Arsenal och Chelsea stöter på varandra i en cupfinal igen. Mer eller mindre exakt, åtminstone i bildlig mening, ett år efter att de mötte varandra i Europa League-finalen i Azerbadzjan. Den matchen vann Chelsea enkelt och övertygande. Nu handlar det om FA-cupfinal, som vissa skulle mena är ett steg uppåt i status, samtidigt som de flesta något så när sansade bedömare skulle beskriva det som ett steg nedåt.
Vad har då egentligen hänt under det här året med dessa båda lag? Vilka är skillnaderna med det Arsenal och det Chelsea som nu möter varandra i FA-cupfinal på Wembley jämfört med det Arsenal och Chelsea som drabbade samman i förra säsongens Europa League-final? Har det skett några faktiska framsteg, har de båda klubbarna stått och stampat, eller har det till och med i någon mening gått utför?
Om vi skulle använda Premier League-tabellen för att ta reda på det enkla svaret på dessa frågor skulle svaret bli att läget var sämre. Både Arsenal och Chelsea placerar sig sämre i tabellen den här säsongen än vad de gjorde förra säsongen. Men det enkla svaret är inte det rätta svaret, eller åtminstone inte det kompletta svaret. Humöret känns betydligt bättre hos både Arsenal och Chelsea nu än för ett år sedan.
En stor del av förklaringen till det hittar vi på de båda managerposterna. Unai Emery var redan kraftigt ifrågasatt som Arsenals manager vid den tidpunkten, och det började bli tydligt att han inte skulle vara rätt manager att lyfta dem uppåt igen. Maurizio Sarri hade haft en besvärlig säsong på Stamford Bridge, lyckades aldrig övertyga supportrarna, och att han skulle lämna Chelsea efter säsongen var mer eller mindre garanterat.
Pessimism omgav de båda klubbarna för ett år sedan. Nu präglas både Arsenal och Chelsea betydligt mycket mer av optimism med nya, unga managers i båda klubbarna, som båda två symboliserar någon form av positiv självbild som dessa klubbar har om sig själva och vilka klubbar de vill vara. Mikel Arteta och Frank Lampard är båda gamla spelare som nu tagit klivet upp på managerposten.
Resultaten för Arteta och Lampard har knappast varit entydiga. Det går att hitta både bra och dåliga aspekter under båda deras relativt korta tid som managers för sina respektive klubbar. Men trenden känns ändå positiv, att med Arteta och Lampard har både Arsenal och Chelsea börjat röra sig i rätt riktning igen, att framtiden ser ljusare ut med dem än vad den någon gång gjorde med deras närmaste företrädare.
Möjligen är det en temporär och övergående känsla, men det är i vilket fall som helst den känsla som nu präglar båda klubbarna. Mikel Arteta har börjat ta tag i Arsenals mångåriga kulturella och strukturella problem. Frank Lampard har inte minst börjat integrera Chelseas många talangfulla ungdomar, och hans värvningar inte minst är ju sådana att de definitivt väcker supportrarnas engagemang och fantasi.
Men kanske kan den mer positiva stämningen runt dagens FA-cupfinal även förklaras med de båda klubbarnas olika utsikter. Förra säsongens Europa League-final präglades av att i någon mening försöka rädda säsongen och rättfärdiga vad som varit. Chelsea kunde vinna sin enda titel för säsongen. Arsenal kunde vinna sin enda titel även de, men var också tvingade att vinna för att ta sig till Champions League.
Dagens FA-cupfinal, eller kvällens FA-cupfinal om man ska vara mer precis, går mer ut på att försöka göra ett positivt avstamp för framtiden. Visst kan det för både Arsenal och Chelsea bli deras enda titel den här säsongen den här gången också. Men om förra säsongens Europa League-final till stor del präglades av att båda lagen hade något att förlora, så är den här FA-cupfinalen något som Arsenal och Chelsea kan vinna.
Kanske påverkas det också en del av vilka Arsenal och Chelsea mötte och besegrade i sina båda semifinaler. Med all respekt för Valencia och Eintracht Frankfurt, men det är en helt annan sak för två klubbar som Arsenal och Chelsea att vinna över Man City och Man Utd, och slå ut dem. Därav skapas även känslan att även om det kommer vara förbannat trist och tråkigt att förlora den här FA-cupfinalen, så har ändå cupinsatsen i sig varit positiv.
FA-cupen är den här säsongen laddad med positiva associationer både för Arsenal och för Chelsea. Europa League förra säsongen var snarare laddad med negativa associationer, om än kanske mest av allt för Arsenal. För Chelsea, som vid den tidpunkten redan hade kvalificerat sig för Champions League, var läget kanske ett annat. Samtidigt var stämningen runt klubben betydligt mer negativ och avslagen.
Sedan ska det självfallet bli lite intressant att se vem av de båda färskingarna Mikel Arteta och Frank Lampard som får avsluta sina första säsonger som managers i Premier League med att lyfta cupsilver. Naturligtvis kommer det vara en fjäder i hatten för dem, en slags prestige, om än tillgjord, och definitivt öka på det positiva surrandet i media och bland supportrar både om dem och om lagen de håller på att bygga.
En klok iakttagelse som någon gjorde redan inför FA-cupsemifinalerna var vi där kunde hitta alla tre av dessa unga, oprövade managers i engelska storklubbar, tillsammans med den fjärde i Pep Guardiola, alltså Arteta, Lampard och Ole-Gunnar Solskjaer. Och hur alla dessa tre i någon mening har fått sina jobb som en följd av den förebild som Guardiola ändå har skapat, den väg han i någon mening har visat vara möjlig.
Nu går det ofta mode i sådant här, så vi kan inte med någon säkerhet veta hur länge det faktiskt kommer vara så här populärt för engelska klubbar att anställa gamla spelare som managers. Men just nu är det populärt, och ju mer positiva resultat detta medför, ju fler titlar dessa managers faktiskt får lyfta, desto längre kan man räkna med att den trenden också håller i sig.
Annars har det ju rört sig spelare och personal mellan Arsenal och Chelsea med jämna mellanrum de senaste åren. Petr Cech exempelvis har både hunnit med att flytta till Arsenal som målvakt och återvända till Chelsea igen i en ledarroll. Men av just nu aktiva spelare hittar vi i Arsenals backlinje David Luiz, samt i Chelseas anfall Olivier Giroud, som fortsätter övertyga som en riktigt kompetent truppspelare deluxe.
På något sätt känns det ofrånkomligt att FA-cupfinalen kommer kunna avgöras av att just någon av dessa båda spelare gör en avgörande och matchvinnande insats mot sin gamla klubb. Det lite oroväckande med David Luiz är kanske bara att den insatsen alltid riskerar gå åt båda håll.