Exakt varför professionella människor skulle bry sig om det senare är möjligen en smula förbryllande. Om de verkligen tycker någonting så ska de naturligtvis framföra det utan att be om ursäkt för den saken. Men det är väl den mänskliga naturen, och möjligen ett ämne för en annan dag. Dessutom finns det väl just inget att invända mot parallellen som sådan, den är mer eller mindre klockren.
Faktum är att det finns många likheter i vad som hände Liverpool omedelbart efter slutet på deras storhetsperiod, alldeles i början av 1990-talet, och vad som har hänt med Man Utd efter slutet på deras storhetsperiod, under den första halvan av 2010-talet. Och givet att det ändå tog 30 år för Liverpool att vinna sin nästa ligatitel så känns vad som hände med Liverpool under dessa 30 år som viktigt för Man Utd att dra lärdom från.
Orsakerna till slutet på Liverpools och Man Utds storhetstid liknar varandra. I båda fallen var det extremt framgångsrika klubbar vars organisation och ledningsstruktur helt enkelt hade börjat åldras, och kanske i någon mening misslyckats med att förändras med tiden, en verklighet som till slut kom ifatt dem. Både Liverpool och Man Utd fann sig själva med en struktur och strategi som inte var anpassad till sin tid.
Liverpools 30 år långa resa tillbaka till toppen av den engelska fotbollspyramiden borde utan problem och kontrovers kunna betraktas som en slags fallstudie för Man Utd. Det finns liksom ingen skam med den saken, som man möjligen skulle kunna förledas att tro av de koketta ursäkterna. Tvärtom finns det nog rätt goda skäl att tro att Liverpool under dessa år slängt både ett och annat öga på hur Man Utd gjorde saker.
Grovt upphugget kan Liverpools 30-åriga ökenvandring delas upp i fyra särskilda men delvis överlappande perioder, som var och en representerar ett slags skift i tänkande från klubben, ett försök att göra saker på ett nytt sätt utifrån insikten att det sätt man redan gjorde saker på inte gav önskad effekt. För varje ny period blev Liverpool alltmer olikt vad Liverpool tidigare varit, möjligen fram till dess att cirkeln så att säga gått varvet runt.
Det reproduktiva stadiet (1991-1997)
Liverpools primära sätt att försöka hantera övergången in i 1990-talet, liksom övergången in i vad som skulle bli Premier League, var att försöka göra samma typ av sak som de redan gjort under många år.
Liverpools modell under hela sin storhetstid var att rekrytera internt, att nästa manager för Liverpool redan fanns i klubben, väl drillad i dess traditioner och sätt att tänka. Efter Shankly kom Paisley, kom Fagan, kom Dalglish etc.
Att se anställningen av Graeme Souness på ett annat sätt än detta är mer eller mindre omöjligt. Souness hamnade i den märkliga gropen att på samma gång vara alltför fast i ett etablerat tänkande, och vilja förändra alldeles för mycket alltför snabbt.
Slutsatsen att det kan ha varit något fel på själva grundtänket drogs inte när Souness ofrånkomligen misslyckades. Istället lades felet på Souness själv. Alltså försökte Liverpool upprepa tricket med Roy Evans efter några år.
Man Utd speglade detta institutionaliserade sätt att tänka. Försöket att ersätta Alex Ferguson med David Moyes var i grund och botten inte mycket mer än ett försök att anställa Alex Ferguson igen. Välmenat men misslyckat.
Det reaktiva stadiet (1998-2003)
När Liverpool sommaren 1998 anställde Gérard Houllier var det första gången i Liverpools historia de anställde en icke-brittisk manager, och första gången på mycket länge de anställde en manager externt.
För all del var det kanske inte så svårt att förstå Liverpools tänkesätt utifrån sitt historiska sammanhang. Arsenal hade precis haft enastående framgång med sin egen nyss anlända franska manager. Liverpool kopierade ett framgångsrikt koncept.
Men tryggare i det ställningstagandet var ändå Liverpool inte än att de försökte simma med strumporna på. Houllier anställdes först i ett märkligt försök till delat ledarskap med Roy Evans. Arrangemanget höll bara i några månader.
Houllier skulle komma att ha begränsad framgång med ett Liverpool som glänste ibland men frustrerade desto oftare. Houllier skulle försöka modernisera Liverpool, gav dem några cuptitlar, men i slutänden bedömdes det som otillräckligt.
Efter Moyes letade Man Utd precis som Liverpool efter det säkra alternativet, och fann det i Louis van Gaal. Under en maskerad av modernisering skulle mycket av vad som var Man Utd förloras längs vägen. Det blev någon cuptitel, men det var otillräckligt.
Det reformativa stadiet (2004-2010)
Rafa Benitez kom till Premier League samma sommar som José Mourinho. Vad som kanske glömts bort i vår tendens att låta historien skrivas av vinnaren är att Benitez då var den större managern som tog på sig det i alla fall på pappret större jobbet.
Liverpool anställde alltså en stjärnmanager med Benitez, en manager som haft stora framgångar med Valencia, och som kom med förhoppningen att kunna göra samma sak med Liverpool i Premier League.
Vi kommer alltid kunna diskutera hur framgångsrik Benitez egentligen var. Han hade vissa cuptriumfer, men nådde aldrig riktigt hela vägen fram i ligaspelet. Även om han nådde en andraplats som det möjligen drogs lite för stora växlar på.
Just Mourinho blev Man Utds anställning av en stjärnmanager sedan van Gaal kraschat och brunnit. Förhoppningen var att han skulle kunna göra med Man Utd vad han redan gjort med Chelsea, Inter och Real Madrid.
Både Benitez och Mourinho nådde tidiga framgångar som gav hopp. Båda två nådde en andraplats som bäst i ligan, som de båda ville framställa som en slags seger. Båda misslyckades med sitt uppdrag att störta ligans dominanter. Båda fick sparken.
Det regressiva stadiet (2011-2015)
Efter Benitez gick Liverpool in i vad som bäst kan beskrivas som en regressiv fas. Delvis förvisso tvingade till det på grund av en passiv och inkompetent ägare. Men från Houllier och Benitez gick Liverpool till att anställa Hodgson, Dalglish och Rodgers.
Roy Hodgson blev aldrig lyckad i Liverpool. Bakbunden av ägarna, och av en opinion bland Liverpools supportrar som ansåg Liverpool för stora för honom, och med värvningar som tyvärr bekräftade den opinionen.
Anställningen av Kenny Dalglish som en slags publikfriande respons på Hodgsons misär var som bäst ett uttryck för missriktad nostalgi. Ett försök att flirta med sin framgångsrika historia som snart visade sig otillräcklig för en framgångsrik framtid.
En anställning som speglas både till motiv och karaktär av Man Utds anställning av Ole-Gunnar Solskjaer, som nu varit manager för Man Utd nästan lika länge som Dalglish var manager för Liverpool under sin andra runda.
Ägarsituationen verkar påverka Man Utd precis som den gjorde för Liverpool, med tydliga svårigheter att se någon som helst form av hållbar strategi bakom Man Utds agerande, utan ett mer reaktivt förhållningssätt.
Vilka är viktiga likheter, skillnader och slutsatser?
Genomgången visar att Liverpool genomgått vissa specifia stadier, och att Man Utd har gått genom mer eller mindre samma stadier även de. Det är naturligtvis att betrakta som en viktig likhet.
En viktig skillnad är däremot att Liverpools stadier har pågått under betydligt längre tid än vad Man Utds stadier har gjort. Man Utd har genomgått en betydligt snabbare resa genom dessa olika stadier.
Vi kan fundera vad detta beror på. Det kan bero på att Liverpool var betydligt mer envisa och trögrörliga i sin utveckling, mer benägna att hålla fast vid ett givet tänk. Det kan också bero på att allting i fotbollen går mycket snabbare dessa dagar.
Fallstudien ger indikationer om att det finns en specifik livscykel för en storklubb som passerat sin storhetstid, de problem och utmaningar som klubben då ställs inför, och det arbete som görs för att skapa en ny storhetstid.
Vi kan inte dra slutsatsen att det är en med nödvändighet linjär utveckling, att efter ett stadie kommer garanterat nästa stadie, och till slut är man framgångsrika igen. Utan detta är en direkt funktion av de beslut klubbarna faktiskt fattar längs vägen.
Liverpool och Man Utd visar däremot upp betydande likheter i sin respektive utveckling och i de beslut de fattar. Möjligen eftersom Liverpool och Man Utd är två mycket lika klubbar, med liknande historia, tradition och kultur.
En fundamental skillnad är att Liverpools resa framåt i sin livscykel, till den upprättelse vi nu sett de senaste åren, får sin början med ett ägarbyte, med ny organisation och en helt ny strategi. Något sådant ägarbyte ser vi ännu inte i Man Utd.
Vilket leder fram till den möjligen någon oroväckande frågan om vem Solskjaer egentligen är för Man Utd, om han är deras Dalglish eller om han är deras Rodgers?! Är han den missriktade nostalgitrippen eller det första steget mot framtiden?
Och vem, om någon, är Man Utds Jürgen Klopp?
:::
Europa Leagues åttondelsfinaler spelas klart ikväll och på torsdag kväll.
Man Utd har 5-0 att gå på mot LASK, vilket inte ens de borde kunna slarva bort. Men innan dess avgörs vilka de möter i kvartsfinalen nästa vecka när FC Köpenhamn tar emot det hatade turkiska mästarlaget Basaksehir på hemmaplan, med 0-1 som utgångsläge.
:::
TRANSFERKOLLEN
Ferran Torres, Valencia till Man City. Det råder ingen som helst tvekan om att vi om några år kan komma och betrakta detta som en med facit på hand alldeles fantastisk värvning. Men här och nu är Torres alltjämt en och relativt oprövad talang till forward, med allt vad medför i form av osäkerhet. En spelartyp Man City letar efter att ersätta Leroy Sané. Väl godkänd – (+++)