inte minst börjat integrera Chelseas många talangfulla ungdomar, och hans värvningar inte minst är ju sådana att de definitivt väcker supportrarnas engagemang och fantasi.

Men kanske kan den mer positiva stämningen runt dagens FA-cupfinal även förklaras med de båda klubbarnas olika utsikter. Förra säsongens Europa League-final präglades av att i någon mening försöka rädda säsongen och rättfärdiga vad som varit. Chelsea kunde vinna sin enda titel för säsongen. Arsenal kunde vinna sin enda titel även de, men var också tvingade att vinna för att ta sig till Champions League.

Dagens FA-cupfinal, eller kvällens FA-cupfinal om man ska vara mer precis, går mer ut på att försöka göra ett positivt avstamp för framtiden. Visst kan det för både Arsenal och Chelsea bli deras enda titel den här säsongen den här gången också. Men om förra säsongens Europa League-final till stor del präglades av att båda lagen hade något att förlora, så är den här FA-cupfinalen något som Arsenal och Chelsea kan vinna.

Kanske påverkas det också en del av vilka Arsenal och Chelsea mötte och besegrade i sina båda semifinaler. Med all respekt för Valencia och Eintracht Frankfurt, men det är en helt annan sak för två klubbar som Arsenal och Chelsea att vinna över Man City och Man Utd, och slå ut dem. Därav skapas även känslan att även om det kommer vara förbannat trist och tråkigt att förlora den här FA-cupfinalen, så har ändå cupinsatsen i sig varit positiv.

FA-cupen är den här säsongen laddad med positiva associationer både för Arsenal och för Chelsea. Europa League förra säsongen var snarare laddad med negativa associationer, om än kanske mest av allt för Arsenal. För Chelsea, som vid den tidpunkten redan hade kvalificerat sig för Champions League, var läget kanske ett annat. Samtidigt var stämningen runt klubben betydligt mer negativ och avslagen.

Sedan ska det självfallet bli lite intressant att se vem av de båda färskingarna Mikel Arteta och Frank Lampard som får avsluta sina första säsonger som managers i Premier League med att lyfta cupsilver. Naturligtvis kommer det vara en fjäder i hatten för dem, en slags prestige, om än tillgjord, och definitivt öka på det positiva surrandet i media och bland supportrar både om dem och om lagen de håller på att bygga.

En klok iakttagelse som någon gjorde redan inför FA-cupsemifinalerna var vi där kunde hitta alla tre av dessa unga, oprövade managers i engelska storklubbar, tillsammans med den fjärde i Pep Guardiola, alltså Arteta, Lampard och Ole-Gunnar Solskjaer. Och hur alla dessa tre i någon mening har fått sina jobb som en följd av den förebild som Guardiola ändå har skapat, den väg han i någon mening har visat vara möjlig.

Nu går det ofta mode i sådant här, så vi kan inte med någon säkerhet veta hur länge det faktiskt kommer vara så här populärt för engelska klubbar att anställa gamla spelare som managers. Men just nu är det populärt, och ju mer positiva resultat detta medför, ju fler titlar dessa managers faktiskt får lyfta, desto längre kan man räkna med att den trenden också håller i sig.

Annars har det ju rört sig spelare och personal mellan Arsenal och Chelsea med jämna mellanrum de senaste åren. Petr Cech exempelvis har både hunnit med att flytta till Arsenal som målvakt och återvända till Chelsea igen i en ledarroll. Men av just nu aktiva spelare hittar vi i Arsenals backlinje David Luiz, samt i Chelseas anfall Olivier Giroud, som fortsätter övertyga som en riktigt kompetent truppspelare deluxe.

På något sätt känns det ofrånkomligt att FA-cupfinalen kommer kunna avgöras av att just någon av dessa båda spelare gör en avgörande och matchvinnande insats mot sin gamla klubb. Det lite oroväckande med David Luiz är kanske bara att den insatsen alltid riskerar gå åt båda håll.