Kanske är det inte något helt och hållet positivt tecken att ha dragit på sig det med engelsk sarkasm drypande epitetet Big Game Pontus Jansson. Ett epitet som tveklöst i användarnas ögon beskriver en spelare med en tendens att prata upp sig själv och sin egen duglighet, inte minst inför stora matcher, men som just i dessa stora matcher även haft en viss benägenhet till slip-ups, till screw-ups, till fuck-ups.
Matcher blir inte mycket större än kvällens match. Ett västra London-derby till att börja med mellan Brentford och Fulham. Men även ett derby med en av fotbollsvärldens största insatser, en plats i Premier League. Playoff-final i Football League således. Jag tänker inte trötta ut er med en beskrivning av dess ekonomiska värde. Andra tjatar ihjäl den sidan av myntet. Bara den rent sportsliga sidan av saken är så klart enorm nog.
Om det finns några på förhand enskilt större fotbollsmatcher i världen än just playoff-finalen i EFL Championship så kan de förmodligen räknas på ena handens fingrar. I alla fall inom klubbfotbollen. Champions League-finalen, visst. VM-finalen, absolut. EM-finalen och några av dess kontinentala motsvarigheter, kanske. Matcherna för de stora spelarna. Playoff-finalen, matchen för spelarna med storheten i sig.
Playoff-finalen har ofta genom åren varit en match i vilken spelare med storheten i sig har klivit fram. En match där det inte längre räcker till att snacka stort, utan där det måste presteras på planen under de mest pressande tänkbara omständigheter. Få enskilda matcher om någon i hela fotbollsvärlden utgör så entydigt skillnaden mellan himmel och helveten som just den här matchen.
Vi hittar flera exempel bara under de senaste tio åren. Charlie Adam som lyfte Blackpool upp i Premier League för exakt tio år sedan. Scott Sinclair med sitt hattrick för Swansea mot Reading 2011. Wilfried Zaha som var fenomenal för Crystal Palace två år senare. Bobby Zamora som skrev in sig i QPR:s historia med ett sent vinstmål ett år efter det. Jack Grealish som bar Aston Villa på sina axlar så sent som förra säsongen.
Utöver dem hittar vi Aaron Mooy för Huddersfield, Mohamed Diamé för Hull City, Kevin Nolan för West Ham, Nathan Redmond för Norwich. Även i de förlorande lagen går det så klart att hitta bärande spelare. Fulhams Tom Cairney har redan spelat en avgörande roll i en playoff-final på Wembley, när han för två år sedan sköt Fulham upp i Premier League. Han kommer spela en viktig roll även den här kvällen.
Vilka är spelarna som måste kliva fram och visa sin storhet den här kvällen, i den här playoff-finalen, som kommer antingen kliva fram i ljuset när det behövs som allra mest, eller försöka gömma sig i skuggorna i en match där på grund av världens strålkastarljus ingen skugga över huvud taget finns?! En match i vilken varenda insats, varje ögonblick av briljans, varenda litet misstag, avslöjas med brutal exakthet.
Saïd Benrahma? Brentfords stjärna och mest kreativa spelare, som ligger bakom mycket av Brentfords väldigt starka säsong. Uppenbart en strålande spelare, med kvaliteten och storheten i sig att vinna vilken match som helst, men som trots glimtar av briljans under de två sista matcherna av ligan, och i de båda semifinalerna, visade prov på ett slarvigt, kanske nervigt passningsspel och avslut.
Josh Onomah? Fulhams kreativa motsvarighet till Benrahma, mittfältaren som gett Fulham ett offensivt bett. En viktig förklaring varför Fulham höll sig i toppen av tabellen och tog sig till playoff, och som även klev fram med en helt avgörande insats när Fulham vann mot Cardiff på bortaplan i den första semifinalen. Kliver han fram även den här kvällen har Fulham en spelare som kan ta dem till Premier League.
David Raya och Ollie Watkins? Spelare som verkligen klev fram för Brentford under båda semifinalerna och var helt avgörande för dem. Watkins med starkt arbete och framför allt det första målet i den andra semifinalen, som synbart gav Brentford luft under vingarna och återfunnet självförtroende. Målvakten Raya som var fenomenal i båda semifinalerna och mer än kanske någon annan spelare har tagit dem till Wembley.
Tom Cairney och Neeskens Kebano? Cairney fyller en viktig funktion i att hålla samman Fulhams struktur på planen och diktera matchtempot, men som även kan kliva fram med avgörande insatser offensivt, vilket han som sagt redan gjort på Wembley. Kebano, som fått sitt förnamn från den holländska legenden Johan Neeskens, har å sin sida stänkt in en frispark i var och en av Fulhams fyra senaste matcher.
Pontus Jansson eller Aleksandar Mitrovic? Men den på förhand mest spännande duellen på planen, och potentiellt även den mest avgörande, måste ändå vara mellan Pontus Jansson, Brentfords svenske mittback och lagkapten, och Aleksandar Mitrovic, Fulhams tuffa och effektiva anfallare. Mitrovic utgör Fulhams främsta målhot, dess referenspunkt i hela sitt anfallsspel. Hans mål har tagit Fulham till playoff.
Fulham vet så klart hur viktig Mitrovic är för dem. Det var därför de valde att inte ta risken att spela honom, på grund av lättare skada, i den första semifinalen borta mot Cardiff, då de tänkte att de skulle kunna få med sig ett spelbart resultat ändå. Det var därför de valde att vila honom även i den andra semifinalen, sedan de ändå lyckats få med sig en 2-0-vinst mot Cardiff i den första semifinalen.
Men på Wembley, med en match kvar av säsongen, med Fulham en match från Premier League, så kommer Fulham självfallet inte vila Aleksandar Mitrovic, inte kalkylera några risker med att inte spela honom. Om Mitrovic alls kan spela så kommer han spela. Pigg, utvilad, och rimligtvis väldigt laddad. Och spelaren med den främsta uppgiften att stoppa honom är just Pontus Jansson.
Om vi tittar på de båda andra matcherna mellan Brentford och Fulham under säsongen så är det för all del en uppgift som Pontus Jansson har lyckats väldigt bra med. Både Fulham och Mitrovic gick mållösa från båda matcherna, och kanske i synnerhet i den andra matchen, på Craven Cottage omedelbart efter uppehållet, fanns det skäl att dra fram den slitna klyschan att Jansson hade Mitrovic i sin ficka.
Men det var då, och nu är det alltså playoff-final. Pontus Jansson behöver vara bäst när det gäller som mest. Han har inte råd med arroganta försök till klackrensningar som senast mot Swansea, som gav dem en väg in i matchen igen. Han har inte råd med klantiga straffar som borta mot Swansea, som om inte David Raya räddat den allt annat lika hade kunnat vara slutet för Brentfords Premier League-förhoppningar.
Pontus Jansson har inte råd att vara Big Game Pontus ikväll. Han vill spela i Premier League, han anser sig bra nog för att spela i Premier League. Ikväll måste han också visa det på planen. Om han lyckas så kommer han som svensk lagkapten ha tagit Brentford för allra första gången upp i Premier League. Vilket om inte annat borde vara värt en guldboll eller två.
Pontus Jansson har ikväll chansen att eliminera den drypande och dräpande sarkasmen i epitetet Big Game Pontus, och göra det till sitt eget. Låt oss hoppas att han lyckas med den saken!