Man City och Real Madrid är ett möte mellan två managementmodeller

Efter många om och ännu fler men är det alltså till slut dags för åttondelsreturen mellan Man City och Real Madrid. Man City har med sig en 2-1-ledning från det första mötet, och bör alltså både spelmässigt och resultatmässigt betraktas som favoriter att ta sig till kvartsfinal. Men, som sagt, Pep Guardiola har haft en viss tendens att ställa till det för sig, liksom Zinedine Zidane haft en märklig tendens att lyckas krångla sig vidare.

Beskrivningen av både Guardiola och Zidane är självfallet tillspetsad, om än inte därför missvisande. Det vore fånigt att säga att Guardiola har problem att vinna när han ändå har vunnit mängder med ligatitlar och cuptitlar, och i Champions League handlar det som alla vet mycket om rena tillfälligheter. Lika fånigt vore det att avfärda Zidane som framför allt visat upp en förmåga att sätta en defensivt stabil grund.

Zidane har, för att använda en gammal klyscha, skapat ett Real Madrid som har blivit bra på att hitta sätt att vinna. Även om detta sätt åtminstone den här säsongen verkar ha handlat mycket om att få straffar när det behövs som bäst. Han har som manager en karisma som Real Madrids alla stjärnor och egon klarar av att underordna sig, och när så bra spelare drar åt samma håll så blir det så klart ofrånkomligen bra.

Pep Guardiola har personifierat mycket av 2010-talets moderna fotboll såsom den första och den främsta ideologen inom toppfotbollen, för vilken idé och identitet var inte enbart ett estetiskt ställningstagande utan ett sätt att konkurrera med och besegra den mer pragmatiska och funktionella fotboll som dominerade innan honom. Och i Guardiolas fotspår har det stora flertalet av tränare följt.

Har pragmatikern som manager gjort en återkomst med Zinedine Zidane? Mycket talar för den saken. Zidanes taktik går framför allt ut på att göra sig svårslagna defensivt, och sedan finns det tillräcklig kvalitet och kreativitet att vinna matcherna utifrån det. Zidane är inte blyg för att anpassa taktik efter motstånd. Zidane hamnar i samma managerfack som exempelvis José Mourinho och Rafa Benitez före honom.

Här finns en rätt uppenbar logik. Det har gjort Real Madrid till ett formidabelt cuplag, där framgång framför allt bygger på att inte förlora. Detta ligger bakom deras framgångar i Champions League de senaste åren. Det har också stundtals visat sig effektivt i en liga med sådana intäkts- och kvalitetsskillnader som La Liga, där Real Madrid är ett av två eller möjligen 2,5 lag som gör upp om ligatiteln inför varje säsong.

Detta representerar två olika utgångspunkter för management. Ideologi och identitet, som är värdegrunden för Pep Guardiolas management, utgår från konformitet som en utgångspunkt. Det vill säga likriktningen och konsekvensen som styrka. Pragmatism, värdegrunden för Zinedine Zidanes management, utgår istället från utgångspunkten flexibilitet. Det vill säga föränderligheten som styrka.

Visst är detta idealtyper, det vill säga en slags teoretisk konstruktion där vi betonar vissa attribut på bekostnad av andra för att på så vis öka vår förståelse. Empiriskt kommer ingen manager motsvara dessa idealtyper helt och hållet, utan visa spår av båda, men däremot ha en klar lutning åt den ena eller den andra. Dessa två idealtyper präglar det mesta i den moderna fotbollens taktiska utveckling.

Om Pep Guardiolas Man City hade ställts mot Zinedine Zidanes Real Madrid i ligaspel har jag svårt att se att det skulle kunna sluta på mer än ett enda sätt. Men cupspel som detta är något annat. I den här typen av matcher har Guardiola visat sig sårbar mot framför allt pragmatiska managers och lag, och kanske är det framför allt den hoodoon han nu måste försöka övervinna genom att ta sig förbi Real Madrid till kvartsfinal.

För all del var det ju inget som förhindrade Man City från att vinna med 2-1 nere i Madrid, så det hela ska kanske inte överdrivas. Men det var också uppenbart att Pep Guardiola efter förlusten i FA-cupsemifinalen mot Arsenal var allt annat än nöjd med lagets insats och menade att Man City skulle behöva höja sig rejält när Champions League drog igång igen. Förståelig reaktion i och för sig.

Här finns den gamla frågeställningen om Pep Guardiola vore misslyckad som Man Citys manager om han inte vinner Champions League. Vilket möjligen visar med vilka små marginaler man skiljer mellan succé och misslyckande. Och visst är det väl så att Man City anställde Guardiola just för att kunna vinna Champions League, så på sätt är det så klart ett misslyckande om de inte gör det med honom som manager.

Men här hittar vi ju också en rätt viktig distinktion. Det vore ett misslyckande. Men ett misslyckande gör inte en manager misslyckad. Ett epitet man självfallet måste lyfta blicken och se helheten för att kunna utfärda. José Mourinho, exempelvis, var misslyckad som Man Utds manager. Mer eller mindre oavsett vad som än händer med Guardiola i Man City efter detta så kommer han inte ha varit misslyckad som deras manager.

Om Man City ska vinna Champions League den här säsongen så får de i så fall göra det under väldigt märkliga omständigheter. Hela Champions Leagues slutspel är nu tryckt in under bara lite drygt två veckor, och kvartsfinaler och framåt spelas på neutral plan i form av ett enkelmöte. Speciella omständigheter onekligen, och ingenting har väl förändrats så mycket av pandemin som just den europeiska cupfotbollen.

Om det alltså ska pratas om asterisker den här säsongen, och där har ju inte minst Man Citys supportrar varit rätt flitiga, så gäller det väl just Champions League. Ändå så sägs inte mycket om den saken. Med all rätt, det är vad det är och det är samma för alla klubbar. Lyckas Man City vinna Champions League så kanske de behöver göra det under med dramatiska omständigheter än normalt.

Men först måste de i så fall ta sig förbi Real Madrid och Zinedine Zidane.